When We Turn Our Heads Back in Time

“Our telling of history needs to change, and our society needs to change.”

These words, spoken by Sonia Gutiérrez of the Poqomam Maya people, have stayed with me.

They remind me why I am so grateful for researchers, writers and people who dare to look at history again — not through the eyes of those who conquered, but by listening to those whose voices were silenced.

For centuries, cultures such as the Maya were described as mysterious, primitive, barbaric or even lost. Yet the Maya developed sophisticated writing and mathematical systems, studied the movements of celestial bodies with remarkable precision, and built magnificent cities such as Tikal and Copán, long before Europeans arrived in the Americas.

And then came #conquest.

History has a way of making such losses sound inevitable. They were not.
In the 16th century, Spanish colonisation brought forced labour, religious persecution and epidemics that devastated Maya communities. Sacred knowledge was destroyed. In 1562, Bishop Diego de Landa ordered the burning of Maya books, believing them to contain dangerous superstition. Only four pre-Columbian Maya codices are known to have survived. Imagine the knowledge that disappeared into those flames! The stories, the prayers, the observations of the stars, the memory of a people — reduced to ashes by those who believed they had the authority to decide what was worth preserving.

It is often said that history is written by the victors. And too often, those who were conquered had to be diminished before their suffering could be justified. Their cultures were called inferior, their beliefs dismissed, their humanity questioned.

After travelling in West Africa — and especially in Benin — I found myself thinking about this again, through the history of the transatlantic slave trade.

Between the 16th and 19th centuries, an estimated 12.5 million African men, women and children were forcibly embarked on slave ships bound for the Americas. Around 10.7 million survived the crossing. These were not simply numbers in a statistical record. They were human beings, torn from their families, their languages, their communities and the landscapes that had shaped their lives.

Enslaved people were forced to labour in plantations, mines and households, generating wealth that helped shape economies on both sides of the Atlantic. The trade was sustained by a vast economic system involving European empires, merchants and plantation owners, as well as African states and intermediaries who participated in the capture and sale of people. Its consequences reached far beyond the shores of Africa and… Madagascar!

Here, the history came unexpectedly closer to home.
In my own search, I began to discover traces of Malagasy people among the enslaved populations of Louisiana. People taken from an island that is a part of my own story, carried across oceans into a world that was not theirs by choice. Their names, their lives, their descendants — some traces remain, scattered across archives and generations. Others may have disappeared into the silences of history.

For me, this discovery made the history of slavery feel unexpectedly intimate. Madagascar was no longer only the place I had left behind. It was also part of a story carried across the Atlantic, a story whose echoes may still be heard in Louisiana today. I found myself wondering what survived the brutal crossing. Words, customs, a memory passed quietly from one generation to the next? And how much of a person’s identity can be taken away before some resilience still finds a way to endure?

In places such as Ouidah, in present-day Benin, the past is still written into the landscape. The Route of the Slave leads towards the Atlantic, tracing the final steps of people who were imprisoned, sold and forced aboard ships. Today, the Door of No Return stands as a memorial to those who left under such terrible circumstances — and to the families and descendants whose histories were forever altered.

In Ghana, standing at Assin Manso, a place connected to the inland slave trade, I felt the distance between past and present grow strangely thin. History no longer seemed safely contained in books or museums. It was there, beneath my feet. And I began to understand that remembering is not simply an act of looking backwards. It is also a way of seeing the present more clearly. Because the legacy of slavery did not end when the ships stopped sailing. It lives on in patterns of inequality, in racial prejudice, in the stories societies choose to tell — and in the stories the conquerors continue to leave out.

Yet these histories are not only stories of suffering. They are also stories of resistance, survival, creativity and extraordinary human resilience. The people who endured enslavement were never merely victims of history. They were individuals with names, dreams, knowledge, beliefs and lives that mattered. Their descendants continue to carry, reshape and reclaim that inheritance.

Perhaps this is what moves me most when I travel: the possibility of looking beyond the familiar version of a story. Of standing in a place and allowing its silences to speak. Of recognising that what we call a new land may have been someone else’s home for thousands of years. That what we call a lost civilisation may simply be a civilisation whose story we have failed to hear and tell.

Changing how we tell history is not about inheriting guilt for the actions of those who came before us. It is about accepting the responsibility to look honestly, to listen more carefully, and to restore dignity where it has been denied.

It is about understanding that civilisations were not simply discovered — they were often disrupted. That enslaved people were not workers who happened to migrate — they were human beings stolen from their lives. That knowledge was not always lost to time — sometimes, it was deliberately destroyed.

And perhaps, when we turn our heads — and our hearts! — back in time, something begins to shift.

The ruins become more than stones.
The names become more than dates.
The people who once seemed distant become familiar, human.

People who loved, feared, hoped and dreamed, just as we do.

Perhaps that is where a different kind of future becomes possible.

Not so different after all.

Over the years, I’ve come to appreciate that the things we enjoy most in life aren’t always the things we once thought we needed.

I’ve known a life of comfort — first-class flights, beautiful hotels, memorable meals. And I enjoyed it. Why wouldn’t I? But as time went by, I found myself drawn to other things: simpler experiences, unexpected encounters, the freedom to explore without needing everything to be planned or polished.

Perhaps it’s not so much about wanting less as about discovering what is enough. And for me, more and more, that means having the freedom to travel, to be curious, and to feel at home in the unfamiliar.

Recently, in the Atlas Mountains, I had a conversation with Mehjid, our guide, and his donkey…

In his broken French, Mehjid told me about his own idea of luxury: his nomadic life. He has travelled beyond his village, to nearby towns and places just outside the familiar boundaries of his everyday world. Nothing extravagant, perhaps, by conventional standards. But these little journeys bring him joy. They give him something to look forward to, something that helps him carry the ordinary days with a little more lightness.

I understood him more than I could have explained.

Our lives may look very different — economically, socially, culturally — but, sitting there in the Atlas Mountains, I felt how much we shared. That same curiosity about what lies beyond the familiar. What makes us feel alive is often much simpler than we imagined. The desire to discover, to experience something new, to feel the world opening up around us. Perhaps the shape of our journeys matters less than what draws us towards them.

And perhaps this, too, is a kind of wealth.

These days, when I plan my year, I begin with the essentials: what I need to cover my basic expenses. Then I look at where I would love to go, which journeys truly matter to me, and what they might cost. The rest, somehow, has to be enough.

I’ve discovered that I can live on very little when I need to. Instant noodles and porridge are perfectly acceptable companions to a life of adventure. 😊 I’m completely happy to fly economy if it means travelling farther, more often. I no longer need every part of the journey to be comfortable. Nowadays, it’s the destination — even the unexpected detour — that matters most.

Mehjid, in his own way, has found a little resourcefulness of his own. He brings back small souvenirs from his travels and sells them to tourists looking for what they believe to be authentic Amazigh art (I choose the name Amazigh, Imazighen for the plural rather than Berber for its negative connotation).
Different lives, different ways of making things work, but perhaps a shared understanding that a little ingenuity can open doors.

When people ask me why I travel, I sometimes struggle to give a simple answer. Ever since I left Madagascar, I’ve been searching for a place that feels like home. I’m not entirely sure what I’m looking for, or whether it’s a place at all. Something keeps calling me out into the world, and I’ve learned to listen. I follow my curiosity, my intuition, and the occasional inexplicable pull towards somewhere I know very little about.

Perhaps I’m not travelling to find a place where I belong, but to discover what belonging means to me?

And so, the real gift of travel are not the places I visit, the landscapes I admire, or even the experiences I collect. It is the unexpected moments of connection, of recognition — when someone whose life seems so far removed from mine suddenly feels familiar.

Mehjid, riding his donkey through the Atlas Mountains. And me, behind the wheel of my ageing 4×4, setting off towards new horizons.

Two different lives. Two very different journeys.

And yet, not so different after all.

Albania — a country that found its way into my heart

There are places we visit, and then there are places that awaken something in us. Albania has done just that.

I fell in love with its wild, untamed beauty — the mountains rising towards the sky, the rivers carving their way through deep valleys, the forests covering the hillsides, and the very, very blue sea stretching endlessly towards the horizon. There is something about this landscape that speaks to my heart. Perhaps it’s the feeling of space, of freedom, of nature still allowed to be a little wild. Or perhaps it’s simply the joy of being somewhere that makes me want to keep exploring.

Gjirokastër is the birthplace of the celebrated Albanian novelist Ismail Kadare. His writing often draws on the city’s haunting atmosphere and Albania’s complex history. During Enver Hoxha’s communist regime, writers like Kadare were allowed a way to explore political realities that could not always be addressed directly.

Googling Ismail Kadare, I came across his Longing for Albania. His words seem to capture something of what I felt:

“I was filled with longing for Albania,
For that great, wide and deep sky,
For the azure course of the Adriatic waves,
For the Albanian Alps with their white hair and green beards…”

I had only just begun to discover Albania, yet I understood that longing. The mountains, the vast sky, the blue of the sea — they had already found a place in me. Perhaps this is how attachment to a country begins: not with knowing it, but with feeling unexpectedly at home in its landscapes.

Gjirokastër, the City of Stone, clings to the hillsides above the Drino River valley. Its steep cobbled streets climb to the imposing fortress that seem to grow out of the mountains themselves. Walking through this UNESCO-listed old town, I felt as though I were wandering through the pages of another century, like I had once been part of it.

I explored the fortress, wandered through the Old Bazaar and admired the traditional stone houses. I could easily have spent hours discovering the city on foot — if only the afternoon heat hadn’t turned those beautiful cobblestones into an exhausting obstacle course – especially with thin soled barefoot shoes! 😊

Further south, at Butrint, history and nature seemed to merge into one. According to legend, the city was founded by refugees from Troy after the Trojan War. Archaeology tells a more complex story, beginning with its development as a Greek settlement. Today, this UNESCO World Heritage Site preserves more than 2,500 years of human history, surrounded by lush vegetation, water and the quiet beauty of its natural setting.

And then, the Ionian Sea.

The Ionian holds some of the deepest waters in the Mediterranean, including the Calypso Deep, which plunges more than 5,000 metres. Imagine what lies beneath that vast blue surface! My diver’s fantasy went wild…

After a delicious lunch, we swam in its wonderfully clear waters, with the dramatic coastline stretching around us. I wish I could share photographs, but I was far too busy floating in the waves, soaking up the moment and invoking the God of the Seas — Neptune, alias Poseidon.
For centuries, sailors entrusted their journeys to Poseidon, leaving offerings in the hope of safe passage and calm seas. I left a coin on the beach. One never knows when a little divine goodwill might come in handy. 😉

What stays with me most, though, is not any single monument or destination. It is the feeling of Albania itself — the mountains, the rivers, the forests, the sea. The way history and nature seem to accompany one another, and how often I found myself wanting to stop, look around and simply take it all in. And a final, wonderfully simple memory: being spoonfed freshly extracted honey by our beekeeper, Mr. Landi. Nothing quite like tasting a little sweetness straight from the source. 🐝

I came to discover a country. I left with a longing to return. I have a feeling Albania has only just begun to reveal itself to me. But there are still so many roads to wander, rivers to follow, mountains to cross and stories to hear.

#iamawanderer #Travelmaniac #Peopleandstories

Kosovo

Visiting the Jashari Memorial Complex in Prekaz.

Adem Jashari has become a symbol of armed resistance and sacrifice for many Kosovo Albanians. He was a founder and commander of the Kosovo Liberation Army (UÇK/KLA), an ethnic Albanian guerrilla force that fought Serbian and Yugoslav forces during the Kosovo War (1998–1999), seeking Kosovo’s independence. It was formally disbanded in 1999. Its legacy remains deeply significant—and contested!—among Albanians and Serbs.

Listening to our guide, I understand that the Jashari family memorial in Prekaz is one of the most emotionally and politically significant places in Kosovo. What struck me most was the disturbing contrast:
the cemetery felt monumental and peaceful, while the bullet-scarred houses nearby made the violence painfully tangible.

Travelling through the Balkans, I find myself wondering why war and conflict seem to occupy such a large part of the story of these countries. Sitting on a stone bench outside the museum, my head started spinning:

”Why have the peoples of the Balkans fought each other so many times?”

The answer, of course, is not simple. The peoples of the Balkans have fought repeatedly over centuries — but they have also lived together for centuries.

Perhaps that is the fascinating part to remember while travelling here: a place can have been Ottoman, Serbian, Albanian, Yugoslav — and something else again — without its history ever belonging neatly to just one identity?

People have shared these lands, cities, markets, languages, food and traditions for generations, despite their differences.

So why did that coexistence sometimes break down so catastrophically?

I feel in my heart that the Balkans are so much more than their wars.

The Balkans are a rich tapestry of extraordinary food and music, Ottoman and Venetian influences, Orthodox and Catholic traditions, mosques and churches, mountains and rivers, ancient cities and — above all — generations of people, cultures and traditions woven together through centuries of shared history, sometimes harmonious, sometimes marked by conflict.

And, of course, the Illyrians — ancient tribes, fierce warriors, and a legacy that still echoes through the region. Many Albanians, including Kosovo Albanians, consider themselves descendants of these ancient peoples. While the precise historical and linguistic links remain debated, Illyrian heritage continues to hold a meaningful place in Albanian identity. It is one of the many threads connecting the present to a distant, fascinating past.
I love it when the Universe (or synchronicity) gets playful. The name of our eminent guide in Prishtina was Ilir — a name rooted in ancient Illyria, and carrying the spirit of freedom. The Albanian word i lirë means “free.”

The Balkans are so much more than the conflicts that have shaped their history. They are a place of extraordinary depth, where beauty and sorrow, memory and reinvention, seem to exist side by side.

I hope to return, with more time to listen to its stories, discover its hidden corners, and understand a little more of the many layers that make this part of the world so captivating.

När drömmar blir till verklighet, på riktigt!

#magichappens yoga Myoga Dreams

Av personliga skäl, lämnade jag en tjugoårig anställning i vintras. Under halvåret som följde har jag kört mycket mental styrketräning (och en del fysisk återhämtning också) för att hitta min rätta plats, någonstans jag kan vara mig själv och tillåta andra att vara som de är. Jag vet inte hur många gånger jag har suttit och tittat ut över vattnet, bort mot horisonten och frågat mitt hjärta och min mage: Vad ger mitt liv mening? Vad är min lycka, utöver det självklara, kärleken till mina barn och till min sambo.

En natt i Fjällbacka, för ett tag sedan, satt min livskamrat och jag på en uteplats med en värmande kopp te och en kall öl, när himlen helt plötsligt öppnade sig och blixtrade med arga dunder. Lika plötsligt fylldes hela mitt väsen med en bön till Universum: “Kom igen, låt förändringen ske nu och skaka min trötta värld!”

Och tro det eller ej, saker började hända, oväntade möten med människor som öppnade nya dörrar och böcker som gav nya insikter, känslan av att allt var möjligt vann över framtidsoron. Min kärlek till yoga blev ännu tydligare, mitt behov av att skriva starkare, min relation till min kropp ödmjukare. Punkterna på min bucket list (finns att läsa i ett tidigare inlägg) prickades av, bl.a. resan till Machu Picchu och att skriva en barnbok (fast listan är oändlig, den fylls ju på i samma takt som den stryks).

Och nu kommer vi till dagens stora tjoohooo.

Jag jobbar som samtalscoach och jag älskar att hjälpa mina klienter hitta lösningar och nya möjligheter men jag har saknat att ha arbetskollegor och mycket folk omkring mig. Jag hade därför bestämt att hitta en verksamhet som skulle komplettera coachingen. Ett första försök misslyckades, någon annan bjöd mer pengar. Jag blev arg och besviken men kände samtidigt en lättnad, någonting hade inte stämt från början. Ni vet, det där med ”magkänslan”.

För några veckor sedan satt jag i soffan med en varm och lite svettig laptop i knät och ställde upp i plus och minuskolumner alla sidor av en affärsrörelse jag eventuellt ville ta over.

Då ringer mobilen.

– Hej det är Anna*, vad gör du? Vill du fortfarande hitta på något kul att göra? För jag tänkte att du i så fall kunde ta over butiksdelen av vår Community så jag kan koncentrera mig på det jag brinner för, yogan?

Jag hörde mig själv svara: Javisst! Sen tänkte jag: Oj! Vad sa jag nu?

Vi bestämde att träffas och vi pratade om hur vi skulle lägga upp samarbetet. När jag kom ut till bilen så bara brast allting för mig. Mina glädjetårar bara trillade nerför mina kinder och den känslan kommer jag aldrig att glömma.

Två dagar senare åkte jag iväg till Peru med min äldste son. Att få uppleva Machu Picchu och förverkliga ytterligare en dröm orsakade flera glädjetårar (Jag kan inte minnas att jag har varit så emotionell som senaste veckorna, det känns som att alla känslor sitter utanpå huden och minsta hjärtslag väcker tårar.)

När vi kommit hem igen började min sambo och jag planera för butiken och jag sa: ”Tänk om vi kunde slå ihop oss med café-delen, då skulle det vara ett komplett wellness-koncept.” Dagen efter var en söndag och alla mina barn skulle som vanligt komma på middag. Jag berättade om butiken och förberedde efterrätten. Då ringer mobilen igen och Anna frågar: ”Tjejerna i cafét undrar om du är intresserad att ta över efter dem?”

Vad tror ni jag svarade?

I augusti kommer en av mina absolut roligaste drömmar att gå i uppfyllelse: jag ska driva en egen wellness butik! Ett ställe där alla mina värderingar får utrymme: fysiskt och själsligt välmående, kärlek till andra och mig själv, nyfikenhet för det kända och okända, omsorg för min omgivning men även en större helhetsbild.

Så overkligt men ändå så sant. Det är en utmaning för jag kan inte allt, en stor ekonomisk satsning men vågar jag inte nu så vågar jag kanske aldrig. Och det är framförallt chansen att förverkliga en dröm. Jag är så ödmjukt tacksam att få jobba med ett gäng underbara Myoga-tjejer med olika erfarenheter och kunskaper och jag är fantastiskt peppad att förvalta det som Open New Doors** har startat igång i cafét. Jag tror väldigt starkt att det blir en framgångsrik kombination (och blir det inte det så har jag i alla fall vågat försöka).

Som de säger: Be careful what you wish for…!

* Anna Bjärkvik, Myoga i Jönköping och Habo
** Li Karlsson och Erika Frost, Open New Doors i Bottnaryd och Göteborg

Förlåt mig!

Machu Picchu Hiking Forgiveness

När jag gick bland Andernas massiva berg och gröna platåer försökte jag memorera hållplatsernas namn och några ord på quechua: Ollantaytambo, Pacamayo, Urubamba, Inti Punku, Machu Picchu. Orden blev som ett mantra i rytm med mina steg. Den (för mig hög) fysisk ansträngning försatte mitt sinne i någon sorts meditation eller trans. Jag började komma ihåg ”glömda” händelser från mitt tidigare liv (jag menar när jag var yngre och inte en reinkarnation), från barndomen på Madagaskar, student- och ungdomsåren i Paris, Schweiz och Italien, och även vuxentiden i Sverige.

På vägen upp till 4 215m var min kropp trött och svettig och min själ gjorde ont. I takt med att dropparna som rann längs ryggraden och mellan brösten rensade bort slaggprodukter började även mina tankar och känslor städas. Hela min hud var salt, av svett och tårar. I vårt vandringsgäng var vi 12 personer: jag, 51 år och elva tjejer och killar i åldrar mellan 27 och 18. När ungdomarna satt och vilade, gick jag sakta, sakta vidare. De kom snabbt ifatt mig, gick om och väntade igen vid nästa hållplats. Tröttheten och monotonin gjorde att det ibland kändes som om jag inte var riktigt vaken, jag fick tillbakabilder som liknade drömmar. Jag pendlade mellan upplyft leende och andfådd ledsenhet med inslag av tårblind ilska.

Tankarna trängde sig mellan mina nya quechuanska ord. Jag har inte alltid varit snäll mot mig själv. Jag har alldeles för ofta piskat mig fram till det jag försökte vara för att bli älskad men som inte alltid var jag. Jag har låtit andra rita min karta och undrat varför jag gick vilse. Jag har ljugit för mig själv om vad jag behövde och blivit ledsen när jag fick som jag önskade. När jag blev sjuk (utmatningsdepression är ett sjukdomstillstånd) och läkaren ville sjukskriva mig så vägrade jag stanna till. Jag vågade inte möta sanningen om hur ensam jag kände mig och hur trött jag var på att kämpa för att hålla upp fasaden. Jag valde att inte höra mitt hjärta gråta och jag stängde av mina sinnen för att inte lyssna på kroppen.

Sista natten på campingen sov jag knappt. Delvis för att någon av tjejerna i tältet bredvid snarkade så högt och kraftfullt vibrerande och delvis för att jag översköljdes av känslor av vemod, skam, sorg, ånger och slutligen, beslutsamhet och hopp. Livet blev som det blev och jag har alltid gjort mitt bästa under rådande omständigheter. Jag fick det jag vågade be om för det är så det är, är man tyst så hörs man inte.

Tyst och stilla började jag gråta (jag ville inte väcka min son som vilade i sin korviga sovsäck) och fram kom en bön.

Förlåt!

Jag förlåter mig själv

för allt elakt jag har sagt om mina drömmar och behov

för att jag har ibland svält eller tvångsmatat min kropp

för alla brutna löften jag har förlåtit

för alla timmar jag har väntat på en man som var hos en annan kvinna

för alla pengar jag blev lurad på av släkt och vänner

för all villkorlig kärlek där jag inte fick min beskärda del

för alla människor jag har försökt behaga

för alla lögner jag har trott på

för alla gånger jag har velat säga nej men tvingat mig själv att göra tvärtom

för att jag inte har älskat mig själv och för ofta valt bort mitt eget bästa.

Förlåt! Det ska aldrig ske igen.

Nu vet jag att jag är värd all kärlek i världen. Inte bara ifrån andra men mest ifrån mig själv. Jag kommer att leva med mig själv resten av livet (yep!) och det blir roligare om jag är min bästa vän och supporter. Så från och med nu ska jag alltid vara den viktigaste personen i mitt liv för jag är värd glädje, ro, ljus, värme, sanning och kärlek. Precis som alla andra människor på Jorden, utan åtskillnad av något slag – särskilt inte i fråga om ras, hudfärg, kön, ålder, social status eller tro.

#regnbågskärlek #loveistheanswer

” When you forgive, you in no way change the past – but you sure do change the future.”

~Bernard Meltzer

My eulogy.

Eulogy After death Minnestal Efter döden

”Death is nothing at all”.

I natt drömde jag att jag var på min begravning. Konstig känsla men jag vet nog varför. Jag har nyligen delat en text skriven av Henry Scott Holland på facebook, ni har säkert sett den på andras väggar, de har tendens att sprida sig. Som kommentar till texten skrev jag att jag skulle vilja ha den läst på min begravning och min väninna utmanade mig att skriva ett eget minnestal. Jag får fundera vidare på det.

Jag kommer ihåg när alla satt i kyrkan (många fick stå utanför) och skulle ta farväl av kroppen som låg i en kista, kroppen de ville få mig att tro var mamma. Prästen berättade om hennes liv som dotter, syster, hustru och mor. Han påminde oss att många år tidigare stod hon som en ung och vacker brud i samma kyrka. Att hon, ett par år senare, höll min bror över dopfunten. Samma vackra kvinna, ytterligare några år efter, försökte trösta mig när jag gallskrek i famnen på min gudmor. Och nu, låg samma kvinna i sin sista säng, på väg in till Dödens rike. Inte ens prästen kunde hålla sina tårar men jag vägrade gråta. Delvis för att jag inte fick för min morbrors fru, hon hade beordrat mig att sluta tycka synd om mig själv. Jag skulle behärska mig för att kunna hjälpa mormor istället. Men framförallt så kunde jag inte gråta för jag vägrade tro att mamma var död. Hon hade lovat att skriva så jag väntade på att hon skulle göra det. Hon kunde inte ha lämnat mig utan att säga ett ord.

Rädslan i mitt bröst var som ett litet barn som flyr gråtandes, springer iväg och hoppas att någon fångar och tröstar den. Var jag ensam nu när alla trodde att mamma var död? Sorgen som jag förträngde var som en stor röd boll som växte och växte och tryckte hårt inifrån min bröstkorg och ville spränga mina revben. Men jag ville inte, jag fick inte gråta. Gjorde jag det så skulle hon dö på riktigt. Och jag skulle gå sönder.

Men hon var död och någonting i mig blev trasigt. Jag vet inte riktigt vad men en viktig pusselbit fattades. När vi har väldigt ont i livet så säger vi att vårt hjärta brister, ”it broke my heart”. Kan hjärtat gå sönder? Att gå sönder och bli hel igen – är det möjligt? Och vad är hel?

Att vara hel och levande och sedan dö, att från en sekund till nästa, gå över en osynlig gräns och sluta andas – betyder det att det är slut?

Om det är slut, hur går man vidare efter någon man älskar dör? Hur kan man veta vart de tar vägen? Vad finns kvar? Vad hade mamma velat lämna efter sig? Vad var hennes sista tankar innan hon dog? Vad hade hon velat säga mig? När det blir min tur att dö, vad vill jag att mina barn ska komma ihåg? Vad tror jag händer efter döden?

När jag var barn ville jag tro att jag skulle sitta på en magisk plats högt, högt ovanför molnen och mötas av horder av genomskinliga, skimrande varelser som talar till mig utan att använda ord. Himmelsk telepati. Idag finner jag tröst i att tro att vi är själar före födseln och efter döden. Att det jag kallar ”själ” existerar med eller utan vår kropp. Att när vi dör, så är det bara kroppen som dör. Att själen är evig och fortsätter existera i andra energiformer.

Jag är ingen vetenskapskvinna men om jag ändå skulle försöka förklara min tro på efterlivet så vill jag beskriva det som att det vi kallar himlen har en annan frekvens än jorden. Det finns olika frekvenser som samexisterar. Precis som det finns radio-och tv-vågor som passerar runt och genom oss just nu. Jag kan inte greppa att döden skulle existera som ett definitivt avslut för jag vet inte hur ”definitivt” känns. Jag pratar inte om reinkarnation men om något som liknar ”energiåtervinning”, jag tror att livet har ett kontinuerligt förlopp utan start och slut, ett kretslopp.

Förutom min teori om energiåtervinning, vad skulle jag vilja säga till mina barn när jag dör?

Mina älskade, när jag nu ska byta energiform, tänk på min död som en övergångsfas. Som när kompost förmultnar för att ge näring till nästa äppelskörd. Som när regnvatten förångas i solen och blir till en gas eller när kranvatten kondenseras till vätska och kan frysas till isen ni tar i er drink.

Var inte oroliga, jag finns för alltid hos er. Jag är inte borta, jag fortsätter i en annan skepnad, som luften ni andas, solnedgången ni tittar på, värderingarna jag har gett er (och även dem ni har valt bort), minnena vi har byggt ihop (de glada lika mycket som de sorgliga), ansiktsdragen ni ser i varandra och kanske vidare i era barn. Ni är gjorda av mig som era barn blir en del av er, vi kommer aldrig att ta slut.

Jag slutar inte att älska er bara för att mitt hjärta slutat slå. Jag smeker era kinder med en vindpust. Jag lovar att hälsa på i en dröm eller en tanke. Jag följer med er när ni reser och jämför med platserna vi har besökt tillsammans. Var inte rädda att jag försvinner så länge ni kommer ihåg mig.

Så, gråt farväl till min kropp som har slutat andas och välkomna min eviga kärlek till er med ett leende.

“The life of the dead is placed in the memory of the living.”
~Marcus Tullius Cicero

Sluta kämpa och släpp taget.

Let go Släpp taget Acceptance

Att leva i det förflutna innebär inte sällan mycket onödig smärta. Trots det så är det många gånger vi går tillbaka och river i gamla minnen. Även om vi rent intellektuellt kan förstå meningen med att släppa taget om det förgångna, är det ofta mycket svårt att göra detta rent känslomässigt. En av livets svåraste utmaningar är att släppa taget och sluta ödsla tid och energi på sådant som redan har passerat.

Lika viktigt är det att släppa taget om bestämda tankar om framtiden. Vi har så svårt att acceptera att allt som finns är nuet, att det som skedde igår redan är borta och att det som kommer imorgon är okänt. Det magiska med livet är att det egentligen bara pågår nu. Nuet är det enda vi kan ha någorlunda kontroll över.

Många av oss bestämmer redan som barn att vi kommer att ha ett jobb, gifta oss, skaffa hus och barn och sommarhus och kanske båt för att vi har bestämt att det är så ett lyckligt liv ska se ut. Vi har våra bilder om hur saker och ting ”borde” se ut. (Borde, vilket farligt litet ord! Dags att avskaffa det kanske?) Jag tror mer och mer att äkta kärlek, äkta frihet är när vi kan släppa taget om alla ”borde” och koncentrerar oss på hur vi vill känna oss, vad som gör oss lyckliga.

Har ni hört om apan och bananen? Det sägs att i Indien så fångar man apor på följande sätt: först gör man ett hål i en kokosnöt, ett hål så pass stort att en apa kan få in hela sin hand. Sen fäster man en banan i ett snöre inuti själva kokosnöten och sedan hänger man fällan i ett träd. När en hungrig eller nyfiken apa som vandrar förbi vill ha bananen så sticker den sin hand i kokosnöten, greppar tag i frukten och försöker få ut den. Men hålet är bara lagom stort att sticka in handen men inte stort nog att få ut en knytnäve som håller i en banan. Allt apan behöver göra för att bli fri är att släppa taget om bananen.

Men de flesta apor gör inte det. De står kvar och tjurskalligt håller i ”sin” banan och blir då infångade.

Symboliken i denna historia är applicerbar även till människor. Vi håller så hårt i det vi har eller i det vi vill ha och går miste om andra möjligheter. För apan är bananen bara en symbol av vad den vill ha: mat. Släpper apan bananen och går fri så kan den hitta någon annan mat, kanske inte nödvändigtvis en annan banan men någonting som ger vad den verkligen behöver.

När vi vill ha ett hus nära havet så kan det vara känslorna havet och huset representerar som är viktiga, inte hur huset ser ut eller vilket hav det är. Huset kanske föreställer trygghet och havet frihet. Vi kanske aldrig hittar huset om vi låser oss fast till ett visst utseende och en bestämd placering för det. Om vi däremot bjuder in känslan vi vill uppleva så tror jag att både hus och hav så småningom kommer fram.

Jag kommer ihåg hur arg och besviken jag var på min pojkvän en gång. Jag var 19 år, satt i bilen någonstans ute på landet, trött och hungrig, och grät hejdlöst och hickade otröstligt att jag saknade mamma. Han skrek till mig att sluta gråta och att släppa taget om min mor. Hon var död sedan länge och om jag fortsatte gråta så skulle hennes själ aldrig få vila i fred för jag höll henne fast. Jag bestämde den natten att jag inte skulle sakna henne mer och acceptera att jag var moderlös. Några år senare träffade jag min nyfunna syster (min pappas dotter som jag inte visste fanns). Hennes mamma, Odette, och jag kom varandra väldigt nära. Då förstod jag att min längtan inte var efter min egen mor (som jag knappt kände eftersom hon dog när jag var så liten), det jag behövde var en mammas kärlek och det fick jag. Alldeles för korta år tyvärr för Odette var gammal och sjuk.

När jag tänker efter så är det nog så med mina barn också. Jag ville ha barn så fort det bara var möjligt och jag fick tre underbara livsgåvor. Men det är inte att föda barn och bli mamma som var mitt behov, det var (och det är) att ge all kärlek som jag inte kunnat ge någon annan på samma villkorslösa sätt.

Att släppa taget efter det vi mest vill ha är kanske bästa receptet för att bjuda in det vi mest behöver? Och jag menar inte att vi ska sluta drömma, visualisera eller önska. Jag vill bara uppmuntra oss till att känna efter: Hur vill jag må? Vad gör mig lycklig?

När är du apa och vad är dina bananer?

The road not taken

Two roads diverged in a yellow wood,
And sorry I could not travel both
And be one traveler, long I stood
And looked down one as far as I could
To where it bent in the undergrowth;

Then took the other, as just as fair,
And having perhaps the better claim
Because it was grassy and wanted wear,
Though as for that the passing there
Had worn them really about the same,

And both that morning equally lay
In leaves no step had trodden black.
Oh, I kept the first for another day!
Yet knowing how way leads on to way
I doubted if I should ever come back.

I shall be telling this with a sigh
Somewhere ages and ages hence:
Two roads diverged in a wood, and I,
I took the one less traveled by,
And that has made all the difference.

~Robert Frost

Jag är inte rasist men…

Racism Diversity Oneness

Hur ofta hör vi inte den inledningen i diskussioner mellan människor när samtalsämnet handlar om någon av annat ursprung? En del människor menar att just denna fras är bevis på att man till 100 % är rasist.

Vad menas egentligen med ordet rasism? Vad innebär det? Eller ska man kanske fråga tvärtom, vad är motsatsen till att vara rasist?
Om motsatsen till rasism är att se och erkänna alla människors lika värde så är det rasism när någon anser att personer som kommer från ett annat land eller har en annan etnisk bakgrund har ett annat människovärde.

Jag har själv varit offer för rasism och fördomar, både i mitt hemland (jag har skrivit ett tidigare blogginlägg om mina föräldrars olika hudfärger) men också i Sverige (på grund av min egen färg). Kanske därför har integration och budskapet om alla människors lika värde alltid varit något centralt i mina värderingar.

Ibland har kontakten med fördomar fått mig att småle. Som när jag för länge sedan ringde vårdcentralen för att jag hade haft väldigt hög feber och ont i magen i flera dagar. När det var min tur hörde jag sjuksköterskan säga till läkaren innan jag kom in i undersökningsrummet ”Hon lät inte som en utlänning i telefonen”. Och så började de prata väldigt långsamt och artikulerat med mig. Om jag inte lät osvensk i telefonen varför skulle jag helt plötsligt ha slutat att förstå språket när jag väl var på plats?

Andra gånger har det varit mer uppseendeväckande. Som när vi flyttade till gräddhyllan Bymarken i Jönköping. Vi bodde grannar med en svensk överläkare och hans spritälskande hemmafru som promenerade pudeln ett par gånger om dagen. Hon hade peruk och den satt (och hon gick) mindre och mindre rakt ju senare på kvällen. De hälsade aldrig på mig när jag var själv och när vi flyttade därifrån och sålde huset till en turkisk familj frågade de min dåvarande man hur han kunde sålt till ”sådana” och släppt in dem i grannskapet. Jag var tydligen acceptabel (på nåder?) eftersom jag i alla fall var gift med en svensk, m.a.o. var jag en uppgraderad invandrare.

Ingen sitter säker i båten när inte ens högutbildade människor tänker på hudfärg och ursprung. I många länder svär läkare en speciell läkared (Hippokrates ed) i samband med examen eller då de får sin läkarlegitimation. Så sker inte i Sverige. Ingen svensk läkare har svurit ed sedan 1887. Edens form lovar att iaktta humanitetens bud i sin yrkesutövning, jag tänker bl.a. på punkten: ”Min plikt som läkare skall jag fullgöra mot envar utan att diskriminera någon”. Jag undrar hur vår granne resonerade innan han skulle behandla en icke svensk?

Jag växte upp i ett land där ca 30 % av invånarna är invandrare. ”Gula” från Kina, ”bruna” från Indien och ”vita” från Frankrike. En av dem var min far. När jag flyttade till Sverige var det min tur att vara invandrare och jag trodde själv att jag inte kunde vara rasist för jag var ju rasifierad ! (Någon som förknippas med, och antas ha, stereotypiska karaktärsdrag på grund av utseende eller ursprung kallas i flera sammanhang ”rasifierad” – Wikipedia). Men jag skäms att erkänna att jag har också fördomar, förutfattade meningar och rädslor. Som jag vill se det finns det människor av alla raser och religioner som begår övergrepp och missbrukar sin makt. Jag är motståndare till alla som agerar på ett sådant sätt. Trots min övertygelse så kan jag då och då tänka i etniska stereotyper som t.ex. att asiater är känslolösa och drivna företagare.

Jag vet att dessa reflextankar kommer från min uppfostran och kanske förstärktes de av att mitt land påverkades av kolonialismens idéer om en hierarki av invandrargrupper där européer och vita har högst status och svarta är längst ned på skalan.

En ljus hud förknippas med tanke, rationalitet och taktik. Den mörka kroppen står för muskler och styrka. Strategi och företagsamhet sköts av vita, arbete sköts av svarta. Min mors familj (som var svart i jämförelse med vita européer men ljus i jämförelse med de svarta som hade kommit från Afrika som slavar) behandlade dem med mörkare hy som mindervärdiga. Det skäms jag också för.

Med vetskap om mitt bagage och medveten om mina inlärda värderingssätt är jag hela tiden extra noga med att stanna till när jag märker att jag tänker med reptilhjärnan. Jag vill inte döma någon eller själv bli behandlad utifrån hudfärg eller ursprung. Och jag vill inte föra det vidare.

Vilken framtid har vi att se fram emot om vi lär våra barn att det är det land eller den läggning du föds med som styr om du kan accepteras i samhället eller inte? Det börjar med oss som förälder och vuxna. Det är vi som sätter grunden för våra barns värderingar. De lär sig av vad vi säger (även när vi skämtar) och hur vi agerar. Vår gemensamma framtid är en regnbåge av alla hudfärger.

“No human race is superior; no religious faith is inferior. All collective judgments are wrong. Only racists make them.”
~ Elie Wiesel

Ett brev till Universum.

Brev Universum Önskan Cancer

Kära Universum!

Jag är ledsen och förbannad.

Igår på morgonen, fick jag ett tråkigt mejl som berättade att en gammal kvinnlig bekant lämnat denna jord. Hon var 87 år ung och levde för sina djur. Hon trodde mer på dem än på mänsklig godhet. När jag var nyinflyttad i Sverige hjälpte hon mig att anpassa mig till min nya arbetsplatskultur och hon lärde mig grunderna i bokföring så jag kunde göra ett anständigt första jobb. När jag lämnade Stockholm höll vi kontakten rätt tätt i början och sedan mer och mer sällan. Sista åren och efter min skilsmässa skickade vi inte ens julkort till varandra längre men jag tänkte på henne då och då, med ömhet och tacksamhet. Vi glömmer inte människor som har ”sett” oss, människor som har gett oss en plats i sina hjärtan. Jag tror inte att jag kommer att åka på begravningen, jag vill inte säga adjö. Hon får finnas kvar i sitt hus med sina hästar, får och katter. Och i mitt hjärta.

På eftermiddagen, mumsade jag hungrigt på en varmrökt laxsallad. Den lättsamma stämningen, med lite skvaller och härliga skratt, fick ett abrupt avbrott. Genom dörren kom en silhuett som kändes någorlunda bekant och jag mötte ett par ögon som (i mitt minne) inte tillhörde ansiktet de var nedsänkta i. Mot mig, som en skugga i slow motion, kom min yoga-kompis. Jag hade inte sett henne på flera månader och tänkt att hon förmodligen gick andra pass numera. Hon viskade att en smärtsam äggstockscancer hade invaderat hennes kropp och förvandlat henne från en vig och kurvig femtio plus kvinna med tjock vitglänsande hårman till en blek, kutryggig och okänd gamling med kryckor.

Hon gick sakta ifrån vårt bord och satte sig någonstans bakom oss. Jag fortsatte att äta men det smakade inte längre så gott. Jag visste inte om jag ville gråta eller om jag var arg. Jag har gnällt så mycket senaste tiden om att mitt liv är rörigt, att jag har för många tankar i huvudet, att jag inte hittar röda tråden i alla projekt jag påbörjar, att Universum prövar mitt tålamod. Nu skämdes jag och blev skarpt påmind om hur kort livet kan vara och hur viktigt det är att njuta av det som är bra, här och nu. Vår tid på jorden är begränsad, varje dag som går är borta för alltid. Det vi tar för givet kan ändras när som helst.

Vad skulle jag göra om jag plötsligt insåg att det inte fanns någon tid kvar för att göra de saker som jag drömt om? Att det inte ens fanns tillräckligt med tid kvar för att bara drömma om dem? Jag vill inte veta hur det känns att få besked om att jag bara har några månader kvar att leva. Samtidigt så undrar jag vad jag skulle prioritera då.

När jag var tillbaka hemma på kvällen, kom jag ihåg en teknik som har tidigare hjälpt mig att släppa mitt motstånd och fått mig på rätt spår igen. Ibland, när jag känner mig riktigt fast eller desperat, när jag behöver en snabb förändring så skriver jag ett Brev till Universum. Jag sätter mig bekvämt och andas djupt några gånger och sedan börjar jag skriva. Jag berättar där jag befinner mig i livet just nu. Jag listar ut alla anledningar till att jag känner mig i obalans. Vad jag är rädd för. Vad jag inte vill ska hända.

När jag har fått alla rädslor och tvivel ur mitt system, skriver jag vidare och berättar vad jag söker. Vad jag behöver. Vad jag vill ha.

När jag är klar, tackar jag Universum, skriver under och stoppar brevet i ett kuvert. Ibland har jag lagt det i en gul brevlåda, adresserat till Universum C/O Galaxen (ja, jag är lite tokig, jag vet. Så gjorde jag även med barnens listor till Jultomten, det skulle se verkligt ut). Ibland har jag försiktigt lagt brevet i brasan. Andra gånger har jag sparat det i mitt smyckeskrin.

Våra tankar skapar våra känslor. Och våra känslor påverkar hur vi kan få saker och ting att hända eller förändra. Och det är kanske därför vår önskan uppfylls ibland. Oftast spelar det inte roll om jag får det jag önskar, det viktigaste är att jag får lämna mitt låsta, desperata tillstånd i kuvertet och släpper taget.

Ibland ber vi om materiella saker eller praktiska lösningar som vi tror kan göra våra liv så mycket bättre, men inom oss har vi en annan längtan, något djupare. Att t.ex. skriva ett brev (till Universum eller till oss själva) kan hjälpa oss få en vägledning. Någon mer pragmatisk kanske gör en s.k. mind map. Det kan hjälpa att klargöra vad det är vi verkligen vill med hela hjärtat.

Idag tog jag en läs- och skrivdag och på eftermiddagen fick jag dela en kort yogastund utomhus med min kära lärare. Vädret lekte med oss, regn, blås, lite sol och sedan regn igen. När jag skulle ta farväl berättade jag att jag skulle till London över helgen. ”Vilket härligt liv du har!” sa hon. Jag blev tyst och sedan kände jag en lycklig värme sprida sig runt mitt hjärta.

Ja, hon har så rätt, vilket härligt liv jag har!

Önskan, av Karin Boye

Ack låt mig leva riktigt
och riktigt dö en gång,
så att jag rör vid verklighet
i ont som i gott.

Och låt mig vara stilla
och vörda vad jag ser,
så detta får bli detta
och inget mer.

Om av det långa livet
en enda dag var kvar,
då sökte jag det vackraste
som jordlivet har.

Det vackraste på jorden
är bara redlighet,
men det gör ensamt liv till liv
och verklighet.

Så är den vida världen
ett daggkåpeblad
och ini skålen vilar
en vattendroppe klar.

Den enda stilla droppen
är livets ögonsten.
Ack gör mig värd att se i den!
Ack gör mig ren!