Ordens makt

Publicerad den av makikely

Ord är fantastiska. De öppnar dörrar. De värmer med kärlek. De sjunger om liv. De sårar. De dödar.

En gång uppmanade jag mina facebook-vänner att skriva deras favoritord i deras språk, resultatet var spännande. Jag fick även meddelande från en flyktig bekant som aldrig kommenterat mina inlägg tidigare och som rördes av min fråga. Eller rättare sagt blev rörd när han fick tänka ut sitt favoritord. Ord är inte bara bokstäver, ord är mening, färg, smak, känsla, lukt.

Hur många av oss har sagt ord som vi aldrig skulle ens borde ha tänkt? Ord som sårat någon nära. Ord som för alltid tatuerats i själen och aldrig riktigt läker. De säger att ett ord som sårar väger tusen gånger mer än ett snällt. När vi säger något elakt, oavsett om vi menar att såra eller om vi misstolkas, så hittar orden någonstans att ta fäste och sitter kvar. Ibland rotar de sig fort och sprider sig.

När jag var barn var vissa ord förbjudna hos min Mormor, svordom tvättade hon bort med tvål (i munnen). Barn och känsliga vuxna skyddades med beep-ljudet när det sas olämpliga svärord på tv. Idag med sociala medierna och nätet sprider sig orden fortare än ljudets hastighet. Ett rykte kan förstoras och någons anseende förstöras på några minuter och spår finns sedan för alltid att plocka fram med en enkel knapptryckning på Google. Cirka en tredjedel av alla estniska tonåringar drabbas till exempel av cybermobbning med alltför ofta självmord som konsekvens. Och det spelar ingen roll om ryktet är sant, när orden är väl ute kan de inte fångas in igen.

Ord kan göra ont men så kan även tystnad. Tystnaden hos den som inte försvarar eller den som inte kan försvara sig. Att inte ta ställning är att hålla med. Att inte kunna slå emot är att bli slagen två gånger. En förälder som aldrig berömmer sina barn är lika ond som den som alltid förminskar med elakheter. Ingen bekräftelse svider lika mycket som skam och förödmjukelse.

När jag slutade på mitt jobb fick jag en present av en arbetskollega.

”Det finns fyra saker som aldrig kommer tillbaka.
Stenen du kastat,
Chansen du missat,
Orden du sagt
Och tiden som gått.”

Våga vara rädd.

Publicerad den av makikely

Jag lämnade mitt land när jag var sjutton år, fast besluten om att aldrig komma tillbaka. I två resväskor fick jag plats med allt jag ville ha kvar, mina älsklingsböcker, mammas morgonrock i siden som sedan många år inte längre doftade henne, två fotoalbum, en burk med jord från förfädernas hemmaberg, mormors guldring och en hungrig vilja att bli något i livet.
Om inte annat för att min far inte trodde att jag kunde.

Avskeden från mostrar och morbröder gick fort, pappa lämnade jag vid grinden utanför mitt barndomshus med orden ”Åker du nu och överger mig så behöver du aldrig fundera på att komma tillbaka”. Jag hatar att säga farväl så jag försöker alltid att göra det så kort och känslolöst som möjligt, stänga in sorgen i magen, blinka bort tårarna, titta framåt.

Det var mycket folk och stressigt på flygplatsen. Jag skulle resa ihop med min väninna. Gemensamt hade vi behovet att lämna något slags utanförskap bakom oss, vi kände ingen tillhörlighet med familjerna vi föddes i och hoppades hitta den i ett studentliv i Frankrike.

Jag kan inte påstå att jag var helt orädd inför framtiden som väntade men jag var hoppfull med tillit till livet. Jag visste framförallt vad jag inte längre ville ha och såg möjligheter till något mer. När någonting känns motigt försöker jag jämföra det med en worst och en best case scenario så jag hamnar mittemellan tvivel och tillit. Då blir det lättare att tippa vågen mot möjligheterna för det räcker att hitta en liten positiv tanke till. Och det går alltid.

Som jag var då, sjutton år med två väskor, försöker jag alltid komma tillbaka till när jag är rädd och tvivlar. Som nu, när tryggheten av en långvarig anställning försvinner och jag satsar på att bli egen. Ena dagen är jag jättenöjd med mitt liv och älskar allt och alla som befinner sig i det. Andra dagar känns det som ingenting stämmer, att det är redan för många som gör det jag vill jobba med, att boken jag skriver inte har något intressant att berätta, att jag har förvrängda höga tankar om mig själv.

När det händer så har jag lärt mig att räddningen är att stanna upp, gå tillbaka till när jag som barn fick höra att jag inte var tillräckligt bra, vacker, snabb, smal, rolig, social. Jag ser på dem som fått lilla jag att känna så och så tänker jag på hur jag fick ihop pengar till min flygbiljett, packade mina resväskor, vände mig en sista gång vid avgångsgaten och gick med darrande rak rygg till flygplanet.

Jag vågade vara rädd och det löste sig.

Keep calm and believe.

Publicerad den av makikely

Idag är en tviveldag, en morgon när jag måste plocka fram Hon Som Gör och medvetet tvingas vända riktning på tankarna. Det kanske har med gårdagens möte att göra.

Igår träffade jag Daniel som ska hjälpa mig göra verklighet av min logotyp och hemsida, jag är äntligen överens med mig själv om firmanamnet och Daniel gillade också det. Han ställde många frågor, om mig, om vad jag vill uppnå med min hemsida, om vad som gör mig unik, om mitt syfte och mina värderingar, om vilka färger och vilket typsnitt som representerar mina tankar. Han frågade om min kärlek till ord, om vad jag skrev i min bok. Jag kände mig intressant men samtidigt… sårbar.

När jag gick därifrån så kändes det som att ytterligare ett steg togs mot konkretiseringen av drömmen att göra skillnad. Jag hade ett mål, en vision, allt var möjligt.

Under kvällen kom en obeskrivlig trötthet, en bottenlös tomhet. Och natten invaderades av mardrömmar om en resväska som aldrig kunde packas färdigt, jag ville iväg så fort som möjligt och jag visste inte vad jag behövde ta med mig och det fick inte plats mer. Det kan säkert tolkas så att jag önskar fly från något som känns svårt, komma snarast förbi hindret.

Mannen och jag ska iväg till Istanbul imorgon och vi började packa igår, det kan vara det som utlöste drömmen men jag har drömt samma dröm förut och det var nätter utan resplan. En inre oro kan göra att vi även i sovande tillstånd känner oss stå inför ett uppbrott. I drömmen skulle jag skynda mig att bli färdig och packade febrilt ner allt vad jag fick tag i. Det kanske jag gör med mina framtidsplaner? Skyndar för fort. Vill för mycket innan allting är förankrat?

Duktiga jag har så bråttom att hitta rätt, att göra rätt för mig.
Vad är jag bäst på?
Vad kan jag ge världen?
Hur visar jag min tacksamhet för allt jag redan har?
Hur kan jag fortsätta växa och göra gott samtidigt?

När jag vaknade idag hade mina tankar samma färg som himlen. Grå.

Hur gör jag för att göra en grå himmel blå? Hur gör du?

Det är något vackert med ärr.

Publicerad den av makikely

Det är något sorgligt vackert med ärr, det betyder att det har slutat göra ont, att jag har överlevt, att jag inte glömmer men går vidare, en markerad plats på livets karta, någonstans jag har varit men vuxit starkare ifrån.

Ett sår är mer eller mindre djupt och tar mer eller mindre tid att läka, det kan infekteras och man kan behöva öppna och rensa. Ärret som följer kan synas väldigt tydligt eller knappt märkas utanpå huden men det vittnar alltid om något som har gjort ont. Ärr som syns på kroppen talar om att vi har levt, ärr som döljs i hjärtat tiger om att vi har älskat.

Under morgonens promenad försökte jag läsa av det som fick visa grenar och trädstammar att skifta färg eller form, var det någon som ofrivilligt trampade sönder dem, någon som ville få mer utrymme att gå förbi, någon som bröt av en kvist för att ta hem en blomma, någon som älskade den vackra klänningen av björkens bark och skalade av den. Många historier.
Ofta blir vi sårade eller sårar omedvetet, intentionen är något bra men konsekvensen blir fel. Även kärleksfull omtanke kan sluta med beska tårar. Och att vilja ge till någon kan ta ifrån någon annan.

Det är så viktigt att inte döma för fort.

“The wound is the place where the Light enters you.”
― Rumi