Me, my yoga and I.

Jag går just nu en fördjupningskurs i Ashtangayoga och utöver lite träningsvärk så väcker det många tankar, frågor och känslor. När jag var liten ville jag skriva böcker för ensamma barn. Sista året på gymnasiet bestämde jag mig för att bli barnpsykolog. När jag flyttade till Paris för att plugga valde jag en språkutbildning med intentionen att någon dag bli tolk och jobba på FN.
Jag blev varken psykolog eller tolk men jag skriver min bok och jag coachar. Ord och kommunikation har alltid varit viktiga för mig. Nu när jag är vuxen (eller är jag det?) vet jag att jag vill arbeta med (att) hela människan, både kropp och själ. Därför trivs jag i Psykosyntesens och i Yogans världar. Båda handlar för mig om respekt för livet och att människan i grunden är perfekt och har alla svar inom sig. Jag skriver säkert något mer om Psykosyntes någon annan gång men idag vill jag berätta vad yoga betyder för mig.

Vad är yoga?
Det finns nog lika många svar på den frågan som det finns utövare. Jag skojar ibland och säger att yoga är min bästa pensionsförsäkring för den underhåller både min kropp och min själ. Och min sambo har lärt sig uppskatta att stunderna på mattan gör mig lugn och… flexibel.

Som ni säkert vet har yoga sitt ursprung i Indien och är en vetenskap för att skapa harmoni mellan kropp och sinne. Ordet yoga kommer från verbet ”yuj” på sanskrit, som betyder ”att förena”. Tanken är att man förenar kroppen och sinnet, och på ett högre plan, sitt medvetande med det universella medvetandet. Yoga kombinerar fysiska rörelser med andning och meditationstekniker för att skapa fysisk och psykisk hälsa. Många förknippar yoga med lotusställning och meditation med ljudet OOOOOMMMMMM men det finns allt från yoga som fokuserar på fysiska övningar till rent filosofiska skolor.

Men vad är yoga för mig?
Det är något som har ändrats genom åren, beroende på var (och med vem jag var) i livet . När vi var 16 år gick mina bästisar och jag på en annorlunda, ljudlig och svettig ”transyoga”. Vi betalade läraren med ris, olja och andra matvaror som skulle fördelas mellan medlemmarna i hennes yogakollektiv. Med min första pojkvän och yoseikan budo utövare kom jag i kontakt med meditation och mantra chanting (jag somnade väldigt ofta). Sen försvann yogan ur mitt liv för att lämna plats åt aerobics och bodybuilding. 2005 var det dags igen, denna gång med Poweryoga och så småningom hittade Ashtanga mig.

Och det är ju det som är så bra med yoga. Att alla kan hitta någon form som passar. Fast just nu känns det som om yogan är i mitt liv för att stanna. Det är inte riktigt greppbart med ord men yoga för mig idag är ett sätt att lära känna mig själv, det är andetaget och allt som ryms i det, d.v.s. själva livet. Yoga har lärt mig att känna min kropp och vad som är bra för den. Att lära känna mina tankar och vad jag reagerar på men även hur och varför.

Ska jag välja ett enda ord så kan jag säga att yoga för mig handlar om respekt. För mig själv. För min kropp och mina tankar. För mina medmänniskor. För livet. Det gör mig mer självsäker och samtidigt mer ödmjuk. Det hjälper mig att sätta gränser samtidigt som jag blir mer och mer accepterande. Det stärker min kropp samtidigt som jag har lättare att höra när den är trött.

Jag är övertygad om att yoga hjälper mig bli en bättre människa. För genom att lära känna mig själv och mina styrkor och svagheter blir jag också bättre för min omgivning och mina medmänniskor. Och jag kan inte minnas en enda gång när jag har lämnat shalan utan ett leende på läpparna.

“Exercises are like prose, whereas yoga is the poetry of movements.
Once you understand the grammar of yoga; you can write your poetry of movements.”
~ Amit Ray, Yoga and Vipassana: An Integrated Life Style

(Bilden är tagen från min coachingstudio info@wordtrail.se)

Nyfiken är en bra plats att börja från.

Books Bookies Reading

Min dotter skrev dagbok när hon var liten (jag hoppas hon fortsätter skriva, jag tycker själv att det är ett underbart sätt att sortera mina tankar och städa i mina känslor). En dag när jag skulle bädda i hennes rum hittade jag en rosa dagbok under madrassen. Nej, jag tjuvkikade inte! men jag måste erkänna att jag kände mig väldigt frestad att läsa hennes innersta tankar och se vad som rörde sig inom min älskade 13-årings huvud. Jag kanske skulle få läsa om vad som eventuellt oroade min tysta lilla tjej och kunna hjälpa henne med en lösning. Men istället så la jag tillbaka boken, för hennes ord och tankar var hennes och om hon ville dela dem med mig så skulle hon få göra det när tiden var inne.

Jag kom även ihåg hur det brändes när min far hade snokat och hittat min dagbok och läst i den. Och inte noga med det, han hade rivit av några sidor (där jag hade skrivit om hur kär jag var i min simtränare) och lagt dem på min tallrik. Skam och sorg. Ilska och hat. Jag minns hur jag satt vid middagsbordet och väldigt starka känslor kom över mig så jag kunde varken äta, gråta eller gå därifrån.
Jag fick aldrig tillbaka boken och varje gång han var arg la han fram den på sitt skrivbord och jag visste att det var dags för en uppläxning. Jag ville inte svika min dotter genom att oinbjuden smygtitta in i hennes själ. Jag ville inte förstöra hennes tillit till mig.

Vad som kittlar vår nyfikenhet, hur vi tillfredsställer den och till vilken grad den spelar roll i våra liv skiljer sig mellan oss. Vetgirighet går upp och ned hos alla människor. Våra hjärnor är skapta för upptäckarlust, men en ful kusin är misstänksamhet och oro. Och som Molière skrev: ”Nyfikenheten är svartsjukans dotter”. Jag tänker på alla tillfällen vi presenteras med att tjuvkika i någons mobiltelefon eller sökhistoriken i datorn.
– Ett starkt råd för ditt välbefinnande och ett lugnt samvete: gör inte det. Är du nyfiken, fråga.

Experter säger att nyfikna människor är lyckligare och lever längre. De skriver även att de flesta av oss blir mindre nyfikna med åren. Nyfikenhet är en psykisk egenskap som ger impuls till inlärning, en central motor i vår utveckling. Utan nyfikenhet skulle vi aldrig lära oss någonting. Se på småbarn när de lär sig gå, egentligen skulle det vara lättare att fortsätta krypa, ändå slutar de inte försöka tills de kan stå trots att de ramlar och slår sig.

I mina samtal använder jag mig av nyfikenhet, det är ett starkt verktyg hos terapeuter och en viktig egenskap att stimulera hos klienten. Nyfikenhet kan vara till stor hjälp vid olika känslomässiga och psykologiska tillstånd, vi kan använda nyfikenheten till att skifta perspektiv och tänka i nya banor. När jag använder det i coaching är det inte främst för att hitta svar men mest för att väcka lusten hos klienten att söka alternativa lösningar.
Det är fantastiskt vad genuint nyfikna frågor kan öppna nya dörrar.

”Nyfikenheten kan leda till mycket: ibland till att man står och tjuvlyssnar vid dörren,
ibland till att man upptäcker Amerika.”

(Fritt citat av José Maria Eça de Queirós)

Gilla mig, jag är en snöflinga!

Känner du dig själv och vågar vara unik?

Vår självbild kommer inte bara inifrån, den styrs även mer eller mindre av vad andra tycker. Validering från andra människor är viktigt och här spelar sociala medier en otroligt stor roll.

Jag läste nyligen att de mest aktiva inom mobila sociala medier är medelålders kvinnor. (Ojdå! Mannen har kanske rätt när han beklagar sig över vad han kallar mitt ”mobilberoende”…) Tonårstjejer och vuxna kvinnor blir mer känslomässigt påverkade om de använder sociala medier som inspiration till att hitta mening med livet och nyttjande av sociala medier kan leda till en försämring av självkänslan.
Ta facebook eller instagram som exempel. Alla andra verkar ha ett så fantastiskt roligt och spännande liv där det alltid händer en massa glammigt och glittrigt. I jämförelse kan ett ”vanligt” liv kännas otroligt tråkigt och det kan vara väldigt svårt att komma ihåg att där syns bara det man vill att andra ska se, man skriver bara det man vill att andra ska veta. Det handlar om offentlig validering, hur många gillar det jag gör? Hur många ser och följer mig? Är jag tillräcklig? Osäkerheten är stor idag hos många och sociala medier (och media överlag) gör det inte bättre. Hur vi äter, tränar, klär oss eller dricker kategoriserar oss och antalet ”gilla” betygsätter oss till en bättre eller sämre och mer eller mindre älskvärd människa.

De käcka statusuppdateringarna hos andra kan ge läsaren en känsla av otillräcklighet och frustration, i värsta fall kan det även leda till nedstämdhet och depression. Även negativa statusuppdateringar där någon beklagar sig över vardagstristessen eller tröttheten efter ett heldagsarbete kan innehålla maskerade budskap. Det är tråkigt och grått så vi längtar till nästa sommars fantastiska solsemester eller #tbt.ar vad underbart det var förra året. Vi är eländigt trötta och gubben har somnat på soffan igen men på lördag så kommer den roligaste festen med de allra bästa och finaste vännerna i deras fantastiska drömhus.
Här har vi alla dessa översvallande superlativa som gör det svårt att placera vänner, maträtter, platser i någon komparativ ordning. Om allt och alla alltid är bästa, vackraste, smartaste vem är då ”bara” bra, fin, klok?
På en springtävling kommer en först och en sist. Alla tävlande kan inte trängas på samma plats på prispallen och dela på en guldmedalj. Om någon ska vara vackrast, måste någon vara mindre fin och någon annan kanske t.o.m. ful. När jag skriver om Nina att hon är min bästa vän så är det verkligen så. Jag har andra väldigt kära vänner och väninnor men jag har bara en guldplats och där sitter Nina för vi har upplevt så mycket ihop att det bara inte går att komma högre upp på min rankinglista. I min vokabulär böjer man adjektiven. Bra. Bättre. Bäst.

Men jag är kanske en tråkig grammatikpolis? En tråkigast sådan.

Fast jag tycker det är viktigt att framhäva vår unikitet (jag fullkomligt älskar ordet!). Vi människor är som snöflingor. De kan anta en mängd olika former beroende på vilka väderomständigheter de skapades under. Vi är också ett resultat av allt vi har varit med om. Och vad våra föräldrar har varit med om.
Och deras föräldrar före dem. Vår nuvarande situation, fysiskt, psykiskt, andligt, moraliskt och etiskt är summan av vad vi varit, tänkt och gjort i hela vårt förflutna. Och som snöflingor är vi lika (vackra) och samtidigt helt unika.

Vad tror du? Är det tur eller otur för snöflingorna att de varken har facebook eller instagram?

”Some people come into your life as blessings,
others come into your life as lessons.”
– (klokaste) Mother Teresa

Meningen med livet.

Fick ett meddelande häromdagen (jag testar att coacha via mejl, ska utvärdera om det är en bra metod när jag träffar klienten för vårt avslutssamtal och ja, hen har godkänt att jag refererar till vår konversation här i bloggen för jag tror det är många flera som känner igen sig). Med detta avklarat kan jag nu plocka ur innehållet i mejlet.

Citat: Ibland vill jag bara leva mitt liv här och nu men oftast undrar jag över framtiden om fem eller tio år. Då får jag en känsla av att ha tappat mig själv någonstans. Vad är meningen med livet egentligen? Varför finns jag? Vad är mitt syfte? Man läser överallt att vi är unika och perfekta men jag tror att det finns någon annan som kan ta min plats och göra det jag gör ännu bättre. Slut citerat.

Vad är meningen med livet? Det finns säkert många teorier och många svar på den frågan men det är väl ingen som säkert vet vad det skulle vara. En teori som jag gillar är att vi människor lever för att vi ska lära oss mer och bli visare och ödmjukare genom de omständigheter och förhållanden vi föds in i. Tror man på reinkarnation skulle det också kunna vara så att våra själar väljer våra föräldrar för att vi på bästa sätt ska kunna lära oss och få de erfarenheter vi behöver. Men det är en parentes, nu utgår vi från ett liv i taget. Ett liv här och nu där vi har ett ansvar att vara så lyckliga som möjligt för vår och andras skull. Och det innebär att vi alla har en uppgift att fylla och att ingen annan kan ta din eller min plats.

Om jag istället för meningen med livet ställer frågan ”Hur vill du bli ihågkommen efter du har dött?”, blir det skillnad då? Föreställ dig dina nära och kära och mindre nära och kanske inte ens kära samlade kring din dödsbädd och några vill hålla tal. Vad vill du att de ska säga (och mena) om vem du var? om vad du  brann för? Vad vill du ska vara annorlunda när du inte längre finns? När vi förändrar hur vi ser på oss själva så förändrar vi hur världen uppfattar oss.

En annan fråga jag vill ställa är: ”Om du bara har ett liv, vad tycker du är viktigt att hinna göra medan du lever?” För dig själv. För dem du älskar. För dem som älskar dig. Vad är du villig att offra och ge? Allt har ett pris, allt kostar en uppoffring. Att ha något (någon?) betyder att välja bort något annat (någon annan?).
Vad orkar du med? Allt har en början och ett slut, lycka som olycka, glädje som sorg, natt som dag. Om vi inte orkar ta oss genom de tunga stunder, om vi är rädda att misslyckas, förlora eller ha ont så kommer vi inte att uppleva lycka, succé eller kärlek. För att bli bra på något måste vi börja med att inte kunna alls. För att bli bättre ska vi först vara bra. För att bli bäst ska vi orka vara mer än bra, om och om igen.

Meningen med livet är kanske helt enkelt att hitta det vi är minst sämsta på och utveckla det, göra mest av det som får oss att le, hitta vår passion, det som gör att vi glömmer att äta. Och det är olika för dig och mig, det kan enbart mätas i hur mycket tillfredsställelse och glädje det ger oss.

Jag tror frågan är ”Vad ger livet mening?”

Livet är en snöig motorväg.

När jag var på väg till Göteborg tidigt på morgonen i lördags var vägarna minusgradigt isiga och luften tjock med snöflingor. Jag satt lite nervöst bakom ratten och påminde mig själv regelbundet att slappna av för att inte tappa fokus på min körning.

När du är ute och kör bil i snöovädret eller i mörkret ser du bara så långt framför dig som ljuskäglorna från bilens strålkastare räcker. Men du vet att vägen fortsätter bakom snöridån, trots att du inte ser den. Du litar på att du kommer att se tillräckligt mycket av vägen när du fortsätter att köra, och du gör dig beredd på att bromsa, byta körfält eller svänga av vid behov.

Då tänkte jag att körning är som att sätta mål i livet. För att komma någonstans måste du börja med att bestämma vart du vill. Du ser i dina tankar hur det blir när du har uppnått dina drömmar. Sedan tänker du ut hur du kan komma dit och i planeringen måste du vara beredd på förändring för du ser bara en del av vägen framför dig, en bit i taget. Du måste anpassa dig till det du ser just nu, människorna som omger dig, jobbet, omständigheterna, vädret, din hälsa, politiken, farmors Alzheimer.
Du kommer inte ens iväg om du tror att vägen kommer att ta abrupt slut. Även om du inte ser nästa steg kan du inte sluta tro att det är möjligt att nå ditt mål. Om du tänker att du aldrig kommer att se något annat än det du ser just nu så kommer du att sluta vilja köra vidare.

Så fortsätt bara att röra dig framåt, lita på att livet kommer att ge dig all information du behöver för att ta nästa steg, välja nästa avfart. Ibland kommer du inte att förstå vad GPS.n vill att du ska göra så du får chansa lite och kanske köra fel och börja om eller hitta en helt ny väg. Ibland kan du kanske få slut på bensinen och behöva hämta hjälp. Men när du har nått ditt mål kommer du att känna dig nöjd och trygg. Och du kommer även att märka att när du litar mer på dig själv så kommer vägen och omgivningarna att se annorlunda ut för du kommer att se saker du inte tittade på innan.

Världen blir större och mer spännande.

“Faith is taking the first step even when you don’t see the whole staircase.”
~ Martin Luther King, Jr.

Jämföra äpple med apelsiner.

Sällan, men det händer, coachar jag via mejl eller per telefon, jag föredrar att se klienten, kroppsspråket säger så mycket. En fråga berörde mig nyligen för det kom från en ung man och för jag tror att det är tyvärr många flera som känner så.
Personen har godkänt att jag refererar till vår mejlkonversation här i bloggen.

Jag citerar: ”För det mesta vill jag bara leva mitt liv här och nu men ibland längtar jag till framtiden när jag får barn och barnbarn. Samtidigt kan jag få en skrämmande känsla av att ha tappat meningen någonstans. Vad är meningen med livet egentligen? Varför finns vi? Man läser överallt att vi är unika och perfekta precis som vi är men jag tror att det finns någon annan som lätt kan ta min plats och göra det jag gör ännu bättre.” Slut citerat.

Vad är meningen med livet?
Det varierar under olika livsfaser och det finns många tankar och teorier om det men jag har personligen inte hittat något svar som jag kan ta in som en universell sanning. Jag finner ändå tröst i att tro att vi människor är själar gjorda av samma energi som binder oss samman med resten av det Universum våra intelligenser kan greppa. Meningen med livet är därför en resa där vi får insikter och lär oss genom de omständigheter och förhållanden vi föds in i och de erfarenheter livet bjuder på. Alla har vi ett ansvar att dela med oss av våra nyvunna insikter och alla har vi en viktig uppgift att fylla för mänsklighetens överlevnad och utveckling. Inte bara fysiskt men även intellektuellt och andligt. Det innebär att ingen annan kan ta din plats.

Det betyder även att det är omöjligt och onödigt att jämföra sig med andra. Jag tror vi är ensamma i Naturen om att plågas med jämförelser eller tror du att ett äpple skulle jämföra sig med en apelsin eller en häst med en kamel? Båda frukter är runda. Båda djur har fyra ben. Där slutar möjligheten att sammanlikna. Vi människor skulle kunna undvika så många grubblerier om vi slutade väga oss mot varandra, oavsett om vi gör det till vår för- eller nackdel. Alla har vi våra unika berättelser i livets stora bok, i den bästa av världar skulle inte mobbing, utanförskap och krig höra hemma i boken.

Meningen med livet är kanske helt enkelt att acceptera och glädjas åt att alla är vi lika unika och lika beroende av varandras kärlek och omtanke. Meningen med livet är kanske att vara god och äkta. Fast det är kanske inte alltid så enkelt att leva upp till.
” Det finns bara en av mig och det är jag
Det finns bara en av dig och de är du
Det finns bara två av oss och det är vi.”

Hemligt

De allra flesta av oss bär på hemligheter av olika slag. Några mindre, andra större. En hemlighet kan vara så ofattbar och skrämmande att vi inte vågar berätta om den för någon. För att undvika omgivningens kritiska blickar och kommentarer eller för att skydda någon annan.

Vi vill så väldigt gärna framstå som bra inför andra och inför oss själva att vi bygger upp tjocka murar kring de tankar, känslor och beteenden som vi tror kan fläcka ner idealbilden om de avslöjas.

Ibland kan det även vara bra att hålla tyst om saker för att skydda andra. Vi kan ha en hemlighet som vi inte tänker avslöja i första taget. Den handlar inte om oss utan om en annan person. Att medvetet dölja vissa saker kan alltså vara ett rationellt beslut. Samtidigt bör vi ta med i kalkylen att hemlighållandet ofta har ett pris, fysiskt och psykiskt.
Rädslan att hemligheterna skall komma fram utan att vi själva valt det är en stor rädsla. Rädslan gör att vi hela tiden är på vår vakt, tankarna kan helt plötsligt skena iväg och vi får upp bilder i huvudet från sådant som vi har gjort för oftast många år sedan. Minnen och känslorna fastnar i kroppen och kan oväntat besöka oss i drömmarna eller göra sig påminda i form av fysiska åkommor.

Priset vi betalar för att bära hemligheter är ibland högt och kan fysiskt och psykiskt skada oss. Samtidigt som hemligheter kan bryta ner oss, finns det stora hälsovinster att göra om vi istället öppnar våra hjärtan. Men kom ihåg att hemligheter kan föda fler hemligheter. Det kan vara bra att dela med någon som är utbildad för att ”bära” och hantera andras hemligheter, en präst, en terapeut, en läkare.

Ibland kan det vara lättare att våga möta vår rädsla för vad andra tycker än att möta vår egna spegelbild och våga förlåta oss själva för saker vi har tänkt, gjort, sagt men inte kan förlika oss med. Det tycker jag är en till anledning att vara generös med förlåtelse för den som har felat lever dagligen med minnet av det hen gjort medan ”offret” kan välja att förlåta och glömma. Det är oftast lättare att förlåta andra än att förlåta sig själv, andras misstag kan vi släppa tag om och lämna bakom oss men vi måste leva resten av livet med oss själva.

”Den svage kan aldrig förlåta.
Förlåtelse är den starkes attribut.”
~Mahatma Gandhi

Ordens makt

Ord är fantastiska. De öppnar dörrar. De värmer med kärlek. De sjunger om liv. De sårar. De dödar.

En gång uppmanade jag mina facebook-vänner att skriva deras favoritord i deras språk, resultatet var spännande. Jag fick även meddelande från en flyktig bekant som aldrig kommenterat mina inlägg tidigare och som rördes av min fråga. Eller rättare sagt blev rörd när han fick tänka ut sitt favoritord. Ord är inte bara bokstäver, ord är mening, färg, smak, känsla, lukt.

Hur många av oss har sagt ord som vi aldrig skulle ens borde ha tänkt? Ord som sårat någon nära. Ord som för alltid tatuerats i själen och aldrig riktigt läker. De säger att ett ord som sårar väger tusen gånger mer än ett snällt. När vi säger något elakt, oavsett om vi menar att såra eller om vi misstolkas, så hittar orden någonstans att ta fäste och sitter kvar. Ibland rotar de sig fort och sprider sig.

När jag var barn var vissa ord förbjudna hos min Mormor, svordom tvättade hon bort med tvål (i munnen). Barn och känsliga vuxna skyddades med beep-ljudet när det sas olämpliga svärord på tv. Idag med sociala medierna och nätet sprider sig orden fortare än ljudets hastighet. Ett rykte kan förstoras och någons anseende förstöras på några minuter och spår finns sedan för alltid att plocka fram med en enkel knapptryckning på Google. Cirka en tredjedel av alla estniska tonåringar drabbas till exempel av cybermobbning med alltför ofta självmord som konsekvens. Och det spelar ingen roll om ryktet är sant, när orden är väl ute kan de inte fångas in igen.

Ord kan göra ont men så kan även tystnad. Tystnaden hos den som inte försvarar eller den som inte kan försvara sig. Att inte ta ställning är att hålla med. Att inte kunna slå emot är att bli slagen två gånger. En förälder som aldrig berömmer sina barn är lika ond som den som alltid förminskar med elakheter. Ingen bekräftelse svider lika mycket som skam och förödmjukelse.

När jag slutade på mitt jobb fick jag en present av en arbetskollega.

”Det finns fyra saker som aldrig kommer tillbaka.
Stenen du kastat,
Chansen du missat,
Orden du sagt
Och tiden som gått.”

Våga vara rädd.

Jag lämnade mitt land när jag var sjutton år, fast besluten om att aldrig komma tillbaka. I två resväskor fick jag plats med allt jag ville ha kvar, mina älsklingsböcker, mammas morgonrock i siden som sedan många år inte längre doftade henne, två fotoalbum, en burk med jord från förfädernas hemmaberg, mormors guldring och en hungrig vilja att bli något i livet.
Om inte annat för att min far inte trodde att jag kunde.

Avskeden från mostrar och morbröder gick fort, pappa lämnade jag vid grinden utanför mitt barndomshus med orden ”Åker du nu och överger mig så behöver du aldrig fundera på att komma tillbaka”. Jag hatar att säga farväl så jag försöker alltid att göra det så kort och känslolöst som möjligt, stänga in sorgen i magen, blinka bort tårarna, titta framåt.

Det var mycket folk och stressigt på flygplatsen. Jag skulle resa ihop med min väninna. Gemensamt hade vi behovet att lämna något slags utanförskap bakom oss, vi kände ingen tillhörlighet med familjerna vi föddes i och hoppades hitta den i ett studentliv i Frankrike.

Jag kan inte påstå att jag var helt orädd inför framtiden som väntade men jag var hoppfull med tillit till livet. Jag visste framförallt vad jag inte längre ville ha och såg möjligheter till något mer. När någonting känns motigt försöker jag jämföra det med en worst och en best case scenario så jag hamnar mittemellan tvivel och tillit. Då blir det lättare att tippa vågen mot möjligheterna för det räcker att hitta en liten positiv tanke till. Och det går alltid.

Som jag var då, sjutton år med två väskor, försöker jag alltid komma tillbaka till när jag är rädd och tvivlar. Som nu, när tryggheten av en långvarig anställning försvinner och jag satsar på att bli egen. Ena dagen är jag jättenöjd med mitt liv och älskar allt och alla som befinner sig i det. Andra dagar känns det som ingenting stämmer, att det är redan för många som gör det jag vill jobba med, att boken jag skriver inte har något intressant att berätta, att jag har förvrängda höga tankar om mig själv.

När det händer så har jag lärt mig att räddningen är att stanna upp, gå tillbaka till när jag som barn fick höra att jag inte var tillräckligt bra, vacker, snabb, smal, rolig, social. Jag ser på dem som fått lilla jag att känna så och så tänker jag på hur jag fick ihop pengar till min flygbiljett, packade mina resväskor, vände mig en sista gång vid avgångsgaten och gick med darrande rak rygg till flygplanet.

Jag vågade vara rädd och det löste sig.

Keep calm and believe.

Idag är en tviveldag, en morgon när jag måste plocka fram Hon Som Gör och medvetet tvingas vända riktning på tankarna. Det kanske har med gårdagens möte att göra.

Igår träffade jag Daniel som ska hjälpa mig göra verklighet av min logotyp och hemsida, jag är äntligen överens med mig själv om firmanamnet och Daniel gillade också det. Han ställde många frågor, om mig, om vad jag vill uppnå med min hemsida, om vad som gör mig unik, om mitt syfte och mina värderingar, om vilka färger och vilket typsnitt som representerar mina tankar. Han frågade om min kärlek till ord, om vad jag skrev i min bok. Jag kände mig intressant men samtidigt… sårbar.

När jag gick därifrån så kändes det som att ytterligare ett steg togs mot konkretiseringen av drömmen att göra skillnad. Jag hade ett mål, en vision, allt var möjligt.

Under kvällen kom en obeskrivlig trötthet, en bottenlös tomhet. Och natten invaderades av mardrömmar om en resväska som aldrig kunde packas färdigt, jag ville iväg så fort som möjligt och jag visste inte vad jag behövde ta med mig och det fick inte plats mer. Det kan säkert tolkas så att jag önskar fly från något som känns svårt, komma snarast förbi hindret.

Mannen och jag ska iväg till Istanbul imorgon och vi började packa igår, det kan vara det som utlöste drömmen men jag har drömt samma dröm förut och det var nätter utan resplan. En inre oro kan göra att vi även i sovande tillstånd känner oss stå inför ett uppbrott. I drömmen skulle jag skynda mig att bli färdig och packade febrilt ner allt vad jag fick tag i. Det kanske jag gör med mina framtidsplaner? Skyndar för fort. Vill för mycket innan allting är förankrat?

Duktiga jag har så bråttom att hitta rätt, att göra rätt för mig.
Vad är jag bäst på?
Vad kan jag ge världen?
Hur visar jag min tacksamhet för allt jag redan har?
Hur kan jag fortsätta växa och göra gott samtidigt?

När jag vaknade idag hade mina tankar samma färg som himlen. Grå.

Hur gör jag för att göra en grå himmel blå? Hur gör du?