makikely

Den som skyndar sig, har väl bråttom? Men bråttom till vad?

Vi lever i en tid där det gäller att vara snabb, att fort anpassa sig till förändringar, att ständigt ”go with the flow” och finna sig i nya omständigheter och trivas med nya människor och omgivningar.

Med sina 5895 möh är Kilimanjaro – ”Afrikas Tak” det högsta berget i Afrika. Beläget i nordligaste Tanzania, nära den kenyanska gränsen, dominerar Kilimanjaro den omgivande terrängen. Dess ständigt snöklädda topp har länge (26 år för egen del) varit en källa till fascination. För mig var utmaningen inför Berget att göra det raka motsatta: att gå sakta och ibland även stanna upp för att hämta andan.

Ingenting i livet bara händer. Man måste ha ork att möta hinder och ork att övervinna dem. Ork är att kämpa, att vilja fortsätta. Men kämpa uppför ett berg handlar inte om att slåss eller strida. Genom att dra ner på farten, slappna av mellan ansträngningstopparna sparar man kraft. Mitt mål var att sakta ner tempot för att orka hela vägen, pole pole som de säger på Swahili (sakta sakta).

Det låter kanske självklart att sakta ner, men många har ett tempo de är vana att röra sig med. Personligen hade jag säkert kört slut på mina krafter för fort om jag hade vågat mig på Kilimanjaro-bestigningen för 10 år sedan, när kroppen var starkare och egot mycket större. Nu med 53 års erfarenhet hade jag tillgång till en blandning av envishet, fysisk ork, mental styrka, jädrar anamma, mycket vilja och lite tur med vädret.

En egenskap jag har länge värdesatt är att ”ha många bollar i luften” och göra mycket samtidigt och fort. Ett livsfarligt begrepp om kvinnlig simultankapacitet, ni vet, att sitta på toastolen, torka golvet runt omkring, svara på sms och beställa dammsugarpåsar på nätet när man ändå är igång. Att göra för många saker samtidigt och för fort resulterar i att man missar delmål, gör misstag och kör slut på sig själv.

För att komma vidare på Berget behövde jag förlita mig helt på min kraft istället för min styrka. Styrka kommer från muskelspänning. Kraft kommer från djupa andetag. När lungorna skrek efter luft och benen vägrade röra sig kom 30 år av yoga practice till nytta. Andas med näsan för att behålla värmen och skicka lugnande signaler till en orolig monkey mind och ansträngda muskler. Följer man sin andning så kan man omöjligt anstränga sig för hårt.

Sakta, sakta med korta drickapauser men utan att stanna till för länge. Även en enda fot längd eller 10 cm uppåt var framåt och framåt är åt rätt håll, mot toppen. När målet ibland kändes smärtsamt långt borta och näst intill omöjligt att nå tittade jag bakåt och tänkte: ”Tack, vad långt jag har kommit!”

Varje morgon och kväll hjälpte våra fantastiska guider oss att sätta delmål och undvek strategiskt våra ängsliga frågor om morgondagen, om dagarna som komma skulle, om sista etappen. Samtidigt så hjälpte de oss visualisera att det var möjligt. Andra hade lyckats, varför inte vi. Om vi hade tålamod och tog det lugnt, polepole. När vi kämpade för hårt och tankarna blev trångsvarta sjöng de för oss och deras glädje lättade tyngden i sulorna.

På den långsamma och tråkiga vägen upp till toppen, när det var som mörkast och kallast runtom och i tankarna överraskade soluppgången med orange, röd, lila lager av ljus och hoppet kom sakta tillbaka.
En titt bakom axeln visade hur långt vi hade kommit, en snabb titt uppåt bekräftade att resten av vägen var brant, tuff och jobbig. Men att målet var möjligt.

Att bestiga ett berg är att utmana sig själv, sin kropp och sina sinnen. Tystnaden på berget fylldes av otaliga tankar som rullar i huvet, trötta muskler släppte gamla minnen som inte längre orkade krampa sig fast. Bergbestigning handlade mer om kontraster, insikter, sinnesintryck än om själva fysiska ansträngning.

På en mer symbolisk (och praktisk) nivå lärde Kilimanjaro mig att:

Ha en vision och tro på att det är möjligt.
Fokusera på kraft och inte på styrka.
Ta en minut, ett steg, ett andetag i taget.
Vara här och nu.
Lita och lyssna på kroppen.
Få tyst på egot.
Respektera Naturen.
Leva idag. Imorgon kanske inte kommer.

Efter att ha bestigit ett stort berg finner man bara att det är många flera berg som skulle kunna gå att bestiga. Lite som att föda barn, man glömmer hur ont det gjorde. Ibland önskar jag att jag vore en ren och skär äventyrare. Kanske är det möjligt i mitt nästa liv?

 

”Att bestiga berg är som att åldras. Man blir lite andfådd.”

 

En reflektion och en vädjan.

@4Ocean.com är en fantastisk organisation som hjälper städa havet.

Jag blev väldigt ledsen och irriterad över hur mycket skräp vi turister lämnar efter oss på berget och frågade guiderna om det fanns ett system för hur Nationalparken städade. Det fanns inte. Kilimanjaro håller på att bli en öppen toalett.
Om någon läser min text och vet om en organisation som städar bergen, snälla lämna en kommentar.

 

 

Ett mejl kom idag från en (kanske numera f.d.) kund som tycker det är ”Jättesynd att ni engagerar er för denna extrema form av Yoga (hen syftar till kundalini) och Yoga över huvud taget. Gör att jag tackar för mig och stänger ner vår FB-kontakt. Vänligen!”

På min fråga om vad hen menade med ”extrem form” och om hen ville dela med sig av sin erfarenhet av yoga fick jag svaret:

”Nej det vill jag inte. Yoga vill jag inte ha med att göra i någon form. Österländsk religion som inte har i Sverige att göra enligt min uppfattning. Läs en bok av Gertrud Storsjö om ni vill veta mer. Mycket klarläggande.”

Ahapp, vad säger man då? Att yoga inte är en religion och att utövandet har syftet att förena kropp och själ för att uppnå en inre frid och ett fysiskt välmående? Och att jag tror ta-mig-katten att de flesta vill må bra?

Jag har inte läst Storsjös bok ”Buddha eller Kristus” om nyandlighet (finns det förresten en ny och en gammal andlighet?), jag har bara läst om den men jag minns debatten om Bymarkskyrkan när den bjöd till söndagskvällar med ”Yoga och Meditation” och Gertrud Storsjö varnade för psykiska och fysiska risker med yoga och meditation.

Och visst har jag ibland fått fysiska besvär av yoga, när jag har velat göra mer än min kropp orkade. Psykiskt har det också varit jobbigt att inse mina begränsningar men jag påstår att det är mer medicin för själen (och kroppen) än tvärtom.

Själv är jag inte religiös men djupt troende. Jag tror på godheten hos människan och jag tror på empati och att ge och få (minst) en andra chans. Och jag har yogat av och till och i olika yogaformer i 35 år. Yoga får mig att hitta lugn och ro i sinnet, den ger min kropp styrka och rörlighet. Det handlar inte om att hitta någon gud i mig eller utanför mig. Och jag är ingen fanatiker, för jag tror att det är då saker kan gå till överstyr, när man gör för mycket för ofta av något oavsett om det är att äta, idrotta, jobba, det gäller även tro eller religion. När man lämnar ansvaret för sitt liv till någon annan eller till en osynlig högre makt.

Mindfulness för mig är att försöka vara där jag är utan att blanda in sår från tidigare erfarenheter eller rädslor inför en okänd framtid. Det är svårt och det handlar om närvaro och tillåtande (jag gillar inte modeordet ”acceptans”, att acceptera är för mig något passivt. Att tillåta innebär att det finns utrymme för allas olikheter även om man inte godtycker). Jag sitter gärna och mediterar, lugnar ner mina tankar med djup och långsam yogaandning. Meditation hjälper mig ofta hitta svar till frågor jag ställer mig och komma på lösningar till problem jag möter i vardagen. Och precis som i mindfulness handlar yoga om att öva upp sin förmåga att finna ro i det innehavande ögonblicket.

På mitt älskade Lustfyllt vill jag ha yoga i olika former för jag tror att yoga är bra. Meditativa eller fysiskt krävande klasser. Och jag väljer lärarkollegor som jag litar på, som har erfarenhet, kunskap och som känner kärlek till sina medmänniskor. Kärlek är livsviktigt.

Kundalini är en gudinna och symboliseras av en orm med två svansar som har gett namn åt en egen form – kundalini-yoga. Den grundar sig på en egen fysiologi där människan förmodas ha en fysisk och en subtil kropp.

Det är en av yogaformerna som erbjuds i ”ladan” och är kanske mest känd för sina speciella sånger, s.k. chantings, och en speciell form av andning kallad eldandning (en svår teknik). De flesta kroppsställningarna i kundaliniyoga är annars relativt lätta att utföra. Nästan alla kan göra övningarna även om du är stel, lite äldre eller inte har tränat på länge. Du behöver inte vara vig eller i fysisk toppform.
Kundalini-Yoga har många positiva effekter men även ett otacksamt rykte om att föra människan i kontakt med starka ockulta krafter genom en kundaliniresning och ge en skrämmande upplevelse av psykos, ångest och panikattacker. Säkert kan en psykos triggas igång av kundaliniyoga eftersom en psykos kan triggas av lite allt möjligt (sömnbrist, hemska upplevelser, kemiska preparat osv).

Spontana kundaliniresningar är väldigt ovanliga och har associerats med psykiska sjukdomstillstånd. Det finns ingen risk att man får en spontan resning när man gör kundaliniyoga någon gång ibland. Första gången man utövar kundaliniyoga kan vissa människor få ryckningar i kroppen eller se visioner, men det får man även när man håller på att somna eller drömmer i vaket tillstånd.

I allt vi gör måste vi ta ansvar för våra val. När det gäller yoga så är det viktigt att välja erfarna lärare och inte försöka hoppa över grundstegen. Gör ingenting som känns obekvämt eller gör ont. Lita på din kropps intelligens och på din intuition. Ha ett lekfullt sinne.

Var försiktig när du väljer en lärare, fråga alltid efter hans eller hennes utbildning och framförallt, ta dig tid att förstå praktiken och hur den kan påverka din kropp. Det är bättre att gå en grundkurs än att lära sig genom att läsa böcker eller titta på youtube.

Annars håller jag faktiskt med, yoga är livsfarligt för välmåendekänslan som infinner sig efter ett yogapass är högt beroendeframkallande 🙂

#meryogaåtfolket

”Mental happiness is total relaxation”
– Yogi Tea

 

Friskvård handlar ofta om kost och motion, om hur vi reagerar under pressade och stressade situationer. Men även skitsnack kan leda till ohälsa och falska rykten kan göra hål i själen.

Skitsnack på en arbetsplats kan bero på problem i organisationen, på otydlighet från ledningen. Det kan vara en signal om ett viktigt problem. Men det kan också handla om en mental inställning. Vissa människor är konfliktparasiter som njuter av att snacka bakom ryggen på folk och sätter i gång skitsnacket som en form av härskarteknik.

Som chef kan man räkna med en viss dos av skitsnack. Att prata lite skit om ledningen är ett vanligt sätt att skapa gemenskap ”på golvet”, men när skitsnacket leder till tydliga grupperingar utvecklas en destruktiv arbetsmiljö och det blir inte kul att gå till jobbet.

Det vanligaste är att man utesluts ur gruppen, eller hålls på avstånd bara för att man har titeln chef. Det sker ofta subtilt men man känner ändå av det. Medarbetarna går t.ex. på lunch eller afterwork utan att säga till dig, eller tystnar så fort du kommer in i rummet.

Skitsnacket sprider sig när det inte finns någon rak kommunikation. Man talar med någon annan om problemet i stället för med personen som problemet berör. Hotellmogulen Petter Stordalen har tagit ett principiellt beslut att helt strunta i att det finns människor som stör sig på honom. Det är starkt, jag vill påstå att de flesta av oss inte mår bra av att uteslutas och vara föremål för bakom-ryggen-kritik.

Skitsnack är mobbing och mobbing går raka vägen till ohälsa. Fysisk som psykisk.

Hur ska man agera?

Är du chef? För att undvika att medarbetarna pratar om dig bakom din rygg, är det bra att visa att du är öppen för professionell kritik (inte åsikter om hur du är som privat person). Du ska uppmuntra dina anställda att delge s.k. konstruktiv kritik. Du ska lyssna. För du kan göra skillnad om du får veta vad din anställd är missnöjd med. Inte annars.
Och du ska vara tydlig med verksamhetens och din grupps mål. Det är svårt att jobba tillsammans om man inte har samma vision, samma värderingar. Det är som att sätta sig på ett tåg utan att veta vart det är på väg. Du vet inte slutdestinationen, hur lång tid resan kommer att ta, om du behöver stanna på vägen för en matbit eller vad du ska packa för kläder.

Som arbetskamrat kan du bemöta skitsnacket genom att inte haka på, för det är inte alltid den som pratar illa om andra som är problemet. Det är alla som lyssnar utan att ifrågasätta vad de hör. Det är de som väljer att tro på vad exempelvis någon med behov av bekräftelse (och i en del fall pga. avundsjuka) väljer att spy ut. De är farliga smittobärare.

Om någon kommer och spottar ur sig otrevligheter kan du fråga dig själv om det verkligen är okej att prata bakom ryggen på någon annan. Det bästa är om du kan fråga
”Vad vill du att jag ska göra åt det du säger? Varför berättar du det för mig? Vad tjänar du och jag på det?”

“Let the bullshitters have their bullshit. You and me, we have lives to live. And once you open your mouth to respond to their bullshit – well, that’s when you’re knee-deep in it.”
― Daniel Clausen, The Ghosts of Nagasaki

…när man lägger sig trött och vaknar sömnig för man har jobbat 14 timmar om dagen för nittonde veckan i rad.

När det flyter tiocentimeters illaluktande avloppsvatten med toapapper och bajskorvar i den nyrenoverade gäststugan.

När lukten i det nyinköpta husets badrum förpestar hela nedervåningen och man är till slut illatvungen att riva bort golv och tak.

När man mitt i natten försöker få igång en av åtta tvättkorgar i källaren och allt släcks ner.

När vattenpumpen stannar av ett par fem, sex, sju, åtta gånger under en mathelg.

När man hittar musbajs i müslin.

När munstycket på dammsugaren går sönder för det fastnade mellan två stolar.

När nätverket leker kurragömma och man måste flytta på sig fem, sex, sju, åtta gånger under ett samtal för att inte göra en eventuell blivande gäst besviken.

När en gäst skriver dålig recension för att det var vitlök i den italienska buffén och personalen såg trött ut.

Ja, när sådana små otrevligheter följer varandra eller, då och då, som ett bonus, händer samtidigt. Ja, då gör jag en kopp te med ingefära och citrongräs, sätter mig på golvet, blundar en stund och andas djupt. Tio långa yogaandetag.

Sen tackar jag Universum för att jag vaknade till en ny dag, har tak över huvet, friska barn, en man som älskar mig över allt annat och ord för att avlasta min själ. Och så går jag upp igen… mot nya erfarenheter och upplevelser.

”When you get into a tight place and everything goes against you, till it seems as though you could not hang on a minute longer, never give up then, for that is just the place and time that the tide will turn.”
(Harriet Beecher Stowe)

Sitter på golvet framför en halvtom (eller halvfull?) kartong och känner helt plötsligt en förlamande trötthet i hela kroppen. Och så är jag faktiskt lite öm i själen också.

Det har hänt så väldigt mycket senaste året, senaste månaden, senaste veckan, väldigt mycket. För mycket och för lite. Fysiskt, känslomässigt, själsligt.

För mycket jobb, för lite träning.
För många tankar, för lite ro.
För starka känslostormar i och omkring mig (det är jobbigt med förändring) och för korta stunder av närvaro.

Jag tittar runt: flyttkartonger, en dammsugare, en lampskärm, orkidéer i olika blomningsfaser, en påse med returflaskor och gamla batterier, en tv-skärm utan fot och… hundratals myror. Jag är van att flytta men jag tycker inte om att packa och det tar alltid alldeles för lång tid. Jag hoppar från ett rum till ett annat, utan struktur, som för att undvika att fastna i ett minne. Varför så många kartonger? Varför samlar vi på så många dubbletter, tripletter av samma (ofta onödiga) saker. Så mycket av ingenting, fast ändå så finns det ett minne, en historia, en känsla i varje sak som gör att det blir svårt att lämna, ge bort, slänga. Så de hamnar i en kartong – igen, flytt efter flytt under rubriken ”betyder något” eller ”kan vara bra att ha”.

Jag har flyttat så många gånger sen jag lämnade Madagaskar, jag kan inte ens räkna hur många. Antananarivo, Paris, Milano, Geneve, Stockholm, Jönköping och nu… Habo. Många hus och lägenheter har det blivit. Och magkänslan varnar för att det inte är sista gången jag fyller mina kartonger. Men från hus till hus är det en liten låda som alltid följer med. Den innehåller jord från mina förfäders grav, en liten uggla i brons som jag fick när jag fyllde 19 år, en liten Buddha från Thailand som en okänd kvinna gav mig en mörk natt när jag kände mig väldigt ensam, tre kristaller, några brev mina föräldrar har skrivit till varandra, min dagbok när jag var 16 år och fyra gamla fotoalbum som innehåller allt jag kan komma ihåg om min familj. Saker som inte tar särskilt mycket plats i packningen men som betyder så mycket.

Det är kanske så att det är lite lättare att möta en förändring, flytta till en ny plats, inreda nya rum, lära sig nya arbetsuppgifter, knyta an till nya människor när man har med sig en ”liten låda” fylld av trygga gamla minnen? Särskild för dem av oss som för olika anledningar inte har ett land eller ett föräldrahem att återvända till. Jag menar inte att vi ska stanna kvar i det som har varit eller sörja det som inte längre finns men jag tror att vi behöver några tecken, några spår, några saker vi kan titta på, hålla i eller röra, några utvalda minnen som tar oss ner till en trygg plats. En snuttefilt. En plats där vi får vara sköra, äkta och trygga.

Vad har du i din lilla låda?

…och ”invandrare är kriminella”.

Stereotyper mynnar ofta ut i fördomar och okunskap. Faran med stereotyper är att man inte bedömer de enskilda individerna, utan tar gruppen som en helhet, man klumpar ihop människor och låser dem i en förutfattad och oftast felaktig och negativ mening.

Jag var på jobbet idag, solen sken, fjärilarna dansade i timjans blommor, Vättern blänkte och jag skulle ta emot ett par som letade bröllopslokal. Jag passade samtidigt på att städa lite i köket och mata (kel)grisarna. När jag skulle låsa kommer ett äldre par förbi och frågar om de kan komma in och titta. Javisst, välkomna, jag är ändå här.

Artigt kommenterar de då att ägarna har tur som har så trevlig och engagerad personal. Och visst var det positivt att jag ansågs både engagerad och trevlig (tack!) men varför togs det för givet att jag inte kunde vara ägare?

Jag kommer ihåg för tjugo plus år sedan när jag promenerade i Stadsparken med tvillingvagn och en pigg fyraåring hoppandes vid min sida och två fina Bymarksdamer stannade till, tittade in i vagnen och tyckte att barnen var förtjusande och att nog var det en skön avlastning för föräldrarna att jag var deras barnflicka.
De menade nog att jag var för ung för att vara trebarnsmor, eller vad tror ni…?

Dessa händelser är som små myggbett om jag jämför med en annan gång på en färja till Lübeck när ett gäng druckna ungdomar mötte mig i trappan. Jag var på jakt efter fartygsläkaren eftersom min dåvarande man hade hög feber och låg halv medvetslös i hytten – en manlig förkylning (obs! fördom 🙂 . Helt utan förvarning möttes jag av: ”Du är väl en så’n där importerad hora från Thailand?”

För att inte nämna smutskastningen av alla thailändska kvinnor så var det många fel i samma förolämpande mening,  jag är varken importerad, från Thailand eller hora. Det känsligaste var att förklara för min femårige son vad en hora är och varför dessa killar hade kallat mig för det.

Att vara fördomsfull tror jag knappt någon eftersträvar. Full av fördomar vill ingen vara. Ändå har vi dem – vare sig vi vill eller inte. Och ofta i betydligt större omfattning än vad vi ens vill tänka på eller kan förstå. Men det är egentligen inte personer som har förutfattade meningar som är ”farliga” – det är de som vägrar att ändra uppfattning.

Troligtvis har du också en hel del fördomar och förutfattade meningar. Det har jag, jag är inte stolt över dem och försöker hålla mig medveten om att jag har dem. Delvis är fördomar ett skydd mot det okända, det annorlunda men det är också en tragisk barriär mot nya intryck, nya kunskaper, nya vänskaper. Har vi bestämt i förväg (förut fattat) att vi vet något negativt om någon så har vi stängt en dörr och vänt ryggen.

Innan vi dömer och bedömer kan vi tänka till, tänka om och försöka att förstå varför vi tänker just så. Det kanske hjälper att fundera på vad andra kan ha för förutfattade meningar om oss?

“Strangers are endearing because you don’t know them yet.”
― Dejan Stojanovic, The Sun Watches the Sun

Har ni lyssnat på Marit Bergmans låt? Den berör mig starkt just nu. Kanske för att jag är trött eller kanske för att jag sitter ensam mot husväggen och tittar på ”havet”, min älskade Vättern.

Ibland måste någonting gå sönder innan vi kan bygga om.
Ibland måste vi bli sjuka för att vi ska lära oss bli bättre på att ta hand om oss själva.
Ibland måste vi bli illa behandlade för att förstå att vi ska sätta ner foten.
Ibland måste vi förlora något för att hitta en ny gåva.
Ibland måste vi bli väldigt besvikna för att uppskatta äkta vänskap.
Ibland måste vi lämna en trygg väg för att hitta rätt stig.
Ibland måste livet göra ont för att hjälpa oss öppna ögonen.

Men nästan alltid är det när vi slutar kämpa, när vi kapitulerar som lösningen dyker upp.

Jag tror inte på tur, jag tror på att våga drömma stort. Och jag tror på bra tajming och hårt arbete. Även om hårt arbete ibland betyder tung trötthet. Just nu är jag trött, så trött att det värker i hela kroppen, från tår till topp. Nästan att mitt hår också har ont i sina lockar. Och det är väl inte så konstigt med all trötthet, det har varit väldigt många, långa dagar och korta oroliga nätter sen slutet av februari när äventyret med Lustfyllt började.

Trötthet är ett begrepp som är svårt att definiera, eftersom alla människor har sin egen uppfattning om vad det är att vara trött. Det är som sömnbehov, jag behöver minst sju timmar för att vakna utvilad, andra kan klara sig med mindre och en del behöver mer. Att vara trött handlar inte om svaghet. Jag är stark men just nu är jag sliten. Jag har jobbat för långa timmar, burit för tungt, tänkt på framtiden för mycket och slarvat med näring och träning. Men det är bra, denna magiska plats i Munkaskog är värd all slit för den ger tillbaka så mycket.

Det är så vackert här. Alltid. Jag ryser av välbehag när jag tittar på alla små gula stjärnor i gräsmattan, maskrosorna som lyser kaxigt i solen och hånar gräsklipparen – det är Lustfyllt. Jag småpratar med grisarna och frågar om de gillar palsternacka. Jag kisar mot solen och vattnar lavendeln i den stora krukan som sprack i vintras, lite skavanker är vackert. Det är också Lustfyllt. Perfekt i sin imperfektion. Tillräcklig. Nöjd. Lugn. Precis som jag kommer att vara efter helgen, när jag har unnat mig vila, sömn, yoga och bra mat, när jag har njutit av min ensamhet med en öppen bok och en avstängd telefon.

Ta hand om dig.

 

”Gör det du måste så fort som möjligt, så att du kan göra det du vill så länge som möjligt”