Vilken vecka!!!
För en vecka sedan, i söndags kväll gick jag och la mig i god tid för att orka gå upp kl.6 dagen efter. Mannen och jag hade slitit långa arbetsdagar i två korta veckor för att göra i ordning min dröm: livstilsbutiken. Måndag skulle vara en stor dag, början på ett nytt äventyr, första raderna i ett nytt kapitel.
Mitt i natten kom ett meddelande, jag brukar stänga av ljudet men av någon anledning så såg jag att skärmen lyste. Det var beskedet om att min storebror hade dött. Han hade legat sjuk länge på ett stort sjukhus i Paris och hamnat i koma på fredagen. Min första tanke var ”Skönt för honom att sluta kämpa, han ville inte leva längre.” Sen tänkte jag vad märkligt med alla start och slut i mitt liv. När jag gifte mig med min sons pappa dog min far, när mina tvillingar föddes dog min mor, och nu när jag skulle fira att en dröm blivit verklighet dog min bror.
Glädje och sorg. Gammalt och nytt. Minnen och framtiden. Ljuset och mörkret. Återvinning. Oändlighet. Livets cirkel.
Jag var inte speciellt nära min bror, ännu mindre senare åren. Jag ville så gärna försöka få idealbilden av oskiljaktiga storebror och lillasyster och kompromissade mer än mitt hjärta ville för att lyckas. Men vi har mest samlat på tråkiga händelser som jag inte vill minnas. Jag tog slutligen avstånd när jag träffade honom för sista gången (jag visste redan då att det skulle vara sista gången) i december förra året när han kom till Frankrike för att bli inlagd för observation. Jag konstaterade igen hur olika vi var, hur ofta han hade manipulerat mig till att göra saker emot min vilja, hur han alltid lyckades ge mig dåligt samvete för sättet jag ville leva mitt liv, det var alltid mitt fel om någonting inte blev bra. När vi tog farväl så menade jag adjö för alltid. Jag hade rätt.
När han beklagade sig till vår släkt, fick jag en del kritik från dem som tyckte att jag var hjärtlös och självisk. Dem som ville att jag skulle omprioritera och släppa allt jag hade för att åka till Paris och ta hand om honom, för ”han var ju trots allt min bror!”. Ingen frågade hur eller om jag hade möjlighet till det. När jag undrade varför de tyckte att det var min plikt att ta hand om en äldre bror som aldrig brytt sig om mig när jag hade det tufft så fick jag svaret: ”För att din mamma var godheten själv och du är lik henne på många sätt. Och du vet hur hon älskade honom.” Kristallklart.
Nu när han dött så kom rösterna igen: Hur kunde jag vara så kylig och känslokall och tycka att det är viktigare att komma igång med min affärsrörelse. För bara ett par år tidigare hade jag säkert knäböjt inför pressen och lämnat allt för att visa att jag är snäll, osjälvisk och generös. Men nu prioriterade jag framtiden och bestämde att ge mitt lilla företag den bästa möjliga starten. Jag försökte ändå förklara mitt beslut för dem som ville höra och slutade svara dem som anklagade mig för hjärtlöshet.
Skulle det verkligen vara bättre att befinna mig vid hans sida när han nu var död trots att jag valde att ta avstånd när han fortfarande levde?
Skulle jag vara en bättre människa om jag flög över för att visa mig på avskedsceremonin?
Bara för att han var född av samma föräldrar som jag betyder det inte att vi var mer än syskon. Familj för mig är människorna jag älskar och som älskar mig, de som finns när solen skiner och när det stormar, de som kanske inte tycker att allt jag gör är fantastiskt men som ändå tycker om mig.
Vi födds i en familjekonstellation men det gör oss inte oskiljaktiga. Vi behöver inte ha samma efternamn, vi behöver inte ens vara från samma land eller ha bott i samma mage (adopterade syskon kan älska varandra). Vad är egentligen en familj och hur förtjänar man titeln förälder? Tänk, när man gifter sig så blir man familj med den man byter ring med och släkt med deras släkt, men alla ”familjeband” bryts efter skilsmässan. Man kan fortsätta att vara mor och far till gemensamma barn utan att vara en familj. Varför skulle det vara annorlunda bara för att man är syskon? Vad gör ”blodsband” till något obrytbart? Antingen tycker man om varandra eller inte.
Livet ger inga ångerveckor eller öppet köp. Det gäller att leva nu i alla ögonblick vi får. Det som händer kan inte spelas om, målas över eller suddas bort. Jag har ingenting att förlåta min bror, han hade sina skäl att göra som han gjorde. Jag behöver inte ens förstå. Det jag vill förstå är vad jag egentligen känner för jag grät inte när jag lämnade honom i Paris och jag har fortfarande inte gråtit. Ändå så känner jag en sorg över ett liv som tog slut, en kropp som misshandlades under många år av dåligt leverne, en briljant hjärna som blev elak och paranoid, en relation som kunde gett oss båda så mycket värme. Vi hade bara varandra när våra föräldrar dog.
Det är tragiskt hur många människor som poppade upp på sociala medier när de fick reda på att min bror hade lämnat jordelivet. Helt plötsligt kom det lovord och kärleksförklaringar till en fantastisk varelse, samma person som de inte hälsade på när han var dålig och sjuk. Om min bror var den de beskriver så har jag gått miste om en otroligt omtänksam, givmild, vitsig och intressant person för det var inte mannen jag var syster till och det gör mig väldigt ledsen om det fanns en annan sida av honom som jag aldrig fick uppleva.
Men det är kanske som min väninna Eva säger: ibland kan man svettas tårar. Och svettas har jag gjort i veckan, inte bara i vårt torkugnsvarma kök men även på yogamattan. För butikens öppningsvecka tajmade givetvis överens med en lärarkurs om yogaterapi som jag så gärna ville delta i. Allt eller inget…?
Jag är väldigt tacksam för allt som skett i veckan, all glädje, sorg, trötthet, ilska, skratt, stress, allt nytt jag har lärt mig av mina kollegor, allt gammalt som hittat till ytan och som jag hade lagrat i min kropp, all kärlek från yogisar och kunder, all tid jag har fått spendera med min man. Det finns ingenting jag vill ändra på, suddas bort, skriva om.
Tack!
“They say (she had read somewhere) that no one ever disappears, up in the atmosphere, stratosphere, whatever you call space–atoms infinitely minute, beyond conception of existence, are up there forever, from the whole world, from all time.”
― Nadine Gordimer
