Jag blev kvinna i Milano.

Publicerad den av makikely

Jag har alltid försökt vara lite annorlunda för att aldrig passa in i bara ett fack.

Det kanske har med att vara född i två olika kulturer att göra men det blev i alla fall mitt sätt att gardera mig från att bli bortvald. Om jag var tillräckligt mycket lik men ändå någorlunda olik så kunde jag alltid säga att det var jag som inte ville passa in någonstans. Ni vet, som en kameleont, den växlar inte färg för att gömma sig, färgbytena styrs av faktorer som ljus, temperatur och humör. Jag bytte färg beroende på hur trygg jag kände mig i en viss miljö. Det handlade både om min inre och mitt yttre, mina kläder t.ex. Min klädstil har förändrats genom åren, jag tror vårt val av underkläder visar vem vi är intimt och privat medan ytterkläderna berättar vem vi vill att andra ska uppfatta oss som.

Jag delar nog samma fasansfulla barndomsminnen med många andra flickor om stickiga strumpbyxor som korvade sig runt benen. Jag hatade mina söndagslackskor och finklänningarna som gjorde det omöjligt att sitta bekvämt i kyrkans hårda träbänkar och i matstolen under den svettiga söndagsmiddag som följde.

När jag sedan från unga tonår fått välja kläder själv, har jag testat på många olika stilar. Jag började med en punkliknande stil som jag hade i ungefär ett år, bytte sedan till någon reggae-inspirerad hippie variant. När jag var 16 år började jag sy mina kläder. Pappa vägrade köpa det som var skolans ”uniform”: Levis jeans, platåskor och Fruit of the Loom-teeshirt. Kunde jag inte se ut som de andra så skulle jag göra det på mitt rebelliska sätt: turkosa harembyxor ihop med chockrosa puffärmade blusar med matchande remsandaletter i samma färger (jag hade hittat en skomakare som kunde göra dem med restbitar av tygen jag sydde mina kläder av). Jag återanvände mammas sextiotalsklänningar och skor (Yap, jag var tidig med vintage) och även pappas byxor som var för stora för mig blev (tyckte jag) riktigt coola med bredda skärp som höll dem på plats långt nere på höfterna (jajamän, baggy var också min grej). Det handlade om att bära kreationerna med kaxighet, budskapet var inte ”jag kan inte ha det ni har” men istället ”jag vill inte ha”.

17 år flyttade jag till Paris och köpte jeans och träskor och försökte passa in och se ”studentig” ut. Jag tröttnade på universitetslivet efter knappt två år, blev osams med en lärare när jag rättade henne framför hela klassen, packade en resväska och började resa. Som 19-åring bodde jag under några månader i Milano, en av världens största modestäder. Milano är även känd för sina fotbollsklubbar AC Milan och Inter, och det är just via fotboll och Giuseppe som någonting föll på plats och man kan säga att jag blev kvinna. Giuseppe var en f.d. fotbollskändis som numera tränade unga lag, han dolde sin homosexualitet genom bl.a. att gå ut mycket på kvällarna till olika nattklubbar och dansa och bjuda på drinkar. Dagtid bejakade han sina feminina sidor genom att ge råd om klädstil och looks. Han var tidigt ute med det som nu blivit ett yrke, personal shopper (han visste förmodligen inte ens att det skulle heta så). Trots begränsade ekonomiska möjligheter och med Giuseppes hjälp, började jag klä mig mer kvinnligt, bestämde mig för att korrigera kroppen och hållningen, lärde mig använda smink.

Samtidigt som jag gick från funktionell och rebellisk klädstil till kvinnlig och kurvig och njöt av spetsunderkläder, parfym och hårprodukter så skavde känslan av att bli inlåst i en för liten puderdosa. Kvinnans rättigheter och hennes villkor i arbetslivet används som måttstock på jämställdhet och utveckling i ett samhälle. Utifrån det perspektivet hamnade Milano i en synnerligen dålig dager.

I en av nattklubbarna som fanns på Giuseppes besökslista jobbade jag som servitris och samtidigt som jag insåg och utnyttjade min attraktionskraft som ung mulatt i en stad av kvinnodyrkare (ja, det blev finfina dricks, tack) så upptäckte jag hårdheten av nattlivet i ett land av machister. I Italien är manschauvinismen djupt rotad och har många förespråkare. Jag kom tyvärr i kontakt med många män som delade upp kvinnor i två läger: Madonnan och Horan. De satt sina fruar, mödrar och systrar på Madonna-pedestalen men behandlade andra kvinnor på ett nedvärderande och sexuellt objektifierande sätt.

Jag blev osams med nattklubbsägaren (finns det en röd tråd här med att bli osams med auktoriteter?) när jag hällde en champagneflaska på huvudet på en kund som hade tagit tag i mina bröst när jag serverade deras bord och ljudligt för sina druckna kompisar slagit vad om att till rätt belopp så skulle han kunna köpa sig till analsex med mig och min kollega. Jag fick sluta samma kväll med mindre lön men en insikt rikare: jag skulle någon gång i livet hitta ett sätt att hjälpa andra kvinnor att tro på sig själva. Jag visste inte tydligt hur eller när men jag kände starkt att jag ville tillföra något i kvinnans kamp att bli respekterad. För frågan är inte huruvida en man ser kvinnor som madonnor eller horor, utan huruvida han ser kvinnor som människor och jämlika. Punkt.

Så länge kvinnorna förpassas till en mindre roll förblir en stor del av samhällets intellektuella och ekonomiska potential outnyttjad. Och vi gör hela världen en otjänst. Vi kvinnor har ett enormt medsystrars ansvar att stödja varandra, våra mödrar, våra systrar, våra väninnor, våra arbetskamrater. Det handlar inte om att bygga barrikader och tända eld på våra push-ups. Jag är övertygad om att det är så mycket enklare än så. Genom att hjälpa en enda kvinna tro mer på sig själv så hjälper vi alla andra och oss själva att våga ta mer plats.

Jag önskar att vi inte behövde dagar som den 8.nde mars. Den dagen vi inte längre behöver uppmärksamma en internationell kvinnodag är den dagen män och kvinnor är lika och jämställda. I Milano blev jag kvinna, en kärleksful feminist och min önskan till alla er fantastiska kvinnor är följande: älska dig själv, din mor, din syster, din dotter, alla andra kvinnor som finns i ditt liv. Jag önskar även att vi aldrig mer säger saker som ”hon lyckades trots att hon är tjej”, eller ”det är starkt gjort för att vara en mamma med tre barn” eller ”hon har så mycket pondus och makt för att vara en kvinna”. Varför skulle vi inte kunna lyckas, vara starka, ha makt och pondus bara för att vi är födda utan snopp? Titta inte ner på en annan kvinna för då kommer du att möta en kvinna som tittar ner på dig. Älska som du själv vill bli älskad, ge stöd som du önskar bli hjälpt, beröm som du vill bli upplyft, sluta tala illa om dina medsystrar (och hör eller ser du att jag inte lever som jag lär, påminn mig.)

Med kärlek.

PS: Moder Jord är en kvinna 😉

“A wise woman wishes to be no one’s enemy; a wise woman refuses to be anyone’s victim.”
~ Maya Angelou

Jag saknar min familj.

Publicerad den av makikely

Jag hämtar min bonusson efter skolan ibland när jag hinner i tid så han slipper vänta på bussen. Det finns två möjliga vägar för att köra hem, den ena rullar förbi ett stort rött tegelhus där han bodde som liten. Häromdagen frågade jag vad han tyckte om sitt gamla hus och han svarade att han saknade den gamla goda tiden när alla bodde tillsammans, Pappa, Mamma och alla syskon. För då var det riktigt mysigt.

Jag fick ont i magen, oavsett hur rätt det kan vara (pga. hur många möjliga anledningar som helst) för ett par att skiljas så vet vi att barnen in i det sista önskar att föräldrarna ska stanna hos varandra. Hur hanterar man ett barns sorg som inte går över fast det har gått många år sedan skilsmässan? Jag vet inte hur det är att vara skilsmässobarn men jag vet hur ont det gör att köra förbi ett hus som en gång var ens familjehem och hur halsen tjocknar när man tittar i gamla fotoalbum medveten om att det inte blir nya bilder i samma familjekonstellation.

Lyckliga skilsmässor, finns de? Även paren som gör vågen när de separerar bär på en sorg. Det gör ont även om det är nödvändigt. När föräldrarna skiljer sig påverkas alla i familjen, på olika sätt och olika djupt. Då kan det vara skönt om barnen har någon opartisk att prata med. Någon som talar om det de behöver höra, ibland många gånger, att det inte beror på dem att föräldrarna skiljer sig.

”Det är för lätt att skiljas” hör man ibland. Men nästan alla skiljs därför att de har försökt allt – och misslyckats. Det är ingen smärtsam erfarenhet man väldigt gärna utsätter sig för frivilligt. Livet börjar bli lite slentrian. Vad ska vi hitta på? Jag vet: vi skiljer oss och skriker åt varandra, gråter, hittar massa fel hos den vi har en gång i tiden älskat och åtrått, vi ser till att kompisarna väljer sida och vi förlorar en del av vår identitet på köpet. Och det bästa, vi ser till att barnen blir ledsna och vilsna. De kommer att få svårt att tro på evig kärlek och lyckliga förhållande men, äsch, det som inte dödar stärker. Eller hur?

Det värsta är att det fortsätter göra ont långt efteråt. Jag har träffat en underbar ny man och jag känner mig mer sedd och älskad än någonsin tidigare och på många sätt tycker jag att mitt liv är bättre men ändå, då och då kommer ”magonten” med alla bilder jag hade om hur min framtida familj skulle se ut: alla resor med barnen och deras respektive, barnbarnen som skulle sova i sin pappas eller mammas gamla sovrum, stora och stökiga julmiddagar med interna skämt och minnen. Samma bilder som gjorde att jag orkade stanna så länge i ett äktenskap som ingen av oss längre orkade fylla med kärlek. Vi gjorde halvhjärtade försök att gödsla vår gemensamma livsträdgård, vi renoverade hus, reste till fantastiska platser, testade vår attraktionskraft på andra men till slut kunde vi inte ens vara kyligt artiga mot varandra längre. Jag saknar inte mina barns far men jag saknar mina drömmar om familjen vi kunde ha haft. Jag är glad för mina barns skull när de får träffa sin far och göra saker med honom och jag vill inte på något sätt vara en del av deras stunder tillsammans men det gör ändå ont att inte längre vara mamma OCH pappa samtidigt. Nu är jag mamma. Och han är pappa. På varsitt håll. Och barnen är mina och hans men inte våra, inte som förr.

Det är säkert så min bonusson känner varannan vecka: mamma är där med sin nye man, pappa är här med sin nya kvinna men det blir aldrig mer mamma OCH pappa. Jag hoppas ändå att det betyder att han får fyra gånger så mycket kärlek och att det kompenserar lite för att ”OCH:et” är borta.

“Your children are not your children.
They are the sons and daughters of Life’s longing for itself.
They came through you but not from you
and though they are with you yet they belong not to you.”
~ Khalil Gibran

Igår var en läskig dag.

Publicerad den av makikely

(English version at the end of the text)

Igår vaknade jag med blodsmak i munnen och en tjurig sol som inte ville visa sig. Soluppgångar är annars min bästa medicin mot sega morgnar, ett löfte om ljus och nystart. Igår gömde sig solen bakom tråkiga gråa moln och när jag spottade efter tandborstningen så kom det blod i handfatet. Jag gick med trötta steg till köket och kokade vatten, blandade skivad ingefära med limesaft och honung. Sköljde munnen med kokosfett, spottade igen: no more blood. Men järnsmaken var kvar och min hand letade efter papper och penna. Och orden bara kom, if…, if…, if… om, om, om…

Ibland kan jag bara skriva på ett språk, igår var det engelska. Jag tror jag uttrycker olika sidor av mig i mina olika språk. På svenska kan jag inte vara lika rå och öppen som på engelska, jag är mer behärskad och tänker mer på att det inte får vara felstavningar, särskrivningar, grammatiska fel. Jag är känsligare för vad andra kan säga om mitt sätt att skriva på mitt ”nya” språk. Jag vill fortfarande så gärna vara ”rätt och lagom”.

Hur som helst, massa ”if” hittade sin plats på baksidan av ett brev från Kommunen och en dikt föddes efter kraftiga förlossningsvärk. (Här var jag tvungen att googla om det fortfarande är en dikt om det inte rimmar).
Att skriva igår var som när man har migrän och mår riktigt illa och enda sättet att få järnklorna att släppa sitt tag om skallen är att kräkas. Jag spydde ord, jag kräktes många år av sorg. Alla dessa människor som var viktiga i mitt liv, som jag så desperat ville skulle älska mig villkorslöst, som jag behövde skulle se mig för att bekräfta min identitet men som inte kunde se hela mig (kanske för att jag inte vågade visa mig). Jag har sagt mer i gårdagens dikt än jag har berättat i terapi.

Jag valde snabbt en bild och la ut texten på bloggen utan att läsa om, utan korrektur, utan redigering. Den skulle bara ut och lämna mig. Sen åkte jag iväg för att träffa en väninna från Nicaragua som jobbar med ett kvinnoprojekt tillsammans med mig. Under hela bilresan tänkte jag: får jag skriva så? Var det för öppet? För naket? Jag blev lite tom och yr och hade svårt att koncentrera mig under mötet. Turligt nog var jag tvungen att tänka och prata på spanska, det tvingade mig att vara närvarande och glömma min dikt för en stund.

Varför blev jag rädd? Jag har ingen att stå till svars för. Jag behövde skriva av mig om vrede, ilska, sorg som har bott så länge i min kropp och gjort mig illa. Jag skriver inte för att såra någon, jag skriver för att hela mig själv. Min blogg handlar om mina känslor och tankar. Kan de hjälpa någon annan att få insikt om något, kan de vara förlösande, kan de bara ge lite tröst om att solen alltid finns bakom molnen även när vi inte ser den så är det ett extra plus. Men egentligen så är det som ett öppet hus, läsaren är varmt välkommen in och jag blir så tacksam och rörd när jag får kommentarer men just nu skulle jag nog fortsätta att skriva i alla fall även om ingen läste. Helt enkelt för att jag behöver det.

Idag väckte solen mig med skarpa och otåliga gyllene strålar och blodsmaken är borta. Idag känner jag mig sedd och älskad.

Hur vänder du dina tankar när du mår dåligt?

…

(In English)

Yesterday was a scary day.

I woke up with a nasty taste of blood in my mouth and the sun didn’t consent to show up. Sunrises are my best medicine against wary mornings, a promise of a light and fresh new start but yesterday the sun was hiding behind boring gray clouds and there was blood in the washbasin when I gurgled after brushing my teeth. My tired feet walked me to the kitchen where I boiled some water, mixed fresh ginger with lime juice and honey. Afterwards I rinsed my mouth with coconut butter and spat again: this time, no more blood. But the iron taste was still there and my fingers were reaching for some paper and a pen. And the words started to pop, if …, if …, if …

Sometimes I have to write in a specific language, yesterday was English. I think I show different sides of me in my different languages and I can apparently not be as raw and open in Swedish. It’s like I’m more self-conscious and I worry more about misspellings, grammatics, correctness. I’m more sensitive to what others may say about my way of writing in my ”new” language.

Anyhow, lots of ”if” took place on the back of a letter from the municipality and a poem was born. (By the way, is it still a poem if it doesn’t rhyme?).

You know how it’s like when you have a migraine and you feel really seasick and the only way to get those greedy painful claws to let go of your skull is to vomit? That’s what I did with my words, I threw them up, and I vomited many years of sadness and anger. All these people who meant so much to me, whom I so wanted to love me unconditionally, whom I needed to see me so I could exist, but who could not see all of me (perhaps because I did not dare to show who I was). I’ve been more open in yesterday’s short poem than I’ve confided in long hours of therapy. I quickly picked a photo and published the text on the blog without reading it. It had to get out and leave me. Then I went off to meet with a friend from Nicaragua who works with me on a project for women’s integration into the Swedish system. While driving to the meeting I was anxiously thinking: can I really write all that? Was I being too open? Too naked? Too offensive?

My head was full of questions and I felt a bit dizzy. It was quite difficult to concentrate but, fortunately, I had to think and speak in Spanish which forced me to be present and not worry about my poem. Why was I scared? I needed to get rid of memories of anger and grief that have lived so long in my mind and squatted my body. I didn’t (I never do and if I did I wouldn’t publish it) write to hurt anyone, I write to heal myself. My blog is about my feelings and thoughts. If they can help someone to think differently about something hurtful, if they can remind someone that the sun is always behind the clouds even when we don’t see it, then it’s a good thing. But to tell the truth, my blog is more like an open house, readers are very welcome and I am so grateful and honored every time I get comments but right now, I would probably continue to write anyway, even if no one was reading, because I need to.

Today the sun woke me with sharp and impatient golden rays and the blood taste is gone. Today I feel loved.

How do you turn a grey day into sushine?

PS: Thank you for reading my words, thank you for walking by my side.

“Give me odorous at sunrise a garden of beautiful flowers where I can walk undisturbed.”
~Walt Whitman

 

Thank you for not loving me enough

Publicerad den av makikely

I wonder,

if you hadn’t given me away to your sister
if you only once had told me I made you proud
if you hadn’t repeatedly reminded me that I would never be as good as her
if you hade kept me a room in our home
if you had made me your number one girl
if you had come to the airport and asked me to stay
if you hadn’t found more comfort in your bottles
if you had carried our children when I couldn’t walk
if you hadn’t fantasized of other women while invading my body
if you had believed in my skills
if you hadn’t forced me to abort my babies
if you had lifted me to the stars
if you had listened to my prayers
if you had held my hands when my body broke down
if you had dried my tears with your heart
if you had looked into me and chosen to see the light
if you had helped me give the best of me

I wonder how life would have been then.

Thank you, my dear ones for not loving me enough. It made me who I am, unique and strong.

Nu eller aldrig.

Publicerad den av makikely

Igår satt jag och fikade med två människor jag tycker väldigt mycket om. Båda två är canceröverlevare och jag är så oerhört glad och tacksam för det. De bringar så många färger och leenden i mitt liv, jag blir en bättre människa varje gång jag ser dem tillsammans.

Vi pratade om framtidsdrömmar. För drygt ett år sedan hade vi knappt vågat säga orden ”drömmar” och ”framtiden”. Igår brainstormade vi om kreativitet. Helt underbart!

I slutet på förra året lämnade jag min anställning, tryggheten skakades, rädslan att inte hitta rätt i arbetslivet hälsade på varje morgon, identiteten genomgick en make over.

Jag brukar fråga dem jag coachar vilka förändringar de skulle göra i sitt liv om de bara hade tre månader kvar att leva. Jag tror vi behöver bli påminda om att vi inte har all tid i världen att leva vårt fysiska liv, vad som händer efter döden vet vi ju inte mycket om. Jag har aldrig fått svaret att de skulle städa oftare eller ställa kläderna i garderoben i snyggare ordning. De flesta skulle satsa på att förbättra relationen med nära och kära. Förlåta gammalt groll och oförrätter. Förverkliga drömmar.

Drömmar är viktiga och mina drömmar har hittills mest varit som en morot för att disciplinerat och plikttroget göra rätt för mig. Nu, helt plötsligt hade jag möjligheten att testa att göra verklighet av några drömmar. Jag började köpslå med mig själv om hur lång tid jag skulle våga ”Live my Dream”. En månad var för kort. Tre månader också. Ett år kanske lite för långt. Min äldste son hittade symboliken som fick mig att nappa: jag skulle ge mig själv nio månader (längden på en normal och frisk graviditet) för att leva som jag alltid drömt att jag ville leva. Nio månader för att födas på nytt.

OK, vad skulle jag prioritera högst av alla mina dagdrömmar och ostartade projekt? Det finns ju massor av saker som jag vill förverkliga innan jag dör. Om jag fick veta att jag hade ett år kvar att leva skulle jag uteslutande vilja göra upplevelser tillsammans med mina nära och kära. Om jag var frisk nog skulle jag resa till platser som jag har velat besöka. Och jag skulle planera min begravning för att försäkra mig att det blir en fest med god mat, musik och dans och mycket färg. Men nu handlade det om ett eget beslut att ta en paus och pricka av från min bucket list för att smaka på mitt perfekta liv.

(Obs, ingen rangordning.)
  • Umgås så ofta som möjligt med människor jag älskar.
  • Sluta fred med min kropp och behandla den med tacksamhet och kärlek.
  • Vara ärlig, snäll och förlåtande – mot mig själv också.
  • Utöva yoga varje dag i någon form.
  • Prioritera mig själv – bli en förebild för andra. När jag säger till mina klienter att de är den viktigaste personen i sitt liv så vill jag kunna visa att det är så jag lever.
  • Läsa minst en bok i veckan.
  • Utmana minst en rädsla varje månad (fysiskt eller mentalt).
  • Åka till Machu Picchu och Angkor Wat.
  • Starta ett eget företag.
  • Skriva och ge ut en bok.
  • Arbeta med ett viktigt, osjälviskt och ideellt projekt som involverar kvinnor och integration.

Drömmar kan avslöja framtiden, drömmar kan bli framtiden. Jag är högst medveten om att det inte är alla som har turen att få en sådan möjlighet jag ger mig själv nu och tro mig, jag vaknar och somnar med djup tacksamhet men även med rädslan att misslyckas. Men jag känner också att det vore fruktansvärt otacksamt att inte ta emot en sådan fantastisk gåva när jag kan. Det är kanske min enda chans att förverkliga mina drömmar och jag vill inte titta bakåt om tio år och ångra att jag inte försökte.

Om du hade ett år kvar att leva, vad skulle du prioritera högst?

”Life is too short to wake up in the morning with regrets. So love the people who treat you right, forgive the ones who don’t and believe that everything happens for a reason. If you get a chance, take it. If it changes your life, let it. Nobody said it’d be easy, they just promised it would be worth it.”
~Doctor Seuss

(One hundred and eleven years ago today, Theodor Seuss Geisel was born. Happy Birthday, Doctor Seuss!)

Fifty shades of lonely.

Publicerad den av makikely

Hm…

Nej, nu var jag lite busig och lockade er med falsk marknadsföring. Jag kommer inte att skriva om varken Mister Grey eller BDSM. Det är många som spyr galla över filmen och kritiserar boksviten och många som skriver om detta märkliga fenomen med 100 miljoner kvinnor som har läst böckerna och 250 miljoner som redan sett filmen. Intressant men ingenting jag tänker debattera om. En liten liknelse mellan Anastasia, Christian och min text är kanske temat ”ensamhet”. Om jag nu verkligen vill fiska fram en koppling.

Många förknippar ensamhet med något negativt och rent av skrämmande. Eftersom vi ständigt via tv, tidningar och sociala medier matas med information om hur alla andra har massor med nära och glamorösa vänner är det lätt att känna sig olycklig och rent av avvikande om man själv inte kan visa att man har några att umgås med. Då kan ensamheten lätt tolkas som att den är ett bevis på att man är oönskad och mindre värd.

Det finns ensamhet som berikar och ensamhet som förminskar. Det är skillnad på ensamhet och isolering eller exkludering. Ensamhet kan vara underbart när man väljer det själv, men den kan vara smärtsam när den är påtvingad. Att känna sig ensam kan göra en mycket stressad. Undersökningar visar att ensamhet är den största orsaken till stress för singlar. Fler människor oroar sig för sin solostatus än för kreditkortsskulder eller den globala uppvärmningen. De kan inte umgås med andra som är i parrelationer och känner sig ensamma, oviktiga.  De kanske har många bekanta, kompisar och arbetskollegor, men ingen att dela vardagen med.

Den genomsnittlige facebook-användaren har ungefär 130 vänner. En stor del av dessa är naturligtvis ytliga kontakter, människor man egentligen inte känner särskilt väl. Men ensamheten bryr sig inte om sådana detaljer. Ensamheten tittar på vad helgens instagram-bilder visar: folk skrattar och skålar med goda vänner, kärlekspar pussas och kramas, barnen och familjen deltar i massa spännande aktiviteter, lyckan tycks vara utan alla gränser. En ensam person sitter och tittar på mobiltelefonen, men den ringer inte och ingen skickar färgglada emoji-kärlekstecken.

Ensamhet är att vara utan mänskligt sällskap eller känna sig utan stöd. Man kan känna sig väldigt ensam i ett förhållande. Alla relationer har sina begränsningar, t.o.m. den starkaste vänskapen eller ett mångårigt och lyckligt äktenskap. Även när vi ser varandra så ser vi inte allt. Det är omöjligt att dela allt och förstå allt. Ett visst mått av ensamhet finns i de bästa relationer. Det är orimligt att förvänta sig att vår bäste vän eller vår livspartner skall kunna veta allt om oss eller vara allt för oss.

En del av ensamhetkänslan kan bero på kommunikationsbrist och på att vi förväntar oss att den andre känner oss så väl att hen skall kunna läsa våra tankar. När vi känner oss osedda och oförstådda kan det bero på missförstånd. Ibland skulle vi behöva kritiskt granska vad vi gjort för att den andre skall kunna se och förstå oss. Vi kanske låtsas för mycket? Ibland vill vi inte ge röst åt våra ensamhetskänslor. I stället blir vi hemliga med vår innersta längtan efter gemenskap, ibland även för oss själva, och säger att allt är bra och att vi inte behöver någon.

Många hatar att leva ensamma. De kanske har stunder då de vill vara för sig själva, men känslan av att vara helt ensam och sakna en partner är skrämmande. Vi behöver närhet och gemenskap med andra människor för att må bra. Vi behöver få dela lyckliga stunder, men också få känna stöd när vi har det svårt. I vårt stressade samhälle är det knappast en slump att utskick av sms och textmeddelanden ökar, skrivna meddelanden inkräktar inte alls lika mycket på tidsbristen som ett samtal. Det är lättare att skriva några ord på någons facebook-vägg än att ringa upp personen och ta sig tid att prata (och lyssna). Och visst tar det delvis bort lite av ensamhetskänslan. Det är lätt att konstatera hur berörda vi faktiskt blir av det lilla. Hur till exempel några grattis-meddelanden på födelsedagen kan fylla oss med värme. Även om de kommer från mycket vagt bekanta som vi aldrig har kontakt med annars. Vi blir i alla fall uppmärksammade.

Jag tycker också om att få små hjärtan på min vägg och jag försöker svara personligen på alla happy birthdays en gång om året men jag trivs faktiskt väldigt bra att vara själv nuförtiden. Jag föredrar till och med ofta att vara själv framför att umgås med vänner om min käre sambo är bortrest en helg. Jag är en väldigt social människa när jag är bland folk, men när jag är själv så är det extremt sällan som jag ens kommer på tanken att t.ex. ringa en vän. Jag tror det är för att jag tycker bättre om mig själv numera och trivs med egen tid.

Jag älskar att bjuda hem vänner och laga mat men jag blir ofta spänd och kan inte riktigt slappna av för jag vill hinna med att lyssna på allas berättelser. Är jag bland mycket folk en längre tid behöver jag ofta stänga in mig själv i något rum en stund, bara för att samla lite ny energi. Det har inget att göra med vem jag är med. Det kan vara mina barn och människor som jag tycker jättebra om. Men ändå behöver jag vara själv en stund eller ta en paus och försvinna i egna tankar. Det är lite tråkigt när jag försvinner så för folk tror att jag ignorerar dem. Och det är inte meningen, jag gör bara lite plats för mig själv.

Har du känt dig ensam någon gång i livet?
Valde du ensamheten själv eller blev du ensam mot din vilja?
Är du rädd för ensamhet? Eller är du rädd för att ta första steget?

 ”Language has created the word ‘loneliness’ to express the pain of being alone.
And it has created the word ‘solitude’ to express the glory of being alone.”
~ Paul Tillich


Who? Who? Who are you?

Publicerad den av makikely

Jag skriver texter till min hemsida för att presentera tjänsterna jag och mitt lilla företag kan erbjuda. Och så ska jag berätta om mig. Vad vill mina framtida klienter veta? Hur detaljerad ska beskrivningen vara?

Har du tänkt på att vi medvetet eller omedvetet hela tiden försöker identifiera vem vi är? Ibland tror vi att vi är det andra säger att vi är och ibland känner vi knappt igen oss i spegelbilden som möter oss i badrummet på morgonen.

En klassisk fråga man ställer (eller får, beroende på vilken sida av bordet man sitter på) vid en arbetsintervju är: ”Vem är du?”
Frågan kan besvaras i det oändliga. Du är ditt namn, ditt yrke, din hobby, din familj, ditt kön. Men du är även det du tänker, du är dina drömmar, dina rädslor, det du känner. Tänk så många möjligheter! Om du är det du känner och börjar skratta, är du glädjen? Vad händer om du samtidigt jobbar som begravningsentreprenör? Är du en glad begravningsentreprenör då?
– Om du är vad du gör, vad händer när du byter jobb eller går i pension?

Och så talar du minst ett språk, det berättar också vem du är – eller vill vara. Din dialekt avslöjar var du har vuxit upp. Ditt ordförråd berättar om din utbildning eller dina intressen. Olika sociala grupper pratar på olika sätt. Ungdomar pratar på ett visst kodat sätt för att visa tillhörighet.
– Om du är född av två föräldrar som kommer från två länder som är i krig mot varandra, och du talar bådas språk. Är du din egen fiende då?

Hur du klär dig är inte bara beroende av vad som är modernt och vad kompisarna säger. Klädseln kan också vara en fråga om värderingar, man vill visa vilken musik man gillar, vilket yrke man utövar. Man kan sticka ut eller försöka smälta in med sitt val av kläder.
– Maskerad. Karneval. Är en ulv i fårakläder mer eller mindre farlig?

Kroppen då? Man säger att kroppen inte ljuger. Den avslöjar vad vi tänker och känner även när våra ord säger annat. Kroppen är klok och protesterar när någonting inte är i balans.
– Men är jag min kropp? Är jag min ålder? Är jag min sjukdom?

Var du väljer att bo (när du kan välja) visar också din identitet. Jag blev kär i mitt hus pga. två saker: utsikten och husets gula dörrar. Min sambo småler när jag säger att ytterdörrar är som människor. En del passerar man utan att bry sig medan andra sticker ut och väcker känslor och nyfikenhet.
– Jag undrar vad färgen på våra dörrar säger om vem vi är.

Vem tror du att du är, och hur uppfattas du av andra?
Vilka etiketter har du satt på dig själv?
Vem vill du vara?
Hur många ”jag” är du?

“Be yourself; everyone else is already taken.”
~ Oscar Wilde

Tell me your truth.

Publicerad den av makikely

Hi, my name is C. and I suffer from an incurable illness called introspection. I think a lot, I analyze a lot, I even dream a lot. In a certain way overanalyzing is a kind of addiction. Writing is the cure; it helps me sort things out. I always have a pen and a notebook nearby, I scribble in the empty pages of a book when reading, I write in the empty spaces of a magazine, on the back of an envelope. I cannot fall asleep if I have a question trotting in my head. Sometimes it’s just a few words (I love the sound and taste of new words), sometimes it’s a quote, sometimes it’s a feeling or a thought that won’t leave me until I put them down in words. Recently I started a blog in Swedish.

One of my best friends asked me why I decided to expose myself on this “blog-thing”. After a couple of hours of intense introspection (joke!) I ended up with a few answers and am choosing to share this one with you: I have stories to tell! I think sharing them might help someone think a bit differently and see some old truth from another angle. I think we all have these stories that are really hard to tell and that we’ve rerun a thousand times in our mind. And every time we come out of a period of dissection we find new reasons for why they should not be told. You know the kind of stories we’re not sure what people will think about.  The stories that will get us exposed and criticized. And mostly, the stories that scare us because we don’t know how WE are going to feel once (or if) we share them.

Over the last few years, during my coaching sessions or in my private life, many people have told me their story knowing I would always listen, often ask questions and sometimes give a piece of advice.  Once the story is out of them and dressed up in words something magic happens, like finding the lost key to a secret door. It is such a relief when you finally share a story that was hard to tell because you were afraid to be judged. You realize that it wasn’t that bad at all, that you cannot be that weird if at least one person can hear you and relate to something you’ve said.  It’s not even about your story being understood, it’s about it being accepted. You feel great, all of sudden a weight is off your shoulders, your heart is beating at a safer pace and the earth keeps on revolving around the sun.

What these happier people have in common is that they tell true stories. By true I mean the storyteller’s truth, based on his or her personal experiences. There are always at least two sides of a story. What we remember, feel and tell is filtered and colored through the lenses we use to see and measure our past, present and future. We can never really measure our stories with others’ even if they may seem similar. Which also means that we cannot judge others’ whys and hows (and they cannot fairly judge us) because we never use the exact same filters. We cannot accuse someone of remembering wrong just because we don’t remember the same way. Take children born in the same family, they can have completely different memories of the same period of time. One of them can describe a moment as happy while the other one remembers it as very sad. The same goes for a divorcing couple where one part thinks their last 10 years together was a misery while the other one didn’t even see the divorce coming. None of them needs to be a liar, they probably experienced it differently and their “happy” ten years ago was not their “happy” today but it was probably “happy enough” then, otherwise they would have done something about it. They simply don’t talk about the same “happy” (feeling) even if they speak the same language.

For me truth is being honest with myself about what I want, need and feel. Not because I plan for a possible outcome or because I have an agenda with my story. So is it always good to tell the truth then? This might be a way of asking if the ends can justify the means. Slippery path. My answer to that is: before telling your story, consider what you hope to accomplish by doing so. Who and what do you do it for? Are you clear enough with the consequences it might have? If you use your truth with the intention to hurt it can be extremely damaging, not only to those you wish to hurt but even to yourself. If you tell your truth because you sincerely want to clarify your intentions and feelings on a specific situation then I think the truth is good to tell. And let this be clear, I am not defending lies. I am simply saying that there are as many shades of truth as there are participants in a story. Religions and fables of all cultures abound in illustrations of evil consequences of telling lies but not many people take in consideration the outcomes of thinking that truth only has one aspect.

“Everything we hear is an opinion, not a fact.
Everything we see is a perspective, not the truth.”
~ Marcus Aurelius

Utanförskap.

Publicerad den av makikely

Jag kommer ihåg hur jag länge satt och tuggade på locket av min blåa Bic-penna när jag en dag sista året på gymnasiet skulle skriva en uppsats. Det var en filosofitenta och vi hade tre timmar på oss att föda fram minst tre A4-sidor om vem vi (trodde vi) var. Piece of cake.

När jag tänkte på vem jag var så ville jag bara skriva ”UTANFÖRSKAP” i stora arga röda versaler. Utanförskap handlar om hur vi kan gå runt med en känsla av att inte passa in, att inte höra ihop, att inte bli accepterade som vi är. Fast hur ska man kunna platsa någonstans när vi inte riktigt vet vilka vi vill vara. Och det hade jag inte klart för mig då, 17 år ung och både liten och vilsen men samtidigt rebellisk och tuff. Det är svårt att bestämma vem man vill vara när man känner att man inte passar in någonstans, när man upplever ett utanförskap var man än kommer. Eller när man passar in fast bara delvis, ett ben innanför dörren och det andra på väg därifrån.

Här krävs kanske lite förklaring. Jag är född i ett afrikanskt land som var en koloni till Frankrike fram till 1960. Min far tillhörde kolonisatörernas vita ras (även om han själv slogs för sitt nya lands självständighet) och min mor var en av de mörkhyade koloniserade. De fick träffas i hemlighet när de blev kära och när de trotsade mammas familj för att gifta sig så orsakade det vackra bröllopet en liten skandal. Kärlek övervinner allt? Nästan.

Att vara mulatt är att ha rötterna i två olika kulturer, att ha två föräldrar med helt olika ursprung. Det är som att ha många skivor av samma människa. (Vi öppnar en parentes. Visste ni att ordet mulatt kommer av latinets mulus som betyder mula eller mulåsna. Termen jämför den vita föräldern med en häst och den svarta med en åsna. Inga kommentarer om symbolismen, vi stänger parentesen.) Hur som helst, att vara flerkulturell är att ha många fasetter, många delpersonligheter som inte alltid trivs med varandra. Och inte med andra heller för man är varken hundra procent vit ELLER svart samtidigt som man är vit OCH svart. I min dubbelkulturella familj sågs jag inte som en bro mellan the white and the dark side (!) men istället som en förrädares barn eller som fiendens vän. Känslan förstärktes av hierarkin som rådde i den Franska Skolan där jag gick. En hierarki som bestämdes av färg och förmögenhet. Högst upp satt de vita och rika. På plats nummer två, vita. På plats nummer tre, svarta och rika. På plats nummer fyra mulatter med en vit och rik förälder. Plats nummer fem, mulatter med en svart och rik förälder. På sista plats, svarta och inte rika (det fanns inga fattiga i skolan, den var privatägd och dyr.)

Men tillbaka till filosofiuppsatsen ”Vem är du?” som var svår att svara på, jag undrar vad jag skulle skriva idag? Jag minns att det var en lättnad att flytta till Sverige för här är jag ”bara” svart. Det är märkligt att jag känner mig mer hemma som en invandrare i Sverige (och har väldigt sällan tagit åt mig av elakheter på det temat) medan jag kände mig utanför i mitt ursprungsland. Det kanske hjälpte att veta att jag måste anpassa mig till landet jag valde att bo i. För att lyckas med det var jag tvungen att lära mig språket och förstå systemet. Jag valde att se det bästa med Sverige och acceptera det som jag inte kan ändra. Det betyder inte att jag har glömt bort min dubbelkultur, snarare tvärtom jag har idag tre godispåsar att välja bland! Jag har gått från utanförskap till världsmedborgarskap.

Vägen till integrationen för mig har gått genom orden. Jag tror det är oerhört viktigt och förlösande när vi bemästrar språket tillräckligt för att kunna berätta vem vi är, var vi kommer ifrån men även vem vi vill vara. Och det är vad mitt jobb går ut på, att hjälpa mina klienter plocka fram sin berättelse.
“It’s all about the story”, skriver Michael Margolis som driver medieföretaget Get Storied i New York.
För mig betyder det: När du sätter ord på och äger din berättelse kan du bestämma över ditt liv och din egen utveckling.

Coaching och Storytelling handlar inte om förnuftet eller berättarkonsten utan om känslan. Därför ska du berätta om dina sanna och autentiska ögonblick utan att bry dig om hur. Varje berättelse är unik och viktig.

En tanke innan jag lämnar dig: när du träffar nya människor, berättar du vem du är eller vad du gör?

“The truth is: Belonging starts with self-acceptance. Your level of belonging, in fact, can never be greater than your level of self-acceptance, because believing that you’re enough is what gives you the courage to be authentic, vulnerable and imperfect.”
~Brene Brown

Happy birthday, Daddy.

Publicerad den av makikely

Idag hade Pappa fyllt 104 år.

Jag var tvungen att räkna det två gånger på mina fingrar för det låter så mycket, men är man född 19 februari 1911 så har det gått 104 år idag. Han har varit död 29 av dem 104 och jag hann tyvärr aldrig fråga honom hur det kändes att inte riktigt passa in någonstans. Han lämnade sin föräldrarlöshet i Frankrike för att söka äventyret och ett nytt hem men jag undrar om han fann det sistnämnda. Det är nog svårt när man, som Pappa, upplever ett utanförskap i det land man har valt att leva och dö i.

Det finns många olika anledningar till varför människor väljer att lämna sitt land. Frivilligt eller under tvång. Av kärlek eller på grund av kriget. Av nyfikenhet eller för att överleva. Oavsett orsak så är det en stor omställning att komma ensam till ett helt nytt land i en helt annan kultur. Jag undrar när (eller om?) en invandrare upphör att i sitt innersta tillhöra det land han eller hon lämnat?

Min då 24 år gammal Pappa ville ta båten till Franska Indokina, en fransk koloni (från 1887 fram till 1954) som på den tiden bestod av nuvarande Vietnam, Laos och Kambodja. Men båten var full. Så han steg ombord på nästa båt, den som skulle till Madagaskar. Ödet eller eget val?

Tror du på ödet? Att något är förutbestämt att hända? Hur hänger allt ihop? Är det en slump allt som händer eller är det predestinerat? Jag tror att de flesta människor ogillar tanken på att inte ha kontroll över det som sker och är övertygade om att man bestämmer själv hela vägen. Inga möten sker av en slump. Vi är alltid på rätt plats, i rätt tid för att vi har valt det.
Åt andra sidan, att allt är förutbestämt, eller att en högre makt styr allt som sker, har varit en vanlig uppfattning genom historien. Än i dag söker många efter övernaturliga förklaringar till det som kallas slumpen och man tror på ödet.

Om allt som kommer att hända är förutbestämt varför känner vi då att det finns valmöjligheter? Första eller andra avfarten i rondellen? Jönköping eller Genève? Kaffe eller te? Träna eller titta på teve? Skicka in sitt CV eller stanna kvar på det gamla jobbet? Plugga arbetsrätt eller ekonomi? Åka till Madagaskar eller stanna kvar?
Är det kanske så att det finns ett antal möjliga scenarier med samma utgångsmanus och beroende på skådespelare så blir det olika berättelser? Livets alla nyanseringar.

För mig innebär ödestro att man lämnar över ansvaret för sitt liv och sin lycka i någon annans händer. Någon som redan bestämt hur ens liv ska se ut. Jag vill gärna vara denna någon i mitt eget liv. När jag ibland får en lustig känsla över att vissa saker bara är menade att hända så tänker jag att det är ett val jag har gjort någon gång tidigare som resulterar i det som kommer att ske. Det är ingenting som är förutbestämt, det är förutspått, det är en viss skillnad.

Tänk om slumpen är förutbestämt?
Tänk vad hade inte hänt om Pappa hade fått plats på båten till Indokina eller om han hade valt att stanna i Frankrike? Jag hade t.ex. inte kunnat säga:
”Happy birthday, Daddy.”

”It is in your moments of decision that your destiny is shaped.”

~Tony Robbins