When We Turn Our Heads Back in Time

“Our telling of history needs to change, and our society needs to change.”

These words, spoken by Sonia Gutiérrez of the Poqomam Maya people, have stayed with me.

They remind me why I am so grateful for researchers, writers and people who dare to look at history again — not through the eyes of those who conquered, but by listening to those whose voices were silenced.

For centuries, cultures such as the Maya were described as mysterious, primitive, barbaric or even lost. Yet the Maya developed sophisticated writing and mathematical systems, studied the movements of celestial bodies with remarkable precision, and built magnificent cities such as Tikal and Copán, long before Europeans arrived in the Americas.

And then came #conquest.

History has a way of making such losses sound inevitable. They were not.
In the 16th century, Spanish colonisation brought forced labour, religious persecution and epidemics that devastated Maya communities. Sacred knowledge was destroyed. In 1562, Bishop Diego de Landa ordered the burning of Maya books, believing them to contain dangerous superstition. Only four pre-Columbian Maya codices are known to have survived. Imagine the knowledge that disappeared into those flames! The stories, the prayers, the observations of the stars, the memory of a people — reduced to ashes by those who believed they had the authority to decide what was worth preserving.

It is often said that history is written by the victors. And too often, those who were conquered had to be diminished before their suffering could be justified. Their cultures were called inferior, their beliefs dismissed, their humanity questioned.

After travelling in West Africa — and especially in Benin — I found myself thinking about this again, through the history of the transatlantic slave trade.

Between the 16th and 19th centuries, an estimated 12.5 million African men, women and children were forcibly embarked on slave ships bound for the Americas. Around 10.7 million survived the crossing. These were not simply numbers in a statistical record. They were human beings, torn from their families, their languages, their communities and the landscapes that had shaped their lives.

Enslaved people were forced to labour in plantations, mines and households, generating wealth that helped shape economies on both sides of the Atlantic. The trade was sustained by a vast economic system involving European empires, merchants and plantation owners, as well as African states and intermediaries who participated in the capture and sale of people. Its consequences reached far beyond the shores of Africa and… Madagascar!

Here, the history came unexpectedly closer to home.
In my own search, I began to discover traces of Malagasy people among the enslaved populations of Louisiana. People taken from an island that is a part of my own story, carried across oceans into a world that was not theirs by choice. Their names, their lives, their descendants — some traces remain, scattered across archives and generations. Others may have disappeared into the silences of history.

For me, this discovery made the history of slavery feel unexpectedly intimate. Madagascar was no longer only the place I had left behind. It was also part of a story carried across the Atlantic, a story whose echoes may still be heard in Louisiana today. I found myself wondering what survived the brutal crossing. Words, customs, a memory passed quietly from one generation to the next? And how much of a person’s identity can be taken away before some resilience still finds a way to endure?

In places such as Ouidah, in present-day Benin, the past is still written into the landscape. The Route of the Slave leads towards the Atlantic, tracing the final steps of people who were imprisoned, sold and forced aboard ships. Today, the Door of No Return stands as a memorial to those who left under such terrible circumstances — and to the families and descendants whose histories were forever altered.

In Ghana, standing at Assin Manso, a place connected to the inland slave trade, I felt the distance between past and present grow strangely thin. History no longer seemed safely contained in books or museums. It was there, beneath my feet. And I began to understand that remembering is not simply an act of looking backwards. It is also a way of seeing the present more clearly. Because the legacy of slavery did not end when the ships stopped sailing. It lives on in patterns of inequality, in racial prejudice, in the stories societies choose to tell — and in the stories the conquerors continue to leave out.

Yet these histories are not only stories of suffering. They are also stories of resistance, survival, creativity and extraordinary human resilience. The people who endured enslavement were never merely victims of history. They were individuals with names, dreams, knowledge, beliefs and lives that mattered. Their descendants continue to carry, reshape and reclaim that inheritance.

Perhaps this is what moves me most when I travel: the possibility of looking beyond the familiar version of a story. Of standing in a place and allowing its silences to speak. Of recognising that what we call a new land may have been someone else’s home for thousands of years. That what we call a lost civilisation may simply be a civilisation whose story we have failed to hear and tell.

Changing how we tell history is not about inheriting guilt for the actions of those who came before us. It is about accepting the responsibility to look honestly, to listen more carefully, and to restore dignity where it has been denied.

It is about understanding that civilisations were not simply discovered — they were often disrupted. That enslaved people were not workers who happened to migrate — they were human beings stolen from their lives. That knowledge was not always lost to time — sometimes, it was deliberately destroyed.

And perhaps, when we turn our heads — and our hearts! — back in time, something begins to shift.

The ruins become more than stones.
The names become more than dates.
The people who once seemed distant become familiar, human.

People who loved, feared, hoped and dreamed, just as we do.

Perhaps that is where a different kind of future becomes possible.

Not so different after all.

Over the years, I’ve come to appreciate that the things we enjoy most in life aren’t always the things we once thought we needed.

I’ve known a life of comfort — first-class flights, beautiful hotels, memorable meals. And I enjoyed it. Why wouldn’t I? But as time went by, I found myself drawn to other things: simpler experiences, unexpected encounters, the freedom to explore without needing everything to be planned or polished.

Perhaps it’s not so much about wanting less as about discovering what is enough. And for me, more and more, that means having the freedom to travel, to be curious, and to feel at home in the unfamiliar.

Recently, in the Atlas Mountains, I had a conversation with Mehjid, our guide, and his donkey…

In his broken French, Mehjid told me about his own idea of luxury: his nomadic life. He has travelled beyond his village, to nearby towns and places just outside the familiar boundaries of his everyday world. Nothing extravagant, perhaps, by conventional standards. But these little journeys bring him joy. They give him something to look forward to, something that helps him carry the ordinary days with a little more lightness.

I understood him more than I could have explained.

Our lives may look very different — economically, socially, culturally — but, sitting there in the Atlas Mountains, I felt how much we shared. That same curiosity about what lies beyond the familiar. What makes us feel alive is often much simpler than we imagined. The desire to discover, to experience something new, to feel the world opening up around us. Perhaps the shape of our journeys matters less than what draws us towards them.

And perhaps this, too, is a kind of wealth.

These days, when I plan my year, I begin with the essentials: what I need to cover my basic expenses. Then I look at where I would love to go, which journeys truly matter to me, and what they might cost. The rest, somehow, has to be enough.

I’ve discovered that I can live on very little when I need to. Instant noodles and porridge are perfectly acceptable companions to a life of adventure. 😊 I’m completely happy to fly economy if it means travelling farther, more often. I no longer need every part of the journey to be comfortable. Nowadays, it’s the destination — even the unexpected detour — that matters most.

Mehjid, in his own way, has found a little resourcefulness of his own. He brings back small souvenirs from his travels and sells them to tourists looking for what they believe to be authentic Amazigh art (I choose the name Amazigh, Imazighen for the plural rather than Berber for its negative connotation).
Different lives, different ways of making things work, but perhaps a shared understanding that a little ingenuity can open doors.

When people ask me why I travel, I sometimes struggle to give a simple answer. Ever since I left Madagascar, I’ve been searching for a place that feels like home. I’m not entirely sure what I’m looking for, or whether it’s a place at all. Something keeps calling me out into the world, and I’ve learned to listen. I follow my curiosity, my intuition, and the occasional inexplicable pull towards somewhere I know very little about.

Perhaps I’m not travelling to find a place where I belong, but to discover what belonging means to me?

And so, the real gift of travel are not the places I visit, the landscapes I admire, or even the experiences I collect. It is the unexpected moments of connection, of recognition — when someone whose life seems so far removed from mine suddenly feels familiar.

Mehjid, riding his donkey through the Atlas Mountains. And me, behind the wheel of my ageing 4×4, setting off towards new horizons.

Two different lives. Two very different journeys.

And yet, not so different after all.

Albania — a country that found its way into my heart

There are places we visit, and then there are places that awaken something in us. Albania has done just that.

I fell in love with its wild, untamed beauty — the mountains rising towards the sky, the rivers carving their way through deep valleys, the forests covering the hillsides, and the very, very blue sea stretching endlessly towards the horizon. There is something about this landscape that speaks to my heart. Perhaps it’s the feeling of space, of freedom, of nature still allowed to be a little wild. Or perhaps it’s simply the joy of being somewhere that makes me want to keep exploring.

Gjirokastër is the birthplace of the celebrated Albanian novelist Ismail Kadare. His writing often draws on the city’s haunting atmosphere and Albania’s complex history. During Enver Hoxha’s communist regime, writers like Kadare were allowed a way to explore political realities that could not always be addressed directly.

Googling Ismail Kadare, I came across his Longing for Albania. His words seem to capture something of what I felt:

“I was filled with longing for Albania,
For that great, wide and deep sky,
For the azure course of the Adriatic waves,
For the Albanian Alps with their white hair and green beards…”

I had only just begun to discover Albania, yet I understood that longing. The mountains, the vast sky, the blue of the sea — they had already found a place in me. Perhaps this is how attachment to a country begins: not with knowing it, but with feeling unexpectedly at home in its landscapes.

Gjirokastër, the City of Stone, clings to the hillsides above the Drino River valley. Its steep cobbled streets climb to the imposing fortress that seem to grow out of the mountains themselves. Walking through this UNESCO-listed old town, I felt as though I were wandering through the pages of another century, like I had once been part of it.

I explored the fortress, wandered through the Old Bazaar and admired the traditional stone houses. I could easily have spent hours discovering the city on foot — if only the afternoon heat hadn’t turned those beautiful cobblestones into an exhausting obstacle course – especially with thin soled barefoot shoes! 😊

Further south, at Butrint, history and nature seemed to merge into one. According to legend, the city was founded by refugees from Troy after the Trojan War. Archaeology tells a more complex story, beginning with its development as a Greek settlement. Today, this UNESCO World Heritage Site preserves more than 2,500 years of human history, surrounded by lush vegetation, water and the quiet beauty of its natural setting.

And then, the Ionian Sea.

The Ionian holds some of the deepest waters in the Mediterranean, including the Calypso Deep, which plunges more than 5,000 metres. Imagine what lies beneath that vast blue surface! My diver’s fantasy went wild…

After a delicious lunch, we swam in its wonderfully clear waters, with the dramatic coastline stretching around us. I wish I could share photographs, but I was far too busy floating in the waves, soaking up the moment and invoking the God of the Seas — Neptune, alias Poseidon.
For centuries, sailors entrusted their journeys to Poseidon, leaving offerings in the hope of safe passage and calm seas. I left a coin on the beach. One never knows when a little divine goodwill might come in handy. 😉

What stays with me most, though, is not any single monument or destination. It is the feeling of Albania itself — the mountains, the rivers, the forests, the sea. The way history and nature seem to accompany one another, and how often I found myself wanting to stop, look around and simply take it all in. And a final, wonderfully simple memory: being spoonfed freshly extracted honey by our beekeeper, Mr. Landi. Nothing quite like tasting a little sweetness straight from the source. 🐝

I came to discover a country. I left with a longing to return. I have a feeling Albania has only just begun to reveal itself to me. But there are still so many roads to wander, rivers to follow, mountains to cross and stories to hear.

#iamawanderer #Travelmaniac #Peopleandstories

Kosovo

Visiting the Jashari Memorial Complex in Prekaz.

Adem Jashari has become a symbol of armed resistance and sacrifice for many Kosovo Albanians. He was a founder and commander of the Kosovo Liberation Army (UÇK/KLA), an ethnic Albanian guerrilla force that fought Serbian and Yugoslav forces during the Kosovo War (1998–1999), seeking Kosovo’s independence. It was formally disbanded in 1999. Its legacy remains deeply significant—and contested!—among Albanians and Serbs.

Listening to our guide, I understand that the Jashari family memorial in Prekaz is one of the most emotionally and politically significant places in Kosovo. What struck me most was the disturbing contrast:
the cemetery felt monumental and peaceful, while the bullet-scarred houses nearby made the violence painfully tangible.

Travelling through the Balkans, I find myself wondering why war and conflict seem to occupy such a large part of the story of these countries. Sitting on a stone bench outside the museum, my head started spinning:

”Why have the peoples of the Balkans fought each other so many times?”

The answer, of course, is not simple. The peoples of the Balkans have fought repeatedly over centuries — but they have also lived together for centuries.

Perhaps that is the fascinating part to remember while travelling here: a place can have been Ottoman, Serbian, Albanian, Yugoslav — and something else again — without its history ever belonging neatly to just one identity?

People have shared these lands, cities, markets, languages, food and traditions for generations, despite their differences.

So why did that coexistence sometimes break down so catastrophically?

I feel in my heart that the Balkans are so much more than their wars.

The Balkans are a rich tapestry of extraordinary food and music, Ottoman and Venetian influences, Orthodox and Catholic traditions, mosques and churches, mountains and rivers, ancient cities and — above all — generations of people, cultures and traditions woven together through centuries of shared history, sometimes harmonious, sometimes marked by conflict.

And, of course, the Illyrians — ancient tribes, fierce warriors, and a legacy that still echoes through the region. Many Albanians, including Kosovo Albanians, consider themselves descendants of these ancient peoples. While the precise historical and linguistic links remain debated, Illyrian heritage continues to hold a meaningful place in Albanian identity. It is one of the many threads connecting the present to a distant, fascinating past.
I love it when the Universe (or synchronicity) gets playful. The name of our eminent guide in Prishtina was Ilir — a name rooted in ancient Illyria, and carrying the spirit of freedom. The Albanian word i lirë means “free.”

The Balkans are so much more than the conflicts that have shaped their history. They are a place of extraordinary depth, where beauty and sorrow, memory and reinvention, seem to exist side by side.

I hope to return, with more time to listen to its stories, discover its hidden corners, and understand a little more of the many layers that make this part of the world so captivating.

Time to say goodbye…

Vaknade med tung sorg bakom ögonlocken idag. Drömt mardrömmar hela natten, min högra arm gör ont och kudden har karvat rynkor i min kind.

Igår bestämde mannen och jag att alla (alla!) flyttkartonger skulle öppnas och tömmas, det fick räcka nu med ”i am living in a box”-känslan.
Så jag hamnade på kontoret och öppnade K-artongen, den som innehåller alla minnen från tidigare liv: födelseattest, vaccinationskort, utgångna pass, skilsmässopapper, barnens första ritningar och klassfoton, bilder från alla resor vi gjort tillsammans, gamla brev och vykort från den tiden man fortfarande ansträngde sig för att välja papper, penna och köpa kuvert och frimärke. Bland breven låg ett som jag hade skrivit till min svärfar Olle under vår bröllopsresa där jag tackade för att de tagit emot mig i familjen. Samma dag påminner Facebook mig om ett minne för 5 år sedan med ett foto där min dotter och jag poserar med min gamla svärmor Margit på min exmans 50års fest. Minnesattacker från alla håll!

Margit begravs imorgon och jag kommer att vara där för att ta farväl. Och jag började gråta redan igår för det är det jag gör på begravningar, jag sörjer alla som har lämnat. Jag tänkte skriva ”lämnat mig” för det är lite så det känns även om det verkligen inte är det de gjort. De har gått vidare, vart kan jag inte svara på men deras kroppar finns i alla fall inte kvar att krama, deras röster har tystnat, deras blick har slocknat.

Margit var den perfekta svärmor, hon tog emot mig som en ny familjemedlem och kom aldrig emellan mig och hennes son. Hon byggde en egen uppfattning om mig och en egen relation till mig. Hon lyssnade, gav råd men tog aldrig parti. När jag precis flyttat in, knackade hon på lägenhetsdörren varje eftermiddag och visade mig Stockholm, tvingade mig i naturen för att andas, ansträngde sig att lära känna mig trots att hennes engelska var begränsad och min svenska då var obefintlig – jag kunde säga tack, tjena raring och räcker till många mackor 😉 . Vi gick långa promenader tillsammans, praktiserade yoga, åt och lagade vegetarisk mat, provade kläder och hattar och fnissade som väninnor kan, lyssnade på evergreen och opera, pratade kristaller och reinkarnationer, familjeband och traditioner.

Hon var pigg, nyfiken, fördomsfri, framtidsglad trots att livet inte alltid gett henne tagglösa rosor. När hennes son och jag skulle skiljas frågade hon mig varför och om det fanns något sätt att reparera vårt äktenskap. Sedan avslutade hon samtalet med att krama mig, önskade mig lycka till och fick mig att lova att hon inte skulle förlora kontakten varken med mig eller hennes sonson. Vi höll kontakten och min son älskade besöken hos farmor.

Jag hoppas att det finns någonstans vackert för Margit. För det är det hon var, rakt igenom: en vacker människa. Jag är så glad att ha träffat henne och så tacksam för läxan hon lärt mig: jag ska försöka vara en sådan svärmor som hon var med mig när mina barn väljer sina livspartner.

Sov så gott kära Margit och träffar du de andra som gått före dig, hälsa till dem. Krama varandra från oss härnere.

”Time to say goodbye
Quando sei lontana
sogno all’orizzonte
e mancan le parole…”

Less is more eller lagom?

Lagom blir jag nog aldrig (jag vet inte hur) men jag tror att less kan absolut vara more.

Jag kommer på mig själv emellanåt med att fokusera på fel saker när jag istället kan och skulle tjäna på att välja något annat. Jag är i en sådan period nu när jag måste komma ihåg det jag fyller mina klienters huvud med: håll fokus på det som för dig framåt.

Vi har alltid ett val oavsett vad det gäller i livet, även om vi kanske inte alltid är medvetna om det. Det är lätt att lägga tid, kraft och energi på det som inte ger avkastning. Där vi sätter fokus, där flödar energin.

Det handlar ofta om att bryta mönster, att utmana våra självsabotörer som finns där för att hålla oss inom komfortzonen. När vi vill skapa förändring aktiveras sabotörerna, även om förändringen är positiv. Det är så vi är skapta. De som gör förändringar har lärt sig hantera sina självsabotörer. De har lärt sig att se och förstå sabotören, det får den att ändra sig och bli en självhjälpare istället.

Jag älskar passionerade människor. Jag tror att män eller kvinnor som får leva ut sina passioner är lyckligare än andra. Det handlar inte om pengar eller beröm utan om just passion, att brinna för något. När vi gör vad vi har en passion för tar det fram det bästa inom oss och vi hittar vägen till målet.  Att hitta vad vi brinner för hjälper oss dessutom att få tyst på självsabotörerna.

I somras fick jag helt plötsligt ett smörgåsbord av möjligheter: samtalscoaching, raw food café, yoga, ekobutik, barfota skor, bokskrivning. Varje del hade räckt för att sysselsätta mig på heltid (eller nästan) men jag försökte pussla ihop alla delar. Fast jag hade inte tagit hänsyn till hur mycket tid, engagemang och passion varje bit skulle ta. Jag ville ha allt utan att tänka på hur varje separat del skulle få utrymme i helheten. Tiden räckte inte längre till att bara vara, vila, träna och umgås med mina nära och kära. Och när inte tiden räcker till så är risken att livskvalitén bli sämre och det vill jag inte riskera. Jag har gjort det förr så jag vet att det kostar för mycket.

Min röda tråd, det som driver mig är min passion för att hjälpa människor att må bra. Det vill jag fokusera på. Men på vilket sätt gör jag det bäst?

Ibland är det väldigt lätt att sortera bort delarna som inte passar in. Ibland är det inte lika självklart. Så jag har fått rannsaka mig och rangordna mina prioriteringar. Less is more. För att få klarhet har jag ställt mig följande frågor:

Vad vill jag behålla?
Vad kan jag inte vara utan?
Vad måste jag välja bort?
Vad vill jag fokusera på?
När känner jag mig tillräcklig?
Vem vill/kan jag dela den med mig?
Vad tycker jag om att prata om?
Vad får mitt hjärta att sjunga?
Vad älskar jag att göra, även om jag inte fick betalt?
Vad ser jag framemot att göra, något som jag önskar att jag kunde göra (nästan) hela tiden?
Hur vill jag bli ihågkommen?
Vad ger mig energi?
Vad är min passion?

När jag är nöjd med svaren lovar jag att berätta 🙂

 

”You will never change your life until you change something you do daily.”

Mike Murdoch

Nyårslöfte.

Nu är det den tiden på året då vi reflekterar över månaderna som gått och planerar för dem som kommer. Vi tittar bakåt och blickar framåt, bokför det gångna året och drar upp nya planer. Många tycker att nyårslöften är larviga, men när vi djupdyker i vårt innersta går det inte att förneka att vi kommer ofta fram till att vi inte är helt nöjda med vad vi ser. Att det är dags för förändring. Dags för ett nyårslöfte.

Ofta handlar våra nyårslöften om att vi ska sluta med eller åtminstone dra ner på onyttiga vanor, eller att vi ska börja med nya nyttigare rutiner. Det är lätt att uttala ett nyårslöfte. Det är betydligt svårare att infria det (oavsett vilket nyårslöfte vi avger är den bistra sanningen att, enligt Sifo, endast 19 procent av alla svenskar lyckas hålla sitt nyårslöfte). Jag brukar inte ha några nyårslöften, men under 2016 ska det bli ändring på det.

Så härmed förklarar jag krig mot följande ord:

Borde.
Perfekt.

”Du gör som du vill, men du borde tänka om.”

Ordet ”borde” borde inte finnas. Det är ett ord som fullkomligt dödar handlingskraft och initiativförmåga. Jag ”skall” byta jobb är ett bestämt faktum, jag ”bör” se mig om är ett mesigt försök. Jag förstår även ”det vore bättre om”, men ”borde” är ett sådant ord som bara är hotfullt och ger dåligt samvete. När vi tänker ”jag tror jag bör göra si eller så” tänker vi egentligen på konsekvenserna av att inte göra det vi ”borde”.  Att det annars kommer något ofördelaktigt att hända.

2016 skall jag  därför (försöka) radera ordet ”borde” från mitt vokabulär. Antingen skall jag göra eller så låter jag bli, men jag ska inte ”bör-a”.

”Det är perfekt precis som det är.”

Hur länge varar perfekt i vår föränderliga värld? Två sekunder? En dag? Tre veckor? Är det möjligt att vara perfekt så länge som en månad? Och vad är bäst: perfekt eller tillräckligt bra?

Vi har hela tiden något vi vill bli bättre på och jag har fortfarande inte träffat någon människa som har uppnått alla mål i sitt liv och som tycker att allt är perfekt. Och följdfrågan: hur mäter man perfektion? Alla har vi våra egna förklaringar och våra egna mått för vi alla har olika mål vi vill uppnå.

Perfektionism är ett ord som ofta används som något positivt, ett tillstånd att eftersträva men min erfarenhet är att de största perfektionisterna är de som får minst gjort eftersom de aldrig blir nöjda och ingenting aldrig blir tillräckligt bra.

Hur ser du dig själv? Hur tror du andra ser dig? Spelar det någon roll? Vad motiverar dig att sträva efter perfektion? Är det dåligt självförtroende? Känner du dig otillräcklig? Vad vill du bevisa? Jag tror det är viktigt att vara tydlig med vad vi vill i livet, vad vi vill ha och vem vi vill vara. Men att göra vårt bästa är inte nödvändigtvis att vilja vara perfekt. Var går gränsen för när strävan efter det perfekta blir till något destruktivt?

Jag minns med lite obehag, tiden när jag själv försökte vara den perfekta kvinnan, den mest lojala väninnan och den ultimata mamman. Jag ville vara smart, snygg, kunnig, rolig, bäst på jobbet och utöver det laga spännande maträtter och ordna oförglömliga fester. Och så skulle även kroppen vara i perfekt skick. Jag misslyckades gång på gång. Givetvis.

Men vem klarar egentligen av precis allt som man vill och borde? (Där kom icke-ordet igen!)

Att vara perfekt skulle innebära att vi ska vara på ett sätt som tillgodoser varenda människas förväntningar och behov. Att uppnå perfektion betyder även att vi har kommit så långt vi kan, att det inte längre finns utrymme för bättring. Att det är slutmålet. Vem vill stanna till och inte behöva växa mer? Inte jag.

Det är alltid fel att pressa sig till saker bara för att man ”måste” (eller borde…). Jag vill lära mig släppa taget, andas, nöja mig med att vara tillräckligt bra och känna efter. Jag kommer nog aldrig att förstå innebörden med ordet ”lagom” men jag har i alla fall slutat upp med att försöka vara perfekt. Jag vill ha lite motstånd och spänning i mitt liv för det är genom svårigheter vi växer. Jag vill göra saker med glädje istället för med prestationsångest. Jag tror perfektionism saboterar mångas liv och att det är våra brister som gör oss mänskliga. Nu accepterar jag att skavanker och misslyckanden är en naturlig del av livet och jag tror att det är lättare att följa stigen vi väljer att gå (även när den slingrar sig bland nässlor) än att fundera över den vi kanske borde ha valt.

Detta borde väl ändå vara ett perfekt nyårslöfte, eller? 😉

“Should have. Would have. Could have. Didn’t.”
― Gabrielle Zevin

När ord inte menar vad de säger.

Delpersonligheter, Psykosyntes, Inre orkester

Ibland vill vi mer än vi kan, säger mer än vi menar. Det är så viktigt med bekräftelse, med att vara omtyckt, med att hålla upp bilden vi vill att andra har av oss. Ibland är det så viktigt att vi glömmer att vi är människor och har rätt att göra fel, att ändra åsikt, att ha förbjudna känslor och tankar. För det är väl så att alla vi någon gång har tänkt, sagt, gjort saker som vi skäms för eller är mindre nöjda med? Om vi jämför oss med musik så har vi alla ibland missat en not eller sjungit falskt, och det är mänskligt. Det tråkiga är när vi ger andra skulden för att vi spelar fel musik. Fast det är också mänskligt det, att fly ifrån ansvaret.

Har du tänkt på att du kanske innehåller en hel orkester? Föreställ dig en orkester med olika sektioner och varje sektion har sitt unika ljud och sitt speciella bidrag till det musikstycke som ska framföras. Vad skulle hända i en orkester där vi bara spelar på några enstaka instrument hela tiden? Vad skulle hända om de olika sektionerna själva bestämmer vilken melodi som ska spelas? Några vill spela klassisk musik, andra hård rock eller ballader. Samtidigt. Publiken skulle säkert bua och börja fly lokalen.

På samma sätt har vi en mängd olika egenskaper och varje del är som ett eget instrument, en egen person (i Psykosyntes brukar vi kalla dem ”delpersonligheter”).

Vi kan t.ex. ha delpersonligheten ”Generös” som tycker att det viktigaste i livet är att hjälpa, visa omtanke, vara givmild och hjälpsam och dela med så mycket som möjligt. En motsats delpersonlighet kan vara ”Snål”. Den kanske tycker att det viktigaste av allt är att spara, inte slösa med varken pengar eller känslor, för att skydda sig mot en eventuell brist.

Våra olika delpersonligheter uppstår oftast när vi är mycket unga, de utgör en strategi för att vi ska klara vardagen. Om vi har växt upp i en familj där det var viktigt att vara Generös och vi hela tiden fått denna del av oss sedd och bekräftad, då utvecklar vi den delen till fulländning. Vi gör mer och mer för att fortsätta få beröm och uppskattning för vår generositet. Till slut kanske Generös tar över hela vårt liv och vi upptäcker att det även begränsar oss för vi börjar känna oss utnyttjade och tomma. Då kanske en annan delpersonlighet (Snål eller Misunnsam t.ex.) träder fram som vi inte riktigt tycker om för den stämmer inte överens med bilden vi är vana att ge av oss.

Vi har delpersonligheter i vårt omedvetna, som vi inte ”kan se” men som ändå spelar med i vår inre orkester. Eftersom vi inte är medvetna om dem, kan vi inte styra deras medverkan i konserten, utan överrumplas av de känslor som de för med sig. I vårt vardagsliv kan det yttra sig som problem i våra nära relationer, på vår arbetsplats eller i vårt sätt att reagera på livsproblem. När de träder fram får vi väldigt bråttom att åter få bekräftelse på att vi inte är sådana.

Jag gillar liknelsen med en orkester: varje instrument behövs men inte alltid utan det är samspelet mellan instrumenten som skapar musiken. Namnet psykosyntes syftar på en syntes mellan motstridiga krafter. Alla har vi olika roller, som periodvis kommer mer eller mindre i konflikt med varandra. Men som i en orkester så behövs det flera instrument för att skapa harmoni.

Konflikter kan göra oss medvetna om de otillfredsställda behov som får dessa orkestermedlemmar att oväntat spela så falskt. Det handlar ofta om ett sårat barn som känner sig missförstått. Genom att lära känna oss själva; både våra olika strategier och vårt innersta sanna jag, kan vi lära oss att styra våra orkestermedlemmar (våra delpersonligheter) med hjälp av dirigenten: jaget som ser till att samarbetet fungerar.

En annan viktig aspekt för att uppnå harmoni och välmående är viljan. Viljan att se det goda i alla (och i oss själva till att börja med), viljan att tänka och agera med hjärtat, viljan att förstå och viljan att förlåta.

Det är kanske inte så lätt att vara människa men livet är en fantastisk skola.

”The single biggest problem in communication is the illusion that it has taken place.”
George Bernard Shaw

Vald eller bortvald?

Choices

Varenda minut av vårt vakna liv ska vi fatta beslut, vi ska välja bland olika alternativ och framför allt ska vi välja bort (kanske det svåraste beslutet av alla). Att tacka nej eller välja bort något, oavsett om det handlar om ett jobb, ett par nya skor eller en middag med en gammal bekant, sätter oss ibland i svåra situationer men det är ändå vi som bestämmer.

Att bli bortvald är mer känsloladdat och smärtsamt.

Vi människor är flockdjur i behov av bekräftelse, vi vill så gärna vara en del av ett sammanhang, en grupp, en familj. Att bli bortvald ger en känsla av tomhet, ensamhet, utanförskap och misslyckande.

Idag var Karin och jag på Nordic Organic mässan. Vi ville hitta nya produkter till butiken. Vi bestämde oss för att titta på alla utställningar och började gå fram och tillbaka, rad efter rad, monter efter monter. Så mycket att välja på. Så många beslut att ta på kort tid.

Men vi hade bestämda kriterier: för att få plats på en hylla i cafét ska en produkt vara ekologisk, vegansk, glutenfri, helst fair trade och gärna snyggt förpackad. Inga lätta krav men tydliga sådana.

Att bli bortvald på en arbetsplats, från ett kompisgäng, av en livskamrat kan däremot ske utan lika solklara och konkreta förklaringar. Och då gör det ont för det är vår identitet som människa som rivs sönder. Det är vårt värde som minskar. Det är vår existens som hotas.

Ni är säkert flera med mig som känner igen bortsorteringen när ett lag skulle bildas i sporthallen under skoltiden. När man råkade vara en av de tre sista som tvångvaldes. Eller när någon bekant ringer och okänsligt säger att någon ringde återbud så du är välkommen på festen.

Det är smärtsamt att bli bortvald, oavsett om det handlar om att bli bortvald från en kärleksrelation, en vänskapsrelation eller ett jobb. Det är plågsamt att tvingas acceptera att någon tycker att man inte är bra nog för det man själv vill så mycket.

Dagens val på mässan var inte livsviktiga (eller kanske lite i alla fall för väljer vi bara produkter ingen vill köpa så har vi snart ingen verksamhet kvar) men ibland har våra val större konsekvenser för oss och för andra. Den främsta faran är att den som känner sig o-önskad kan hamna i en negativ tankecykel som riskerar att skada hans eller hennes självkänsla. När vi får ett ”nej” sitter vi sällan på all information om varför och alltför ofta väljer vi att tro att det beror på oss själva, att vi inte är önskvärda.

Men handlar det verkligen om att inte vara bra nog?

Det är kanske inte alls så att dina bekanta inte tycker om dig och därför låtit bli att bjuda dig på festen, utan att de trodde att du inte skulle trivas med övriga på bjudningen och valde att inte be dig komma?

När vi inte vet ska vi vara snälla mot oss själva och välja den historia som får oss och vår självkänsla att må bäst! Och med eftertanke, vem vill vara ihop med någon som inte tycker om en?

”Another person’s choice is nothing more than another alternative for us to consider.”
Dr. Shad Helmstetter

Prata med mig, inte om mig.

communication språk compromise kompromissa kommunikation

Det blåste lite kalla känslovindar i början på månaden och mitt hjärta blev förkylt men det har varit helt fantastiska två första veckor i butiken, bättre än jag hade vågat drömma om. Fast nu är jag så trött, hela kroppen ber om en paus, framförallt mina fötter och underben.

Jag är överfull av tacksamhet för allt som skett (och även allt som slutat), alla som tittat in, kramat och grattat, vinkat förbi, stannat och smakat på maten, kollat i butiken, frågat och undrat. Mest är jag kanske tacksam för att min kropp har orkat. Det har varit så mycket gott att ta in men sömnen har inte riktigt hängt med och utan bra sömn blir det sämre återhämtning. Mitt huvud vill så mycket men musklerna och lederna säger nu stopp! Det är dags att vila. Så idag söndag vilar mannen och jag med frukost i solen, lite tvätt, gräsklippning för honom (räknas det som vila?), mejlrensning och blogging för mig☺ och på måndag ska vi gå upp kl.05.45 igen.

Telefonen ringde medan jag ändrade menyn på hemsidan. Det var en gammal vän från Madagaskar som ville presentera sina kondoleanser. Vi började prata om gamla minnen, om gamla bekanta, och jag hör hur vi blandar språk. Vi säger en mening med lite malagasy, lite franska och lite engelska och vi förstår varandra. Det är så skönt att prata sitt eget språk. Det känns så tryggt.

I veckan pratade vi om det i vårt lilla kök på jobbet, om hur vi skulle hitta ett ”eget” språk för att undvika missförstånd och vara effektiva när vi har så olika bakgrund (både yrkesmässigt och kulturellt). Vi försökte även klura ut hur vi skulle koreografera en egen ”dans” så vi inte fysiskt krockar med varandra när det är många kunder samtidigt och beställningarna haglar, för det är trångt bakom kyldisken.

Som vanligt så handlar det om kommunikation och kompromiss. Förstår vi inte varandra så blir det fel, lämnar vi inte utrymme för varandras behov så blir det konflikt. Jag har turen att jobba med två lättlästa tjejer, deras kroppsspråk är tydligt så jag tror att vi kan undvika en hel del missförstånd om vi reagerar fort på ett frågetecken men i vardagslivet är det inte alltid så lättnavigerat. Inte ens med människor man tror sig känna mycket väl.

Tänk om vi alltid kunde våga fråga när vi inte förstår.

Tänk om vi alltid hann kolla att andra förstår vad vi menar.

Tänk om vi aldrig tog för givet att det menas negativt.

Tänk om vi aldrig tog saker så personligt.

Tänk om vi alltid grundade våra tankar och ord i kärlek.

”Wise men talk because they have something to say;
fools, because they have to say something.”
– Plato