Hm…
Nej, nu var jag lite busig och lockade er med falsk marknadsföring. Jag kommer inte att skriva om varken Mister Grey eller BDSM. Det är många som spyr galla över filmen och kritiserar boksviten och många som skriver om detta märkliga fenomen med 100 miljoner kvinnor som har läst böckerna och 250 miljoner som redan sett filmen. Intressant men ingenting jag tänker debattera om. En liten liknelse mellan Anastasia, Christian och min text är kanske temat ”ensamhet”. Om jag nu verkligen vill fiska fram en koppling.
Många förknippar ensamhet med något negativt och rent av skrämmande. Eftersom vi ständigt via tv, tidningar och sociala medier matas med information om hur alla andra har massor med nära och glamorösa vänner är det lätt att känna sig olycklig och rent av avvikande om man själv inte kan visa att man har några att umgås med. Då kan ensamheten lätt tolkas som att den är ett bevis på att man är oönskad och mindre värd.
Det finns ensamhet som berikar och ensamhet som förminskar. Det är skillnad på ensamhet och isolering eller exkludering. Ensamhet kan vara underbart när man väljer det själv, men den kan vara smärtsam när den är påtvingad. Att känna sig ensam kan göra en mycket stressad. Undersökningar visar att ensamhet är den största orsaken till stress för singlar. Fler människor oroar sig för sin solostatus än för kreditkortsskulder eller den globala uppvärmningen. De kan inte umgås med andra som är i parrelationer och känner sig ensamma, oviktiga. De kanske har många bekanta, kompisar och arbetskollegor, men ingen att dela vardagen med.
Den genomsnittlige facebook-användaren har ungefär 130 vänner. En stor del av dessa är naturligtvis ytliga kontakter, människor man egentligen inte känner särskilt väl. Men ensamheten bryr sig inte om sådana detaljer. Ensamheten tittar på vad helgens instagram-bilder visar: folk skrattar och skålar med goda vänner, kärlekspar pussas och kramas, barnen och familjen deltar i massa spännande aktiviteter, lyckan tycks vara utan alla gränser. En ensam person sitter och tittar på mobiltelefonen, men den ringer inte och ingen skickar färgglada emoji-kärlekstecken.
Ensamhet är att vara utan mänskligt sällskap eller känna sig utan stöd. Man kan känna sig väldigt ensam i ett förhållande. Alla relationer har sina begränsningar, t.o.m. den starkaste vänskapen eller ett mångårigt och lyckligt äktenskap. Även när vi ser varandra så ser vi inte allt. Det är omöjligt att dela allt och förstå allt. Ett visst mått av ensamhet finns i de bästa relationer. Det är orimligt att förvänta sig att vår bäste vän eller vår livspartner skall kunna veta allt om oss eller vara allt för oss.
En del av ensamhetkänslan kan bero på kommunikationsbrist och på att vi förväntar oss att den andre känner oss så väl att hen skall kunna läsa våra tankar. När vi känner oss osedda och oförstådda kan det bero på missförstånd. Ibland skulle vi behöva kritiskt granska vad vi gjort för att den andre skall kunna se och förstå oss. Vi kanske låtsas för mycket? Ibland vill vi inte ge röst åt våra ensamhetskänslor. I stället blir vi hemliga med vår innersta längtan efter gemenskap, ibland även för oss själva, och säger att allt är bra och att vi inte behöver någon.
Många hatar att leva ensamma. De kanske har stunder då de vill vara för sig själva, men känslan av att vara helt ensam och sakna en partner är skrämmande. Vi behöver närhet och gemenskap med andra människor för att må bra. Vi behöver få dela lyckliga stunder, men också få känna stöd när vi har det svårt. I vårt stressade samhälle är det knappast en slump att utskick av sms och textmeddelanden ökar, skrivna meddelanden inkräktar inte alls lika mycket på tidsbristen som ett samtal. Det är lättare att skriva några ord på någons facebook-vägg än att ringa upp personen och ta sig tid att prata (och lyssna). Och visst tar det delvis bort lite av ensamhetskänslan. Det är lätt att konstatera hur berörda vi faktiskt blir av det lilla. Hur till exempel några grattis-meddelanden på födelsedagen kan fylla oss med värme. Även om de kommer från mycket vagt bekanta som vi aldrig har kontakt med annars. Vi blir i alla fall uppmärksammade.
Jag tycker också om att få små hjärtan på min vägg och jag försöker svara personligen på alla happy birthdays en gång om året men jag trivs faktiskt väldigt bra att vara själv nuförtiden. Jag föredrar till och med ofta att vara själv framför att umgås med vänner om min käre sambo är bortrest en helg. Jag är en väldigt social människa när jag är bland folk, men när jag är själv så är det extremt sällan som jag ens kommer på tanken att t.ex. ringa en vän. Jag tror det är för att jag tycker bättre om mig själv numera och trivs med egen tid.
Jag älskar att bjuda hem vänner och laga mat men jag blir ofta spänd och kan inte riktigt slappna av för jag vill hinna med att lyssna på allas berättelser. Är jag bland mycket folk en längre tid behöver jag ofta stänga in mig själv i något rum en stund, bara för att samla lite ny energi. Det har inget att göra med vem jag är med. Det kan vara mina barn och människor som jag tycker jättebra om. Men ändå behöver jag vara själv en stund eller ta en paus och försvinna i egna tankar. Det är lite tråkigt när jag försvinner så för folk tror att jag ignorerar dem. Och det är inte meningen, jag gör bara lite plats för mig själv.
Har du känt dig ensam någon gång i livet?
Valde du ensamheten själv eller blev du ensam mot din vilja?
Är du rädd för ensamhet? Eller är du rädd för att ta första steget?
”Language has created the word ‘loneliness’ to express the pain of being alone.
And it has created the word ‘solitude’ to express the glory of being alone.”
~ Paul Tillich
