När drömmar blir till verklighet, på riktigt!

Publicerad den av makikely
#magichappens yoga Myoga Dreams

Av personliga skäl, lämnade jag en tjugoårig anställning i vintras. Under halvåret som följde har jag kört mycket mental styrketräning (och en del fysisk återhämtning också) för att hitta min rätta plats, någonstans jag kan vara mig själv och tillåta andra att vara som de är. Jag vet inte hur många gånger jag har suttit och tittat ut över vattnet, bort mot horisonten och frågat mitt hjärta och min mage: Vad ger mitt liv mening? Vad är min lycka, utöver det självklara, kärleken till mina barn och till min sambo.

En natt i Fjällbacka, för ett tag sedan, satt min livskamrat och jag på en uteplats med en värmande kopp te och en kall öl, när himlen helt plötsligt öppnade sig och blixtrade med arga dunder. Lika plötsligt fylldes hela mitt väsen med en bön till Universum: “Kom igen, låt förändringen ske nu och skaka min trötta värld!”

Och tro det eller ej, saker började hända, oväntade möten med människor som öppnade nya dörrar och böcker som gav nya insikter, känslan av att allt var möjligt vann över framtidsoron. Min kärlek till yoga blev ännu tydligare, mitt behov av att skriva starkare, min relation till min kropp ödmjukare. Punkterna på min bucket list (finns att läsa i ett tidigare inlägg) prickades av, bl.a. resan till Machu Picchu och att skriva en barnbok (fast listan är oändlig, den fylls ju på i samma takt som den stryks).

Och nu kommer vi till dagens stora tjoohooo.

Jag jobbar som samtalscoach och jag älskar att hjälpa mina klienter hitta lösningar och nya möjligheter men jag har saknat att ha arbetskollegor och mycket folk omkring mig. Jag hade därför bestämt att hitta en verksamhet som skulle komplettera coachingen. Ett första försök misslyckades, någon annan bjöd mer pengar. Jag blev arg och besviken men kände samtidigt en lättnad, någonting hade inte stämt från början. Ni vet, det där med ”magkänslan”.

För några veckor sedan satt jag i soffan med en varm och lite svettig laptop i knät och ställde upp i plus och minuskolumner alla sidor av en affärsrörelse jag eventuellt ville ta over.

Då ringer mobilen.

– Hej det är Anna*, vad gör du? Vill du fortfarande hitta på något kul att göra? För jag tänkte att du i så fall kunde ta over butiksdelen av vår Community så jag kan koncentrera mig på det jag brinner för, yogan?

Jag hörde mig själv svara: Javisst! Sen tänkte jag: Oj! Vad sa jag nu?

Vi bestämde att träffas och vi pratade om hur vi skulle lägga upp samarbetet. När jag kom ut till bilen så bara brast allting för mig. Mina glädjetårar bara trillade nerför mina kinder och den känslan kommer jag aldrig att glömma.

Två dagar senare åkte jag iväg till Peru med min äldste son. Att få uppleva Machu Picchu och förverkliga ytterligare en dröm orsakade flera glädjetårar (Jag kan inte minnas att jag har varit så emotionell som senaste veckorna, det känns som att alla känslor sitter utanpå huden och minsta hjärtslag väcker tårar.)

När vi kommit hem igen började min sambo och jag planera för butiken och jag sa: ”Tänk om vi kunde slå ihop oss med café-delen, då skulle det vara ett komplett wellness-koncept.” Dagen efter var en söndag och alla mina barn skulle som vanligt komma på middag. Jag berättade om butiken och förberedde efterrätten. Då ringer mobilen igen och Anna frågar: ”Tjejerna i cafét undrar om du är intresserad att ta över efter dem?”

Vad tror ni jag svarade?

I augusti kommer en av mina absolut roligaste drömmar att gå i uppfyllelse: jag ska driva en egen wellness butik! Ett ställe där alla mina värderingar får utrymme: fysiskt och själsligt välmående, kärlek till andra och mig själv, nyfikenhet för det kända och okända, omsorg för min omgivning men även en större helhetsbild.

Så overkligt men ändå så sant. Det är en utmaning för jag kan inte allt, en stor ekonomisk satsning men vågar jag inte nu så vågar jag kanske aldrig. Och det är framförallt chansen att förverkliga en dröm. Jag är så ödmjukt tacksam att få jobba med ett gäng underbara Myoga-tjejer med olika erfarenheter och kunskaper och jag är fantastiskt peppad att förvalta det som Open New Doors** har startat igång i cafét. Jag tror väldigt starkt att det blir en framgångsrik kombination (och blir det inte det så har jag i alla fall vågat försöka).

Som de säger: Be careful what you wish for…!

* Anna Bjärkvik, Myoga i Jönköping och Habo
** Li Karlsson och Erika Frost, Open New Doors i Bottnaryd och Göteborg

Förlåt mig!

Publicerad den av makikely
Machu Picchu Hiking Forgiveness

När jag gick bland Andernas massiva berg och gröna platåer försökte jag memorera hållplatsernas namn och några ord på quechua: Ollantaytambo, Pacamayo, Urubamba, Inti Punku, Machu Picchu. Orden blev som ett mantra i rytm med mina steg. Den (för mig hög) fysisk ansträngning försatte mitt sinne i någon sorts meditation eller trans. Jag började komma ihåg ”glömda” händelser från mitt tidigare liv (jag menar när jag var yngre och inte en reinkarnation), från barndomen på Madagaskar, student- och ungdomsåren i Paris, Schweiz och Italien, och även vuxentiden i Sverige.

På vägen upp till 4 215m var min kropp trött och svettig och min själ gjorde ont. I takt med att dropparna som rann längs ryggraden och mellan brösten rensade bort slaggprodukter började även mina tankar och känslor städas. Hela min hud var salt, av svett och tårar. I vårt vandringsgäng var vi 12 personer: jag, 51 år och elva tjejer och killar i åldrar mellan 27 och 18. När ungdomarna satt och vilade, gick jag sakta, sakta vidare. De kom snabbt ifatt mig, gick om och väntade igen vid nästa hållplats. Tröttheten och monotonin gjorde att det ibland kändes som om jag inte var riktigt vaken, jag fick tillbakabilder som liknade drömmar. Jag pendlade mellan upplyft leende och andfådd ledsenhet med inslag av tårblind ilska.

Tankarna trängde sig mellan mina nya quechuanska ord. Jag har inte alltid varit snäll mot mig själv. Jag har alldeles för ofta piskat mig fram till det jag försökte vara för att bli älskad men som inte alltid var jag. Jag har låtit andra rita min karta och undrat varför jag gick vilse. Jag har ljugit för mig själv om vad jag behövde och blivit ledsen när jag fick som jag önskade. När jag blev sjuk (utmatningsdepression är ett sjukdomstillstånd) och läkaren ville sjukskriva mig så vägrade jag stanna till. Jag vågade inte möta sanningen om hur ensam jag kände mig och hur trött jag var på att kämpa för att hålla upp fasaden. Jag valde att inte höra mitt hjärta gråta och jag stängde av mina sinnen för att inte lyssna på kroppen.

Sista natten på campingen sov jag knappt. Delvis för att någon av tjejerna i tältet bredvid snarkade så högt och kraftfullt vibrerande och delvis för att jag översköljdes av känslor av vemod, skam, sorg, ånger och slutligen, beslutsamhet och hopp. Livet blev som det blev och jag har alltid gjort mitt bästa under rådande omständigheter. Jag fick det jag vågade be om för det är så det är, är man tyst så hörs man inte.

Tyst och stilla började jag gråta (jag ville inte väcka min son som vilade i sin korviga sovsäck) och fram kom en bön.

Förlåt!

Jag förlåter mig själv

för allt elakt jag har sagt om mina drömmar och behov

för att jag har ibland svält eller tvångsmatat min kropp

för alla brutna löften jag har förlåtit

för alla timmar jag har väntat på en man som var hos en annan kvinna

för alla pengar jag blev lurad på av släkt och vänner

för all villkorlig kärlek där jag inte fick min beskärda del

för alla människor jag har försökt behaga

för alla lögner jag har trott på

för alla gånger jag har velat säga nej men tvingat mig själv att göra tvärtom

för att jag inte har älskat mig själv och för ofta valt bort mitt eget bästa.

Förlåt! Det ska aldrig ske igen.

Nu vet jag att jag är värd all kärlek i världen. Inte bara ifrån andra men mest ifrån mig själv. Jag kommer att leva med mig själv resten av livet (yep!) och det blir roligare om jag är min bästa vän och supporter. Så från och med nu ska jag alltid vara den viktigaste personen i mitt liv för jag är värd glädje, ro, ljus, värme, sanning och kärlek. Precis som alla andra människor på Jorden, utan åtskillnad av något slag – särskilt inte i fråga om ras, hudfärg, kön, ålder, social status eller tro.

#regnbågskärlek #loveistheanswer

” When you forgive, you in no way change the past – but you sure do change the future.”

~Bernard Meltzer

My eulogy.

Publicerad den av makikely
Eulogy After death Minnestal Efter döden

”Death is nothing at all”.

I natt drömde jag att jag var på min begravning. Konstig känsla men jag vet nog varför. Jag har nyligen delat en text skriven av Henry Scott Holland på facebook, ni har säkert sett den på andras väggar, de har tendens att sprida sig. Som kommentar till texten skrev jag att jag skulle vilja ha den läst på min begravning och min väninna utmanade mig att skriva ett eget minnestal. Jag får fundera vidare på det.

Jag kommer ihåg när alla satt i kyrkan (många fick stå utanför) och skulle ta farväl av kroppen som låg i en kista, kroppen de ville få mig att tro var mamma. Prästen berättade om hennes liv som dotter, syster, hustru och mor. Han påminde oss att många år tidigare stod hon som en ung och vacker brud i samma kyrka. Att hon, ett par år senare, höll min bror över dopfunten. Samma vackra kvinna, ytterligare några år efter, försökte trösta mig när jag gallskrek i famnen på min gudmor. Och nu, låg samma kvinna i sin sista säng, på väg in till Dödens rike. Inte ens prästen kunde hålla sina tårar men jag vägrade gråta. Delvis för att jag inte fick för min morbrors fru, hon hade beordrat mig att sluta tycka synd om mig själv. Jag skulle behärska mig för att kunna hjälpa mormor istället. Men framförallt så kunde jag inte gråta för jag vägrade tro att mamma var död. Hon hade lovat att skriva så jag väntade på att hon skulle göra det. Hon kunde inte ha lämnat mig utan att säga ett ord.

Rädslan i mitt bröst var som ett litet barn som flyr gråtandes, springer iväg och hoppas att någon fångar och tröstar den. Var jag ensam nu när alla trodde att mamma var död? Sorgen som jag förträngde var som en stor röd boll som växte och växte och tryckte hårt inifrån min bröstkorg och ville spränga mina revben. Men jag ville inte, jag fick inte gråta. Gjorde jag det så skulle hon dö på riktigt. Och jag skulle gå sönder.

Men hon var död och någonting i mig blev trasigt. Jag vet inte riktigt vad men en viktig pusselbit fattades. När vi har väldigt ont i livet så säger vi att vårt hjärta brister, ”it broke my heart”. Kan hjärtat gå sönder? Att gå sönder och bli hel igen – är det möjligt? Och vad är hel?

Att vara hel och levande och sedan dö, att från en sekund till nästa, gå över en osynlig gräns och sluta andas – betyder det att det är slut?

Om det är slut, hur går man vidare efter någon man älskar dör? Hur kan man veta vart de tar vägen? Vad finns kvar? Vad hade mamma velat lämna efter sig? Vad var hennes sista tankar innan hon dog? Vad hade hon velat säga mig? När det blir min tur att dö, vad vill jag att mina barn ska komma ihåg? Vad tror jag händer efter döden?

När jag var barn ville jag tro att jag skulle sitta på en magisk plats högt, högt ovanför molnen och mötas av horder av genomskinliga, skimrande varelser som talar till mig utan att använda ord. Himmelsk telepati. Idag finner jag tröst i att tro att vi är själar före födseln och efter döden. Att det jag kallar ”själ” existerar med eller utan vår kropp. Att när vi dör, så är det bara kroppen som dör. Att själen är evig och fortsätter existera i andra energiformer.

Jag är ingen vetenskapskvinna men om jag ändå skulle försöka förklara min tro på efterlivet så vill jag beskriva det som att det vi kallar himlen har en annan frekvens än jorden. Det finns olika frekvenser som samexisterar. Precis som det finns radio-och tv-vågor som passerar runt och genom oss just nu. Jag kan inte greppa att döden skulle existera som ett definitivt avslut för jag vet inte hur ”definitivt” känns. Jag pratar inte om reinkarnation men om något som liknar ”energiåtervinning”, jag tror att livet har ett kontinuerligt förlopp utan start och slut, ett kretslopp.

Förutom min teori om energiåtervinning, vad skulle jag vilja säga till mina barn när jag dör?

Mina älskade, när jag nu ska byta energiform, tänk på min död som en övergångsfas. Som när kompost förmultnar för att ge näring till nästa äppelskörd. Som när regnvatten förångas i solen och blir till en gas eller när kranvatten kondenseras till vätska och kan frysas till isen ni tar i er drink.

Var inte oroliga, jag finns för alltid hos er. Jag är inte borta, jag fortsätter i en annan skepnad, som luften ni andas, solnedgången ni tittar på, värderingarna jag har gett er (och även dem ni har valt bort), minnena vi har byggt ihop (de glada lika mycket som de sorgliga), ansiktsdragen ni ser i varandra och kanske vidare i era barn. Ni är gjorda av mig som era barn blir en del av er, vi kommer aldrig att ta slut.

Jag slutar inte att älska er bara för att mitt hjärta slutat slå. Jag smeker era kinder med en vindpust. Jag lovar att hälsa på i en dröm eller en tanke. Jag följer med er när ni reser och jämför med platserna vi har besökt tillsammans. Var inte rädda att jag försvinner så länge ni kommer ihåg mig.

Så, gråt farväl till min kropp som har slutat andas och välkomna min eviga kärlek till er med ett leende.

“The life of the dead is placed in the memory of the living.”
~Marcus Tullius Cicero

Sluta kämpa och släpp taget.

Publicerad den av makikely
Let go Släpp taget Acceptance

Att leva i det förflutna innebär inte sällan mycket onödig smärta. Trots det så är det många gånger vi går tillbaka och river i gamla minnen. Även om vi rent intellektuellt kan förstå meningen med att släppa taget om det förgångna, är det ofta mycket svårt att göra detta rent känslomässigt. En av livets svåraste utmaningar är att släppa taget och sluta ödsla tid och energi på sådant som redan har passerat.

Lika viktigt är det att släppa taget om bestämda tankar om framtiden. Vi har så svårt att acceptera att allt som finns är nuet, att det som skedde igår redan är borta och att det som kommer imorgon är okänt. Det magiska med livet är att det egentligen bara pågår nu. Nuet är det enda vi kan ha någorlunda kontroll över.

Många av oss bestämmer redan som barn att vi kommer att ha ett jobb, gifta oss, skaffa hus och barn och sommarhus och kanske båt för att vi har bestämt att det är så ett lyckligt liv ska se ut. Vi har våra bilder om hur saker och ting ”borde” se ut. (Borde, vilket farligt litet ord! Dags att avskaffa det kanske?) Jag tror mer och mer att äkta kärlek, äkta frihet är när vi kan släppa taget om alla ”borde” och koncentrerar oss på hur vi vill känna oss, vad som gör oss lyckliga.

Har ni hört om apan och bananen? Det sägs att i Indien så fångar man apor på följande sätt: först gör man ett hål i en kokosnöt, ett hål så pass stort att en apa kan få in hela sin hand. Sen fäster man en banan i ett snöre inuti själva kokosnöten och sedan hänger man fällan i ett träd. När en hungrig eller nyfiken apa som vandrar förbi vill ha bananen så sticker den sin hand i kokosnöten, greppar tag i frukten och försöker få ut den. Men hålet är bara lagom stort att sticka in handen men inte stort nog att få ut en knytnäve som håller i en banan. Allt apan behöver göra för att bli fri är att släppa taget om bananen.

Men de flesta apor gör inte det. De står kvar och tjurskalligt håller i ”sin” banan och blir då infångade.

Symboliken i denna historia är applicerbar även till människor. Vi håller så hårt i det vi har eller i det vi vill ha och går miste om andra möjligheter. För apan är bananen bara en symbol av vad den vill ha: mat. Släpper apan bananen och går fri så kan den hitta någon annan mat, kanske inte nödvändigtvis en annan banan men någonting som ger vad den verkligen behöver.

När vi vill ha ett hus nära havet så kan det vara känslorna havet och huset representerar som är viktiga, inte hur huset ser ut eller vilket hav det är. Huset kanske föreställer trygghet och havet frihet. Vi kanske aldrig hittar huset om vi låser oss fast till ett visst utseende och en bestämd placering för det. Om vi däremot bjuder in känslan vi vill uppleva så tror jag att både hus och hav så småningom kommer fram.

Jag kommer ihåg hur arg och besviken jag var på min pojkvän en gång. Jag var 19 år, satt i bilen någonstans ute på landet, trött och hungrig, och grät hejdlöst och hickade otröstligt att jag saknade mamma. Han skrek till mig att sluta gråta och att släppa taget om min mor. Hon var död sedan länge och om jag fortsatte gråta så skulle hennes själ aldrig få vila i fred för jag höll henne fast. Jag bestämde den natten att jag inte skulle sakna henne mer och acceptera att jag var moderlös. Några år senare träffade jag min nyfunna syster (min pappas dotter som jag inte visste fanns). Hennes mamma, Odette, och jag kom varandra väldigt nära. Då förstod jag att min längtan inte var efter min egen mor (som jag knappt kände eftersom hon dog när jag var så liten), det jag behövde var en mammas kärlek och det fick jag. Alldeles för korta år tyvärr för Odette var gammal och sjuk.

När jag tänker efter så är det nog så med mina barn också. Jag ville ha barn så fort det bara var möjligt och jag fick tre underbara livsgåvor. Men det är inte att föda barn och bli mamma som var mitt behov, det var (och det är) att ge all kärlek som jag inte kunnat ge någon annan på samma villkorslösa sätt.

Att släppa taget efter det vi mest vill ha är kanske bästa receptet för att bjuda in det vi mest behöver? Och jag menar inte att vi ska sluta drömma, visualisera eller önska. Jag vill bara uppmuntra oss till att känna efter: Hur vill jag må? Vad gör mig lycklig?

När är du apa och vad är dina bananer?

The road not taken

Two roads diverged in a yellow wood,
And sorry I could not travel both
And be one traveler, long I stood
And looked down one as far as I could
To where it bent in the undergrowth;

Then took the other, as just as fair,
And having perhaps the better claim
Because it was grassy and wanted wear,
Though as for that the passing there
Had worn them really about the same,

And both that morning equally lay
In leaves no step had trodden black.
Oh, I kept the first for another day!
Yet knowing how way leads on to way
I doubted if I should ever come back.

I shall be telling this with a sigh
Somewhere ages and ages hence:
Two roads diverged in a wood, and I,
I took the one less traveled by,
And that has made all the difference.

~Robert Frost

Jag är inte rasist men…

Publicerad den av makikely
Racism Diversity Oneness

Hur ofta hör vi inte den inledningen i diskussioner mellan människor när samtalsämnet handlar om någon av annat ursprung? En del människor menar att just denna fras är bevis på att man till 100 % är rasist.

Vad menas egentligen med ordet rasism? Vad innebär det? Eller ska man kanske fråga tvärtom, vad är motsatsen till att vara rasist?
Om motsatsen till rasism är att se och erkänna alla människors lika värde så är det rasism när någon anser att personer som kommer från ett annat land eller har en annan etnisk bakgrund har ett annat människovärde.

Jag har själv varit offer för rasism och fördomar, både i mitt hemland (jag har skrivit ett tidigare blogginlägg om mina föräldrars olika hudfärger) men också i Sverige (på grund av min egen färg). Kanske därför har integration och budskapet om alla människors lika värde alltid varit något centralt i mina värderingar.

Ibland har kontakten med fördomar fått mig att småle. Som när jag för länge sedan ringde vårdcentralen för att jag hade haft väldigt hög feber och ont i magen i flera dagar. När det var min tur hörde jag sjuksköterskan säga till läkaren innan jag kom in i undersökningsrummet ”Hon lät inte som en utlänning i telefonen”. Och så började de prata väldigt långsamt och artikulerat med mig. Om jag inte lät osvensk i telefonen varför skulle jag helt plötsligt ha slutat att förstå språket när jag väl var på plats?

Andra gånger har det varit mer uppseendeväckande. Som när vi flyttade till gräddhyllan Bymarken i Jönköping. Vi bodde grannar med en svensk överläkare och hans spritälskande hemmafru som promenerade pudeln ett par gånger om dagen. Hon hade peruk och den satt (och hon gick) mindre och mindre rakt ju senare på kvällen. De hälsade aldrig på mig när jag var själv och när vi flyttade därifrån och sålde huset till en turkisk familj frågade de min dåvarande man hur han kunde sålt till ”sådana” och släppt in dem i grannskapet. Jag var tydligen acceptabel (på nåder?) eftersom jag i alla fall var gift med en svensk, m.a.o. var jag en uppgraderad invandrare.

Ingen sitter säker i båten när inte ens högutbildade människor tänker på hudfärg och ursprung. I många länder svär läkare en speciell läkared (Hippokrates ed) i samband med examen eller då de får sin läkarlegitimation. Så sker inte i Sverige. Ingen svensk läkare har svurit ed sedan 1887. Edens form lovar att iaktta humanitetens bud i sin yrkesutövning, jag tänker bl.a. på punkten: ”Min plikt som läkare skall jag fullgöra mot envar utan att diskriminera någon”. Jag undrar hur vår granne resonerade innan han skulle behandla en icke svensk?

Jag växte upp i ett land där ca 30 % av invånarna är invandrare. ”Gula” från Kina, ”bruna” från Indien och ”vita” från Frankrike. En av dem var min far. När jag flyttade till Sverige var det min tur att vara invandrare och jag trodde själv att jag inte kunde vara rasist för jag var ju rasifierad ! (Någon som förknippas med, och antas ha, stereotypiska karaktärsdrag på grund av utseende eller ursprung kallas i flera sammanhang ”rasifierad” – Wikipedia). Men jag skäms att erkänna att jag har också fördomar, förutfattade meningar och rädslor. Som jag vill se det finns det människor av alla raser och religioner som begår övergrepp och missbrukar sin makt. Jag är motståndare till alla som agerar på ett sådant sätt. Trots min övertygelse så kan jag då och då tänka i etniska stereotyper som t.ex. att asiater är känslolösa och drivna företagare.

Jag vet att dessa reflextankar kommer från min uppfostran och kanske förstärktes de av att mitt land påverkades av kolonialismens idéer om en hierarki av invandrargrupper där européer och vita har högst status och svarta är längst ned på skalan.

En ljus hud förknippas med tanke, rationalitet och taktik. Den mörka kroppen står för muskler och styrka. Strategi och företagsamhet sköts av vita, arbete sköts av svarta. Min mors familj (som var svart i jämförelse med vita européer men ljus i jämförelse med de svarta som hade kommit från Afrika som slavar) behandlade dem med mörkare hy som mindervärdiga. Det skäms jag också för.

Med vetskap om mitt bagage och medveten om mina inlärda värderingssätt är jag hela tiden extra noga med att stanna till när jag märker att jag tänker med reptilhjärnan. Jag vill inte döma någon eller själv bli behandlad utifrån hudfärg eller ursprung. Och jag vill inte föra det vidare.

Vilken framtid har vi att se fram emot om vi lär våra barn att det är det land eller den läggning du föds med som styr om du kan accepteras i samhället eller inte? Det börjar med oss som förälder och vuxna. Det är vi som sätter grunden för våra barns värderingar. De lär sig av vad vi säger (även när vi skämtar) och hur vi agerar. Vår gemensamma framtid är en regnbåge av alla hudfärger.

“No human race is superior; no religious faith is inferior. All collective judgments are wrong. Only racists make them.”
~ Elie Wiesel

Ett brev till Universum.

Publicerad den av makikely
Brev Universum Önskan Cancer

Kära Universum!

Jag är ledsen och förbannad.

Igår på morgonen, fick jag ett tråkigt mejl som berättade att en gammal kvinnlig bekant lämnat denna jord. Hon var 87 år ung och levde för sina djur. Hon trodde mer på dem än på mänsklig godhet. När jag var nyinflyttad i Sverige hjälpte hon mig att anpassa mig till min nya arbetsplatskultur och hon lärde mig grunderna i bokföring så jag kunde göra ett anständigt första jobb. När jag lämnade Stockholm höll vi kontakten rätt tätt i början och sedan mer och mer sällan. Sista åren och efter min skilsmässa skickade vi inte ens julkort till varandra längre men jag tänkte på henne då och då, med ömhet och tacksamhet. Vi glömmer inte människor som har ”sett” oss, människor som har gett oss en plats i sina hjärtan. Jag tror inte att jag kommer att åka på begravningen, jag vill inte säga adjö. Hon får finnas kvar i sitt hus med sina hästar, får och katter. Och i mitt hjärta.

På eftermiddagen, mumsade jag hungrigt på en varmrökt laxsallad. Den lättsamma stämningen, med lite skvaller och härliga skratt, fick ett abrupt avbrott. Genom dörren kom en silhuett som kändes någorlunda bekant och jag mötte ett par ögon som (i mitt minne) inte tillhörde ansiktet de var nedsänkta i. Mot mig, som en skugga i slow motion, kom min yoga-kompis. Jag hade inte sett henne på flera månader och tänkt att hon förmodligen gick andra pass numera. Hon viskade att en smärtsam äggstockscancer hade invaderat hennes kropp och förvandlat henne från en vig och kurvig femtio plus kvinna med tjock vitglänsande hårman till en blek, kutryggig och okänd gamling med kryckor.

Hon gick sakta ifrån vårt bord och satte sig någonstans bakom oss. Jag fortsatte att äta men det smakade inte längre så gott. Jag visste inte om jag ville gråta eller om jag var arg. Jag har gnällt så mycket senaste tiden om att mitt liv är rörigt, att jag har för många tankar i huvudet, att jag inte hittar röda tråden i alla projekt jag påbörjar, att Universum prövar mitt tålamod. Nu skämdes jag och blev skarpt påmind om hur kort livet kan vara och hur viktigt det är att njuta av det som är bra, här och nu. Vår tid på jorden är begränsad, varje dag som går är borta för alltid. Det vi tar för givet kan ändras när som helst.

Vad skulle jag göra om jag plötsligt insåg att det inte fanns någon tid kvar för att göra de saker som jag drömt om? Att det inte ens fanns tillräckligt med tid kvar för att bara drömma om dem? Jag vill inte veta hur det känns att få besked om att jag bara har några månader kvar att leva. Samtidigt så undrar jag vad jag skulle prioritera då.

När jag var tillbaka hemma på kvällen, kom jag ihåg en teknik som har tidigare hjälpt mig att släppa mitt motstånd och fått mig på rätt spår igen. Ibland, när jag känner mig riktigt fast eller desperat, när jag behöver en snabb förändring så skriver jag ett Brev till Universum. Jag sätter mig bekvämt och andas djupt några gånger och sedan börjar jag skriva. Jag berättar där jag befinner mig i livet just nu. Jag listar ut alla anledningar till att jag känner mig i obalans. Vad jag är rädd för. Vad jag inte vill ska hända.

När jag har fått alla rädslor och tvivel ur mitt system, skriver jag vidare och berättar vad jag söker. Vad jag behöver. Vad jag vill ha.

När jag är klar, tackar jag Universum, skriver under och stoppar brevet i ett kuvert. Ibland har jag lagt det i en gul brevlåda, adresserat till Universum C/O Galaxen (ja, jag är lite tokig, jag vet. Så gjorde jag även med barnens listor till Jultomten, det skulle se verkligt ut). Ibland har jag försiktigt lagt brevet i brasan. Andra gånger har jag sparat det i mitt smyckeskrin.

Våra tankar skapar våra känslor. Och våra känslor påverkar hur vi kan få saker och ting att hända eller förändra. Och det är kanske därför vår önskan uppfylls ibland. Oftast spelar det inte roll om jag får det jag önskar, det viktigaste är att jag får lämna mitt låsta, desperata tillstånd i kuvertet och släpper taget.

Ibland ber vi om materiella saker eller praktiska lösningar som vi tror kan göra våra liv så mycket bättre, men inom oss har vi en annan längtan, något djupare. Att t.ex. skriva ett brev (till Universum eller till oss själva) kan hjälpa oss få en vägledning. Någon mer pragmatisk kanske gör en s.k. mind map. Det kan hjälpa att klargöra vad det är vi verkligen vill med hela hjärtat.

Idag tog jag en läs- och skrivdag och på eftermiddagen fick jag dela en kort yogastund utomhus med min kära lärare. Vädret lekte med oss, regn, blås, lite sol och sedan regn igen. När jag skulle ta farväl berättade jag att jag skulle till London över helgen. ”Vilket härligt liv du har!” sa hon. Jag blev tyst och sedan kände jag en lycklig värme sprida sig runt mitt hjärta.

Ja, hon har så rätt, vilket härligt liv jag har!

Önskan, av Karin Boye

Ack låt mig leva riktigt
och riktigt dö en gång,
så att jag rör vid verklighet
i ont som i gott.

Och låt mig vara stilla
och vörda vad jag ser,
så detta får bli detta
och inget mer.

Om av det långa livet
en enda dag var kvar,
då sökte jag det vackraste
som jordlivet har.

Det vackraste på jorden
är bara redlighet,
men det gör ensamt liv till liv
och verklighet.

Så är den vida världen
ett daggkåpeblad
och ini skålen vilar
en vattendroppe klar.

Den enda stilla droppen
är livets ögonsten.
Ack gör mig värd att se i den!
Ack gör mig ren!

A case of lost identity.

Publicerad den av makikely
Lost identity

Identity theft is one of the most widely committed crimes in the world.

How do we define our own identity?

We are all born into different cultures, families and values. Later on we go to college, get a job, some of us get married and we put on new identities related to education, work title, social status. At least, that’s what I did. The man I married was the father of my children and the owner of the company I worked for. We ended up divorcing and a few years later, it became impossible for me to keep my job. So I sort of lost my identity twice within a three years period.

After the divorce, I had the opportunity and freedom to become who I wished to be. I decided to take the chance to remodel my identity and use my experiences to build something new. I made up my mind to move from the city I had lived in the past 20 years and challenge myself to learn new things, meet new people. I also wanted to put space between me and the (place I called) home we had built together and where his new wife had moved in. The day I packed my last box at work, he asked me if I wouldn’t consider staying. Stupid me thought that he was telling me that I was an asset to the company and that he still needed my skills. I was flattered, I felt important and I decided to stay.
I shouldn’t have.

Life went on, sweet and sour like it often is. They say there are no happy divorces and ours was no exception but somehow I thought we would stay friends (enough). Most hurtful was losing the dream of a family, my fantasies about grandchildren visiting and sleeping in their parents’ old rooms, the places we would travel with them. Another sad consequence of the breakup was losing people I thought of as friends who stopped talking to me because I was no longer “someone’s wife”. But all in all, I was happy to have a good job, a cozy apartment, enough nice persons to call friends and a wonderful, caring new companion.

But then came next “separation”. To be honest, I felt it coming. Attitudes, atmosphere, rumors, a lot of changes and then the crack, a nasty argument and I was out of my working place in one day – after 23 years. When you don’t get it the first time, life makes sure you understand it with a clear, new message: it was time for me to move on.

I knew that losing a job is never easy and can cause more distress than just a shrinking income but I had never experienced it personally. It took me a few weeks to understand it was over, like for real. And that I was not on holidays.
At first, I was relieved, I would never again have to face the hatred of the man I (will always) share parenthood of my children with. But, shortly after, I started waking up in the mornings with anxiety attacks. There I was, fifty years old, having worked all my life in the family business, doing my share to make it grow (from thirty-five employees when I started to almost six hundred when I left) and now I would have to find out what to do instead. Being out of work was a terrible feeling, in certain ways I lost my grounding, my footing, my definition. It gave me a sense of insecurity and made me question my place in this world.

‘Who was I? Where was I going? What was I good at? Who did I want to be? What would I do next? What would I do tomorrow morning at 8:00? Would I get up? Would I stay in bed?’ I had not lost a job; I had also lost a big part of who I was.

I felt angry, hurt, panicked, rejected, and scared. I had to use all my experience of coaching other people to remember what I preach, “We are what we think”. If we belittle our achievements and sense of worth with thoughts like “I am too old, I will never find a better job” or “What do I have to offer?” then we prevent ourselves from moving forward. I had to reroute my thoughts and focus on “What’s in this challenge for me?”, “How do I want to start the next chapter of my life?”.

I also tried to remember that many, if not most, successful people have experienced major failures in their careers and turned those failures around by learning from the experience, and trying again. To create the new me, I sat down (or went for long walks) and wandered through some major soul-searching to discover what I truly like doing most. Because, after all, I know we become very good at doing what we love. I wrote my résumé ten times before recognizing the person in it. Trying to define who I was in a CV made me understand how much I valued being the boss of me. More and more often I woke up thinking what a great opportunity it was to make a change, to do something different.  Not necessarily better, but different, something that can inspire me to move forward, maybe a small business, a new education, or stay-at-home-for-a-while-and-write-my-book dream.

There were many things I did to take control of the situation and maintain my spirits:

  • I kept a regular daily routine with a “start” and an “end”.
  • I took care of myself with better food and more exercise, a sweaty walk in the woods is a powerful mood and energy booster.
  • I got plenty of sleep.
  • I prioritized my yoga practice.
  • I took the opportunity to rethink my career goals and rediscover what would truly make me happy.
  • I walked with my kind neighbor (and her sweet dog) and talked to her about what I was going through. I didn’t want her to offer solutions, just be a good listener. The simple act of sharing made me feel better.
  • I wrote about my feelings, expressing everything as they felt.
  • I stopped beating myself up or criticizing or blaming myself for not leaving the first time I had the chance to.
  • I listed my positives, focused on the things I can control and looked for the silver lining. What could I learn from the experience?

Our jobs are much more than just the way we make a living. They influence how we see ourselves, as well as the way others see us. Our jobs give us structure, purpose, and meaning. That’s why job loss and unemployment is one of the most stressful things one can experience. I am so grateful to have friends and family who helped me remember I was more than my old life, more than my old job. I am also grateful for this experience, it will help me understand (and help) my clients if they ever end up in between jobs. And I am mostly grateful for the opportunity to try new things, like running my own little business.

And I will keep in mind that, if something doesn’t work out, there will be other ways.

“Life is like dancing. If we have a big floor, many people will dance.
Some will get angry when the rhythm changes. But life is changing all the time.”
~ Miguel Angel Ruiz

Är du lycklig?

Publicerad den av makikely

Lycka är på sätt och vis ett provocerande ord, men vad är egentligen lycka och hur blir vi lyckliga?

Ett ämne som ofta diskuteras är ”lycka”.
Vad är lycka? Hur definieras den? Hur blir du mer lycklig? I vår filosofiklass var det flera som svarade med saker som ”att vara frisk, att ha ett intressant jobb och en stadig inkomst, att ha goda vänner och en familj som bryr sig” osv. Vår lärare berättade att varje tanke åtföljs av en molekyl som påverkar vår biologi. Våra tankar påverkar m.a.o. vår lycka rent fysiskt. Hur mäter man då lycka?

Jag tror inte att man kan det. Lycka betyder olika för olika personer, det är inget konkret utan någonting som man benämner olika tillstånd med. Det är en känsla. Det går därför inte att ge en exakt definition av vad det innebär att vara lycklig. Vad gör oss nöjda och belåtna? Var finns glädjen i livet? Är det mer fritid, bättre jobb, större hus, flera upplevelser? Är det känslan av framsteg mot önskvärda mål? Många tror att pengar har en stor betydelse för att vara lycklig. Men vem är rikast, den som har mest pengar eller den som har mest tid?

Vi har ofta uppfattningen att lycka är ett tillstånd som är beroende av yttre omständigheter. När solen skiner är vi lyckliga och när det regnar känner vi oss olyckliga. Alla människor gör försök att skapa lycka i sina liv och behålla känslan för evigt. Men jag tror att vår strävan efter att fånga kvar stunder av lycka för att till varje pris undvika ”olycka” är i slutändan bästa receptet för att bli just… ja, olycklig. Alla våra ansträngningar att tänka positivt och utrota allt negativt förhindrar att vi blir lyckliga (vilket egentligen var målet.) Det finns så många självhjälpsböcker som kommer med snabbfix-recept på evig lycka.

När jag fick diagnosen ”utmattningsdepression” för många år sedan vägrade jag att acceptera att jag mådde så dåligt. För mig betydde det att jag var svag och självömkande. Jag vågade inte ens berätta att jag var sjukskriven och gick till jobbet i alla fall. Jag läste massvis med måbra-böcker som förstärkte min åsikt om att negativa känslor skulle drivas ut med positiva tankar. Ville jag gråta skulle jag titta mig själv i spegeln och låtsas le och skratta. Var jag utmattad skulle jag ändå tvinga mig ut i skogen och försöka jogga. Förnekelseterapi och viljepiska. Och visst hjälper det att försöka hitta motsatskänslan till något negativt men vi ska även erkänna att det inte alltid är solsken och sommar, det kan storma ibland. Och det är som det ska.

För ett par år sen läste jag en artikel om Russ Harris och köpte hans bok The Happiness Trap (Lyckofällan på svenska). Den kan jag varmt rekommendera om du känner som jag gjorde då, att det är svagt och fult att ha dåliga dagar. Idag vet jag att det inte är möjligt (eller ens nyttigt) att vara konstant lycklig, eller att sorg aldrig får drabba oss. Jag vet att den som befinner sig ständigt bland rosa små moln tränger undan viktiga känslor och blundar för mycket. Däremot menar jag att man trots att världen ibland är tuff och hård kan finna någon slags grundlycka, ett tillstånd som kommer inifrån, en stark kärlek till sig själv och omvärlden. En trygg plats inom oss där vi känner oss värdefulla, även när livet drabbar oss som värst. Verklig lycka är inte kopplad till materiella ting och är helt oberoende av yttre villkor.

Lycka är att kunna gilla läget – och sig själv, i nöd och lust. I stället för att försöka ändra på världen ska man ändra sin inställning till den. Det vi kämpar emot har en tendens att bli starkare. Försök inte att undertrycka känslor och tankar som du inte tycker om, som skrämmer dig. Bjud in dem, låt de riva ner dina skydd, låt de komma och sedan gå av sig själva när de har gjort sitt. Alla känslor har ett budskap till dig. Alla händelser i ditt liv har en betydelse, en mening.

Lycka för mig är nog just det: att se en mycket djup mening med mitt liv. Och känna tacksamhet för att jag i vått och torrt får vara med ett fantastiskt äventyr som heter Livet.

Så vad är din lycka? Vad är viktigt för dig? Vad ger ditt liv en mening?

“Happiness is not something ready made.
It comes from your own actions.”
~ Dalai Lama

Give me the good news first…

Publicerad den av makikely

…eller att välja att vilja viljan att välja. 😉

Idag tog det lite tid att väckas av solens skarpa ljus, jag drömmer så intensivt om nätterna så jag glömmer nästan att vakna ibland. Jag försökte som varje morgon (en dålig vana tycker jag mer och mer) att titta igenom huvudnyheterna i ett par nättidningar och ögonen bläddrade förbi så mycket elände, överallt, krig, olyckor, sjukdomar mm. Jag blir så ledsen och trött på all ondska och allt elände som skrivs om. Det gör det svårt att upprätthålla tron på det goda samtidigt som det är just därför vi inte får blunda. Låtsas vi att det inte finns så tror jag eländet skulle växa ännu mer. Tittar man eländet i ögonen och väljer att försöka förändra den så kan något bli bättre.

De flesta av oss (om inte alla) har olika önskningar om förändringar i våra liv. Det kan handla om att vilja ha bättre hälsa, mer pengar, lägre vikt, nytt jobb, ny partner, you name it. Oavsett vad det är som vi önskar förändra, så kräver det att vi förändrar något i vårt sätt att leva, vårt sätt att tänka. Vi måste välja förändringen. Saker blir inte bra av sig själva, Universum är stort och magnifikt och det kanske finns något som heter ödet och slumpen men jag tror det är säkrast att tänka att det är våra val som styr vad som blir konsekvenser i våra liv.

Jag jobbar som samtalscoach inom Psykosyntes. Att välja att använda sin vilja (för att förändra och förändras) har en central roll inom psykosyntesen. Vi har alla en historia som har format oss på gott och ont och som alltid finns med oss i våra dagliga liv. Det är vårt val hur vi vill att det onda ska påverka oss. Det kan bli en erfarenhet som ger insikt eller en tung slöja som täcker våra ögon. Även att låta bli att välja är ett val (fast kanske ett omedvetet sådant).

Kan man välja sin vilja?

Den fria viljan är en ständigt återkommande fråga som tenderar att blåsa upp när man, efter några glas vin, vill vara lite filosofisk av sig. För mig innebär den fria viljan möjligheten att förverkliga det jag har valt. Fri vilja är inte nödvändigtvis något storartat hjältedåd och här tänker jag t.ex. på någon som Jean Samuel och andra överlevande från Auschwitz där drygt 1,5 miljoner gasades ihjäl. Det finns en fantastisk vilja hos dem som överlevt kriget och sett nazismen på nära håll att göra allt för att förhindra en upprepning. Jag minns när Jean Samuel steg upp i talarstolen när Europarådets parlamentariska församling höll sin session i januari 2005. Han såg så gammal och skör ut men hans budskap var desto kraftfullare: vi får aldrig glömma eländet som tog plats i alla koncentrationsläger. Vi måste minnas för att det goda ska få finnas kvar.

En annan man jag beundrar är Père Pedro Opeka. Han är son till slovenska föräldrar och föddes i Argentina, i en förort till Buenos Aires. Fader Pedro är känd för sin vilja att utrota fattigdomen bland barnen på Madagaskar, mitt födelseland. I Argentina kallas han kärleksfullt El apostol de la basura (Sopornas Apostel) och år 2008 utdelades han Heliga Matteusfondens pris för utstående tjänst i solidaritetsarbete och social rättvisa. Nyligen startades en instagram-kampanj i syfte att samla pengar för att hjälpa de som drabbades av översvämningarna i huvudstaden Antananarivo. För varje selfie som hashtaggades #weselfie2015 betalades 0,50 euros till föreningen Friends of Father Pedro. En veckas kampanj gav 5 000€ som Fader Pedro tänker finansiera byggandet av 80 barnhus med.

Här hemma i Sverige följer jag Good News Magazines grundare, Daniel Mendoza. Daniel föddes i Uruguay i en tid då landet styrdes av en militärdiktatur. Du som vill kan läsa om hans väg till Sverige och om hur idén om ett magazin blev verklighet http://danielmendoza.se/2014/02/09/min-historia/#.VP7xTy5m6pA
Den 20 oktober 2010 lanserades Good News Magazine, en inspirationstidskrift som skriver om de positiva historierna som inte tycks få plats i den vanliga nyhetsrapporteringen.

Det finns som tur är många andra beundransvärda människor som syns och hörs mer eller mindre och som drivs av sin vilja att göra livet bättre. Viljan att se och lyfta fram godhet istället för ondska, positivitet istället för elände. Viljan att så ett frö av kärlek och vattna det.

Jag tror det är viktigt att inte blunda för det som gör ont och är mörkt men att det är ännu viktigare att leta efter ljuset. Jag försöker alltid komma ihåg att djupt inom varje människa så finns det något gott och friskt och att om vi vill så kan vi välja att låta det växa och bli större. Börja med dig själv, tyck om (något hos) dig, älska den du är med alla dina delar, hela och trasiga. Jag vet, det är ofta lättare sagt än gjort men även om det bara är en minut varje dag så är det i alla fall en minut av ljus.

”Man kämpar inte ihjäl en skugga.
Den dödar man med ett ljus.”
~ Sigfrid Siwertz

“Darkness cannot drive out darkness; only light can do that.
Hate cannot drive out hate; only love can do that.”
~Martin Luther King, Jr.

Jag blev kvinna i Milano.

Publicerad den av makikely

Jag har alltid försökt vara lite annorlunda för att aldrig passa in i bara ett fack.

Det kanske har med att vara född i två olika kulturer att göra men det blev i alla fall mitt sätt att gardera mig från att bli bortvald. Om jag var tillräckligt mycket lik men ändå någorlunda olik så kunde jag alltid säga att det var jag som inte ville passa in någonstans. Ni vet, som en kameleont, den växlar inte färg för att gömma sig, färgbytena styrs av faktorer som ljus, temperatur och humör. Jag bytte färg beroende på hur trygg jag kände mig i en viss miljö. Det handlade både om min inre och mitt yttre, mina kläder t.ex. Min klädstil har förändrats genom åren, jag tror vårt val av underkläder visar vem vi är intimt och privat medan ytterkläderna berättar vem vi vill att andra ska uppfatta oss som.

Jag delar nog samma fasansfulla barndomsminnen med många andra flickor om stickiga strumpbyxor som korvade sig runt benen. Jag hatade mina söndagslackskor och finklänningarna som gjorde det omöjligt att sitta bekvämt i kyrkans hårda träbänkar och i matstolen under den svettiga söndagsmiddag som följde.

När jag sedan från unga tonår fått välja kläder själv, har jag testat på många olika stilar. Jag började med en punkliknande stil som jag hade i ungefär ett år, bytte sedan till någon reggae-inspirerad hippie variant. När jag var 16 år började jag sy mina kläder. Pappa vägrade köpa det som var skolans ”uniform”: Levis jeans, platåskor och Fruit of the Loom-teeshirt. Kunde jag inte se ut som de andra så skulle jag göra det på mitt rebelliska sätt: turkosa harembyxor ihop med chockrosa puffärmade blusar med matchande remsandaletter i samma färger (jag hade hittat en skomakare som kunde göra dem med restbitar av tygen jag sydde mina kläder av). Jag återanvände mammas sextiotalsklänningar och skor (Yap, jag var tidig med vintage) och även pappas byxor som var för stora för mig blev (tyckte jag) riktigt coola med bredda skärp som höll dem på plats långt nere på höfterna (jajamän, baggy var också min grej). Det handlade om att bära kreationerna med kaxighet, budskapet var inte ”jag kan inte ha det ni har” men istället ”jag vill inte ha”.

17 år flyttade jag till Paris och köpte jeans och träskor och försökte passa in och se ”studentig” ut. Jag tröttnade på universitetslivet efter knappt två år, blev osams med en lärare när jag rättade henne framför hela klassen, packade en resväska och började resa. Som 19-åring bodde jag under några månader i Milano, en av världens största modestäder. Milano är även känd för sina fotbollsklubbar AC Milan och Inter, och det är just via fotboll och Giuseppe som någonting föll på plats och man kan säga att jag blev kvinna. Giuseppe var en f.d. fotbollskändis som numera tränade unga lag, han dolde sin homosexualitet genom bl.a. att gå ut mycket på kvällarna till olika nattklubbar och dansa och bjuda på drinkar. Dagtid bejakade han sina feminina sidor genom att ge råd om klädstil och looks. Han var tidigt ute med det som nu blivit ett yrke, personal shopper (han visste förmodligen inte ens att det skulle heta så). Trots begränsade ekonomiska möjligheter och med Giuseppes hjälp, började jag klä mig mer kvinnligt, bestämde mig för att korrigera kroppen och hållningen, lärde mig använda smink.

Samtidigt som jag gick från funktionell och rebellisk klädstil till kvinnlig och kurvig och njöt av spetsunderkläder, parfym och hårprodukter så skavde känslan av att bli inlåst i en för liten puderdosa. Kvinnans rättigheter och hennes villkor i arbetslivet används som måttstock på jämställdhet och utveckling i ett samhälle. Utifrån det perspektivet hamnade Milano i en synnerligen dålig dager.

I en av nattklubbarna som fanns på Giuseppes besökslista jobbade jag som servitris och samtidigt som jag insåg och utnyttjade min attraktionskraft som ung mulatt i en stad av kvinnodyrkare (ja, det blev finfina dricks, tack) så upptäckte jag hårdheten av nattlivet i ett land av machister. I Italien är manschauvinismen djupt rotad och har många förespråkare. Jag kom tyvärr i kontakt med många män som delade upp kvinnor i två läger: Madonnan och Horan. De satt sina fruar, mödrar och systrar på Madonna-pedestalen men behandlade andra kvinnor på ett nedvärderande och sexuellt objektifierande sätt.

Jag blev osams med nattklubbsägaren (finns det en röd tråd här med att bli osams med auktoriteter?) när jag hällde en champagneflaska på huvudet på en kund som hade tagit tag i mina bröst när jag serverade deras bord och ljudligt för sina druckna kompisar slagit vad om att till rätt belopp så skulle han kunna köpa sig till analsex med mig och min kollega. Jag fick sluta samma kväll med mindre lön men en insikt rikare: jag skulle någon gång i livet hitta ett sätt att hjälpa andra kvinnor att tro på sig själva. Jag visste inte tydligt hur eller när men jag kände starkt att jag ville tillföra något i kvinnans kamp att bli respekterad. För frågan är inte huruvida en man ser kvinnor som madonnor eller horor, utan huruvida han ser kvinnor som människor och jämlika. Punkt.

Så länge kvinnorna förpassas till en mindre roll förblir en stor del av samhällets intellektuella och ekonomiska potential outnyttjad. Och vi gör hela världen en otjänst. Vi kvinnor har ett enormt medsystrars ansvar att stödja varandra, våra mödrar, våra systrar, våra väninnor, våra arbetskamrater. Det handlar inte om att bygga barrikader och tända eld på våra push-ups. Jag är övertygad om att det är så mycket enklare än så. Genom att hjälpa en enda kvinna tro mer på sig själv så hjälper vi alla andra och oss själva att våga ta mer plats.

Jag önskar att vi inte behövde dagar som den 8.nde mars. Den dagen vi inte längre behöver uppmärksamma en internationell kvinnodag är den dagen män och kvinnor är lika och jämställda. I Milano blev jag kvinna, en kärleksful feminist och min önskan till alla er fantastiska kvinnor är följande: älska dig själv, din mor, din syster, din dotter, alla andra kvinnor som finns i ditt liv. Jag önskar även att vi aldrig mer säger saker som ”hon lyckades trots att hon är tjej”, eller ”det är starkt gjort för att vara en mamma med tre barn” eller ”hon har så mycket pondus och makt för att vara en kvinna”. Varför skulle vi inte kunna lyckas, vara starka, ha makt och pondus bara för att vi är födda utan snopp? Titta inte ner på en annan kvinna för då kommer du att möta en kvinna som tittar ner på dig. Älska som du själv vill bli älskad, ge stöd som du önskar bli hjälpt, beröm som du vill bli upplyft, sluta tala illa om dina medsystrar (och hör eller ser du att jag inte lever som jag lär, påminn mig.)

Med kärlek.

PS: Moder Jord är en kvinna 😉

“A wise woman wishes to be no one’s enemy; a wise woman refuses to be anyone’s victim.”
~ Maya Angelou