Igår var en läskig dag.

(English version at the end of the text)

Igår vaknade jag med blodsmak i munnen och en tjurig sol som inte ville visa sig. Soluppgångar är annars min bästa medicin mot sega morgnar, ett löfte om ljus och nystart. Igår gömde sig solen bakom tråkiga gråa moln och när jag spottade efter tandborstningen så kom det blod i handfatet. Jag gick med trötta steg till köket och kokade vatten, blandade skivad ingefära med limesaft och honung. Sköljde munnen med kokosfett, spottade igen: no more blood. Men järnsmaken var kvar och min hand letade efter papper och penna. Och orden bara kom, if…, if…, if… om, om, om…

Ibland kan jag bara skriva på ett språk, igår var det engelska. Jag tror jag uttrycker olika sidor av mig i mina olika språk. På svenska kan jag inte vara lika rå och öppen som på engelska, jag är mer behärskad och tänker mer på att det inte får vara felstavningar, särskrivningar, grammatiska fel. Jag är känsligare för vad andra kan säga om mitt sätt att skriva på mitt ”nya” språk. Jag vill fortfarande så gärna vara ”rätt och lagom”.

Hur som helst, massa ”if” hittade sin plats på baksidan av ett brev från Kommunen och en dikt föddes efter kraftiga förlossningsvärk. (Här var jag tvungen att googla om det fortfarande är en dikt om det inte rimmar).
Att skriva igår var som när man har migrän och mår riktigt illa och enda sättet att få järnklorna att släppa sitt tag om skallen är att kräkas. Jag spydde ord, jag kräktes många år av sorg. Alla dessa människor som var viktiga i mitt liv, som jag så desperat ville skulle älska mig villkorslöst, som jag behövde skulle se mig för att bekräfta min identitet men som inte kunde se hela mig (kanske för att jag inte vågade visa mig). Jag har sagt mer i gårdagens dikt än jag har berättat i terapi.

Jag valde snabbt en bild och la ut texten på bloggen utan att läsa om, utan korrektur, utan redigering. Den skulle bara ut och lämna mig. Sen åkte jag iväg för att träffa en väninna från Nicaragua som jobbar med ett kvinnoprojekt tillsammans med mig. Under hela bilresan tänkte jag: får jag skriva så? Var det för öppet? För naket? Jag blev lite tom och yr och hade svårt att koncentrera mig under mötet. Turligt nog var jag tvungen att tänka och prata på spanska, det tvingade mig att vara närvarande och glömma min dikt för en stund.

Varför blev jag rädd? Jag har ingen att stå till svars för. Jag behövde skriva av mig om vrede, ilska, sorg som har bott så länge i min kropp och gjort mig illa. Jag skriver inte för att såra någon, jag skriver för att hela mig själv. Min blogg handlar om mina känslor och tankar. Kan de hjälpa någon annan att få insikt om något, kan de vara förlösande, kan de bara ge lite tröst om att solen alltid finns bakom molnen även när vi inte ser den så är det ett extra plus. Men egentligen så är det som ett öppet hus, läsaren är varmt välkommen in och jag blir så tacksam och rörd när jag får kommentarer men just nu skulle jag nog fortsätta att skriva i alla fall även om ingen läste. Helt enkelt för att jag behöver det.

Idag väckte solen mig med skarpa och otåliga gyllene strålar och blodsmaken är borta. Idag känner jag mig sedd och älskad.

Hur vänder du dina tankar när du mår dåligt?

…

(In English)

Yesterday was a scary day.

I woke up with a nasty taste of blood in my mouth and the sun didn’t consent to show up. Sunrises are my best medicine against wary mornings, a promise of a light and fresh new start but yesterday the sun was hiding behind boring gray clouds and there was blood in the washbasin when I gurgled after brushing my teeth. My tired feet walked me to the kitchen where I boiled some water, mixed fresh ginger with lime juice and honey. Afterwards I rinsed my mouth with coconut butter and spat again: this time, no more blood. But the iron taste was still there and my fingers were reaching for some paper and a pen. And the words started to pop, if …, if …, if …

Sometimes I have to write in a specific language, yesterday was English. I think I show different sides of me in my different languages and I can apparently not be as raw and open in Swedish. It’s like I’m more self-conscious and I worry more about misspellings, grammatics, correctness. I’m more sensitive to what others may say about my way of writing in my ”new” language.

Anyhow, lots of ”if” took place on the back of a letter from the municipality and a poem was born. (By the way, is it still a poem if it doesn’t rhyme?).

You know how it’s like when you have a migraine and you feel really seasick and the only way to get those greedy painful claws to let go of your skull is to vomit? That’s what I did with my words, I threw them up, and I vomited many years of sadness and anger. All these people who meant so much to me, whom I so wanted to love me unconditionally, whom I needed to see me so I could exist, but who could not see all of me (perhaps because I did not dare to show who I was). I’ve been more open in yesterday’s short poem than I’ve confided in long hours of therapy. I quickly picked a photo and published the text on the blog without reading it. It had to get out and leave me. Then I went off to meet with a friend from Nicaragua who works with me on a project for women’s integration into the Swedish system. While driving to the meeting I was anxiously thinking: can I really write all that? Was I being too open? Too naked? Too offensive?

My head was full of questions and I felt a bit dizzy. It was quite difficult to concentrate but, fortunately, I had to think and speak in Spanish which forced me to be present and not worry about my poem. Why was I scared? I needed to get rid of memories of anger and grief that have lived so long in my mind and squatted my body. I didn’t (I never do and if I did I wouldn’t publish it) write to hurt anyone, I write to heal myself. My blog is about my feelings and thoughts. If they can help someone to think differently about something hurtful, if they can remind someone that the sun is always behind the clouds even when we don’t see it, then it’s a good thing. But to tell the truth, my blog is more like an open house, readers are very welcome and I am so grateful and honored every time I get comments but right now, I would probably continue to write anyway, even if no one was reading, because I need to.

Today the sun woke me with sharp and impatient golden rays and the blood taste is gone. Today I feel loved.

How do you turn a grey day into sushine?

PS: Thank you for reading my words, thank you for walking by my side.

“Give me odorous at sunrise a garden of beautiful flowers where I can walk undisturbed.”
~Walt Whitman