Nyårslöfte.

Publicerad den av makikely

Nu är det den tiden på året då vi reflekterar över månaderna som gått och planerar för dem som kommer. Vi tittar bakåt och blickar framåt, bokför det gångna året och drar upp nya planer. Många tycker att nyårslöften är larviga, men när vi djupdyker i vårt innersta går det inte att förneka att vi kommer ofta fram till att vi inte är helt nöjda med vad vi ser. Att det är dags för förändring. Dags för ett nyårslöfte.

Ofta handlar våra nyårslöften om att vi ska sluta med eller åtminstone dra ner på onyttiga vanor, eller att vi ska börja med nya nyttigare rutiner. Det är lätt att uttala ett nyårslöfte. Det är betydligt svårare att infria det (oavsett vilket nyårslöfte vi avger är den bistra sanningen att, enligt Sifo, endast 19 procent av alla svenskar lyckas hålla sitt nyårslöfte). Jag brukar inte ha några nyårslöften, men under 2016 ska det bli ändring på det.

Så härmed förklarar jag krig mot följande ord:

Borde.
Perfekt.

”Du gör som du vill, men du borde tänka om.”

Ordet ”borde” borde inte finnas. Det är ett ord som fullkomligt dödar handlingskraft och initiativförmåga. Jag ”skall” byta jobb är ett bestämt faktum, jag ”bör” se mig om är ett mesigt försök. Jag förstår även ”det vore bättre om”, men ”borde” är ett sådant ord som bara är hotfullt och ger dåligt samvete. När vi tänker ”jag tror jag bör göra si eller så” tänker vi egentligen på konsekvenserna av att inte göra det vi ”borde”.  Att det annars kommer något ofördelaktigt att hända.

2016 skall jag  därför (försöka) radera ordet ”borde” från mitt vokabulär. Antingen skall jag göra eller så låter jag bli, men jag ska inte ”bör-a”.

”Det är perfekt precis som det är.”

Hur länge varar perfekt i vår föränderliga värld? Två sekunder? En dag? Tre veckor? Är det möjligt att vara perfekt så länge som en månad? Och vad är bäst: perfekt eller tillräckligt bra?

Vi har hela tiden något vi vill bli bättre på och jag har fortfarande inte träffat någon människa som har uppnått alla mål i sitt liv och som tycker att allt är perfekt. Och följdfrågan: hur mäter man perfektion? Alla har vi våra egna förklaringar och våra egna mått för vi alla har olika mål vi vill uppnå.

Perfektionism är ett ord som ofta används som något positivt, ett tillstånd att eftersträva men min erfarenhet är att de största perfektionisterna är de som får minst gjort eftersom de aldrig blir nöjda och ingenting aldrig blir tillräckligt bra.

Hur ser du dig själv? Hur tror du andra ser dig? Spelar det någon roll? Vad motiverar dig att sträva efter perfektion? Är det dåligt självförtroende? Känner du dig otillräcklig? Vad vill du bevisa? Jag tror det är viktigt att vara tydlig med vad vi vill i livet, vad vi vill ha och vem vi vill vara. Men att göra vårt bästa är inte nödvändigtvis att vilja vara perfekt. Var går gränsen för när strävan efter det perfekta blir till något destruktivt?

Jag minns med lite obehag, tiden när jag själv försökte vara den perfekta kvinnan, den mest lojala väninnan och den ultimata mamman. Jag ville vara smart, snygg, kunnig, rolig, bäst på jobbet och utöver det laga spännande maträtter och ordna oförglömliga fester. Och så skulle även kroppen vara i perfekt skick. Jag misslyckades gång på gång. Givetvis.

Men vem klarar egentligen av precis allt som man vill och borde? (Där kom icke-ordet igen!)

Att vara perfekt skulle innebära att vi ska vara på ett sätt som tillgodoser varenda människas förväntningar och behov. Att uppnå perfektion betyder även att vi har kommit så långt vi kan, att det inte längre finns utrymme för bättring. Att det är slutmålet. Vem vill stanna till och inte behöva växa mer? Inte jag.

Det är alltid fel att pressa sig till saker bara för att man ”måste” (eller borde…). Jag vill lära mig släppa taget, andas, nöja mig med att vara tillräckligt bra och känna efter. Jag kommer nog aldrig att förstå innebörden med ordet ”lagom” men jag har i alla fall slutat upp med att försöka vara perfekt. Jag vill ha lite motstånd och spänning i mitt liv för det är genom svårigheter vi växer. Jag vill göra saker med glädje istället för med prestationsångest. Jag tror perfektionism saboterar mångas liv och att det är våra brister som gör oss mänskliga. Nu accepterar jag att skavanker och misslyckanden är en naturlig del av livet och jag tror att det är lättare att följa stigen vi väljer att gå (även när den slingrar sig bland nässlor) än att fundera över den vi kanske borde ha valt.

Detta borde väl ändå vara ett perfekt nyårslöfte, eller? 😉

“Should have. Would have. Could have. Didn’t.”
― Gabrielle Zevin

Släpp din fånge lös.

Publicerad den av makikely

Jag börjar lära mig att bästa sättet att ta kontroll över kontrollen är genom att… släppa den!

På tisdag kväll har min omtänksamme och romantiske sambo bestämt att vi ska iväg på en jul-weekend till (för mig) hemlig ort. När jag först fick reda på det så gallskrek Control Freak-en i mig. Den fick hyperventilera i ett par minuter med tankar som ”Vem ska jobba? Vart ska vi? Kommer jag att gilla det? Borde vi inte vara hemma över jul ifall barnen vill komma förbi? Har vi råd?”

Sen bestämde jag mig för att släppa taget och bjuda in tacksamheten istället. Jag behöver inte (jag kan inte, även om jag skulle vilja) veta allt i förväg. Inga förväntningar. Inget kontrollbehov. Nu ser jag verkligen framemot att bli överraskad.

Det är givetvis en angenäm situation där det (förhoppningsvis) inte blir så smärtsamma konsekvenser med att släppa kontrollen. Jag är medveten om att andra tillfällen kan vara svårare.

Alla söker vi en mening med våra liv, vi försöker förstå varför allt sker när och som det sker och allt för ofta blir det dessvärre för många hjärnspöken, tankar, känslor som återupprepas och som egentligen inte har någon verklighetsförankring. Vi människor har en stor självplågande förmåga att älta samma saker om och om igen. Särskilt negativa saker. Särskilt när vi möter motstånd.

Att släppa taget är kanske det vi har svårast att hantera. Särskilt svårt har vi att släppa taget om (illusionen av) att ha kontroll. Ofta hänger kontrollbehov ihop med perfektionism, rädslan att inte duga om vi gör fel, rädslan att förlora ansiktet, rädslan att förminskas, rädslan att dö.

Men ibland sitter vi fast i en situation där enda utvägen är att släppa taget. Ibland ser livet till att vi hamnar i en position där det inte är någon idé att försöka hitta en lösning. För det finns för många valmöjligheter eller ingen alls (det känns i alla fall så).

Försöker vi då lista ut alla eventuella följder och konsekvenser blir situationen oändlig och smärtsam. Börjar vi funderar på om vi ”borde si” eller ”inte borde så” dräneras vi på energi och det slutar med att det bara snurrar och vi kan inte ta oss vidare. Vi kan givetvis välja att vara kvar i kampen tills luften och lusten tar slut. Eller så kan vi försöka våga släppa taget och pausa för att hitta en lösning, ett tecken, ett svar.

Jag jämför ibland att släppa taget med hur lungorna känns när vi andas ut efter en ansträngning. Eller som sanden i handen.

Föreställ dig att du är på stranden och leker med vågorna. Tänk dig att du har hela din hand fylld med blöt sand. Du håller sanden krampaktigt i handen för att den ska stanna kvar. Men vad händer då? Sanden pressas ut mellan dina fingrar och lämnar dig. Om du i stället låter din hand vara öppen så kommer sanden att ligga kvar i din handflata.

Att lära sig leva med osäkerhet och tillit skapar, paradoxalt nog, en inre trygghet. Oro hjälper oss inte med något alls i livet. Den får oss bara att bli olyckliga och handlingsförlamade. Fokusera på det du kan kontrollera. När man lär sig att leva i ögonblicket, utan kontrollbehov, står alla livets vägar öppna för en.

Taskig tajming.

Publicerad den av makikely

Universum hör, universum levererar. Fast ibland känns det som om leveransen sker till fel adress eller vid fel tillfälle. Känner du igen det? Du har önskat dig något länge och starkt. Och inget har hänt. Och så har du gått vidare till någonting annat. Då kommer det, försenat, som ett paket som skickats till fel adress.

Häromdagen blev jag erbjuden ett jobb som jag sökte för snart ett år sedan. Då kom jag inte ens fram till en intervju och nu frågade de mig om jag var intresserad för de hade sett mig i ett annat sammanhang och tänkt ”hon är helt rätt för jobbet”. Var det fel på mitt CV eller var det… taskig tajming? I så fall är det fortfarande dåligt tajmat för nu har jag gått vidare och startat ett eget företag. Men jag kan ändå inte låta bli att tänka på varför erbjudandet kommer just nu.

Allt som är värdefullt har ett pris. Frågan är om det är värt priset.

När jag skulle starta mitt äventyr med butiken och cafét ställde jag mig en del frågor bl.a. vad jag var villig att offra för att nå min dröm?
Var jag beredd att jobba sju dagar i veckan i ett helt år? Ja.
Skulle jag kunna låta bli att åka på semester? Ja, en period.
Att lära mig nya saker. Absolut!
Att sluta med fritidsaktiviteter? Ja.
Att flytta ifrån människor som jag älskar? Nej.
Att riskera att förlora huset? Nej.
Där hade jag mina gränser. Ärlighet mot mig själv var viktig. Min erfarenhet är att den som förnekar sina felsteg och döljer sina nederlag upplever att det uppstår onda cirklar istället för goda ringverkningar.

Jag tror att när vi vet hur mycket vi vill ha något så brukar det ge oss svaret på hur mycket vi är beredda att offra för att nå det. Så länge vår vilja inte är förankrad kommer vi inte att ta steget. Och så länge hjärtat inte är med kommer vi att tappa lusten.

Ibland när jag ser tillbaka på händelser i mitt liv och beslut jag har fattat så förstår jag inte riktigt att jag har vågat. Förklaringen finns kanske i min uppfostran. Jag är uppvuxen i en familj med många starka (kortväxta) kvinnor med stora personligheter. Kvinnor som biter ihop, agerar i bakgrunden och bär hela familjen utan att klaga. Jag är oerhört tacksam för alla dessa viljestarka förebilder även om jag ibland är lite rädd att inte platsa bland dem.

Allt har ett pris men jag tror också att ju mer vi anstränger oss desto mer får vi tillbaka. Det gäller på alla fronter: fysiskt, mentalt, känslomässigt. Det vi tränar stärker vi. Jag försöker hela tiden att komma ihåg att sträva mot de känslor som jag vill uppnå istället för att låta rädslorna hindra mig, jag vill tänka lösningar istället för problem. Men jag har som alla andra en del av mig som är liten, rädd och försiktig, en liten flicka som inte vågar tro på sig själv och som ibland måste tystas ner. En liten flicka som inte vågar lita på sitt hjärta och som skräms av sina och andras begränsningar.

Förändringar triggar igång ett behov av trygghet. Hur gör man för att hantera rädslan inför förändringar?

Vi kan försöka se till att planera förändringen, göra den så trygg som möjligt och ta små steg i taget. Om vi har massor av saker vi vill ta itu med ska vi börja med en sak i taget. Har vi för många mål samtidigt är risken stor att tappa fokus och inte satsa 100 procent. Misslyckas vi då med en sak börjar vi kanske slarva med de andra sakerna, blir besvikna på oss själva och ger upp. Förändrar vi en sak i taget är dessutom chansen stor att andra förändringar följer med som en oplanerad bonus. Om vi börjar äta bättre mat får vi mer energi och kanske lust att röra på oss mer.

I det kinesiska alfabetet är orden ”kris” och ”möjlighet” representerade med samma tecken, vilket öppnar tankesättet för att krisen är det tillfälle där vi får tid för att stanna till, reflektera, tänka om, se möjligheter, hitta nya vägar.

Hur vi förverkligar och uppfyller en önskan är direkt relaterat till vår tanke och vår vilja. Ingen människa döms till otur men om vi tror att vi kommer att misslyckas så blir vägen krokigare eller helt avstängd. Och så var det allt det där med tajming. Är vi lyhörda för vad vår magkänsla säger så är jag övertygad om att vi prickar in rätt tid att börja eller sluta. Och när vi odlar och när vår tro om att lyckas, så ökar vi chansen för att utgången bli den önskade.

Tro kan förflytta berg. Våga hoppa, du kommer att landa på fötterna! Om inte så får du väl försöka igen J

”People talk about perfect timing, but I think everything is perfect in its moment; you just want to capture that.”
Eddie Huang

Read more at http://www.brainyquote.com/quotes/keywords/timing.html#GiJMgE5Tovk5Wuot.99

Dina tankar, din verklighet.

Publicerad den av makikely

IMG_4419

I helgen var det #dhw2015 Dreamhack på Elmia och jag bestämde mig för att IT-ungdomar skulle få smaka på ”riktig energi” i form av raw food bollar och kokosvatten. Ja, någon sa snällt att jag var ”modig”, andra uttryckte sig rakare ”är du dum eller?”

Det var roligt att åter igen få bevis på att ”våra tankar är vår verklighet”. Att bjuda på en energiboll gjord av råa ekologiska frukter, nötter och frön till någon som i förväg bestämt att det kommer att smaka illa är en intressant upplevelse. Jag kunde verkligen följa deras tankar ”OK jag ska smaka men jag vet att det är äckligt men ojdå det var visst inte så dumt fast jag tänker inte erkänna det för jag har bestämt att jag tycker att det är äckligt”. Det roligaste var att se på deras ögon och och följa deras ansiktsuttryck som inte kunde dölja hur de tänkte.

Många smakade, inte lika många som jag hade slagit vad om handlade, en del erkände att de var positivt överraskade och det blev en riktigt rolig eftermiddag. Jag har i alla fall aldrig sett så många sladdar, dataskärmar, kuddar och kepsar på en och samma plats tidigare!

Men tillbaka till dagens tema, Jul.

Idag är det första advent och sociala medier fylls av bilder på tända ljus för snart är det jul.

Jesus, julklappar eller Janssons frestelse – vad tycker du att julen handlar om? Har du tänkt på varför vi firar Jul och varför så många ”icke kristna” firar lika mycket Jul som de kristna, om inte mer?

Det är svårt att samsas om ursprunget till ordet jul, vissa antar att det kommer av hjul, som skall illustrera att året vänder mot ljusare dagar, att årstiderna går runt, som ett hjul.

Jul firas till minne av Jesu födelse, att Gud blev människa. 
Jesus, Guds Son, uppfyllde de hundratals profetior om Messias som finns i Gamla testamentet och 
kom till världen för att frälsa oss syndare.

Jesu födelse firades inte under de första århundradena. På olika håll firade man i stället vintersolståndet, som enligt den tidens kalender inföll den 25 december. Man firade att dagarna blev allt längre och ljusare.

Traditioner är viktiga, de ger en känsla av trygghet och tillhörighet. Under de senaste 100 åren har julens religiösa betydelse minskat.
Idag förknippas Julen med god mat, vila från vardagens arbete, fest, julpynt och julklappar. Det är en tid då man söker gemenskap och glädje. Julfirandet är inte något nytt och kristligt här i Norden. Man ser julen som en familjehögtid i första hand och numera tänker de flesta i Sverige inte så mycket på det kristna budskapet i samband med jul. Själva kärnan i julen är bortglömd för de flesta och andra sidan av julmyntet är all stress över konsumtion och över att man måste handla julklappar och hinna träffa alla.

Jul är också en tid då en del känner mer vemod och ensamhet än annars. Barn och ungdomar från trasiga hem, gamla människor utan familjer, alla som måste fira jul ensamma, de sjuka – alla som av olika anledningar inte kan ha den jul de önskar sig.

Jag slutade tycka om jul när jag var sju och mamma blev sjuk, hennes två sista jul spenderade hon på sjukhuset och året därefter dog hon en november månad. Den julen blev jag arg på Jesus och Gud. Åren som följde försökte mormor fortsätta med jultraditionen, med bland annat en julgran som var min uppgift att dekorera med girlanger och bomull (det är 35 grader varmt i Antananarivo i december). Kalkonen, the british way. Julbakelserna och chokladgodiset, comme en France. Praktiska julklappar såsom nya kläder och skor. Och julmässorna givetvis, på julafton, juldagen och annan dag jul. Det blev många psalmer.

Första åren efter jag hade lämnat mitt land spenderade jag väldigt ensamma julaftnar i sängen framför teven. När jag senare fick barn slapp jag i alla fall pynta och fixa så mycket för min svärmor var en aktiv julfantast. Själv njöt jag inte så mycket av all uppståndelse. Jag är säkert tråkig men jag tycker inte att det ska behövas bestämda dagar för att vilja njuta av familjegemenskap och god mat. Jag måste dock erkänna att jag gillar att man sedan tusentals år firat Vintersolståndet och prisat solen för sin återuppståndelse. Tanken att ljuset är på tillbakagång och att naturen kommer snart att vakna på nytt gör mig glad.

I år ser jag framemot att vara lite ledig och ha några dagar utan klocka. Och jag hoppas att alla barn kommer och äter. Och så vill jag vinna när vi ska spela TP. Det är den bästa julklappen.

Glöm inte, vi blir vad vi tänker.

Att bibehålla balansen.

Publicerad den av makikely

Ibland behöver man tappa balansen och trilla för att sedan ta sig upp starkare och med mer lärdom om livet än innan.

Livet är bra konstigt egentligen. Jag är väldigt van vid att sköta mig själv och fatta egna beslut. Det är ofta en välsignelse att vara en stark och målinriktad person. Jag har flyttat fler gånger än jag orkar räkna. Jag har bytt land, lärt mig nya språk, anpassat mig till nya miljöer och bekantat mig en hel del med mina behov och prioriteringar. Men jag glömmer fortfarande att lyssna på min kropp ibland.

Vilka prioriteringar vi har kan förändras med tiden, och behöver omvärderas lite då och då. Att få tillvaron att fungera med de prioriteringarna som gäller här och nu är vad det stora livspusslet handlar om. Det är få som hinner allt här i livet. Det kan kännas som att vi måste välja bort väldigt mycket för att få det ena eller det andra.

Vad är balans? Kan man ha balans i alla aspekter av livet samtidigt?

Balansen är när måsten och prestation ger energi och glädje från det man gör. Själv har jag tappat min balans litegrann på sistone, har svajat för mycket från min stabilitet, fuskat med mina rutiner och försökt hålla i för många lösa trådar. Och kroppen har börjat säga ifrån.

Alla behöver vi hitta vår egen balans i tillvaron och det finns olika sätt att relatera till alla livsområden:

– man kan välja att enbart fokusera på ett livsområde i taget,
– man kan försöka balansera mellan två eller flera livsområden och att utesluta resten,
– man kan försöka hitta balans och harmoni mellan alla livsområden.

Den balans som fungerar i mitt liv är inte nödvändigtvis den balans som är bra i någon annans, vi prioriterar olika saker i livet. Karriär, familj, hälsa, vänner, hobbies och egen tid är alla viktiga delar för att få ett fullgott liv. Få trivs med att välja bort något helt men ibland är det nödvändigt.

Det goda är att vi har möjligheten att göra andra val än det vi tror att omgivningen förväntar sig av oss. Jag tror att lyssna på hjärtat är dörren till att hitta balansen mellan den inre och den yttre världen. Att känna tillit. Att tro att allting kommer att lösa sig till det bästa. Även om det stundtals är mörkt och livet känns komplicerat.

En del i att växa som människa är att lyssna inåt och lita på de signaler vi får ifrån vårt inre. Att släppa det rationella och logiska analyserandet för att skapa utrymme för magkänslan. Att lyssna till hjärtat och därigenom öppna upp för intuition, inspiration och kreativitet.

Jag tror det är nödvändigt att vi då och då ger oss tid till någon form av vila och stillhet. Det är inte alltid fritiden behöver vara fylld av måsten och upplevelser. Att göra ingenting är nyttigt. En riktig paus gör att vi sedan klarar av vardagen bättre. En stunds ensamhet är ett sätt att finna och hinna ifatt oss själva, att andas och lyssna till vårt innersta. Vi glömmer alltför ofta det väsentliga – oss själva och vad vi egentligen vill och behöver.

Livet börjar och slutar med ett andetag och varje val vi gör kan hjälpa oss att ta ett steg närmare det liv vi vill leva – eller tvärtom.

Ett brev till Universum.

Publicerad den av makikely

Kära Universum!

Jag är vilsen och förbannad.

Igår på morgonen, fick jag ett tråkigt mejl som berättade att en gammal kvinnlig bekant lämnat denna jord. Hon var 87 år ung och levde för sina djur. Hon trodde mer på dem än på mänsklig godhet. När jag var nyinflyttad i Sverige hjälpte hon mig att anpassa mig till min nya arbetsplats kultur och hon lärde mig grunderna i bokföring så jag kunde göra ett anständigt första jobb. När jag lämnade Stockholm höll vi kontakten rätt tätt i början och sedan mer och mer sällan. Sista åren och efter min skilsmässa skickade vi inte ens julkort till varandra längre men jag tänkte på henne då och då, med ömhet och tacksamhet. Vi glömmer inte människor som har ”sett” oss, människor som har gett oss en plats i sina hjärtan. Jag tror inte att jag kommer att åka på begravningen, jag vill inte säga adjö. Hon får finnas kvar i sitt hus med sina hästar, får och katter. Och i mitt hjärta.

På eftermiddagen, mumsade jag hungrigt på en varmrökt laxsallad. Den lättsamma stämningen, med lite skvaller och härliga skratt, fick ett abrupt avbrott. Genom dörren kom en silhuett som kändes någorlunda bekant och jag mötte ett par ögon som (i mitt minne) inte tillhörde ansiktet de var nedsänkta i. Mot mig, som en skugga i slow motion av sig själv, kom min yoga-kompis. Jag hade inte sett henne på flera månader och tänkt att hon förmodligen gick andra pass numera. Hon viskade att en elak äggstockscancer hade invaderat hennes kropp och förvandlat henne från en vig och kurvig femtio plus kvinna med tjock vitglänsande hårman till en blek, gammal och okänd kvinna med kryckor.

Hon gick sakta ifrån vårt bord och satte sig någonstans bakom oss. Jag fortsatte att äta men det smakade inte längre så gott. Jag visste inte om jag ville gråta eller om jag var arg. Jag har gnällt så mycket senaste tiden om att mitt liv är rörigt, att jag har för många tankar i huvudet, att jag inte hittar röda tråden i alla projekt jag påbörjar, att Universum prövar mitt tålamod. Nu skämdes jag och blev skarpt påmind om hur kort livet kan vara och hur viktigt det är att njuta av det som är bra, här och nu. Vår tid på jorden är begränsad, varje dag som går är borta för alltid. Det vi tar för givet kan ändras när som helst.

Vad skulle jag göra om jag plötsligt insåg att det inte fanns någon tid kvar för att göra de saker som jag drömt om? Att det inte ens fanns tillräckligt med tid kvar för att bara drömma om dem? Jag vill inte veta hur det känns att få besked om att jag bara har några månader kvar att leva. Samtidigt så undrar jag vad jag skulle prioritera då.

När jag var tillbaka hemma på kvällen, kom jag ihåg en teknik som har tidigare hjälpt mig att släppa mitt motstånd och fått mig på rätt spår igen. Ibland, när jag känner mig riktigt fast eller desperat, när jag behöver en snabb förändring så skriver jag ett Brev till Universum. Jag sätter mig bekvämt och andas djupt några gånger och sedan börjar jag skriva. Jag berättar där jag befinner mig i livet just nu. Jag listar ut alla anledningarna till att jag känner mig i obalans. Vad jag är rädd för. Vad jag inte vill ska hända.

När jag har fått alla rädslor och tvivel ur mitt system, skriver jag vidare och berättar vad jag söker. Vad jag behöver. Vad jag vill ha.

När jag är klar, tackar jag Universum, skriver under och stoppar brevet i ett kuvert. Ibland har jag lagt det i en gul brevlåda, adresserat till Universum C/O Galaxen (ja, jag är lite tokig, jag vet. Så gjorde jag även med barnens listor till Jultomten, det skulle se verkligt ut). Ibland har jag försiktigt lagt brevet i brasan. Andra gånger har jag sparat det i mitt smyckeskrin.

Våra tankar skapar våra känslor. Och våra känslor påverkar hur vi kan få saker och ting att hända eller förändra. Och det är kanske därför vår önskan uppfylls ibland. Oftast spelar det inte roll om jag får det jag önskar, det viktigaste är att jag får lämna mitt låsta, desperata tillstånd i kuvertet och släpper taget.

Ibland ber vi om materiella saker eller praktiska lösningar som vi tror kan göra våra liv så mycket bättre, men inom oss har vi en annan längtan, något djupare. Att t.ex. skriva ett brev (till Universum eller till oss själva) kan hjälpa oss få en vägledning. Det kan hjälpa att klargöra vad det är vi verkligen vill med hela hjärtat.

Idag hade jag en läs- och skrivdag och på eftermiddagen fick jag dela en kort yogastund utomhus med min kära lärare. Vädret lekte med oss, regn, blås, lite sol och sedan regn igen. När jag skulle ta farväl berättade jag att jag skulle till London över helgen.”Vilket härligt liv du har!” sa hon.

Jag blev tyst och sedan kände jag en lycklig värme sprida sig runt mitt hjärta. Ja, hon har så rätt, vilket härligt liv jag har!

Önskan, av Karin Boye

Ack låt mig leva riktigt
och riktigt dö en gång,
så att jag rör vid verklighet
i ont som i gott.

Och låt mig vara stilla
och vörda vad jag ser,
så detta får bli detta
och inget mer.

Om av det långa livet
en enda dag var kvar,
då sökte jag det vackraste
som jordlivet har.

Det vackraste på jorden
är bara redlighet,
men det gör ensamt liv till liv
och verklighet.

Så är den vida världen
ett daggkåpeblad
och ini skålen vilar
en vattendroppe klar.

Den enda stilla droppen
är livets ögonsten.
Ack gör mig värd att se i den!
Ack gör mig ren!

När ord inte menar vad de säger.

Publicerad den av makikely
Delpersonligheter, Psykosyntes, Inre orkester

Ibland vill vi mer än vi kan, säger mer än vi menar. Det är så viktigt med bekräftelse, med att vara omtyckt, med att hålla upp bilden vi vill att andra har av oss. Ibland är det så viktigt att vi glömmer att vi är människor och har rätt att göra fel, att ändra åsikt, att ha förbjudna känslor och tankar. För det är väl så att alla vi någon gång har tänkt, sagt, gjort saker som vi skäms för eller är mindre nöjda med? Om vi jämför oss med musik så har vi alla ibland missat en not eller sjungit falskt, och det är mänskligt. Det tråkiga är när vi ger andra skulden för att vi spelar fel musik. Fast det är också mänskligt det, att fly ifrån ansvaret.

Har du tänkt på att du kanske innehåller en hel orkester? Föreställ dig en orkester med olika sektioner och varje sektion har sitt unika ljud och sitt speciella bidrag till det musikstycke som ska framföras. Vad skulle hända i en orkester där vi bara spelar på några enstaka instrument hela tiden? Vad skulle hända om de olika sektionerna själva bestämmer vilken melodi som ska spelas? Några vill spela klassisk musik, andra hård rock eller ballader. Samtidigt. Publiken skulle säkert bua och börja fly lokalen.

På samma sätt har vi en mängd olika egenskaper och varje del är som ett eget instrument, en egen person (i Psykosyntes brukar vi kalla dem ”delpersonligheter”).

Vi kan t.ex. ha delpersonligheten ”Generös” som tycker att det viktigaste i livet är att hjälpa, visa omtanke, vara givmild och hjälpsam och dela med så mycket som möjligt. En motsats delpersonlighet kan vara ”Snål”. Den kanske tycker att det viktigaste av allt är att spara, inte slösa med varken pengar eller känslor, för att skydda sig mot en eventuell brist.

Våra olika delpersonligheter uppstår oftast när vi är mycket unga, de utgör en strategi för att vi ska klara vardagen. Om vi har växt upp i en familj där det var viktigt att vara Generös och vi hela tiden fått denna del av oss sedd och bekräftad, då utvecklar vi den delen till fulländning. Vi gör mer och mer för att fortsätta få beröm och uppskattning för vår generositet. Till slut kanske Generös tar över hela vårt liv och vi upptäcker att det även begränsar oss för vi börjar känna oss utnyttjade och tomma. Då kanske en annan delpersonlighet (Snål eller Misunnsam t.ex.) träder fram som vi inte riktigt tycker om för den stämmer inte överens med bilden vi är vana att ge av oss.

Vi har delpersonligheter i vårt omedvetna, som vi inte ”kan se” men som ändå spelar med i vår inre orkester. Eftersom vi inte är medvetna om dem, kan vi inte styra deras medverkan i konserten, utan överrumplas av de känslor som de för med sig. I vårt vardagsliv kan det yttra sig som problem i våra nära relationer, på vår arbetsplats eller i vårt sätt att reagera på livsproblem. När de träder fram får vi väldigt bråttom att åter få bekräftelse på att vi inte är sådana.

Jag gillar liknelsen med en orkester: varje instrument behövs men inte alltid utan det är samspelet mellan instrumenten som skapar musiken. Namnet psykosyntes syftar på en syntes mellan motstridiga krafter. Alla har vi olika roller, som periodvis kommer mer eller mindre i konflikt med varandra. Men som i en orkester så behövs det flera instrument för att skapa harmoni.

Konflikter kan göra oss medvetna om de otillfredsställda behov som får dessa orkestermedlemmar att oväntat spela så falskt. Det handlar ofta om ett sårat barn som känner sig missförstått. Genom att lära känna oss själva; både våra olika strategier och vårt innersta sanna jag, kan vi lära oss att styra våra orkestermedlemmar (våra delpersonligheter) med hjälp av dirigenten: jaget som ser till att samarbetet fungerar.

En annan viktig aspekt för att uppnå harmoni och välmående är viljan. Viljan att se det goda i alla (och i oss själva till att börja med), viljan att tänka och agera med hjärtat, viljan att förstå och viljan att förlåta.

Det är kanske inte så lätt att vara människa men livet är en fantastisk skola.

”The single biggest problem in communication is the illusion that it has taken place.”
George Bernard Shaw

Vald eller bortvald?

Publicerad den av makikely
Choices

Varenda minut av vårt vakna liv ska vi fatta beslut, vi ska välja bland olika alternativ och framför allt ska vi välja bort (kanske det svåraste beslutet av alla). Att tacka nej eller välja bort något, oavsett om det handlar om ett jobb, ett par nya skor eller en middag med en gammal bekant, sätter oss ibland i svåra situationer men det är ändå vi som bestämmer.

Att bli bortvald är mer känsloladdat och smärtsamt.

Vi människor är flockdjur i behov av bekräftelse, vi vill så gärna vara en del av ett sammanhang, en grupp, en familj. Att bli bortvald ger en känsla av tomhet, ensamhet, utanförskap och misslyckande.

Idag var Karin och jag på Nordic Organic mässan. Vi ville hitta nya produkter till butiken. Vi bestämde oss för att titta på alla utställningar och började gå fram och tillbaka, rad efter rad, monter efter monter. Så mycket att välja på. Så många beslut att ta på kort tid.

Men vi hade bestämda kriterier: för att få plats på en hylla i cafét ska en produkt vara ekologisk, vegansk, glutenfri, helst fair trade och gärna snyggt förpackad. Inga lätta krav men tydliga sådana.

Att bli bortvald på en arbetsplats, från ett kompisgäng, av en livskamrat kan däremot ske utan lika solklara och konkreta förklaringar. Och då gör det ont för det är vår identitet som människa som rivs sönder. Det är vårt värde som minskar. Det är vår existens som hotas.

Ni är säkert flera med mig som känner igen bortsorteringen när ett lag skulle bildas i sporthallen under skoltiden. När man råkade vara en av de tre sista som tvångvaldes. Eller när någon bekant ringer och okänsligt säger att någon ringde återbud så du är välkommen på festen.

Det är smärtsamt att bli bortvald, oavsett om det handlar om att bli bortvald från en kärleksrelation, en vänskapsrelation eller ett jobb. Det är plågsamt att tvingas acceptera att någon tycker att man inte är bra nog för det man själv vill så mycket.

Dagens val på mässan var inte livsviktiga (eller kanske lite i alla fall för väljer vi bara produkter ingen vill köpa så har vi snart ingen verksamhet kvar) men ibland har våra val större konsekvenser för oss och för andra. Den främsta faran är att den som känner sig o-önskad kan hamna i en negativ tankecykel som riskerar att skada hans eller hennes självkänsla. När vi får ett ”nej” sitter vi sällan på all information om varför och alltför ofta väljer vi att tro att det beror på oss själva, att vi inte är önskvärda.

Men handlar det verkligen om att inte vara bra nog?

Det är kanske inte alls så att dina bekanta inte tycker om dig och därför låtit bli att bjuda dig på festen, utan att de trodde att du inte skulle trivas med övriga på bjudningen och valde att inte be dig komma?

När vi inte vet ska vi vara snälla mot oss själva och välja den historia som får oss och vår självkänsla att må bäst! Och med eftertanke, vem vill vara ihop med någon som inte tycker om en?

”Another person’s choice is nothing more than another alternative for us to consider.”
Dr. Shad Helmstetter

Är du lycklig?

Publicerad den av makikely
happiness, choices

Vad ger oss människor mest lycka? Det finns tester, undersökningar och statistik om vad vi blir lyckliga av och vad som gör oss olyckliga enligt forskning.

Är du lycklig?

Skulle du säga att du är lycklig? Varför eller varför inte? Hur tycker du att det ”känns” att vara lycklig eller olycklig?
Om ditt svar är nej, vad är det som hindrar dig från att leva ett lyckligt, harmoniskt liv just nu? Är det din familj, din ekonomi, din hälsa, ditt arbete, samhället du lever i? Vad gör en människa lycklig? Inte lätt att veta, svårt även om det gäller ens egen lycka. Det är dessutom stor skillnad på att känna sig lyckad i andras ögon och att känna sig lycklig som människa.

Det är bara du som vet vad din lycka är.

I lördags kväll berättade min gode vän Rizwan Rehmtulla* om sin vandring till Santiago de Compostella. Varför han bestämde sig för att gå 90 mil och mötet med sig själv. Vi fick inblick i hans inre värld, hans tankar och insikterna han fick längs (och efter) resan. Det jag behöll efter hans två timmars känslomässiga berättelse är påminnelsen om att ”lycka är ett val”.

Vi kommer flera gånger under livets gång att omvärdera och ifrågasätta våra val (och icke val), vi kommer att vilja hitta orsaken till hur vi mår utanför oss, lämna ansvaret till någon annan för hur det blev som det blev.

Vi kan inte undvika sorg, besvikelse, oro, dåliga nyheter. Vi kan (och behöver) inte vara glada hela tiden men vi kan välja att vara tacksamma, trygga, nöjda, lyckliga. Men lycka är ett val (som kräver mycket ansträngning ibland), det handlar om hur vi väljer att se på allt som händer i och kring våra liv.

Lycka kommer inifrån, det är något vi själva måste skapa och odla, dagligen. När vi tar ansvar för våra val kan vi vara glada och lyckliga. Och vi kan vara ledsna, arga men ändå lyckliga.

Finns det någonting du vill förändra i livet så du slipper ångra dig? Gör det! Nu.

Själv hoppas jag att jag inte kommer att ångra någonting när tiden kommer då jag får njuta av mitt sista andetag.

”Life begins where fear ends.”
– Osho

* Rizwan Rehmtullah, One Life Only http://www.onelifeonly.se

Förväntningar.

Publicerad den av makikely
förväntningar, egen kärlek, självkänsla

Hur påverkar förväntningar ditt liv?
Andras förväntningar på dig?
Dina förväntningar på andra? På dig själv?
Lider du av ” duktig flicka”-syndromet? Jag gjorde det.

Det finns ett farligt begrepp som heter prestationsinriktad självkänsla. Jag led av prestationsbaserad låg självkänsla. Jag mätte allt i hur jag presterade och hur mina prestationer erkändes av andra. Jag överarbetade uppgifter och detaljer och var konstant osäker på om jag räckte till. Utåt sett verkade jag kylig och tuff men jag hade svårt att sätta mina egna gränser, att säga nej till övertid eller till att göra andras jobb, att lyssna på andras problem.

Varför?
För jag levde efter (vad jag trodde var) andras förväntningar. Det gjorde mig trött, orolig och stressad och så småningom utmattad och sjukskriven.

Psykoterapeuten Marta Cullberg Weston skriver att ”Personer med dålig självkänsla har en sked med hål i. Även om de får positiv bekräftelse från omgivningen rinner den ut genom hålet och ger ingen varaktig förändring”.

Så var det verkligen för mig. Jag försökte fylla min sked med: ”Jag har levererat ett toppen-jobb, jag har tänkt på alla detaljer, jag har svar på alla möjliga frågor, jag är en bra mamma, en god vän”.
Men samtidigt så mumlade ”låg självkänsla-rösten” i mitt huvud:
”Du är en bluff”.
”Sluta tro att du är speciell”.
”Andra gör det bättre än vad du gör”.
”Andra sliter mer än du, du lever ett lyxliv”.

Många människor får problem med självkänslan i samband med förändringar. Det märker jag i mitt arbete som coach. Vi glömmer att förändring betyder oftast förbättring.

När det finns hål i självkänslan lever vi med en inre oro och hör inre kritiska röster som säger att vi inte räcker till. Vi jämför oss med och tävlar mot andra och är aldrig riktigt nöjda. Vi är mer sårbara för oro, depression och ångest.

Konstigt nog så växte min självkänsla efter min skilsmässa. Först kom alla ångestfyllda frågor om vem jag var, vad jag var bra på, vad jag ville och kunde göra med resten av mitt liv, vad andra tyckte om mig och deras förväntningar.

När jag gick min utbildning inom Psykosyntes växte kärleken till mig själv tillbaka. Och med den, min självkänsla. Har du en god självkänsla kan du lättare bortse ifrån vad andra tycker. Nu vet jag vem jag är, jag står upp för mig själv, jag accepterar mina ljusa och mörka sidor. Jag vågar sätta gränser vilket märkligt nog ger mig mer energi för att lyssna på andra. Jag är snäll(are) mot mig själv, jag kan få en dålig dag eller tänka dåliga tankar utan att känna skuld för jag vet att det är övergående.

Självkänsla är helt enkelt hur man ser på sig själv, vad man känner för sig själv, hur man definierar sitt värde som människa. Det bestämmer du och inte någon annan. Du har ett värde som människa även när du ibland misslyckas med något, och du behöver inte bry dig om vad andra tycker om dig för du vet att du är en bra och värdefull människa som gör sitt bästa och agerar från hjärtat med goda intentioner.

Självkänsla, självförtroende och självbild. Titta i spegeln och le mot den du ser: det är den viktigaste personen i ditt liv.

”En människa kan aldrig någonsin vara tillfreds utan sitt eget gillande”.
Mark Twain