A case of lost identity.

Publicerad den av makikely
Lost identity

Identity theft is one of the most widely committed crimes in the world.

How do we define our own identity?

We are all born into different cultures, families and values. Later on we go to college, get a job, some of us get married and we put on new identities related to education, work title, social status. At least, that’s what I did. The man I married was the father of my children and the owner of the company I worked for. We ended up divorcing and a few years later, it became impossible for me to keep my job. So I sort of lost my identity twice within a three years period.

After the divorce, I had the opportunity and freedom to become who I wished to be. I decided to take the chance to remodel my identity and use my experiences to build something new. I made up my mind to move from the city I had lived in the past 20 years and challenge myself to learn new things, meet new people. I also wanted to put space between me and the (place I called) home we had built together and where his new wife had moved in. The day I packed my last box at work, he asked me if I wouldn’t consider staying. Stupid me thought that he was telling me that I was an asset to the company and that he still needed my skills. I was flattered, I felt important and I decided to stay.
I shouldn’t have.

Life went on, sweet and sour like it often is. They say there are no happy divorces and ours was no exception but somehow I thought we would stay friends (enough). Most hurtful was losing the dream of a family, my fantasies about grandchildren visiting and sleeping in their parents’ old rooms, the places we would travel with them. Another sad consequence of the breakup was losing people I thought of as friends who stopped talking to me because I was no longer “someone’s wife”. But all in all, I was happy to have a good job, a cozy apartment, enough nice persons to call friends and a wonderful, caring new companion.

But then came next “separation”. To be honest, I felt it coming. Attitudes, atmosphere, rumors, a lot of changes and then the crack, a nasty argument and I was out of my working place in one day – after 23 years. When you don’t get it the first time, life makes sure you understand it with a clear, new message: it was time for me to move on.

I knew that losing a job is never easy and can cause more distress than just a shrinking income but I had never experienced it personally. It took me a few weeks to understand it was over, like for real. And that I was not on holidays.
At first, I was relieved, I would never again have to face the hatred of the man I (will always) share parenthood of my children with. But, shortly after, I started waking up in the mornings with anxiety attacks. There I was, fifty years old, having worked all my life in the family business, doing my share to make it grow (from thirty-five employees when I started to almost six hundred when I left) and now I would have to find out what to do instead. Being out of work was a terrible feeling, in certain ways I lost my grounding, my footing, my definition. It gave me a sense of insecurity and made me question my place in this world.

‘Who was I? Where was I going? What was I good at? Who did I want to be? What would I do next? What would I do tomorrow morning at 8:00? Would I get up? Would I stay in bed?’ I had not lost a job; I had also lost a big part of who I was.

I felt angry, hurt, panicked, rejected, and scared. I had to use all my experience of coaching other people to remember what I preach, “We are what we think”. If we belittle our achievements and sense of worth with thoughts like “I am too old, I will never find a better job” or “What do I have to offer?” then we prevent ourselves from moving forward. I had to reroute my thoughts and focus on “What’s in this challenge for me?”, “How do I want to start the next chapter of my life?”.

I also tried to remember that many, if not most, successful people have experienced major failures in their careers and turned those failures around by learning from the experience, and trying again. To create the new me, I sat down (or went for long walks) and wandered through some major soul-searching to discover what I truly like doing most. Because, after all, I know we become very good at doing what we love. I wrote my résumé ten times before recognizing the person in it. Trying to define who I was in a CV made me understand how much I valued being the boss of me. More and more often I woke up thinking what a great opportunity it was to make a change, to do something different.  Not necessarily better, but different, something that can inspire me to move forward, maybe a small business, a new education, or stay-at-home-for-a-while-and-write-my-book dream.

There were many things I did to take control of the situation and maintain my spirits:

  • I kept a regular daily routine with a “start” and an “end”.
  • I took care of myself with better food and more exercise, a sweaty walk in the woods is a powerful mood and energy booster.
  • I got plenty of sleep.
  • I prioritized my yoga practice.
  • I took the opportunity to rethink my career goals and rediscover what would truly make me happy.
  • I walked with my kind neighbor (and her sweet dog) and talked to her about what I was going through. I didn’t want her to offer solutions, just be a good listener. The simple act of sharing made me feel better.
  • I wrote about my feelings, expressing everything as they felt.
  • I stopped beating myself up or criticizing or blaming myself for not leaving the first time I had the chance to.
  • I listed my positives, focused on the things I can control and looked for the silver lining. What could I learn from the experience?

Our jobs are much more than just the way we make a living. They influence how we see ourselves, as well as the way others see us. Our jobs give us structure, purpose, and meaning. That’s why job loss and unemployment is one of the most stressful things one can experience. I am so grateful to have friends and family who helped me remember I was more than my old life, more than my old job. I am also grateful for this experience, it will help me understand (and help) my clients if they ever end up in between jobs. And I am mostly grateful for the opportunity to try new things, like running my own little business.

And I will keep in mind that, if something doesn’t work out, there will be other ways.

“Life is like dancing. If we have a big floor, many people will dance.
Some will get angry when the rhythm changes. But life is changing all the time.”
~ Miguel Angel Ruiz

If it bothers you, write it down.

Publicerad den av makikely
Hands Writing

“Why do I write?”

People write for a variety of reasons. For some, it is a career; for others, a hobby. Some write because it helps them sort out their feelings, get what is on their mind in the open. Some people write to share stories, to express love or hatred, they wish to touch someone. Some people write in diaries to record history, to imagine the future or to tell things that they don’t want other people to know.

Why do I write, even though chances are that no one will ever read my words? What is it that makes me want to slave over a handwritten letter or a blog post? Why do I want to share my thoughts?

In my case the correct question to ask would be. “Why do I need to write?”
All my life, I’ve been writing something: poems, letters, statuses, tweets, stories. I have so many post its, enveloppes, notebooks, diaries (I still regret burning those my ex-husband read and used to hurt me, I lost so many years of thoughts and memories to the flames).

I write to exorcise my thoughts. I drive them out like a priest drives out a demon. I write because it’s therapy. Sometimes writing hurts, most times it helps me see things a bit different, from a safer distance.

I write to experience my feelings even more fully and because sometimes I don’t know how to handle them.
I write to remember so I can let go and forget.
I write to create good feelings out of sad memories.
I write when my soul aches so I can remember that no matter how painful the situation, my heart won’t break.
I write when life is so beautiful the moment has to be captured on a piece of paper.
I write because I love words.
I write to sort pros and cons.
I write because it is how I know that I exist.
I write because when I am face to face with my words, I can close the rest of the world outside.
I write because someday I will not remember anymore, and I don’t want to forget the things I have not yet told my children.

There are many theories for how we become right or left-handed, from sun positioning to location of our liver. I learned to write and read when I was four years old. When I started school, the nuns forced me to change hand and write with my right one. I’ve ended up ambidextrous, which is practical. But I got used to considering my right hand as the strong one so I have to focus more with everything I do with my left hand. If I’m in a rush I use my right one. I wonder if I would have developped different sides of my personality if I had not been trained to change hand?

Regardless of which hand we use, our preferred hand is hooked up to the opposite side of our brain. Our right hand is connected to our left brain – the rational side responsible for language, judgment and intellect. Our left side is connected to our right brain, the source of creativity, perception and empathy. If, as science says, our hands are connected to our brains, this should mean that we can stimulate our brains by stimulating our hands. In my coaching sessions, I sometimes use “hand change” as a way to help my clients shift perspective.

If we worked together, I could for example suggest that you focused on your problem, took a pen and moved it to your “wrong” hand. I would then ask you to think of a solution to your situation and draw a symbol for that solution. I’ve had a lot of “aha” results with this method.

In general, I find it very interesting to observe what happens in a person when she is being asked to do things “the other way”. Try brushing your teeth, writing, eating with your other hand. Try putting on your shoes with the other foot first. How does it feel? What happens with your thoughts?

In a longer perspective, ”the other way” could be an excellent exercise to learn to be in someone else’s shoes, walking their path and carrying their rucksack of memories. Maybe we would understand why they do things the way they do. Why we are different but equal.

When we are no longer able to change a situation,
we are challenged to change ourselves.
~ Victor Frankl

 

Demonerna från Övergångslandet.

Publicerad den av makikely

När allting faller samman och känns hopplöst och meningslöst. När man gråter utan anledning och känner att allting är så tungt och kroppen skriker ”jag orkar inte”. Vad är det då som händer?

Om jag skriver: vallningar, irritation, nedsatt sexlust, blödningsrubbningar, dramatiska utbrott, hetsätning, viktuppgång, humörsvängningar, depressiva tankar, PMS upphöjd till tusen, vad tänker du på då?

Ja! Du har rätt: jag pratar om kvinnans övergångsålder, K-limakteriet med ett svettigt K – att inte förväxla med menopausen som är tidpunkten för den sista menstruationen. Klimakteriet är en tidsperiod som inträder några år dessförinnan och som kan fortsätta ett antal år efter det att menstruationen upphört.

Vilka livsförändringar kan övergångsåldern medföra? Vilka obehag kan förekomma under klimakteriet? Vilka demoner kommer på besök?

En del kvinnor upplever inga besvär under klimakteriet, deras menstruationer blir oregelbundna och slutligen försvinner helt. That’s it. De flesta upplever en del obehagliga symptom i denna period och för några förändras livet totalt därför att de fått alla klimakteriets symptom i värsta möjliga form. Övergångsåldern varierar mycket från kvinna till kvinna, men det sägs att om du gärna vill veta när din övergångsålder kan förväntas börja, och hur den blir, kan du fråga din mamma om hur det var för henne.

Något av det, som kvinnor i övergångsåldern pratar mycket om, är anfallen av plötslig värme, droppande svettattacker mellan brösten och i ryggen och blossande rodnad i ansiktet och ned på halsens framsida – så kallade blodvallningar. Anfallen är kortvariga, 3-6 minuter, och kommer helt oberoende av situationen fast oftast när man minst vill ha dem. Ja, föreställ er den ljusa blusen, powerpoint-presentationen, allas blickar… Ja, ni förstår.

Somliga kvinnors sömnvanor slås helt i bitar, dels för att de har svårt att somna, men även för att de under natten väcks av vallningar, svettningar och mardrömmar. Svettningarna kan vara så häftiga att lakanen måste bytas flera gånger. Och tvättas.

Värst tycker jag personligen är humörsvängningarna, huvudvärken, minnesrubbningarna och ett djupt under botten toleranströskel. Sambon och barnen förundras ofta över min ökade känslighet, de trodde inte att det var möjligt att min psykiska hud kunde bli ännu tunnare. Huden på kroppen har blivit torrare och… hårigare och tandköttet har börjat blöda lättare, vid varje tandborstning nästan. Många av mina väninnor delar även min upplevelse om att vi får svårare och svårare att gå ner i vikt hur lite vi än äter. Och förutom viktuppgång lider vi av kroniskt utmattning. Vi kan fortsätta vara produktiva och effektiva på jobbet men är för trötta för att fungera bra socialt (jag sitter hellre hemma framför en bok än träffar vänner). Vi orkar inte riktigt med träningen, fast vi vet att vi behöver den (jag svettas mindre på nätterna när jag under dagen ha dränkt min träningskläder). Och det dåliga samvetet gör oss ännu argare. Ond cirkel.

Vad kan göras?

Förr i tiden trodde man att när kvinnan upphörde att få mens blev könskörtlarna ombildade och gjorde kvinnan tokig. Det är tyvärr så även idag att många läkare inte känner till sambandet mellan kvinnors hormoner och deras mentala status. Allt för många kvinnor får höra: ”Dina emotionella problem sitter bara i huvudet” och får antidepressiva. Men att vi lider av en hormonell och biokemisk obalans betyder inte att vi håller på att bli ”tokiga”.

Det finns idag många möjligheter att korrigera den ändring i hormonproduktionen, som resulterar i klimakteriet. Gynekologen kan föreslå extra östrogen när kroppens eget förråd sinar och många kvinnor trivs med ett hormontillskott, som kan vara antingen plåster eller tablett. Fördelen med hormonbehandling är att kvinnan kan bli av med de värsta av klimakteriets besvär. Det ska givetvis vara en avvägning mellan för- och nackdelar, mellan kemiska och naturliga preparater. Östrogenbehandlingen har tidigare misstänkts kunna orsaka bröstcancer, men inga undersökningar har entydigt kunnat bekräfta denna misstanke. Dock avråds från östrogentillskott till kvinnor, i vars släkt det finns klara ärftliga tendenser till bröstcancer, blodpropp eller livmodercancer.

Den kroniska utmattningen kan bero på hög stress och förhöjda kortisolnivåer. Ett salivtest kan enkelt visa hur din nivå ligger till.

Vad kan du göra själv?

Ta hänsyn till dig själv! Efter så många år i sällskap med den är du specialist på din kropp. Ta hand om den, var snäll och tålmodig. Den kommer att omfamna dig många år till.

Motion är något vi kan och bör ägna oss åt. Det räcker med en rask promenad på 20-30 minuter, 3-4 gånger i veckan, det stärker benstommen, ökar vårt allmänna välbefinnande och gör det lättare att somna.

För mig är yoga (utöver långa svettiga skogspromenader) den bästa träningsformen. Den ger ökad styrka och rörlighet (i kropp och sinne) och det finns många ställningar som är höftöppnande så att det blir blodgenomströmning till under­livet, vilket (jag vill tro) hjälper stabilisera mina klimakteriehormoner. I yogan finns även yoga-andningen, som är väldigt lugnande och lindrar sömnbesvär. Och framförallt så blir jag snällare av att leva och tänka yogiskt, snäll mot mig själv, mer accepterande av mina skavanker.

Klimakteriet är ingen sjukdom; det är bara en process i en kvinnas liv, en omställningsperiod i hormonsystemet. Det är en fas i livet när kroppen och dess funktioner förändras. Precis som puberteten.

För många kvinnor betyder klimakteriet att man börjar åldras och komma in i en period av livet då man kanske känner sig utan värde eller betydelse.

”En glad nyhet till alla kvinnor:
Frukta inte klimakteriet!
Det är äggen som går ut i datum,
inte hönan!”

The Crack

Publicerad den av makikely
The Crack

Since childhood I have been warned about men being selfish sexist cheaters who are only after two things: a career that brings money (read “power”) and sex. Unfortunately I have seen men around me being and doing just that. I have been in friendship and in relationship with a couple of them. No wonder maybe my first big love was a homosexual (I didn’t know he was until he broke my heart but that’s another story).

I am not different from other women who want a partner to share good and tough times with. I long for intimacy, affection, good sex, lazy Sundays together with a soul mate. I want the same thing as everybody else but after three broken relationships, I had low expectations when it came to men. Nobody told me that creating a lasting love story could only happen when I was ready to give and receive the kind of love that feels fulfilling to me. I was constantly expecting to be disappointed as soon as I would take of the pink sunglasses of falling in love. As weeks and months went by, I imagined our future together and came to the bitter conclusion that it would never look the way I desired it to be. Was I realistic or was I sabotaging my relationships? I don’t know but, anyways, every time I sensed the change, I would start holding back on who I was, I would stop giving all I had (and wanted) to give, I would hide in my thoughts and seek comfort in reading and travelling. And, of course, as a self-prophecy, the relationship would start to shrink.

Love has that effect on people, it unveils our secrets, our ugly doubts, all the darkness we thought we had managed to hide away. There is nothing that will reveal you to yourself more than a love affair. Once being in love makes two people believe it is all right to show their weaker, unhealthiest sides, once they expect the other one to mend something in them that was broken before they met, that’s when The Crack makes its entry. Two people can bring out the worst in each other when love has allowed their unhealed wounds to come forward and they can use what love taught them about their companion as weapons to destroy the person they once worshipped.

It’s difficult to believe in someone else’s love when we don’t love ourselves. We cannot heal our wounds before we know what hurts and why. We wait for that someone who will make us complete, who will bring out our better selves and, in the beginning, it really works. But then, we start taking it for granted and the magic stops. And then we start believing once again that we are not worth loving because, Look! Our partner can’t fix us. When it happened to me I would think: “Yes, he is one of those selfish pricks they warned me about.” Next step, I started to focus on The Crack and began to make escape plans.

I wish I had my expectations set straight, I wish someone had told me that love is transformation, it opens the doors to the parts of us that need healing but we have to be prepared to do the job. Nobody can be our everything, no matter how much we (and they) want to be just that. What we accuse our life companion of not giving us are things we refuse to give ourselves and, in the name of love, we make it their duty to fix us and their failure when we cannot receive what they try to give (of course, sometimes, they don’t even try or they’ve stopped trying).

Like a magnifier, love makes everything grow, even our darker spots but it can also help us transform darkness into light if we are honest about wanting to heal and if we take responsibility for our process. Love can be the key but we have to open the door beyond The Crack and do the walking.

I am sure there is a wonderful garden at the end of the dirt road but it takes courage and dedication to leave broken dreams and negative expectations behind. I am walking that path now and, sometimes side by side, sometimes ahead of me and other times behind me, I have this wonderful man who learns to stay strong when I want to run away, who makes me feel safe even when he is afraid to lose me, who keeps on showing me love even when he sometimes doubt that I can love him back as much. And I am learning to give what I receive. We take turns, step by step, we drop our dark spots of fear and open some more to the love we want to give and the love we want to have.

So, if love hasn’t healed you yet, don’t give up, we’re never too old to learn and grow.

“Only when we are no longer afraid do we begin to live.”
~ Dorothy Thompson

Never say never

Publicerad den av makikely
Regrets

“Don’t start today with the broken pieces of yesterday.”

I sat in bed last friday, trying like every morning to gather my thoughts and overlook my day. I was trying to watch and follow the clouds in an attempt to calm a pulsing and suffocating ball of anxiety that was making itself comfy between my solar plexus and my throat. A strange mixture of too full and too hollow, the feeling of missing something I have not yet been able to name and at the same time the need to uproot something that was trying to grow and invade me to fatal asphyxiation. (Yes, I have watched both Aliens and the Matrix and the cure to this evil discomfort, as a good friend suggested, might be a good spell from Harry Potter’s Hermione ).

”The ball” has a habit of showing up when I let doubt visit and stay in my dreams. Most of the time I can breathe “it” away, other times I try to reason with it, but now and then it just stays and expands and brings me so low down that I come to think that maybe stopping to breathe might be the only way to stop it. But then I remember how much I love breathing air into my lungs and how curious I am to know what “the ball” wants to tell me. A feeling this strong is not just visiting on its way to a luxury holiday in Vanuatu, there must be a coded message of transformation. Life is about being at a certain place at a certain time. If not, everything would be otherwise. Maybe better maybe worse, but definitely different. And we will never find out. Like we never know in advance what cards we are going to get and how we are going to play them. But if we enter the game, we find out.

I like to think of life as a challenging dish to prepare. We don’t always get all the ingredients that follow the recipe, but since we are hungry, we improvise and we eat to survive. Circumstances can make us jump miles away from our “normal” values and we end up doing things, making choices that we never would have under “normal” conditions (like eating bugs and worms after weeks without food). People we think we know can still surprise us with their actions and thoughts. And we can surprise ourselves too. In good or bad ways. I’ve learned to never say never because we never know.

If we take a closer look at it, avoiding pain, turning our head from truth is kind of selfish, it’s about protection. But fear is a prison and we are our own jailers. When we face our fears and are honest about the way we feel, fear slowly eases its grip and leaves room to strength. Giving in and accepting their full blow is the way to make peace with regrets and create space for something better to come in.

Instead of fairy tales à la “and they lived happily forever after” I wish we were read real stories about how important it is to let go of emotions, relationships and situations that are not allowing us to be happy. Stories about how to always try to do and be the best we can and manuals on understanding that “doing our best” is changing from a situation to another, depending on the circumstances, (although the parameter that should never change is our intention to never hurt). I think we can avoid much of the self judgement, blame and regrets gooey if we intentionally always do our best – even if we end up failing. Falling down is part of walking the path of life, getting back up and taking next step is growing. Real transformation requires real honesty and the biggest liar we can ever meet is often ourselves. It’s amazing the lies we can tell ourselves because of fear. And we know how lies pair up with blame, shame and punishment.

I am mostly a good person and if I’ve hurt with my choices and actions, it was never my intention. I was just trying to move on, survive and win the love lottery. It’s crazy the things I’ve done (or not dared to do) in the name of love. The fear of not being loved if I didn’t do as others wanted me to instead of following my true heart. I have put so many fears of failing and insecurities into other people’s control; I have chased love with the wrong persons and hurt others and myself because I thought I was not worth being loved for who I was. Honestly, how many of you can relate to this?

Some mistakes are printed in indelible ink; we just have to live with them being part of who we are because they were the choices we made. They are deeper in our skin than the inkiest tattoo and they will haunt us anytime they find a tiny hole in our defense mechanism. Once our heart is broken, we can try to hide it well and put the pieces back together, pretending we have moved on and healed. We may look intact on the surface and we can help others from our experience but we will never be quite the same again.

Sometimes I wish the past was like a mirror that I could break. I would pick a piece of it and carefully choose to look at special reflections from behind my shoulder, only the happy parts of what has been. Maybe it would be possible that way to believe that added together the partial reflections would make up a different total view of memories without regrets. A past altogether different. But then I remember that a broken mirror means seven years of unhappiness.

If you could go back and change things about your past, is there one particular moment you would want back?

“Every person from your past lives as a shadow in your mind.
Good or bad, they all helped you write the story of your life, and shaped the person you are today.”
~Doe Zantamata

Surrender to the whatif…

Publicerad den av makikely
Tonglen Meditation

I am sure I’m not alone regretting decisions I took in moments of deep sorrow or anger. There are many of us waking up to the pounding beat of a heart screaming “What if? What if I hadn’t? What if instead?” It’s a cruel question, and we will never know the answer. We will never find out how it could have been instead since we already made the choice to do as we did.

How often have we hurt ourselves whatif.ing and stamping in the bushland of regrets, remembering the things we’ve done, the words we’ve said (or chosen not to say but should have), recalling the thoughts we’ve had, the decisions we’ve taken, the choices we’ve made? And we start beating ourselves up with the could haves and should haves of smarter, kinder, wiser, stronger, different.

When I try to picture the whatif, I see an ugly, wrinkled, ash-grey blobby monster with sharp yellow teeth and blood-red eyes cutting out pieces of my heart and feeding on my pain and despair. When it comes I try to breathe calmness into my fear. For every deep calm breath I take, the whatif winces and shrinks a tiny bit. For every forgiving word I think, it loses strength. The times I succeed to believe that it is as it is and it cannot be otherwise, the whatif pulls back into its dark smelly cave. Temporarily. I know it will be back because I am (like most people I know) very good at walking down memory lane and choosing the paths full of potholes. I excel at reminding myself how often I have failed to make the “right” choice.

I don’t believe it can disappear but can the whatif be tamed? Groomed? Calmed down? I know that done can never be undone, every choice we make has consequences on ourselves, our surrounding people, everybody’s future. You know, the Butterfly Effect? Every thought, every action multiplies with the amount of people we know and moves around. Not even a hermit can stop the chain of consequences because his choice of stepping out of the world might have hurt someone who consequently lost his faith in love. That’s one possible outcome. Imagine the hermit was a brilliant scientist who has the solution to recreate rainforests in dry parts of the planet, can you figure out all the probable consequences of his retirement?

We are not separate from the whole, there is no destiny on its own, today is the result of many yesterdays as we are the result of the lives and experiences of our many ancestors. And we all did whatever we did in a spirit of survival. I dare say that even the cruellest act was a matter of doing our best to avoid hurt and pain. All the reasons are justifiable in consideration of the person’s background, education, values, needs and wants. We might not understand why and we might totally disagree with some actions but we should never judge another person because we don’t know everything about why they picked that solution among others. We live in a world of probabilities and uncertainties and still we pretend it is all certain and controllable.

Clinging to the past is painful, it is no longer there and it will never come back. It is very difficult to clean our mind from residues of past actions like resentment, anger, revengefulness, envy, regrets but then from time to time, we get into the feeling of here-now and whatsoever experience comes to us, we learn to let it happen, accept it without judging and then let it pass. If you are like me, you know that even after years of emotional healing work, we still sometimes make the mistake of believing that something “out there” makes us angry, depressed, anxious, or afraid. In reality, outside events are only triggers. The cause of every emotion is within us. So let it all out. Surrender.

When things are painful, when situations are difficult, when life seems to go against you, remember to breathe it out. Make peace with the past and breathe.

“Breathing in, I am aware of my heart. Breathing out, I smile to my heart and know that my heart still functions normally. I feel grateful for my heart.”
~ Nhat Hanh

One very powerful and effective way is the practice of tonglen. The Buddhist practice of tonglen can be used to alleviate the suffering of others and increase compassion. When you do this meditation, you simply breathe in and breathe out, taking in pain and sending out spaciousness and relief.

Yoga for Peace

Publicerad den av makikely
Yoga Mala

Det är fler och fler events runtom i världen som samlar pengar till välgörande ändamål. Idag tisdag 17/3 är det YOGA FÖR FRED på Myoga.se i Jönköping. Klassen kostar 80kr och pengarna går oavkortat till det krigsdrabbade Syrien via UNICEF. Du behöver inte anmäla dig, är du i närheten kliv in och var med.

Kan vi få en bättre värld med yoga?

Som den kloka fredsaktivisten och stora pionjären för sociala protester, Mahatma Gandhi, sa:
”Be the change you wish to see in the world.”

Ordet yoga är sanskrit och betyder balans och förening. Yoga är en fredsrörelse. På den Internationella fredsdagen förra året samlades tusentals yogis över hela världen och gjorde en Global Mala för fred (en mala är ett band av kulor som används vid bön och meditation). Yogisarna som deltog (oavsett tradition, tro, ursprung och kultur) bildade en mänsklig mala av 108 gemensamma solhälsningar. Det blir så kraftfullt när människor runt om i världen samlas för freden och gränserna suddas bort ( i alla fall tillfälligt).

Fred börjar med oss själva. Fred börjar med frid inombords. Om vi mår bra, är glada, kärleksfulla, har medkänsla så påverkar vi dem som vi möter med kärlek och positivitet. Genom att ändra vårt inre, hitta frid och stillhet i oss sprider vi också frid runt omkring oss, som en vacker doft. Genom att sluta fred med våra kroppar, våra tankar och känslor lär vi oss att acceptera andra precis som de är. Acceptans handlar inte om att tycka om det man accepterar att uppleva. Acceptans handlar om att välja att både se och stå ut med verkligheten, hur plågsam den än kan vara, utan att undvika eller döma den. Ett accepterande förhållningssätt innebär inte att avstå från att söka förändring i en svår situation, utan att låta bli att föra krig mot tillvaron och sig själv.

Acceptans ger inre frid. Frid ger förening. Förening i kärlekens namn ger fred. Naiv slutsats? Kanske. Men jag vill tro på det.

Jag kan inte fysiskt vara med ikväll men jag har lagt in en påminnelse i telefonen så kl.18.30 tänker jag blunda en stund, andas djupt med ujjayi (yoga-andning), le och skicka kärlekstankar till världen.

Kram och Namaste ❤

”You may say I’m a dreamer, but I’m not the only one…” ~ John Lennon

Ibland är det inget som funkar.

Publicerad den av makikely

På dagens yoga diskuterade vi begreppet Satya – sanningsenlighet, ärlighet; mot andra, mot sig själv. Hur rädda vi är för vad andra tycker och tänker om oss. Och kanske även mer rädda för att mäta om sanningen stämmer överens med bilden vi vill ha av oss själva. Jag har på senare tid ofta fått höra ”Du som är coach och tränar yoga, du är väl lycklig hela tiden, du låter väl ingenting negativt påverkar dig.”

Och det är säkert så att jag har lärt mig en del måbra-knep, att jag har tillgång till verktyg att använda när det är motigt. Jag försöker tänka på att vara snäll mot mig själv och i varje motgång att vara förlåtande och komma ihåg att jag, ni, vi alla gör vårt bästa. Men ibland, hur trist det än känns att erkänna, så är det helt enkelt down. Ibland är livet trist och stelt, kroppen och själen likaså.

Ibland känns det motigt att leva även för mig. Ingenting är riktigt som jag vill ha det och det hjälper inte att Coach-Yogini-jag plockar fram ”Det viktigaste är inte vad jag vill ha men vad jag behöver få”-verktyget för Down-jag svarar lite katigt: ”Men om jag vill ha det så är det väl för att jag behöver det. Eller?” Och så kan jag försöka med ”Man måste möta motstånd för att uppskatta framgång” och då skriker Down-jag: ”Är det motstånd så fattar du väl att du är på fel spår!” Då skickar jag in ”Kom igen, möt rädslan, bjud in dina mörka tankar, de är bara tankar.” Just det gör Down-jag fullständigt vansinnig: ”Du är bra korkad, om samma tanke kommer om och om igen så måste det väl ändå betyda att den har något att säga dig!?”

Ett antal dagar, kanske en vecka snart, jag har tappat räkningen, har det känts riktigt jobbigt. Jag är konstant trött, så in i norden rastlös och väldigt negativ. Jag vet att det hör livet till att det går upp och ner. Jag vet att det kommer att vända så småningom (eller hur?), men just nu är det som att simma motströms iklädd tjock vinterkappa och fodrade stövlar, tungt så tungt.

Men ”Varför?”, skriker Coach-Yogini-jag, ” Ljuset är på väg! Dagarna blir längre och solens strålar värmer trots bitande kalla vindar. Våren är snart här.” ”Just det!” hånar Down-jag, ”Jag säger bara ett ord: vårdepression! Det räcker inte längre att ta kort på soluppgångar och hashtagga Carpe Diem och Have your best day. Våren är här.”

Ibland blir ingenting som man tänkt sig. Hela mitt liv har jag varit en stor solambassadör och talat illa om vintern och mörkret, men i Satyas namn måste jag erkänna att min kropp inte klarar av omställningen när ljuset kommer. Och det är knappast en tröst att jag inte är ensam om det. Det är inte alla människor förunnat att njuta av årstidernas växlingar, vårdepression är något som drabbar många. Vi blir trötta. Vi får sömnproblem, oro och ångest. I svåra fall även självmordstankar. Vårljuset sätter igång en välgörande hormondusch, men hormonsvängningen som resulterar av det kan också ha en baksida: vårdepression.

Vad ska jag då göra? Försök leva så naturligt som möjligt, kliva upp på morgonen, gå ut på promenader och tända upp när det blir mörkt. Det är bara att acceptera att ibland kommer stunder då jag inte alls har lust att vara Coach-Yogini-jag, ibland vinner Down-jag.

PS: I mars-månad kan jag skylla på vårdepression men vad ska jag säga när vårdepressionen kommer mitt i sommaren?

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.
~ Karin Boye

Är du lycklig?

Publicerad den av makikely

Lycka är på sätt och vis ett provocerande ord, men vad är egentligen lycka och hur blir vi lyckliga?

Ett ämne som ofta diskuteras är ”lycka”.
Vad är lycka? Hur definieras den? Hur blir du mer lycklig? I vår filosofiklass var det flera som svarade med saker som ”att vara frisk, att ha ett intressant jobb och en stadig inkomst, att ha goda vänner och en familj som bryr sig” osv. Vår lärare berättade att varje tanke åtföljs av en molekyl som påverkar vår biologi. Våra tankar påverkar m.a.o. vår lycka rent fysiskt. Hur mäter man då lycka?

Jag tror inte att man kan det. Lycka betyder olika för olika personer, det är inget konkret utan någonting som man benämner olika tillstånd med. Det är en känsla. Det går därför inte att ge en exakt definition av vad det innebär att vara lycklig. Vad gör oss nöjda och belåtna? Var finns glädjen i livet? Är det mer fritid, bättre jobb, större hus, flera upplevelser? Är det känslan av framsteg mot önskvärda mål? Många tror att pengar har en stor betydelse för att vara lycklig. Men vem är rikast, den som har mest pengar eller den som har mest tid?

Vi har ofta uppfattningen att lycka är ett tillstånd som är beroende av yttre omständigheter. När solen skiner är vi lyckliga och när det regnar känner vi oss olyckliga. Alla människor gör försök att skapa lycka i sina liv och behålla känslan för evigt. Men jag tror att vår strävan efter att fånga kvar stunder av lycka för att till varje pris undvika ”olycka” är i slutändan bästa receptet för att bli just… ja, olycklig. Alla våra ansträngningar att tänka positivt och utrota allt negativt förhindrar att vi blir lyckliga (vilket egentligen var målet.) Det finns så många självhjälpsböcker som kommer med snabbfix-recept på evig lycka.

När jag fick diagnosen ”utmattningsdepression” för många år sedan vägrade jag att acceptera att jag mådde så dåligt. För mig betydde det att jag var svag och självömkande. Jag vågade inte ens berätta att jag var sjukskriven och gick till jobbet i alla fall. Jag läste massvis med måbra-böcker som förstärkte min åsikt om att negativa känslor skulle drivas ut med positiva tankar. Ville jag gråta skulle jag titta mig själv i spegeln och låtsas le och skratta. Var jag utmattad skulle jag ändå tvinga mig ut i skogen och försöka jogga. Förnekelseterapi och viljepiska. Och visst hjälper det att försöka hitta motsatskänslan till något negativt men vi ska även erkänna att det inte alltid är solsken och sommar, det kan storma ibland. Och det är som det ska.

För ett par år sen läste jag en artikel om Russ Harris och köpte hans bok The Happiness Trap (Lyckofällan på svenska). Den kan jag varmt rekommendera om du känner som jag gjorde då, att det är svagt och fult att ha dåliga dagar. Idag vet jag att det inte är möjligt (eller ens nyttigt) att vara konstant lycklig, eller att sorg aldrig får drabba oss. Jag vet att den som befinner sig ständigt bland rosa små moln tränger undan viktiga känslor och blundar för mycket. Däremot menar jag att man trots att världen ibland är tuff och hård kan finna någon slags grundlycka, ett tillstånd som kommer inifrån, en stark kärlek till sig själv och omvärlden. En trygg plats inom oss där vi känner oss värdefulla, även när livet drabbar oss som värst. Verklig lycka är inte kopplad till materiella ting och är helt oberoende av yttre villkor.

Lycka är att kunna gilla läget – och sig själv, i nöd och lust. I stället för att försöka ändra på världen ska man ändra sin inställning till den. Det vi kämpar emot har en tendens att bli starkare. Försök inte att undertrycka känslor och tankar som du inte tycker om, som skrämmer dig. Bjud in dem, låt de riva ner dina skydd, låt de komma och sedan gå av sig själva när de har gjort sitt. Alla känslor har ett budskap till dig. Alla händelser i ditt liv har en betydelse, en mening.

Lycka för mig är nog just det: att se en mycket djup mening med mitt liv. Och känna tacksamhet för att jag i vått och torrt får vara med ett fantastiskt äventyr som heter Livet.

Så vad är din lycka? Vad är viktigt för dig? Vad ger ditt liv en mening?

“Happiness is not something ready made.
It comes from your own actions.”
~ Dalai Lama

Give me the good news first…

Publicerad den av makikely

…eller att välja att vilja viljan att välja. 😉

Idag tog det lite tid att väckas av solens skarpa ljus, jag drömmer så intensivt om nätterna så jag glömmer nästan att vakna ibland. Jag försökte som varje morgon (en dålig vana tycker jag mer och mer) att titta igenom huvudnyheterna i ett par nättidningar och ögonen bläddrade förbi så mycket elände, överallt, krig, olyckor, sjukdomar mm. Jag blir så ledsen och trött på all ondska och allt elände som skrivs om. Det gör det svårt att upprätthålla tron på det goda samtidigt som det är just därför vi inte får blunda. Låtsas vi att det inte finns så tror jag eländet skulle växa ännu mer. Tittar man eländet i ögonen och väljer att försöka förändra den så kan något bli bättre.

De flesta av oss (om inte alla) har olika önskningar om förändringar i våra liv. Det kan handla om att vilja ha bättre hälsa, mer pengar, lägre vikt, nytt jobb, ny partner, you name it. Oavsett vad det är som vi önskar förändra, så kräver det att vi förändrar något i vårt sätt att leva, vårt sätt att tänka. Vi måste välja förändringen. Saker blir inte bra av sig själva, Universum är stort och magnifikt och det kanske finns något som heter ödet och slumpen men jag tror det är säkrast att tänka att det är våra val som styr vad som blir konsekvenser i våra liv.

Jag jobbar som samtalscoach inom Psykosyntes. Att välja att använda sin vilja (för att förändra och förändras) har en central roll inom psykosyntesen. Vi har alla en historia som har format oss på gott och ont och som alltid finns med oss i våra dagliga liv. Det är vårt val hur vi vill att det onda ska påverka oss. Det kan bli en erfarenhet som ger insikt eller en tung slöja som täcker våra ögon. Även att låta bli att välja är ett val (fast kanske ett omedvetet sådant).

Kan man välja sin vilja?

Den fria viljan är en ständigt återkommande fråga som tenderar att blåsa upp när man, efter några glas vin, vill vara lite filosofisk av sig. För mig innebär den fria viljan möjligheten att förverkliga det jag har valt. Fri vilja är inte nödvändigtvis något storartat hjältedåd och här tänker jag t.ex. på någon som Jean Samuel och andra överlevande från Auschwitz där drygt 1,5 miljoner gasades ihjäl. Det finns en fantastisk vilja hos dem som överlevt kriget och sett nazismen på nära håll att göra allt för att förhindra en upprepning. Jag minns när Jean Samuel steg upp i talarstolen när Europarådets parlamentariska församling höll sin session i januari 2005. Han såg så gammal och skör ut men hans budskap var desto kraftfullare: vi får aldrig glömma eländet som tog plats i alla koncentrationsläger. Vi måste minnas för att det goda ska få finnas kvar.

En annan man jag beundrar är Père Pedro Opeka. Han är son till slovenska föräldrar och föddes i Argentina, i en förort till Buenos Aires. Fader Pedro är känd för sin vilja att utrota fattigdomen bland barnen på Madagaskar, mitt födelseland. I Argentina kallas han kärleksfullt El apostol de la basura (Sopornas Apostel) och år 2008 utdelades han Heliga Matteusfondens pris för utstående tjänst i solidaritetsarbete och social rättvisa. Nyligen startades en instagram-kampanj i syfte att samla pengar för att hjälpa de som drabbades av översvämningarna i huvudstaden Antananarivo. För varje selfie som hashtaggades #weselfie2015 betalades 0,50 euros till föreningen Friends of Father Pedro. En veckas kampanj gav 5 000€ som Fader Pedro tänker finansiera byggandet av 80 barnhus med.

Här hemma i Sverige följer jag Good News Magazines grundare, Daniel Mendoza. Daniel föddes i Uruguay i en tid då landet styrdes av en militärdiktatur. Du som vill kan läsa om hans väg till Sverige och om hur idén om ett magazin blev verklighet http://danielmendoza.se/2014/02/09/min-historia/#.VP7xTy5m6pA
Den 20 oktober 2010 lanserades Good News Magazine, en inspirationstidskrift som skriver om de positiva historierna som inte tycks få plats i den vanliga nyhetsrapporteringen.

Det finns som tur är många andra beundransvärda människor som syns och hörs mer eller mindre och som drivs av sin vilja att göra livet bättre. Viljan att se och lyfta fram godhet istället för ondska, positivitet istället för elände. Viljan att så ett frö av kärlek och vattna det.

Jag tror det är viktigt att inte blunda för det som gör ont och är mörkt men att det är ännu viktigare att leta efter ljuset. Jag försöker alltid komma ihåg att djupt inom varje människa så finns det något gott och friskt och att om vi vill så kan vi välja att låta det växa och bli större. Börja med dig själv, tyck om (något hos) dig, älska den du är med alla dina delar, hela och trasiga. Jag vet, det är ofta lättare sagt än gjort men även om det bara är en minut varje dag så är det i alla fall en minut av ljus.

”Man kämpar inte ihjäl en skugga.
Den dödar man med ett ljus.”
~ Sigfrid Siwertz

“Darkness cannot drive out darkness; only light can do that.
Hate cannot drive out hate; only love can do that.”
~Martin Luther King, Jr.