Yoga

På dagens yoga diskuterade vi begreppet Satya – sanningsenlighet, ärlighet; mot andra, mot sig själv. Hur rädda vi är för vad andra tycker och tänker om oss. Och kanske även mer rädda för att mäta om sanningen stämmer överens med bilden vi vill ha av oss själva. Jag har på senare tid ofta fått höra ”Du som är coach och tränar yoga, du är väl lycklig hela tiden, du låter väl ingenting negativt påverkar dig.”

Och det är säkert så att jag har lärt mig en del måbra-knep, att jag har tillgång till verktyg att använda när det är motigt. Jag försöker tänka på att vara snäll mot mig själv och i varje motgång att vara förlåtande och komma ihåg att jag, ni, vi alla gör vårt bästa. Men ibland, hur trist det än känns att erkänna, så är det helt enkelt down. Ibland är livet trist och stelt, kroppen och själen likaså.

Ibland känns det motigt att leva även för mig. Ingenting är riktigt som jag vill ha det och det hjälper inte att Coach-Yogini-jag plockar fram ”Det viktigaste är inte vad jag vill ha men vad jag behöver få”-verktyget för Down-jag svarar lite katigt: ”Men om jag vill ha det så är det väl för att jag behöver det. Eller?” Och så kan jag försöka med ”Man måste möta motstånd för att uppskatta framgång” och då skriker Down-jag: ”Är det motstånd så fattar du väl att du är på fel spår!” Då skickar jag in ”Kom igen, möt rädslan, bjud in dina mörka tankar, de är bara tankar.” Just det gör Down-jag fullständigt vansinnig: ”Du är bra korkad, om samma tanke kommer om och om igen så måste det väl ändå betyda att den har något att säga dig!?”

Ett antal dagar, kanske en vecka snart, jag har tappat räkningen, har det känts riktigt jobbigt. Jag är konstant trött, så in i norden rastlös och väldigt negativ. Jag vet att det hör livet till att det går upp och ner. Jag vet att det kommer att vända så småningom (eller hur?), men just nu är det som att simma motströms iklädd tjock vinterkappa och fodrade stövlar, tungt så tungt.

Men ”Varför?”, skriker Coach-Yogini-jag, ” Ljuset är på väg! Dagarna blir längre och solens strålar värmer trots bitande kalla vindar. Våren är snart här.” ”Just det!” hånar Down-jag, ”Jag säger bara ett ord: vårdepression! Det räcker inte längre att ta kort på soluppgångar och hashtagga Carpe Diem och Have your best day. Våren är här.”

Ibland blir ingenting som man tänkt sig. Hela mitt liv har jag varit en stor solambassadör och talat illa om vintern och mörkret, men i Satyas namn måste jag erkänna att min kropp inte klarar av omställningen när ljuset kommer. Och det är knappast en tröst att jag inte är ensam om det. Det är inte alla människor förunnat att njuta av årstidernas växlingar, vårdepression är något som drabbar många. Vi blir trötta. Vi får sömnproblem, oro och ångest. I svåra fall även självmordstankar. Vårljuset sätter igång en välgörande hormondusch, men hormonsvängningen som resulterar av det kan också ha en baksida: vårdepression.

Vad ska jag då göra? Försök leva så naturligt som möjligt, kliva upp på morgonen, gå ut på promenader och tända upp när det blir mörkt. Det är bara att acceptera att ibland kommer stunder då jag inte alls har lust att vara Coach-Yogini-jag, ibland vinner Down-jag.

PS: I mars-månad kan jag skylla på vårdepression men vad ska jag säga när vårdepressionen kommer mitt i sommaren?

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.
~ Karin Boye