Never say never

Publicerad den av makikely
Regrets

“Don’t start today with the broken pieces of yesterday.”

I sat in bed last friday, trying like every morning to gather my thoughts and overlook my day. I was trying to watch and follow the clouds in an attempt to calm a pulsing and suffocating ball of anxiety that was making itself comfy between my solar plexus and my throat. A strange mixture of too full and too hollow, the feeling of missing something I have not yet been able to name and at the same time the need to uproot something that was trying to grow and invade me to fatal asphyxiation. (Yes, I have watched both Aliens and the Matrix and the cure to this evil discomfort, as a good friend suggested, might be a good spell from Harry Potter’s Hermione ).

”The ball” has a habit of showing up when I let doubt visit and stay in my dreams. Most of the time I can breathe “it” away, other times I try to reason with it, but now and then it just stays and expands and brings me so low down that I come to think that maybe stopping to breathe might be the only way to stop it. But then I remember how much I love breathing air into my lungs and how curious I am to know what “the ball” wants to tell me. A feeling this strong is not just visiting on its way to a luxury holiday in Vanuatu, there must be a coded message of transformation. Life is about being at a certain place at a certain time. If not, everything would be otherwise. Maybe better maybe worse, but definitely different. And we will never find out. Like we never know in advance what cards we are going to get and how we are going to play them. But if we enter the game, we find out.

I like to think of life as a challenging dish to prepare. We don’t always get all the ingredients that follow the recipe, but since we are hungry, we improvise and we eat to survive. Circumstances can make us jump miles away from our “normal” values and we end up doing things, making choices that we never would have under “normal” conditions (like eating bugs and worms after weeks without food). People we think we know can still surprise us with their actions and thoughts. And we can surprise ourselves too. In good or bad ways. I’ve learned to never say never because we never know.

If we take a closer look at it, avoiding pain, turning our head from truth is kind of selfish, it’s about protection. But fear is a prison and we are our own jailers. When we face our fears and are honest about the way we feel, fear slowly eases its grip and leaves room to strength. Giving in and accepting their full blow is the way to make peace with regrets and create space for something better to come in.

Instead of fairy tales à la “and they lived happily forever after” I wish we were read real stories about how important it is to let go of emotions, relationships and situations that are not allowing us to be happy. Stories about how to always try to do and be the best we can and manuals on understanding that “doing our best” is changing from a situation to another, depending on the circumstances, (although the parameter that should never change is our intention to never hurt). I think we can avoid much of the self judgement, blame and regrets gooey if we intentionally always do our best – even if we end up failing. Falling down is part of walking the path of life, getting back up and taking next step is growing. Real transformation requires real honesty and the biggest liar we can ever meet is often ourselves. It’s amazing the lies we can tell ourselves because of fear. And we know how lies pair up with blame, shame and punishment.

I am mostly a good person and if I’ve hurt with my choices and actions, it was never my intention. I was just trying to move on, survive and win the love lottery. It’s crazy the things I’ve done (or not dared to do) in the name of love. The fear of not being loved if I didn’t do as others wanted me to instead of following my true heart. I have put so many fears of failing and insecurities into other people’s control; I have chased love with the wrong persons and hurt others and myself because I thought I was not worth being loved for who I was. Honestly, how many of you can relate to this?

Some mistakes are printed in indelible ink; we just have to live with them being part of who we are because they were the choices we made. They are deeper in our skin than the inkiest tattoo and they will haunt us anytime they find a tiny hole in our defense mechanism. Once our heart is broken, we can try to hide it well and put the pieces back together, pretending we have moved on and healed. We may look intact on the surface and we can help others from our experience but we will never be quite the same again.

Sometimes I wish the past was like a mirror that I could break. I would pick a piece of it and carefully choose to look at special reflections from behind my shoulder, only the happy parts of what has been. Maybe it would be possible that way to believe that added together the partial reflections would make up a different total view of memories without regrets. A past altogether different. But then I remember that a broken mirror means seven years of unhappiness.

If you could go back and change things about your past, is there one particular moment you would want back?

“Every person from your past lives as a shadow in your mind.
Good or bad, they all helped you write the story of your life, and shaped the person you are today.”
~Doe Zantamata

Är du lycklig?

Publicerad den av makikely

Lycka är på sätt och vis ett provocerande ord, men vad är egentligen lycka och hur blir vi lyckliga?

Ett ämne som ofta diskuteras är ”lycka”.
Vad är lycka? Hur definieras den? Hur blir du mer lycklig? I vår filosofiklass var det flera som svarade med saker som ”att vara frisk, att ha ett intressant jobb och en stadig inkomst, att ha goda vänner och en familj som bryr sig” osv. Vår lärare berättade att varje tanke åtföljs av en molekyl som påverkar vår biologi. Våra tankar påverkar m.a.o. vår lycka rent fysiskt. Hur mäter man då lycka?

Jag tror inte att man kan det. Lycka betyder olika för olika personer, det är inget konkret utan någonting som man benämner olika tillstånd med. Det är en känsla. Det går därför inte att ge en exakt definition av vad det innebär att vara lycklig. Vad gör oss nöjda och belåtna? Var finns glädjen i livet? Är det mer fritid, bättre jobb, större hus, flera upplevelser? Är det känslan av framsteg mot önskvärda mål? Många tror att pengar har en stor betydelse för att vara lycklig. Men vem är rikast, den som har mest pengar eller den som har mest tid?

Vi har ofta uppfattningen att lycka är ett tillstånd som är beroende av yttre omständigheter. När solen skiner är vi lyckliga och när det regnar känner vi oss olyckliga. Alla människor gör försök att skapa lycka i sina liv och behålla känslan för evigt. Men jag tror att vår strävan efter att fånga kvar stunder av lycka för att till varje pris undvika ”olycka” är i slutändan bästa receptet för att bli just… ja, olycklig. Alla våra ansträngningar att tänka positivt och utrota allt negativt förhindrar att vi blir lyckliga (vilket egentligen var målet.) Det finns så många självhjälpsböcker som kommer med snabbfix-recept på evig lycka.

När jag fick diagnosen ”utmattningsdepression” för många år sedan vägrade jag att acceptera att jag mådde så dåligt. För mig betydde det att jag var svag och självömkande. Jag vågade inte ens berätta att jag var sjukskriven och gick till jobbet i alla fall. Jag läste massvis med måbra-böcker som förstärkte min åsikt om att negativa känslor skulle drivas ut med positiva tankar. Ville jag gråta skulle jag titta mig själv i spegeln och låtsas le och skratta. Var jag utmattad skulle jag ändå tvinga mig ut i skogen och försöka jogga. Förnekelseterapi och viljepiska. Och visst hjälper det att försöka hitta motsatskänslan till något negativt men vi ska även erkänna att det inte alltid är solsken och sommar, det kan storma ibland. Och det är som det ska.

För ett par år sen läste jag en artikel om Russ Harris och köpte hans bok The Happiness Trap (Lyckofällan på svenska). Den kan jag varmt rekommendera om du känner som jag gjorde då, att det är svagt och fult att ha dåliga dagar. Idag vet jag att det inte är möjligt (eller ens nyttigt) att vara konstant lycklig, eller att sorg aldrig får drabba oss. Jag vet att den som befinner sig ständigt bland rosa små moln tränger undan viktiga känslor och blundar för mycket. Däremot menar jag att man trots att världen ibland är tuff och hård kan finna någon slags grundlycka, ett tillstånd som kommer inifrån, en stark kärlek till sig själv och omvärlden. En trygg plats inom oss där vi känner oss värdefulla, även när livet drabbar oss som värst. Verklig lycka är inte kopplad till materiella ting och är helt oberoende av yttre villkor.

Lycka är att kunna gilla läget – och sig själv, i nöd och lust. I stället för att försöka ändra på världen ska man ändra sin inställning till den. Det vi kämpar emot har en tendens att bli starkare. Försök inte att undertrycka känslor och tankar som du inte tycker om, som skrämmer dig. Bjud in dem, låt de riva ner dina skydd, låt de komma och sedan gå av sig själva när de har gjort sitt. Alla känslor har ett budskap till dig. Alla händelser i ditt liv har en betydelse, en mening.

Lycka för mig är nog just det: att se en mycket djup mening med mitt liv. Och känna tacksamhet för att jag i vått och torrt får vara med ett fantastiskt äventyr som heter Livet.

Så vad är din lycka? Vad är viktigt för dig? Vad ger ditt liv en mening?

“Happiness is not something ready made.
It comes from your own actions.”
~ Dalai Lama