Yoga for Peace

Publicerad den av makikely
Yoga Mala

Det är fler och fler events runtom i världen som samlar pengar till välgörande ändamål. Idag tisdag 17/3 är det YOGA FÖR FRED på Myoga.se i Jönköping. Klassen kostar 80kr och pengarna går oavkortat till det krigsdrabbade Syrien via UNICEF. Du behöver inte anmäla dig, är du i närheten kliv in och var med.

Kan vi få en bättre värld med yoga?

Som den kloka fredsaktivisten och stora pionjären för sociala protester, Mahatma Gandhi, sa:
”Be the change you wish to see in the world.”

Ordet yoga är sanskrit och betyder balans och förening. Yoga är en fredsrörelse. På den Internationella fredsdagen förra året samlades tusentals yogis över hela världen och gjorde en Global Mala för fred (en mala är ett band av kulor som används vid bön och meditation). Yogisarna som deltog (oavsett tradition, tro, ursprung och kultur) bildade en mänsklig mala av 108 gemensamma solhälsningar. Det blir så kraftfullt när människor runt om i världen samlas för freden och gränserna suddas bort ( i alla fall tillfälligt).

Fred börjar med oss själva. Fred börjar med frid inombords. Om vi mår bra, är glada, kärleksfulla, har medkänsla så påverkar vi dem som vi möter med kärlek och positivitet. Genom att ändra vårt inre, hitta frid och stillhet i oss sprider vi också frid runt omkring oss, som en vacker doft. Genom att sluta fred med våra kroppar, våra tankar och känslor lär vi oss att acceptera andra precis som de är. Acceptans handlar inte om att tycka om det man accepterar att uppleva. Acceptans handlar om att välja att både se och stå ut med verkligheten, hur plågsam den än kan vara, utan att undvika eller döma den. Ett accepterande förhållningssätt innebär inte att avstå från att söka förändring i en svår situation, utan att låta bli att föra krig mot tillvaron och sig själv.

Acceptans ger inre frid. Frid ger förening. Förening i kärlekens namn ger fred. Naiv slutsats? Kanske. Men jag vill tro på det.

Jag kan inte fysiskt vara med ikväll men jag har lagt in en påminnelse i telefonen så kl.18.30 tänker jag blunda en stund, andas djupt med ujjayi (yoga-andning), le och skicka kärlekstankar till världen.

Kram och Namaste ❤

”You may say I’m a dreamer, but I’m not the only one…” ~ John Lennon

Ibland är det inget som funkar.

Publicerad den av makikely

På dagens yoga diskuterade vi begreppet Satya – sanningsenlighet, ärlighet; mot andra, mot sig själv. Hur rädda vi är för vad andra tycker och tänker om oss. Och kanske även mer rädda för att mäta om sanningen stämmer överens med bilden vi vill ha av oss själva. Jag har på senare tid ofta fått höra ”Du som är coach och tränar yoga, du är väl lycklig hela tiden, du låter väl ingenting negativt påverkar dig.”

Och det är säkert så att jag har lärt mig en del måbra-knep, att jag har tillgång till verktyg att använda när det är motigt. Jag försöker tänka på att vara snäll mot mig själv och i varje motgång att vara förlåtande och komma ihåg att jag, ni, vi alla gör vårt bästa. Men ibland, hur trist det än känns att erkänna, så är det helt enkelt down. Ibland är livet trist och stelt, kroppen och själen likaså.

Ibland känns det motigt att leva även för mig. Ingenting är riktigt som jag vill ha det och det hjälper inte att Coach-Yogini-jag plockar fram ”Det viktigaste är inte vad jag vill ha men vad jag behöver få”-verktyget för Down-jag svarar lite katigt: ”Men om jag vill ha det så är det väl för att jag behöver det. Eller?” Och så kan jag försöka med ”Man måste möta motstånd för att uppskatta framgång” och då skriker Down-jag: ”Är det motstånd så fattar du väl att du är på fel spår!” Då skickar jag in ”Kom igen, möt rädslan, bjud in dina mörka tankar, de är bara tankar.” Just det gör Down-jag fullständigt vansinnig: ”Du är bra korkad, om samma tanke kommer om och om igen så måste det väl ändå betyda att den har något att säga dig!?”

Ett antal dagar, kanske en vecka snart, jag har tappat räkningen, har det känts riktigt jobbigt. Jag är konstant trött, så in i norden rastlös och väldigt negativ. Jag vet att det hör livet till att det går upp och ner. Jag vet att det kommer att vända så småningom (eller hur?), men just nu är det som att simma motströms iklädd tjock vinterkappa och fodrade stövlar, tungt så tungt.

Men ”Varför?”, skriker Coach-Yogini-jag, ” Ljuset är på väg! Dagarna blir längre och solens strålar värmer trots bitande kalla vindar. Våren är snart här.” ”Just det!” hånar Down-jag, ”Jag säger bara ett ord: vårdepression! Det räcker inte längre att ta kort på soluppgångar och hashtagga Carpe Diem och Have your best day. Våren är här.”

Ibland blir ingenting som man tänkt sig. Hela mitt liv har jag varit en stor solambassadör och talat illa om vintern och mörkret, men i Satyas namn måste jag erkänna att min kropp inte klarar av omställningen när ljuset kommer. Och det är knappast en tröst att jag inte är ensam om det. Det är inte alla människor förunnat att njuta av årstidernas växlingar, vårdepression är något som drabbar många. Vi blir trötta. Vi får sömnproblem, oro och ångest. I svåra fall även självmordstankar. Vårljuset sätter igång en välgörande hormondusch, men hormonsvängningen som resulterar av det kan också ha en baksida: vårdepression.

Vad ska jag då göra? Försök leva så naturligt som möjligt, kliva upp på morgonen, gå ut på promenader och tända upp när det blir mörkt. Det är bara att acceptera att ibland kommer stunder då jag inte alls har lust att vara Coach-Yogini-jag, ibland vinner Down-jag.

PS: I mars-månad kan jag skylla på vårdepression men vad ska jag säga när vårdepressionen kommer mitt i sommaren?

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.
~ Karin Boye

Är du lycklig?

Publicerad den av makikely

Lycka är på sätt och vis ett provocerande ord, men vad är egentligen lycka och hur blir vi lyckliga?

Ett ämne som ofta diskuteras är ”lycka”.
Vad är lycka? Hur definieras den? Hur blir du mer lycklig? I vår filosofiklass var det flera som svarade med saker som ”att vara frisk, att ha ett intressant jobb och en stadig inkomst, att ha goda vänner och en familj som bryr sig” osv. Vår lärare berättade att varje tanke åtföljs av en molekyl som påverkar vår biologi. Våra tankar påverkar m.a.o. vår lycka rent fysiskt. Hur mäter man då lycka?

Jag tror inte att man kan det. Lycka betyder olika för olika personer, det är inget konkret utan någonting som man benämner olika tillstånd med. Det är en känsla. Det går därför inte att ge en exakt definition av vad det innebär att vara lycklig. Vad gör oss nöjda och belåtna? Var finns glädjen i livet? Är det mer fritid, bättre jobb, större hus, flera upplevelser? Är det känslan av framsteg mot önskvärda mål? Många tror att pengar har en stor betydelse för att vara lycklig. Men vem är rikast, den som har mest pengar eller den som har mest tid?

Vi har ofta uppfattningen att lycka är ett tillstånd som är beroende av yttre omständigheter. När solen skiner är vi lyckliga och när det regnar känner vi oss olyckliga. Alla människor gör försök att skapa lycka i sina liv och behålla känslan för evigt. Men jag tror att vår strävan efter att fånga kvar stunder av lycka för att till varje pris undvika ”olycka” är i slutändan bästa receptet för att bli just… ja, olycklig. Alla våra ansträngningar att tänka positivt och utrota allt negativt förhindrar att vi blir lyckliga (vilket egentligen var målet.) Det finns så många självhjälpsböcker som kommer med snabbfix-recept på evig lycka.

När jag fick diagnosen ”utmattningsdepression” för många år sedan vägrade jag att acceptera att jag mådde så dåligt. För mig betydde det att jag var svag och självömkande. Jag vågade inte ens berätta att jag var sjukskriven och gick till jobbet i alla fall. Jag läste massvis med måbra-böcker som förstärkte min åsikt om att negativa känslor skulle drivas ut med positiva tankar. Ville jag gråta skulle jag titta mig själv i spegeln och låtsas le och skratta. Var jag utmattad skulle jag ändå tvinga mig ut i skogen och försöka jogga. Förnekelseterapi och viljepiska. Och visst hjälper det att försöka hitta motsatskänslan till något negativt men vi ska även erkänna att det inte alltid är solsken och sommar, det kan storma ibland. Och det är som det ska.

För ett par år sen läste jag en artikel om Russ Harris och köpte hans bok The Happiness Trap (Lyckofällan på svenska). Den kan jag varmt rekommendera om du känner som jag gjorde då, att det är svagt och fult att ha dåliga dagar. Idag vet jag att det inte är möjligt (eller ens nyttigt) att vara konstant lycklig, eller att sorg aldrig får drabba oss. Jag vet att den som befinner sig ständigt bland rosa små moln tränger undan viktiga känslor och blundar för mycket. Däremot menar jag att man trots att världen ibland är tuff och hård kan finna någon slags grundlycka, ett tillstånd som kommer inifrån, en stark kärlek till sig själv och omvärlden. En trygg plats inom oss där vi känner oss värdefulla, även när livet drabbar oss som värst. Verklig lycka är inte kopplad till materiella ting och är helt oberoende av yttre villkor.

Lycka är att kunna gilla läget – och sig själv, i nöd och lust. I stället för att försöka ändra på världen ska man ändra sin inställning till den. Det vi kämpar emot har en tendens att bli starkare. Försök inte att undertrycka känslor och tankar som du inte tycker om, som skrämmer dig. Bjud in dem, låt de riva ner dina skydd, låt de komma och sedan gå av sig själva när de har gjort sitt. Alla känslor har ett budskap till dig. Alla händelser i ditt liv har en betydelse, en mening.

Lycka för mig är nog just det: att se en mycket djup mening med mitt liv. Och känna tacksamhet för att jag i vått och torrt får vara med ett fantastiskt äventyr som heter Livet.

Så vad är din lycka? Vad är viktigt för dig? Vad ger ditt liv en mening?

“Happiness is not something ready made.
It comes from your own actions.”
~ Dalai Lama

Igår var en läskig dag.

Publicerad den av makikely

(English version at the end of the text)

Igår vaknade jag med blodsmak i munnen och en tjurig sol som inte ville visa sig. Soluppgångar är annars min bästa medicin mot sega morgnar, ett löfte om ljus och nystart. Igår gömde sig solen bakom tråkiga gråa moln och när jag spottade efter tandborstningen så kom det blod i handfatet. Jag gick med trötta steg till köket och kokade vatten, blandade skivad ingefära med limesaft och honung. Sköljde munnen med kokosfett, spottade igen: no more blood. Men järnsmaken var kvar och min hand letade efter papper och penna. Och orden bara kom, if…, if…, if… om, om, om…

Ibland kan jag bara skriva på ett språk, igår var det engelska. Jag tror jag uttrycker olika sidor av mig i mina olika språk. På svenska kan jag inte vara lika rå och öppen som på engelska, jag är mer behärskad och tänker mer på att det inte får vara felstavningar, särskrivningar, grammatiska fel. Jag är känsligare för vad andra kan säga om mitt sätt att skriva på mitt ”nya” språk. Jag vill fortfarande så gärna vara ”rätt och lagom”.

Hur som helst, massa ”if” hittade sin plats på baksidan av ett brev från Kommunen och en dikt föddes efter kraftiga förlossningsvärk. (Här var jag tvungen att googla om det fortfarande är en dikt om det inte rimmar).
Att skriva igår var som när man har migrän och mår riktigt illa och enda sättet att få järnklorna att släppa sitt tag om skallen är att kräkas. Jag spydde ord, jag kräktes många år av sorg. Alla dessa människor som var viktiga i mitt liv, som jag så desperat ville skulle älska mig villkorslöst, som jag behövde skulle se mig för att bekräfta min identitet men som inte kunde se hela mig (kanske för att jag inte vågade visa mig). Jag har sagt mer i gårdagens dikt än jag har berättat i terapi.

Jag valde snabbt en bild och la ut texten på bloggen utan att läsa om, utan korrektur, utan redigering. Den skulle bara ut och lämna mig. Sen åkte jag iväg för att träffa en väninna från Nicaragua som jobbar med ett kvinnoprojekt tillsammans med mig. Under hela bilresan tänkte jag: får jag skriva så? Var det för öppet? För naket? Jag blev lite tom och yr och hade svårt att koncentrera mig under mötet. Turligt nog var jag tvungen att tänka och prata på spanska, det tvingade mig att vara närvarande och glömma min dikt för en stund.

Varför blev jag rädd? Jag har ingen att stå till svars för. Jag behövde skriva av mig om vrede, ilska, sorg som har bott så länge i min kropp och gjort mig illa. Jag skriver inte för att såra någon, jag skriver för att hela mig själv. Min blogg handlar om mina känslor och tankar. Kan de hjälpa någon annan att få insikt om något, kan de vara förlösande, kan de bara ge lite tröst om att solen alltid finns bakom molnen även när vi inte ser den så är det ett extra plus. Men egentligen så är det som ett öppet hus, läsaren är varmt välkommen in och jag blir så tacksam och rörd när jag får kommentarer men just nu skulle jag nog fortsätta att skriva i alla fall även om ingen läste. Helt enkelt för att jag behöver det.

Idag väckte solen mig med skarpa och otåliga gyllene strålar och blodsmaken är borta. Idag känner jag mig sedd och älskad.

Hur vänder du dina tankar när du mår dåligt?

…

(In English)

Yesterday was a scary day.

I woke up with a nasty taste of blood in my mouth and the sun didn’t consent to show up. Sunrises are my best medicine against wary mornings, a promise of a light and fresh new start but yesterday the sun was hiding behind boring gray clouds and there was blood in the washbasin when I gurgled after brushing my teeth. My tired feet walked me to the kitchen where I boiled some water, mixed fresh ginger with lime juice and honey. Afterwards I rinsed my mouth with coconut butter and spat again: this time, no more blood. But the iron taste was still there and my fingers were reaching for some paper and a pen. And the words started to pop, if …, if …, if …

Sometimes I have to write in a specific language, yesterday was English. I think I show different sides of me in my different languages and I can apparently not be as raw and open in Swedish. It’s like I’m more self-conscious and I worry more about misspellings, grammatics, correctness. I’m more sensitive to what others may say about my way of writing in my ”new” language.

Anyhow, lots of ”if” took place on the back of a letter from the municipality and a poem was born. (By the way, is it still a poem if it doesn’t rhyme?).

You know how it’s like when you have a migraine and you feel really seasick and the only way to get those greedy painful claws to let go of your skull is to vomit? That’s what I did with my words, I threw them up, and I vomited many years of sadness and anger. All these people who meant so much to me, whom I so wanted to love me unconditionally, whom I needed to see me so I could exist, but who could not see all of me (perhaps because I did not dare to show who I was). I’ve been more open in yesterday’s short poem than I’ve confided in long hours of therapy. I quickly picked a photo and published the text on the blog without reading it. It had to get out and leave me. Then I went off to meet with a friend from Nicaragua who works with me on a project for women’s integration into the Swedish system. While driving to the meeting I was anxiously thinking: can I really write all that? Was I being too open? Too naked? Too offensive?

My head was full of questions and I felt a bit dizzy. It was quite difficult to concentrate but, fortunately, I had to think and speak in Spanish which forced me to be present and not worry about my poem. Why was I scared? I needed to get rid of memories of anger and grief that have lived so long in my mind and squatted my body. I didn’t (I never do and if I did I wouldn’t publish it) write to hurt anyone, I write to heal myself. My blog is about my feelings and thoughts. If they can help someone to think differently about something hurtful, if they can remind someone that the sun is always behind the clouds even when we don’t see it, then it’s a good thing. But to tell the truth, my blog is more like an open house, readers are very welcome and I am so grateful and honored every time I get comments but right now, I would probably continue to write anyway, even if no one was reading, because I need to.

Today the sun woke me with sharp and impatient golden rays and the blood taste is gone. Today I feel loved.

How do you turn a grey day into sushine?

PS: Thank you for reading my words, thank you for walking by my side.

“Give me odorous at sunrise a garden of beautiful flowers where I can walk undisturbed.”
~Walt Whitman

 

Nu eller aldrig.

Publicerad den av makikely

Igår satt jag och fikade med två människor jag tycker väldigt mycket om. Båda två är canceröverlevare och jag är så oerhört glad och tacksam för det. De bringar så många färger och leenden i mitt liv, jag blir en bättre människa varje gång jag ser dem tillsammans.

Vi pratade om framtidsdrömmar. För drygt ett år sedan hade vi knappt vågat säga orden ”drömmar” och ”framtiden”. Igår brainstormade vi om kreativitet. Helt underbart!

I slutet på förra året lämnade jag min anställning, tryggheten skakades, rädslan att inte hitta rätt i arbetslivet hälsade på varje morgon, identiteten genomgick en make over.

Jag brukar fråga dem jag coachar vilka förändringar de skulle göra i sitt liv om de bara hade tre månader kvar att leva. Jag tror vi behöver bli påminda om att vi inte har all tid i världen att leva vårt fysiska liv, vad som händer efter döden vet vi ju inte mycket om. Jag har aldrig fått svaret att de skulle städa oftare eller ställa kläderna i garderoben i snyggare ordning. De flesta skulle satsa på att förbättra relationen med nära och kära. Förlåta gammalt groll och oförrätter. Förverkliga drömmar.

Drömmar är viktiga och mina drömmar har hittills mest varit som en morot för att disciplinerat och plikttroget göra rätt för mig. Nu, helt plötsligt hade jag möjligheten att testa att göra verklighet av några drömmar. Jag började köpslå med mig själv om hur lång tid jag skulle våga ”Live my Dream”. En månad var för kort. Tre månader också. Ett år kanske lite för långt. Min äldste son hittade symboliken som fick mig att nappa: jag skulle ge mig själv nio månader (längden på en normal och frisk graviditet) för att leva som jag alltid drömt att jag ville leva. Nio månader för att födas på nytt.

OK, vad skulle jag prioritera högst av alla mina dagdrömmar och ostartade projekt? Det finns ju massor av saker som jag vill förverkliga innan jag dör. Om jag fick veta att jag hade ett år kvar att leva skulle jag uteslutande vilja göra upplevelser tillsammans med mina nära och kära. Om jag var frisk nog skulle jag resa till platser som jag har velat besöka. Och jag skulle planera min begravning för att försäkra mig att det blir en fest med god mat, musik och dans och mycket färg. Men nu handlade det om ett eget beslut att ta en paus och pricka av från min bucket list för att smaka på mitt perfekta liv.

(Obs, ingen rangordning.)
  • Umgås så ofta som möjligt med människor jag älskar.
  • Sluta fred med min kropp och behandla den med tacksamhet och kärlek.
  • Vara ärlig, snäll och förlåtande – mot mig själv också.
  • Utöva yoga varje dag i någon form.
  • Prioritera mig själv – bli en förebild för andra. När jag säger till mina klienter att de är den viktigaste personen i sitt liv så vill jag kunna visa att det är så jag lever.
  • Läsa minst en bok i veckan.
  • Utmana minst en rädsla varje månad (fysiskt eller mentalt).
  • Åka till Machu Picchu och Angkor Wat.
  • Starta ett eget företag.
  • Skriva och ge ut en bok.
  • Arbeta med ett viktigt, osjälviskt och ideellt projekt som involverar kvinnor och integration.

Drömmar kan avslöja framtiden, drömmar kan bli framtiden. Jag är högst medveten om att det inte är alla som har turen att få en sådan möjlighet jag ger mig själv nu och tro mig, jag vaknar och somnar med djup tacksamhet men även med rädslan att misslyckas. Men jag känner också att det vore fruktansvärt otacksamt att inte ta emot en sådan fantastisk gåva när jag kan. Det är kanske min enda chans att förverkliga mina drömmar och jag vill inte titta bakåt om tio år och ångra att jag inte försökte.

Om du hade ett år kvar att leva, vad skulle du prioritera högst?

”Life is too short to wake up in the morning with regrets. So love the people who treat you right, forgive the ones who don’t and believe that everything happens for a reason. If you get a chance, take it. If it changes your life, let it. Nobody said it’d be easy, they just promised it would be worth it.”
~Doctor Seuss

(One hundred and eleven years ago today, Theodor Seuss Geisel was born. Happy Birthday, Doctor Seuss!)

Who? Who? Who are you?

Publicerad den av makikely

Jag skriver texter till min hemsida för att presentera tjänsterna jag och mitt lilla företag kan erbjuda. Och så ska jag berätta om mig. Vad vill mina framtida klienter veta? Hur detaljerad ska beskrivningen vara?

Har du tänkt på att vi medvetet eller omedvetet hela tiden försöker identifiera vem vi är? Ibland tror vi att vi är det andra säger att vi är och ibland känner vi knappt igen oss i spegelbilden som möter oss i badrummet på morgonen.

En klassisk fråga man ställer (eller får, beroende på vilken sida av bordet man sitter på) vid en arbetsintervju är: ”Vem är du?”
Frågan kan besvaras i det oändliga. Du är ditt namn, ditt yrke, din hobby, din familj, ditt kön. Men du är även det du tänker, du är dina drömmar, dina rädslor, det du känner. Tänk så många möjligheter! Om du är det du känner och börjar skratta, är du glädjen? Vad händer om du samtidigt jobbar som begravningsentreprenör? Är du en glad begravningsentreprenör då?
– Om du är vad du gör, vad händer när du byter jobb eller går i pension?

Och så talar du minst ett språk, det berättar också vem du är – eller vill vara. Din dialekt avslöjar var du har vuxit upp. Ditt ordförråd berättar om din utbildning eller dina intressen. Olika sociala grupper pratar på olika sätt. Ungdomar pratar på ett visst kodat sätt för att visa tillhörighet.
– Om du är född av två föräldrar som kommer från två länder som är i krig mot varandra, och du talar bådas språk. Är du din egen fiende då?

Hur du klär dig är inte bara beroende av vad som är modernt och vad kompisarna säger. Klädseln kan också vara en fråga om värderingar, man vill visa vilken musik man gillar, vilket yrke man utövar. Man kan sticka ut eller försöka smälta in med sitt val av kläder.
– Maskerad. Karneval. Är en ulv i fårakläder mer eller mindre farlig?

Kroppen då? Man säger att kroppen inte ljuger. Den avslöjar vad vi tänker och känner även när våra ord säger annat. Kroppen är klok och protesterar när någonting inte är i balans.
– Men är jag min kropp? Är jag min ålder? Är jag min sjukdom?

Var du väljer att bo (när du kan välja) visar också din identitet. Jag blev kär i mitt hus pga. två saker: utsikten och husets gula dörrar. Min sambo småler när jag säger att ytterdörrar är som människor. En del passerar man utan att bry sig medan andra sticker ut och väcker känslor och nyfikenhet.
– Jag undrar vad färgen på våra dörrar säger om vem vi är.

Vem tror du att du är, och hur uppfattas du av andra?
Vilka etiketter har du satt på dig själv?
Vem vill du vara?
Hur många ”jag” är du?

“Be yourself; everyone else is already taken.”
~ Oscar Wilde

Meningen med livet.

Publicerad den av makikely

Fick ett meddelande häromdagen (jag testar att coacha via mejl, ska utvärdera om det är en bra metod när jag träffar klienten för vårt avslutssamtal och ja, hen har godkänt att jag refererar till vår konversation här i bloggen för jag tror det är många flera som känner igen sig). Med detta avklarat kan jag nu plocka ur innehållet i mejlet.

Citat: Ibland vill jag bara leva mitt liv här och nu men oftast undrar jag över framtiden om fem eller tio år. Då får jag en känsla av att ha tappat mig själv någonstans. Vad är meningen med livet egentligen? Varför finns jag? Vad är mitt syfte? Man läser överallt att vi är unika och perfekta men jag tror att det finns någon annan som kan ta min plats och göra det jag gör ännu bättre. Slut citerat.

Vad är meningen med livet? Det finns säkert många teorier och många svar på den frågan men det är väl ingen som säkert vet vad det skulle vara. En teori som jag gillar är att vi människor lever för att vi ska lära oss mer och bli visare och ödmjukare genom de omständigheter och förhållanden vi föds in i. Tror man på reinkarnation skulle det också kunna vara så att våra själar väljer våra föräldrar för att vi på bästa sätt ska kunna lära oss och få de erfarenheter vi behöver. Men det är en parentes, nu utgår vi från ett liv i taget. Ett liv här och nu där vi har ett ansvar att vara så lyckliga som möjligt för vår och andras skull. Och det innebär att vi alla har en uppgift att fylla och att ingen annan kan ta din eller min plats.

Om jag istället för meningen med livet ställer frågan ”Hur vill du bli ihågkommen efter du har dött?”, blir det skillnad då? Föreställ dig dina nära och kära och mindre nära och kanske inte ens kära samlade kring din dödsbädd och några vill hålla tal. Vad vill du att de ska säga (och mena) om vem du var? om vad du  brann för? Vad vill du ska vara annorlunda när du inte längre finns? När vi förändrar hur vi ser på oss själva så förändrar vi hur världen uppfattar oss.

En annan fråga jag vill ställa är: ”Om du bara har ett liv, vad tycker du är viktigt att hinna göra medan du lever?” För dig själv. För dem du älskar. För dem som älskar dig. Vad är du villig att offra och ge? Allt har ett pris, allt kostar en uppoffring. Att ha något (någon?) betyder att välja bort något annat (någon annan?).
Vad orkar du med? Allt har en början och ett slut, lycka som olycka, glädje som sorg, natt som dag. Om vi inte orkar ta oss genom de tunga stunder, om vi är rädda att misslyckas, förlora eller ha ont så kommer vi inte att uppleva lycka, succé eller kärlek. För att bli bra på något måste vi börja med att inte kunna alls. För att bli bättre ska vi först vara bra. För att bli bäst ska vi orka vara mer än bra, om och om igen.

Meningen med livet är kanske helt enkelt att hitta det vi är minst sämsta på och utveckla det, göra mest av det som får oss att le, hitta vår passion, det som gör att vi glömmer att äta. Och det är olika för dig och mig, det kan enbart mätas i hur mycket tillfredsställelse och glädje det ger oss.

Jag tror frågan är ”Vad ger livet mening?”

Livet är en snöig motorväg.

Publicerad den av makikely

När jag var på väg till Göteborg tidigt på morgonen i lördags var vägarna minusgradigt isiga och luften tjock med snöflingor. Jag satt lite nervöst bakom ratten och påminde mig själv regelbundet att slappna av för att inte tappa fokus på min körning.

När du är ute och kör bil i snöovädret eller i mörkret ser du bara så långt framför dig som ljuskäglorna från bilens strålkastare räcker. Men du vet att vägen fortsätter bakom snöridån, trots att du inte ser den. Du litar på att du kommer att se tillräckligt mycket av vägen när du fortsätter att köra, och du gör dig beredd på att bromsa, byta körfält eller svänga av vid behov.

Då tänkte jag att körning är som att sätta mål i livet. För att komma någonstans måste du börja med att bestämma vart du vill. Du ser i dina tankar hur det blir när du har uppnått dina drömmar. Sedan tänker du ut hur du kan komma dit och i planeringen måste du vara beredd på förändring för du ser bara en del av vägen framför dig, en bit i taget. Du måste anpassa dig till det du ser just nu, människorna som omger dig, jobbet, omständigheterna, vädret, din hälsa, politiken, farmors Alzheimer.
Du kommer inte ens iväg om du tror att vägen kommer att ta abrupt slut. Även om du inte ser nästa steg kan du inte sluta tro att det är möjligt att nå ditt mål. Om du tänker att du aldrig kommer att se något annat än det du ser just nu så kommer du att sluta vilja köra vidare.

Så fortsätt bara att röra dig framåt, lita på att livet kommer att ge dig all information du behöver för att ta nästa steg, välja nästa avfart. Ibland kommer du inte att förstå vad GPS.n vill att du ska göra så du får chansa lite och kanske köra fel och börja om eller hitta en helt ny väg. Ibland kan du kanske få slut på bensinen och behöva hämta hjälp. Men när du har nått ditt mål kommer du att känna dig nöjd och trygg. Och du kommer även att märka att när du litar mer på dig själv så kommer vägen och omgivningarna att se annorlunda ut för du kommer att se saker du inte tittade på innan.

Världen blir större och mer spännande.

“Faith is taking the first step even when you don’t see the whole staircase.”
~ Martin Luther King, Jr.

Hemligt

Publicerad den av makikely

De allra flesta av oss bär på hemligheter av olika slag. Några mindre, andra större. En hemlighet kan vara så ofattbar och skrämmande att vi inte vågar berätta om den för någon. För att undvika omgivningens kritiska blickar och kommentarer eller för att skydda någon annan.

Vi vill så väldigt gärna framstå som bra inför andra och inför oss själva att vi bygger upp tjocka murar kring de tankar, känslor och beteenden som vi tror kan fläcka ner idealbilden om de avslöjas.

Ibland kan det även vara bra att hålla tyst om saker för att skydda andra. Vi kan ha en hemlighet som vi inte tänker avslöja i första taget. Den handlar inte om oss utan om en annan person. Att medvetet dölja vissa saker kan alltså vara ett rationellt beslut. Samtidigt bör vi ta med i kalkylen att hemlighållandet ofta har ett pris, fysiskt och psykiskt.
Rädslan att hemligheterna skall komma fram utan att vi själva valt det är en stor rädsla. Rädslan gör att vi hela tiden är på vår vakt, tankarna kan helt plötsligt skena iväg och vi får upp bilder i huvudet från sådant som vi har gjort för oftast många år sedan. Minnen och känslorna fastnar i kroppen och kan oväntat besöka oss i drömmarna eller göra sig påminda i form av fysiska åkommor.

Priset vi betalar för att bära hemligheter är ibland högt och kan fysiskt och psykiskt skada oss. Samtidigt som hemligheter kan bryta ner oss, finns det stora hälsovinster att göra om vi istället öppnar våra hjärtan. Men kom ihåg att hemligheter kan föda fler hemligheter. Det kan vara bra att dela med någon som är utbildad för att ”bära” och hantera andras hemligheter, en präst, en terapeut, en läkare.

Ibland kan det vara lättare att våga möta vår rädsla för vad andra tycker än att möta vår egna spegelbild och våga förlåta oss själva för saker vi har tänkt, gjort, sagt men inte kan förlika oss med. Det tycker jag är en till anledning att vara generös med förlåtelse för den som har felat lever dagligen med minnet av det hen gjort medan ”offret” kan välja att förlåta och glömma. Det är oftast lättare att förlåta andra än att förlåta sig själv, andras misstag kan vi släppa tag om och lämna bakom oss men vi måste leva resten av livet med oss själva.

”Den svage kan aldrig förlåta.
Förlåtelse är den starkes attribut.”
~Mahatma Gandhi

Ordens makt

Publicerad den av makikely

Ord är fantastiska. De öppnar dörrar. De värmer med kärlek. De sjunger om liv. De sårar. De dödar.

En gång uppmanade jag mina facebook-vänner att skriva deras favoritord i deras språk, resultatet var spännande. Jag fick även meddelande från en flyktig bekant som aldrig kommenterat mina inlägg tidigare och som rördes av min fråga. Eller rättare sagt blev rörd när han fick tänka ut sitt favoritord. Ord är inte bara bokstäver, ord är mening, färg, smak, känsla, lukt.

Hur många av oss har sagt ord som vi aldrig skulle ens borde ha tänkt? Ord som sårat någon nära. Ord som för alltid tatuerats i själen och aldrig riktigt läker. De säger att ett ord som sårar väger tusen gånger mer än ett snällt. När vi säger något elakt, oavsett om vi menar att såra eller om vi misstolkas, så hittar orden någonstans att ta fäste och sitter kvar. Ibland rotar de sig fort och sprider sig.

När jag var barn var vissa ord förbjudna hos min Mormor, svordom tvättade hon bort med tvål (i munnen). Barn och känsliga vuxna skyddades med beep-ljudet när det sas olämpliga svärord på tv. Idag med sociala medierna och nätet sprider sig orden fortare än ljudets hastighet. Ett rykte kan förstoras och någons anseende förstöras på några minuter och spår finns sedan för alltid att plocka fram med en enkel knapptryckning på Google. Cirka en tredjedel av alla estniska tonåringar drabbas till exempel av cybermobbning med alltför ofta självmord som konsekvens. Och det spelar ingen roll om ryktet är sant, när orden är väl ute kan de inte fångas in igen.

Ord kan göra ont men så kan även tystnad. Tystnaden hos den som inte försvarar eller den som inte kan försvara sig. Att inte ta ställning är att hålla med. Att inte kunna slå emot är att bli slagen två gånger. En förälder som aldrig berömmer sina barn är lika ond som den som alltid förminskar med elakheter. Ingen bekräftelse svider lika mycket som skam och förödmjukelse.

När jag slutade på mitt jobb fick jag en present av en arbetskollega.

”Det finns fyra saker som aldrig kommer tillbaka.
Stenen du kastat,
Chansen du missat,
Orden du sagt
Och tiden som gått.”