Författare: makikely

Jag kommer ihåg hur jag länge satt och tuggade på locket av min blåa Bic-penna när jag en dag sista året på gymnasiet skulle skriva en uppsats. Det var en filosofitenta och vi hade tre timmar på oss att föda fram minst tre A4-sidor om vem vi (trodde vi) var. Piece of cake.

När jag tänkte på vem jag var så ville jag bara skriva ”UTANFÖRSKAP” i stora arga röda versaler. Utanförskap handlar om hur vi kan gå runt med en känsla av att inte passa in, att inte höra ihop, att inte bli accepterade som vi är. Fast hur ska man kunna platsa någonstans när vi inte riktigt vet vilka vi vill vara. Och det hade jag inte klart för mig då, 17 år ung och både liten och vilsen men samtidigt rebellisk och tuff. Det är svårt att bestämma vem man vill vara när man känner att man inte passar in någonstans, när man upplever ett utanförskap var man än kommer. Eller när man passar in fast bara delvis, ett ben innanför dörren och det andra på väg därifrån.

Här krävs kanske lite förklaring. Jag är född i ett afrikanskt land som var en koloni till Frankrike fram till 1960. Min far tillhörde kolonisatörernas vita ras (även om han själv slogs för sitt nya lands självständighet) och min mor var en av de mörkhyade koloniserade. De fick träffas i hemlighet när de blev kära och när de trotsade mammas familj för att gifta sig så orsakade det vackra bröllopet en liten skandal. Kärlek övervinner allt? Nästan.

Att vara mulatt är att ha rötterna i två olika kulturer, att ha två föräldrar med helt olika ursprung. Det är som att ha många skivor av samma människa. (Vi öppnar en parentes. Visste ni att ordet mulatt kommer av latinets mulus som betyder mula eller mulåsna. Termen jämför den vita föräldern med en häst och den svarta med en åsna. Inga kommentarer om symbolismen, vi stänger parentesen.) Hur som helst, att vara flerkulturell är att ha många fasetter, många delpersonligheter som inte alltid trivs med varandra. Och inte med andra heller för man är varken hundra procent vit ELLER svart samtidigt som man är vit OCH svart. I min dubbelkulturella familj sågs jag inte som en bro mellan the white and the dark side (!) men istället som en förrädares barn eller som fiendens vän. Känslan förstärktes av hierarkin som rådde i den Franska Skolan där jag gick. En hierarki som bestämdes av färg och förmögenhet. Högst upp satt de vita och rika. På plats nummer två, vita. På plats nummer tre, svarta och rika. På plats nummer fyra mulatter med en vit och rik förälder. Plats nummer fem, mulatter med en svart och rik förälder. På sista plats, svarta och inte rika (det fanns inga fattiga i skolan, den var privatägd och dyr.)

Men tillbaka till filosofiuppsatsen ”Vem är du?” som var svår att svara på, jag undrar vad jag skulle skriva idag? Jag minns att det var en lättnad att flytta till Sverige för här är jag ”bara” svart. Det är märkligt att jag känner mig mer hemma som en invandrare i Sverige (och har väldigt sällan tagit åt mig av elakheter på det temat) medan jag kände mig utanför i mitt ursprungsland. Det kanske hjälpte att veta att jag måste anpassa mig till landet jag valde att bo i. För att lyckas med det var jag tvungen att lära mig språket och förstå systemet. Jag valde att se det bästa med Sverige och acceptera det som jag inte kan ändra. Det betyder inte att jag har glömt bort min dubbelkultur, snarare tvärtom jag har idag tre godispåsar att välja bland! Jag har gått från utanförskap till världsmedborgarskap.

Vägen till integrationen för mig har gått genom orden. Jag tror det är oerhört viktigt och förlösande när vi bemästrar språket tillräckligt för att kunna berätta vem vi är, var vi kommer ifrån men även vem vi vill vara. Och det är vad mitt jobb går ut på, att hjälpa mina klienter plocka fram sin berättelse.
“It’s all about the story”, skriver Michael Margolis som driver medieföretaget Get Storied i New York.
För mig betyder det: När du sätter ord på och äger din berättelse kan du bestämma över ditt liv och din egen utveckling.

Coaching och Storytelling handlar inte om förnuftet eller berättarkonsten utan om känslan. Därför ska du berätta om dina sanna och autentiska ögonblick utan att bry dig om hur. Varje berättelse är unik och viktig.

En tanke innan jag lämnar dig: när du träffar nya människor, berättar du vem du är eller vad du gör?

“The truth is: Belonging starts with self-acceptance. Your level of belonging, in fact, can never be greater than your level of self-acceptance, because believing that you’re enough is what gives you the courage to be authentic, vulnerable and imperfect.”
~Brene Brown

Idag hade Pappa fyllt 104 år.

Jag var tvungen att räkna det två gånger på mina fingrar för det låter så mycket, men är man född 19 februari 1911 så har det gått 104 år idag. Han har varit död 29 av dem 104 och jag hann tyvärr aldrig fråga honom hur det kändes att inte riktigt passa in någonstans. Han lämnade sin föräldrarlöshet i Frankrike för att söka äventyret och ett nytt hem men jag undrar om han fann det sistnämnda. Det är nog svårt när man, som Pappa, upplever ett utanförskap i det land man har valt att leva och dö i.

Det finns många olika anledningar till varför människor väljer att lämna sitt land. Frivilligt eller under tvång. Av kärlek eller på grund av kriget. Av nyfikenhet eller för att överleva. Oavsett orsak så är det en stor omställning att komma ensam till ett helt nytt land i en helt annan kultur. Jag undrar när (eller om?) en invandrare upphör att i sitt innersta tillhöra det land han eller hon lämnat?

Min då 24 år gammal Pappa ville ta båten till Franska Indokina, en fransk koloni (från 1887 fram till 1954) som på den tiden bestod av nuvarande Vietnam, Laos och Kambodja. Men båten var full. Så han steg ombord på nästa båt, den som skulle till Madagaskar. Ödet eller eget val?

Tror du på ödet? Att något är förutbestämt att hända? Hur hänger allt ihop? Är det en slump allt som händer eller är det predestinerat? Jag tror att de flesta människor ogillar tanken på att inte ha kontroll över det som sker och är övertygade om att man bestämmer själv hela vägen. Inga möten sker av en slump. Vi är alltid på rätt plats, i rätt tid för att vi har valt det.
Åt andra sidan, att allt är förutbestämt, eller att en högre makt styr allt som sker, har varit en vanlig uppfattning genom historien. Än i dag söker många efter övernaturliga förklaringar till det som kallas slumpen och man tror på ödet.

Om allt som kommer att hända är förutbestämt varför känner vi då att det finns valmöjligheter? Första eller andra avfarten i rondellen? Jönköping eller Genève? Kaffe eller te? Träna eller titta på teve? Skicka in sitt CV eller stanna kvar på det gamla jobbet? Plugga arbetsrätt eller ekonomi? Åka till Madagaskar eller stanna kvar?
Är det kanske så att det finns ett antal möjliga scenarier med samma utgångsmanus och beroende på skådespelare så blir det olika berättelser? Livets alla nyanseringar.

För mig innebär ödestro att man lämnar över ansvaret för sitt liv och sin lycka i någon annans händer. Någon som redan bestämt hur ens liv ska se ut. Jag vill gärna vara denna någon i mitt eget liv. När jag ibland får en lustig känsla över att vissa saker bara är menade att hända så tänker jag att det är ett val jag har gjort någon gång tidigare som resulterar i det som kommer att ske. Det är ingenting som är förutbestämt, det är förutspått, det är en viss skillnad.

Tänk om slumpen är förutbestämt?
Tänk vad hade inte hänt om Pappa hade fått plats på båten till Indokina eller om han hade valt att stanna i Frankrike? Jag hade t.ex. inte kunnat säga:
”Happy birthday, Daddy.”

Sällan, men det händer, coachar jag via mejl eller per telefon, jag föredrar att se klienten, kroppsspråket säger så mycket. En fråga berörde mig nyligen för det kom från en ung man och för jag tror att det är tyvärr många flera som känner så.
Personen har godkänt att jag refererar till vår mejlkonversation här i bloggen.

Jag citerar: ”För det mesta vill jag bara leva mitt liv här och nu men ibland längtar jag till framtiden när jag får barn och barnbarn. Samtidigt kan jag få en skrämmande känsla av att ha tappat meningen någonstans. Vad är meningen med livet egentligen? Varför finns vi? Man läser överallt att vi är unika och perfekta precis som vi är men jag tror att det finns någon annan som lätt kan ta min plats och göra det jag gör ännu bättre.” Slut citerat.

Vad är meningen med livet?
Det varierar under olika livsfaser och det finns många tankar och teorier om det men jag har personligen inte hittat något svar som jag kan ta in som en universell sanning. Jag finner ändå tröst i att tro att vi människor är själar gjorda av samma energi som binder oss samman med resten av det Universum våra intelligenser kan greppa. Meningen med livet är därför en resa där vi får insikter och lär oss genom de omständigheter och förhållanden vi föds in i och de erfarenheter livet bjuder på. Alla har vi ett ansvar att dela med oss av våra nyvunna insikter och alla har vi en viktig uppgift att fylla för mänsklighetens överlevnad och utveckling. Inte bara fysiskt men även intellektuellt och andligt. Det innebär att ingen annan kan ta din plats.

Det betyder även att det är omöjligt och onödigt att jämföra sig med andra. Jag tror vi är ensamma i Naturen om att plågas med jämförelser eller tror du att ett äpple skulle jämföra sig med en apelsin eller en häst med en kamel? Båda frukter är runda. Båda djur har fyra ben. Där slutar möjligheten att sammanlikna. Vi människor skulle kunna undvika så många grubblerier om vi slutade väga oss mot varandra, oavsett om vi gör det till vår för- eller nackdel. Alla har vi våra unika berättelser i livets stora bok, i den bästa av världar skulle inte mobbing, utanförskap och krig höra hemma i boken.

Meningen med livet är kanske helt enkelt att acceptera och glädjas åt att alla är vi lika unika och lika beroende av varandras kärlek och omtanke. Meningen med livet är kanske att vara god och äkta. Fast det är kanske inte alltid så enkelt att leva upp till.
” Det finns bara en av mig och det är jag
Det finns bara en av dig och de är du
Det finns bara två av oss och det är vi.”