Städning, in och ut.

Publicerad den av makikely

Städning, in och ut.

Mitt nyårslöfte var att använda januari för att städa. In och ut. Detoxa kroppen, rensa garderoberna, sortera i datorn, göra plats i minnesbanken. Jag lämnade min tjugoåriga anställning i november, det gick inte längre att jobba kvar i ex-mannens företag. Det var ingen olycka, det var Universums sätt att svara på min önskan om förändring. Jag har länge velat göra något annat, nytt, eget men på många sätt var mitt jobb en stor del av min identitet. Företaget hade 35 anställda när jag började och idag är det 600 personer i flera städer som kan kalla sig kollegor. Det gör ont att lämna någonting man har varit med om att bygga men sådant är livet, för att gå vidare måste man släppa taget om det gamla.

Fast i det gamla finns allt som bar mig hit jag är idag så jag varken kan eller vill lämna allt. Där finns minnen, erfarenheter, lyckostunder men även rädslor och ånger. Jag vill inte stanna där men jag vill inte heller låtsas att jag kan radera och glömma allt. Hur skulle jag kunna det? Allt jag har levt, upplevt, känt, förnekat, talat eller ljugit om finns om inte annat kvar i min kropp. Jag är allt det jag har varit på väg mot allt det jag kan bli.

Det jag kan är städa, sortera, magasinera, laga det som går att lagas, välja ut, ge bort det som kan glädja någon annan, slänga det som jag inte kan fixa. Inte ens det vi slänger försvinner, det förvandlas. Och så är det med vårt förflutna också, även trasiga stunder som vi skulle vilja ha ogjorda blir en del av vår historia och vad vi kan är förvandla dem till lärdom eller bjuda in samma situation igen för att växa ur den. Ibland måste vi envist stanna kvar någonstans mörkt och trångt även när vi innerst inne vet att det inte är någonting vi mår bra av, vi gör det för att vi behöver lära oss något i motståndet. Vi identifierar oss med vad vi älskar eller hatar mest. Vi definierar oss ur det vi mår bäst eller sämst av. Sen måste vi välja vilken identitet vi tjänar mest på att visa oss i, som offer för omständigheterna eller som kapten i vårt livsskepp.

Ett steg i taget.

Andas. Blunda. Bjud in livet. Acceptera att allt som varit är ditt, förneka inget men välj endast att behålla det du behöver för att resa vidare. Tacka för allt du har fått vara med om, stäng försiktigt, lämna nyckeln och välkomna allt nytt som finns bakom nästa dörr.

Skrika eller skriva.

Publicerad den av makikely

Jag åt lunch med en kära väninna idag, en modig nyskild kvinna som försöker planera sitt liv såsom hon visste hur det kommer att sluta.
Hon berättade hur hennes kropp, ibland hennes hjärna och mer och mer ofta hennes själ börjat tvärstanna, helt utan förvarning. Jag föreslog att hon kanske behövde parkera sitt liv och kanske även stiga av en stund för att få nytt perspektiv och hitta tillbaka till glädjen.
Vi längtar efter och planerar för en massa saker hela tiden och vi vill att det ska gå fort att komma dit. Men varför är det så viktigt att vara framme? Vad är vitsen med att alltid gå, springa, stressa framåt? När vi är väl framme någonstans så hinner vi alltför ofta inte ens njuta av att vara där vi ville komma fram till för vi är redan på väg vidare till nästa-stans.

Alltför ofta på sistone har min väninna ringt mig och viskat förtvivlat att hon är så trött och vilsen och att hon har gråtit sig till sömns. Jag minns från min skilsmässotid att gråta inte räckte, jag behövde SKRIKA. Det gömde sig ett djupt, skärande skrik i min bröstkorg, ett lät som jag inte lyckades vråla ut. Och ju mindre jag lyckades desto mer ont gjorde det av att hålla ett skrik fängslat i min själ. Men jag visste inte hur man skriker tillräckligt högt, tillräckligt länge för att tömma smärtan så jag började skriva och skriva och skriva.
Kan du inte skrika så skriv av dig smärtan. Det behöver inte vara vackert, djupt, rättstavat men med ord kan du komma åt skriket, med ord kan du hitta var livet har fastnat. Ta fram papper och penna och tillåt dig utan censur att skriva ner alla känslor som passerar din hjärna.

Ord kan såra och de kan läka. De kan smutsa ner och de kan rena. Ord är makt, ord är liv.

PS: Ser du, det är bara en bokstav som skiljer skriva och skrika.

“There is no greater agony than bearing an untold story inside you.”
~Maya Angelou

Det är något vackert med ärr.

Publicerad den av makikely

Det är något sorgligt vackert med ärr, det betyder att det har slutat göra ont, att jag har överlevt, att jag inte glömmer men går vidare, en markerad plats på livets karta, någonstans jag har varit men vuxit starkare ifrån.

Ett sår är mer eller mindre djupt och tar mer eller mindre tid att läka, det kan infekteras och man kan behöva öppna och rensa. Ärret som följer kan synas väldigt tydligt eller knappt märkas utanpå huden men det vittnar alltid om något som har gjort ont. Ärr som syns på kroppen talar om att vi har levt, ärr som döljs i hjärtat tiger om att vi har älskat.

Under morgonens promenad försökte jag läsa av det som fick visa grenar och trädstammar att skifta färg eller form, var det någon som ofrivilligt trampade sönder dem, någon som ville få mer utrymme att gå förbi, någon som bröt av en kvist för att ta hem en blomma, någon som älskade den vackra klänningen av björkens bark och skalade av den. Många historier.
Ofta blir vi sårade eller sårar omedvetet, intentionen är något bra men konsekvensen blir fel. Även kärleksfull omtanke kan sluta med beska tårar. Och att vilja ge till någon kan ta ifrån någon annan.

Det är så viktigt att inte döma för fort.

“The wound is the place where the Light enters you.”
― Rumi

Strumpornas Shangrila

Publicerad den av makikely

Jag vill hitta mannen eller kvinnan som besitter den unika talangen att alltid lyckas para ihop sina nytvättade strumpor. Jag lyckas inte. Det finns i regel alltid en i paret som evaporerar.
Min yogabuddy, en uppfinningsrik och cool trebarnsmamma, la ut en bild på sina fötter iklädda two shades of grey och vi började undra var Tvillingstrumpa Ett (eller är det Två?) tar vägen när den spår- och luktlöst försvinner ur torktumlaren. Jag föreslog att de kanske hade en egen Shangrila eller en Twilight Zone men min kompis är mer jordnära och samhällsinriktad så hon pratade om diversifikation och oliktänkande. Vi enades om vikten av mångfald bland människor och… strumpor.

Dagens andra strumphistoria kom till mig under min skogspromenad. Jag vaknade med en klibbig kosmisk ångest, den som ibland invaderar mina lungor och får mig att vilja spotta ut min litenhet, min maktlöshet mot allt jag inte kan påverka: saker som har varit och som fortfarande skaver, drömmar som inte får näring och aldrig blir verklighet, osagda ord, ofärdiga projekt och givetvis den bottenlösa frågan ”Vem är jag? Vad är mitt livssyfte?” Ibland försvinner ångesten efter toabesök och tandborstning, som en del av morgonens reningsritual. Ibland måste den svettas bort och lämnas bland löven i skogen.
Idag var det en sådan lövdag.

Under den flåsiga utrensningspromenaden kände jag helt plötsligt att en liten vass sten hade gömt sig i min stövel.
Vad göra? Äsch, ignorera den så länge det går, den rullar väl snart under fotvalvet och slutar störa. Jag fortsatte att gå och andas djupa yogaandetag med stängd mun, kroppen var behagligt varm och skräpångesten började släppa sitt tag. Mycket snö kvar i skogen och helgens storm har lämnat spår, jag njöt vidare av Moder Naturs kreationer.
Men då stack stenen igen. Stövlarna är vintersköna men svåra att ta på sig utan skohorn, strumpan hade börjat rulla under foten och stenen gick inte längre att visualisera bort. Ingen Twilight Zone för den.
Om jag skulle ta av mig stöveln för att tömma den så fanns det två alternativa konsekvenser: ta risken att inte kunna trä in foten igen eller bli av med besväret.
Jag valde först att fortsätta gå och försökte anpassa min fotsposition för att hålla stenen stilla och på så vis acceptabel. Men foten började krampa och stenen kändes mer och mer. Till slut fattade jag mod, satte mig på en stubbe, drog av mig stöveln, hittade inkräktaren, drog upp strumpan och… fick på mig skon igen. Och den var varm och skön.

Då slog tanken mig om att det är precis som livet kan vara. Stenen påminner om problemen som kommer till för att lösas. Översatt i exempelvis ett förhållande som skaver: inget återvändo och göra slut eller rensa luften och gå starkare vidare.
Jag återupptog min promenad, lite skamsen men samtidigt lite klokare och tacksam för påminnelsen: ett problem försvinner inte förrän vi konstaterar, reflekterar, agerar. Ibland kräver det mycket mod att möta rädslan för konsekvenserna av att våga stanna till och titta under sängen men ofta är rädslan onödigt stor, monstret är bara en dammråtta.

“Courage is being afraid but going on anyhow.” Dan Rather

Story telling.

Publicerad den av makikely

Det finns kurser i storytelling om hur ord kan användas för att skapa levande berättelser tagna ur verkligheten för att skapa intresse och igenkännande runt produkter, personer, platser. Storytelling är marknadsföring med känslomässiga bilder och upplevelser.

Jag har alltid fascinerats av ord, av deras makt att färga tavlan av hur vi mår. Man kan glädja med ord, man kan såra också. Man kan lyfta upp någon eller krossa en självkänsla. Min hatkärlek till ord är det som har drivit mig till att utbilda mig till samtalscoach för jag fascineras även av människor och deras historier. Alla bär vi på många berättelser, lyckliga eller sorgsna händelser, minnen som är mer eller mindre utsmyckade av känslorna vi har klätt dem med. När jag coachar så går jag runt och letar efter små luckor i någons berättelsehus, jag knackar försiktigt med nyfikna frågor och när jag hör att handtaget rör sig så vet jag att vi kan börja öppna ett fönster eller en dörr och jobba tillsammans med att städa i det som har fastnat.

I min blogg tänkte jag berätta om egna erfarenheter, tankar och ge lite allmänna råd om hur vi alltid kan hitta ljus i den mörkaste vinternatten. För ljuset finns även när solen sover.