A case of lost identity.

Publicerad den av makikely
Lost identity

Identity theft is one of the most widely committed crimes in the world.

How do we define our own identity?

We are all born into different cultures, families and values. Later on we go to college, get a job, some of us get married and we put on new identities related to education, work title, social status. At least, that’s what I did. The man I married was the father of my children and the owner of the company I worked for. We ended up divorcing and a few years later, it became impossible for me to keep my job. So I sort of lost my identity twice within a three years period.

After the divorce, I had the opportunity and freedom to become who I wished to be. I decided to take the chance to remodel my identity and use my experiences to build something new. I made up my mind to move from the city I had lived in the past 20 years and challenge myself to learn new things, meet new people. I also wanted to put space between me and the (place I called) home we had built together and where his new wife had moved in. The day I packed my last box at work, he asked me if I wouldn’t consider staying. Stupid me thought that he was telling me that I was an asset to the company and that he still needed my skills. I was flattered, I felt important and I decided to stay.
I shouldn’t have.

Life went on, sweet and sour like it often is. They say there are no happy divorces and ours was no exception but somehow I thought we would stay friends (enough). Most hurtful was losing the dream of a family, my fantasies about grandchildren visiting and sleeping in their parents’ old rooms, the places we would travel with them. Another sad consequence of the breakup was losing people I thought of as friends who stopped talking to me because I was no longer “someone’s wife”. But all in all, I was happy to have a good job, a cozy apartment, enough nice persons to call friends and a wonderful, caring new companion.

But then came next “separation”. To be honest, I felt it coming. Attitudes, atmosphere, rumors, a lot of changes and then the crack, a nasty argument and I was out of my working place in one day – after 23 years. When you don’t get it the first time, life makes sure you understand it with a clear, new message: it was time for me to move on.

I knew that losing a job is never easy and can cause more distress than just a shrinking income but I had never experienced it personally. It took me a few weeks to understand it was over, like for real. And that I was not on holidays.
At first, I was relieved, I would never again have to face the hatred of the man I (will always) share parenthood of my children with. But, shortly after, I started waking up in the mornings with anxiety attacks. There I was, fifty years old, having worked all my life in the family business, doing my share to make it grow (from thirty-five employees when I started to almost six hundred when I left) and now I would have to find out what to do instead. Being out of work was a terrible feeling, in certain ways I lost my grounding, my footing, my definition. It gave me a sense of insecurity and made me question my place in this world.

‘Who was I? Where was I going? What was I good at? Who did I want to be? What would I do next? What would I do tomorrow morning at 8:00? Would I get up? Would I stay in bed?’ I had not lost a job; I had also lost a big part of who I was.

I felt angry, hurt, panicked, rejected, and scared. I had to use all my experience of coaching other people to remember what I preach, “We are what we think”. If we belittle our achievements and sense of worth with thoughts like “I am too old, I will never find a better job” or “What do I have to offer?” then we prevent ourselves from moving forward. I had to reroute my thoughts and focus on “What’s in this challenge for me?”, “How do I want to start the next chapter of my life?”.

I also tried to remember that many, if not most, successful people have experienced major failures in their careers and turned those failures around by learning from the experience, and trying again. To create the new me, I sat down (or went for long walks) and wandered through some major soul-searching to discover what I truly like doing most. Because, after all, I know we become very good at doing what we love. I wrote my résumé ten times before recognizing the person in it. Trying to define who I was in a CV made me understand how much I valued being the boss of me. More and more often I woke up thinking what a great opportunity it was to make a change, to do something different.  Not necessarily better, but different, something that can inspire me to move forward, maybe a small business, a new education, or stay-at-home-for-a-while-and-write-my-book dream.

There were many things I did to take control of the situation and maintain my spirits:

  • I kept a regular daily routine with a “start” and an “end”.
  • I took care of myself with better food and more exercise, a sweaty walk in the woods is a powerful mood and energy booster.
  • I got plenty of sleep.
  • I prioritized my yoga practice.
  • I took the opportunity to rethink my career goals and rediscover what would truly make me happy.
  • I walked with my kind neighbor (and her sweet dog) and talked to her about what I was going through. I didn’t want her to offer solutions, just be a good listener. The simple act of sharing made me feel better.
  • I wrote about my feelings, expressing everything as they felt.
  • I stopped beating myself up or criticizing or blaming myself for not leaving the first time I had the chance to.
  • I listed my positives, focused on the things I can control and looked for the silver lining. What could I learn from the experience?

Our jobs are much more than just the way we make a living. They influence how we see ourselves, as well as the way others see us. Our jobs give us structure, purpose, and meaning. That’s why job loss and unemployment is one of the most stressful things one can experience. I am so grateful to have friends and family who helped me remember I was more than my old life, more than my old job. I am also grateful for this experience, it will help me understand (and help) my clients if they ever end up in between jobs. And I am mostly grateful for the opportunity to try new things, like running my own little business.

And I will keep in mind that, if something doesn’t work out, there will be other ways.

“Life is like dancing. If we have a big floor, many people will dance.
Some will get angry when the rhythm changes. But life is changing all the time.”
~ Miguel Angel Ruiz

Är du lycklig?

Publicerad den av makikely

Lycka är på sätt och vis ett provocerande ord, men vad är egentligen lycka och hur blir vi lyckliga?

Ett ämne som ofta diskuteras är ”lycka”.
Vad är lycka? Hur definieras den? Hur blir du mer lycklig? I vår filosofiklass var det flera som svarade med saker som ”att vara frisk, att ha ett intressant jobb och en stadig inkomst, att ha goda vänner och en familj som bryr sig” osv. Vår lärare berättade att varje tanke åtföljs av en molekyl som påverkar vår biologi. Våra tankar påverkar m.a.o. vår lycka rent fysiskt. Hur mäter man då lycka?

Jag tror inte att man kan det. Lycka betyder olika för olika personer, det är inget konkret utan någonting som man benämner olika tillstånd med. Det är en känsla. Det går därför inte att ge en exakt definition av vad det innebär att vara lycklig. Vad gör oss nöjda och belåtna? Var finns glädjen i livet? Är det mer fritid, bättre jobb, större hus, flera upplevelser? Är det känslan av framsteg mot önskvärda mål? Många tror att pengar har en stor betydelse för att vara lycklig. Men vem är rikast, den som har mest pengar eller den som har mest tid?

Vi har ofta uppfattningen att lycka är ett tillstånd som är beroende av yttre omständigheter. När solen skiner är vi lyckliga och när det regnar känner vi oss olyckliga. Alla människor gör försök att skapa lycka i sina liv och behålla känslan för evigt. Men jag tror att vår strävan efter att fånga kvar stunder av lycka för att till varje pris undvika ”olycka” är i slutändan bästa receptet för att bli just… ja, olycklig. Alla våra ansträngningar att tänka positivt och utrota allt negativt förhindrar att vi blir lyckliga (vilket egentligen var målet.) Det finns så många självhjälpsböcker som kommer med snabbfix-recept på evig lycka.

När jag fick diagnosen ”utmattningsdepression” för många år sedan vägrade jag att acceptera att jag mådde så dåligt. För mig betydde det att jag var svag och självömkande. Jag vågade inte ens berätta att jag var sjukskriven och gick till jobbet i alla fall. Jag läste massvis med måbra-böcker som förstärkte min åsikt om att negativa känslor skulle drivas ut med positiva tankar. Ville jag gråta skulle jag titta mig själv i spegeln och låtsas le och skratta. Var jag utmattad skulle jag ändå tvinga mig ut i skogen och försöka jogga. Förnekelseterapi och viljepiska. Och visst hjälper det att försöka hitta motsatskänslan till något negativt men vi ska även erkänna att det inte alltid är solsken och sommar, det kan storma ibland. Och det är som det ska.

För ett par år sen läste jag en artikel om Russ Harris och köpte hans bok The Happiness Trap (Lyckofällan på svenska). Den kan jag varmt rekommendera om du känner som jag gjorde då, att det är svagt och fult att ha dåliga dagar. Idag vet jag att det inte är möjligt (eller ens nyttigt) att vara konstant lycklig, eller att sorg aldrig får drabba oss. Jag vet att den som befinner sig ständigt bland rosa små moln tränger undan viktiga känslor och blundar för mycket. Däremot menar jag att man trots att världen ibland är tuff och hård kan finna någon slags grundlycka, ett tillstånd som kommer inifrån, en stark kärlek till sig själv och omvärlden. En trygg plats inom oss där vi känner oss värdefulla, även när livet drabbar oss som värst. Verklig lycka är inte kopplad till materiella ting och är helt oberoende av yttre villkor.

Lycka är att kunna gilla läget – och sig själv, i nöd och lust. I stället för att försöka ändra på världen ska man ändra sin inställning till den. Det vi kämpar emot har en tendens att bli starkare. Försök inte att undertrycka känslor och tankar som du inte tycker om, som skrämmer dig. Bjud in dem, låt de riva ner dina skydd, låt de komma och sedan gå av sig själva när de har gjort sitt. Alla känslor har ett budskap till dig. Alla händelser i ditt liv har en betydelse, en mening.

Lycka för mig är nog just det: att se en mycket djup mening med mitt liv. Och känna tacksamhet för att jag i vått och torrt får vara med ett fantastiskt äventyr som heter Livet.

Så vad är din lycka? Vad är viktigt för dig? Vad ger ditt liv en mening?

“Happiness is not something ready made.
It comes from your own actions.”
~ Dalai Lama

Give me the good news first…

Publicerad den av makikely

…eller att välja att vilja viljan att välja. 😉

Idag tog det lite tid att väckas av solens skarpa ljus, jag drömmer så intensivt om nätterna så jag glömmer nästan att vakna ibland. Jag försökte som varje morgon (en dålig vana tycker jag mer och mer) att titta igenom huvudnyheterna i ett par nättidningar och ögonen bläddrade förbi så mycket elände, överallt, krig, olyckor, sjukdomar mm. Jag blir så ledsen och trött på all ondska och allt elände som skrivs om. Det gör det svårt att upprätthålla tron på det goda samtidigt som det är just därför vi inte får blunda. Låtsas vi att det inte finns så tror jag eländet skulle växa ännu mer. Tittar man eländet i ögonen och väljer att försöka förändra den så kan något bli bättre.

De flesta av oss (om inte alla) har olika önskningar om förändringar i våra liv. Det kan handla om att vilja ha bättre hälsa, mer pengar, lägre vikt, nytt jobb, ny partner, you name it. Oavsett vad det är som vi önskar förändra, så kräver det att vi förändrar något i vårt sätt att leva, vårt sätt att tänka. Vi måste välja förändringen. Saker blir inte bra av sig själva, Universum är stort och magnifikt och det kanske finns något som heter ödet och slumpen men jag tror det är säkrast att tänka att det är våra val som styr vad som blir konsekvenser i våra liv.

Jag jobbar som samtalscoach inom Psykosyntes. Att välja att använda sin vilja (för att förändra och förändras) har en central roll inom psykosyntesen. Vi har alla en historia som har format oss på gott och ont och som alltid finns med oss i våra dagliga liv. Det är vårt val hur vi vill att det onda ska påverka oss. Det kan bli en erfarenhet som ger insikt eller en tung slöja som täcker våra ögon. Även att låta bli att välja är ett val (fast kanske ett omedvetet sådant).

Kan man välja sin vilja?

Den fria viljan är en ständigt återkommande fråga som tenderar att blåsa upp när man, efter några glas vin, vill vara lite filosofisk av sig. För mig innebär den fria viljan möjligheten att förverkliga det jag har valt. Fri vilja är inte nödvändigtvis något storartat hjältedåd och här tänker jag t.ex. på någon som Jean Samuel och andra överlevande från Auschwitz där drygt 1,5 miljoner gasades ihjäl. Det finns en fantastisk vilja hos dem som överlevt kriget och sett nazismen på nära håll att göra allt för att förhindra en upprepning. Jag minns när Jean Samuel steg upp i talarstolen när Europarådets parlamentariska församling höll sin session i januari 2005. Han såg så gammal och skör ut men hans budskap var desto kraftfullare: vi får aldrig glömma eländet som tog plats i alla koncentrationsläger. Vi måste minnas för att det goda ska få finnas kvar.

En annan man jag beundrar är Père Pedro Opeka. Han är son till slovenska föräldrar och föddes i Argentina, i en förort till Buenos Aires. Fader Pedro är känd för sin vilja att utrota fattigdomen bland barnen på Madagaskar, mitt födelseland. I Argentina kallas han kärleksfullt El apostol de la basura (Sopornas Apostel) och år 2008 utdelades han Heliga Matteusfondens pris för utstående tjänst i solidaritetsarbete och social rättvisa. Nyligen startades en instagram-kampanj i syfte att samla pengar för att hjälpa de som drabbades av översvämningarna i huvudstaden Antananarivo. För varje selfie som hashtaggades #weselfie2015 betalades 0,50 euros till föreningen Friends of Father Pedro. En veckas kampanj gav 5 000€ som Fader Pedro tänker finansiera byggandet av 80 barnhus med.

Här hemma i Sverige följer jag Good News Magazines grundare, Daniel Mendoza. Daniel föddes i Uruguay i en tid då landet styrdes av en militärdiktatur. Du som vill kan läsa om hans väg till Sverige och om hur idén om ett magazin blev verklighet http://danielmendoza.se/2014/02/09/min-historia/#.VP7xTy5m6pA
Den 20 oktober 2010 lanserades Good News Magazine, en inspirationstidskrift som skriver om de positiva historierna som inte tycks få plats i den vanliga nyhetsrapporteringen.

Det finns som tur är många andra beundransvärda människor som syns och hörs mer eller mindre och som drivs av sin vilja att göra livet bättre. Viljan att se och lyfta fram godhet istället för ondska, positivitet istället för elände. Viljan att så ett frö av kärlek och vattna det.

Jag tror det är viktigt att inte blunda för det som gör ont och är mörkt men att det är ännu viktigare att leta efter ljuset. Jag försöker alltid komma ihåg att djupt inom varje människa så finns det något gott och friskt och att om vi vill så kan vi välja att låta det växa och bli större. Börja med dig själv, tyck om (något hos) dig, älska den du är med alla dina delar, hela och trasiga. Jag vet, det är ofta lättare sagt än gjort men även om det bara är en minut varje dag så är det i alla fall en minut av ljus.

”Man kämpar inte ihjäl en skugga.
Den dödar man med ett ljus.”
~ Sigfrid Siwertz

“Darkness cannot drive out darkness; only light can do that.
Hate cannot drive out hate; only love can do that.”
~Martin Luther King, Jr.

Jag blev kvinna i Milano.

Publicerad den av makikely

Jag har alltid försökt vara lite annorlunda för att aldrig passa in i bara ett fack.

Det kanske har med att vara född i två olika kulturer att göra men det blev i alla fall mitt sätt att gardera mig från att bli bortvald. Om jag var tillräckligt mycket lik men ändå någorlunda olik så kunde jag alltid säga att det var jag som inte ville passa in någonstans. Ni vet, som en kameleont, den växlar inte färg för att gömma sig, färgbytena styrs av faktorer som ljus, temperatur och humör. Jag bytte färg beroende på hur trygg jag kände mig i en viss miljö. Det handlade både om min inre och mitt yttre, mina kläder t.ex. Min klädstil har förändrats genom åren, jag tror vårt val av underkläder visar vem vi är intimt och privat medan ytterkläderna berättar vem vi vill att andra ska uppfatta oss som.

Jag delar nog samma fasansfulla barndomsminnen med många andra flickor om stickiga strumpbyxor som korvade sig runt benen. Jag hatade mina söndagslackskor och finklänningarna som gjorde det omöjligt att sitta bekvämt i kyrkans hårda träbänkar och i matstolen under den svettiga söndagsmiddag som följde.

När jag sedan från unga tonår fått välja kläder själv, har jag testat på många olika stilar. Jag började med en punkliknande stil som jag hade i ungefär ett år, bytte sedan till någon reggae-inspirerad hippie variant. När jag var 16 år började jag sy mina kläder. Pappa vägrade köpa det som var skolans ”uniform”: Levis jeans, platåskor och Fruit of the Loom-teeshirt. Kunde jag inte se ut som de andra så skulle jag göra det på mitt rebelliska sätt: turkosa harembyxor ihop med chockrosa puffärmade blusar med matchande remsandaletter i samma färger (jag hade hittat en skomakare som kunde göra dem med restbitar av tygen jag sydde mina kläder av). Jag återanvände mammas sextiotalsklänningar och skor (Yap, jag var tidig med vintage) och även pappas byxor som var för stora för mig blev (tyckte jag) riktigt coola med bredda skärp som höll dem på plats långt nere på höfterna (jajamän, baggy var också min grej). Det handlade om att bära kreationerna med kaxighet, budskapet var inte ”jag kan inte ha det ni har” men istället ”jag vill inte ha”.

17 år flyttade jag till Paris och köpte jeans och träskor och försökte passa in och se ”studentig” ut. Jag tröttnade på universitetslivet efter knappt två år, blev osams med en lärare när jag rättade henne framför hela klassen, packade en resväska och började resa. Som 19-åring bodde jag under några månader i Milano, en av världens största modestäder. Milano är även känd för sina fotbollsklubbar AC Milan och Inter, och det är just via fotboll och Giuseppe som någonting föll på plats och man kan säga att jag blev kvinna. Giuseppe var en f.d. fotbollskändis som numera tränade unga lag, han dolde sin homosexualitet genom bl.a. att gå ut mycket på kvällarna till olika nattklubbar och dansa och bjuda på drinkar. Dagtid bejakade han sina feminina sidor genom att ge råd om klädstil och looks. Han var tidigt ute med det som nu blivit ett yrke, personal shopper (han visste förmodligen inte ens att det skulle heta så). Trots begränsade ekonomiska möjligheter och med Giuseppes hjälp, började jag klä mig mer kvinnligt, bestämde mig för att korrigera kroppen och hållningen, lärde mig använda smink.

Samtidigt som jag gick från funktionell och rebellisk klädstil till kvinnlig och kurvig och njöt av spetsunderkläder, parfym och hårprodukter så skavde känslan av att bli inlåst i en för liten puderdosa. Kvinnans rättigheter och hennes villkor i arbetslivet används som måttstock på jämställdhet och utveckling i ett samhälle. Utifrån det perspektivet hamnade Milano i en synnerligen dålig dager.

I en av nattklubbarna som fanns på Giuseppes besökslista jobbade jag som servitris och samtidigt som jag insåg och utnyttjade min attraktionskraft som ung mulatt i en stad av kvinnodyrkare (ja, det blev finfina dricks, tack) så upptäckte jag hårdheten av nattlivet i ett land av machister. I Italien är manschauvinismen djupt rotad och har många förespråkare. Jag kom tyvärr i kontakt med många män som delade upp kvinnor i två läger: Madonnan och Horan. De satt sina fruar, mödrar och systrar på Madonna-pedestalen men behandlade andra kvinnor på ett nedvärderande och sexuellt objektifierande sätt.

Jag blev osams med nattklubbsägaren (finns det en röd tråd här med att bli osams med auktoriteter?) när jag hällde en champagneflaska på huvudet på en kund som hade tagit tag i mina bröst när jag serverade deras bord och ljudligt för sina druckna kompisar slagit vad om att till rätt belopp så skulle han kunna köpa sig till analsex med mig och min kollega. Jag fick sluta samma kväll med mindre lön men en insikt rikare: jag skulle någon gång i livet hitta ett sätt att hjälpa andra kvinnor att tro på sig själva. Jag visste inte tydligt hur eller när men jag kände starkt att jag ville tillföra något i kvinnans kamp att bli respekterad. För frågan är inte huruvida en man ser kvinnor som madonnor eller horor, utan huruvida han ser kvinnor som människor och jämlika. Punkt.

Så länge kvinnorna förpassas till en mindre roll förblir en stor del av samhällets intellektuella och ekonomiska potential outnyttjad. Och vi gör hela världen en otjänst. Vi kvinnor har ett enormt medsystrars ansvar att stödja varandra, våra mödrar, våra systrar, våra väninnor, våra arbetskamrater. Det handlar inte om att bygga barrikader och tända eld på våra push-ups. Jag är övertygad om att det är så mycket enklare än så. Genom att hjälpa en enda kvinna tro mer på sig själv så hjälper vi alla andra och oss själva att våga ta mer plats.

Jag önskar att vi inte behövde dagar som den 8.nde mars. Den dagen vi inte längre behöver uppmärksamma en internationell kvinnodag är den dagen män och kvinnor är lika och jämställda. I Milano blev jag kvinna, en kärleksful feminist och min önskan till alla er fantastiska kvinnor är följande: älska dig själv, din mor, din syster, din dotter, alla andra kvinnor som finns i ditt liv. Jag önskar även att vi aldrig mer säger saker som ”hon lyckades trots att hon är tjej”, eller ”det är starkt gjort för att vara en mamma med tre barn” eller ”hon har så mycket pondus och makt för att vara en kvinna”. Varför skulle vi inte kunna lyckas, vara starka, ha makt och pondus bara för att vi är födda utan snopp? Titta inte ner på en annan kvinna för då kommer du att möta en kvinna som tittar ner på dig. Älska som du själv vill bli älskad, ge stöd som du önskar bli hjälpt, beröm som du vill bli upplyft, sluta tala illa om dina medsystrar (och hör eller ser du att jag inte lever som jag lär, påminn mig.)

Med kärlek.

PS: Moder Jord är en kvinna 😉

“A wise woman wishes to be no one’s enemy; a wise woman refuses to be anyone’s victim.”
~ Maya Angelou

Thank you for not loving me enough

Publicerad den av makikely

I wonder,

if you hadn’t given me away to your sister
if you only once had told me I made you proud
if you hadn’t repeatedly reminded me that I would never be as good as her
if you hade kept me a room in our home
if you had made me your number one girl
if you had come to the airport and asked me to stay
if you hadn’t found more comfort in your bottles
if you had carried our children when I couldn’t walk
if you hadn’t fantasized of other women while invading my body
if you had believed in my skills
if you hadn’t forced me to abort my babies
if you had lifted me to the stars
if you had listened to my prayers
if you had held my hands when my body broke down
if you had dried my tears with your heart
if you had looked into me and chosen to see the light
if you had helped me give the best of me

I wonder how life would have been then.

Thank you, my dear ones for not loving me enough. It made me who I am, unique and strong.

Meningen med livet.

Publicerad den av makikely

Fick ett meddelande häromdagen (jag testar att coacha via mejl, ska utvärdera om det är en bra metod när jag träffar klienten för vårt avslutssamtal och ja, hen har godkänt att jag refererar till vår konversation här i bloggen för jag tror det är många flera som känner igen sig). Med detta avklarat kan jag nu plocka ur innehållet i mejlet.

Citat: Ibland vill jag bara leva mitt liv här och nu men oftast undrar jag över framtiden om fem eller tio år. Då får jag en känsla av att ha tappat mig själv någonstans. Vad är meningen med livet egentligen? Varför finns jag? Vad är mitt syfte? Man läser överallt att vi är unika och perfekta men jag tror att det finns någon annan som kan ta min plats och göra det jag gör ännu bättre. Slut citerat.

Vad är meningen med livet? Det finns säkert många teorier och många svar på den frågan men det är väl ingen som säkert vet vad det skulle vara. En teori som jag gillar är att vi människor lever för att vi ska lära oss mer och bli visare och ödmjukare genom de omständigheter och förhållanden vi föds in i. Tror man på reinkarnation skulle det också kunna vara så att våra själar väljer våra föräldrar för att vi på bästa sätt ska kunna lära oss och få de erfarenheter vi behöver. Men det är en parentes, nu utgår vi från ett liv i taget. Ett liv här och nu där vi har ett ansvar att vara så lyckliga som möjligt för vår och andras skull. Och det innebär att vi alla har en uppgift att fylla och att ingen annan kan ta din eller min plats.

Om jag istället för meningen med livet ställer frågan ”Hur vill du bli ihågkommen efter du har dött?”, blir det skillnad då? Föreställ dig dina nära och kära och mindre nära och kanske inte ens kära samlade kring din dödsbädd och några vill hålla tal. Vad vill du att de ska säga (och mena) om vem du var? om vad du  brann för? Vad vill du ska vara annorlunda när du inte längre finns? När vi förändrar hur vi ser på oss själva så förändrar vi hur världen uppfattar oss.

En annan fråga jag vill ställa är: ”Om du bara har ett liv, vad tycker du är viktigt att hinna göra medan du lever?” För dig själv. För dem du älskar. För dem som älskar dig. Vad är du villig att offra och ge? Allt har ett pris, allt kostar en uppoffring. Att ha något (någon?) betyder att välja bort något annat (någon annan?).
Vad orkar du med? Allt har en början och ett slut, lycka som olycka, glädje som sorg, natt som dag. Om vi inte orkar ta oss genom de tunga stunder, om vi är rädda att misslyckas, förlora eller ha ont så kommer vi inte att uppleva lycka, succé eller kärlek. För att bli bra på något måste vi börja med att inte kunna alls. För att bli bättre ska vi först vara bra. För att bli bäst ska vi orka vara mer än bra, om och om igen.

Meningen med livet är kanske helt enkelt att hitta det vi är minst sämsta på och utveckla det, göra mest av det som får oss att le, hitta vår passion, det som gör att vi glömmer att äta. Och det är olika för dig och mig, det kan enbart mätas i hur mycket tillfredsställelse och glädje det ger oss.

Jag tror frågan är ”Vad ger livet mening?”