Nu är det den tiden på året då vi reflekterar över månaderna som gått och planerar för dem som kommer. Vi tittar bakåt och blickar framåt, bokför det gångna året och drar upp nya planer. Många tycker att nyårslöften är larviga, men när vi djupdyker i vårt innersta går det inte att förneka att vi kommer ofta fram till att vi inte är helt nöjda med vad vi ser. Att det är dags för förändring. Dags för ett nyårslöfte.
Ofta handlar våra nyårslöften om att vi ska sluta med eller åtminstone dra ner på onyttiga vanor, eller att vi ska börja med nya nyttigare rutiner. Det är lätt att uttala ett nyårslöfte. Det är betydligt svårare att infria det (oavsett vilket nyårslöfte vi avger är den bistra sanningen att, enligt Sifo, endast 19 procent av alla svenskar lyckas hålla sitt nyårslöfte). Jag brukar inte ha några nyårslöften, men under 2016 ska det bli ändring på det.
Så härmed förklarar jag krig mot följande ord:
Borde.
Perfekt.
”Du gör som du vill, men du borde tänka om.”
Ordet ”borde” borde inte finnas. Det är ett ord som fullkomligt dödar handlingskraft och initiativförmåga. Jag ”skall” byta jobb är ett bestämt faktum, jag ”bör” se mig om är ett mesigt försök. Jag förstår även ”det vore bättre om”, men ”borde” är ett sådant ord som bara är hotfullt och ger dåligt samvete. När vi tänker ”jag tror jag bör göra si eller så” tänker vi egentligen på konsekvenserna av att inte göra det vi ”borde”. Att det annars kommer något ofördelaktigt att hända.
2016 skall jag därför (försöka) radera ordet ”borde” från mitt vokabulär. Antingen skall jag göra eller så låter jag bli, men jag ska inte ”bör-a”.
”Det är perfekt precis som det är.”
Hur länge varar perfekt i vår föränderliga värld? Två sekunder? En dag? Tre veckor? Är det möjligt att vara perfekt så länge som en månad? Och vad är bäst: perfekt eller tillräckligt bra?
Vi har hela tiden något vi vill bli bättre på och jag har fortfarande inte träffat någon människa som har uppnått alla mål i sitt liv och som tycker att allt är perfekt. Och följdfrågan: hur mäter man perfektion? Alla har vi våra egna förklaringar och våra egna mått för vi alla har olika mål vi vill uppnå.
Perfektionism är ett ord som ofta används som något positivt, ett tillstånd att eftersträva men min erfarenhet är att de största perfektionisterna är de som får minst gjort eftersom de aldrig blir nöjda och ingenting aldrig blir tillräckligt bra.
Hur ser du dig själv? Hur tror du andra ser dig? Spelar det någon roll? Vad motiverar dig att sträva efter perfektion? Är det dåligt självförtroende? Känner du dig otillräcklig? Vad vill du bevisa? Jag tror det är viktigt att vara tydlig med vad vi vill i livet, vad vi vill ha och vem vi vill vara. Men att göra vårt bästa är inte nödvändigtvis att vilja vara perfekt. Var går gränsen för när strävan efter det perfekta blir till något destruktivt?
Jag minns med lite obehag, tiden när jag själv försökte vara den perfekta kvinnan, den mest lojala väninnan och den ultimata mamman. Jag ville vara smart, snygg, kunnig, rolig, bäst på jobbet och utöver det laga spännande maträtter och ordna oförglömliga fester. Och så skulle även kroppen vara i perfekt skick. Jag misslyckades gång på gång. Givetvis.
Men vem klarar egentligen av precis allt som man vill och borde? (Där kom icke-ordet igen!)
Att vara perfekt skulle innebära att vi ska vara på ett sätt som tillgodoser varenda människas förväntningar och behov. Att uppnå perfektion betyder även att vi har kommit så långt vi kan, att det inte längre finns utrymme för bättring. Att det är slutmålet. Vem vill stanna till och inte behöva växa mer? Inte jag.
Det är alltid fel att pressa sig till saker bara för att man ”måste” (eller borde…). Jag vill lära mig släppa taget, andas, nöja mig med att vara tillräckligt bra och känna efter. Jag kommer nog aldrig att förstå innebörden med ordet ”lagom” men jag har i alla fall slutat upp med att försöka vara perfekt. Jag vill ha lite motstånd och spänning i mitt liv för det är genom svårigheter vi växer. Jag vill göra saker med glädje istället för med prestationsångest. Jag tror perfektionism saboterar mångas liv och att det är våra brister som gör oss mänskliga. Nu accepterar jag att skavanker och misslyckanden är en naturlig del av livet och jag tror att det är lättare att följa stigen vi väljer att gå (även när den slingrar sig bland nässlor) än att fundera över den vi kanske borde ha valt.
Detta borde väl ändå vara ett perfekt nyårslöfte, eller? 😉
“Should have. Would have. Could have. Didn’t.”
― Gabrielle Zevin
makikely 