Time to say goodbye…

Publicerad den av makikely

Vaknade med tung sorg bakom ögonlocken idag. Drömt mardrömmar hela natten, min högra arm gör ont och kudden har karvat rynkor i min kind.

Igår bestämde mannen och jag att alla (alla!) flyttkartonger skulle öppnas och tömmas, det fick räcka nu med ”i am living in a box”-känslan.
Så jag hamnade på kontoret och öppnade K-artongen, den som innehåller alla minnen från tidigare liv: födelseattest, vaccinationskort, utgångna pass, skilsmässopapper, barnens första ritningar och klassfoton, bilder från alla resor vi gjort tillsammans, gamla brev och vykort från den tiden man fortfarande ansträngde sig för att välja papper, penna och köpa kuvert och frimärke. Bland breven låg ett som jag hade skrivit till min svärfar Olle under vår bröllopsresa där jag tackade för att de tagit emot mig i familjen. Samma dag påminner Facebook mig om ett minne för 5 år sedan med ett foto där min dotter och jag poserar med min gamla svärmor Margit på min exmans 50års fest. Minnesattacker från alla håll!

Margit begravs imorgon och jag kommer att vara där för att ta farväl. Och jag började gråta redan igår för det är det jag gör på begravningar, jag sörjer alla som har lämnat. Jag tänkte skriva ”lämnat mig” för det är lite så det känns även om det verkligen inte är det de gjort. De har gått vidare, vart kan jag inte svara på men deras kroppar finns i alla fall inte kvar att krama, deras röster har tystnat, deras blick har slocknat.

Margit var den perfekta svärmor, hon tog emot mig som en ny familjemedlem och kom aldrig emellan mig och hennes son. Hon byggde en egen uppfattning om mig och en egen relation till mig. Hon lyssnade, gav råd men tog aldrig parti. När jag precis flyttat in, knackade hon på lägenhetsdörren varje eftermiddag och visade mig Stockholm, tvingade mig i naturen för att andas, ansträngde sig att lära känna mig trots att hennes engelska var begränsad och min svenska då var obefintlig – jag kunde säga tack, tjena raring och räcker till många mackor 😉 . Vi gick långa promenader tillsammans, praktiserade yoga, åt och lagade vegetarisk mat, provade kläder och hattar och fnissade som väninnor kan, lyssnade på evergreen och opera, pratade kristaller och reinkarnationer, familjeband och traditioner.

Hon var pigg, nyfiken, fördomsfri, framtidsglad trots att livet inte alltid gett henne tagglösa rosor. När hennes son och jag skulle skiljas frågade hon mig varför och om det fanns något sätt att reparera vårt äktenskap. Sedan avslutade hon samtalet med att krama mig, önskade mig lycka till och fick mig att lova att hon inte skulle förlora kontakten varken med mig eller hennes sonson. Vi höll kontakten och min son älskade besöken hos farmor.

Jag hoppas att det finns någonstans vackert för Margit. För det är det hon var, rakt igenom: en vacker människa. Jag är så glad att ha träffat henne och så tacksam för läxan hon lärt mig: jag ska försöka vara en sådan svärmor som hon var med mig när mina barn väljer sina livspartner.

Sov så gott kära Margit och träffar du de andra som gått före dig, hälsa till dem. Krama varandra från oss härnere.

”Time to say goodbye
Quando sei lontana
sogno all’orizzonte
e mancan le parole…”

Att bibehålla balansen.

Publicerad den av makikely

Ibland behöver man tappa balansen och trilla för att sedan ta sig upp starkare och med mer lärdom om livet än innan.

Livet är bra konstigt egentligen. Jag är väldigt van vid att sköta mig själv och fatta egna beslut. Det är ofta en välsignelse att vara en stark och målinriktad person. Jag har flyttat fler gånger än jag orkar räkna. Jag har bytt land, lärt mig nya språk, anpassat mig till nya miljöer och bekantat mig en hel del med mina behov och prioriteringar. Men jag glömmer fortfarande att lyssna på min kropp ibland.

Vilka prioriteringar vi har kan förändras med tiden, och behöver omvärderas lite då och då. Att få tillvaron att fungera med de prioriteringarna som gäller här och nu är vad det stora livspusslet handlar om. Det är få som hinner allt här i livet. Det kan kännas som att vi måste välja bort väldigt mycket för att få det ena eller det andra.

Vad är balans? Kan man ha balans i alla aspekter av livet samtidigt?

Balansen är när måsten och prestation ger energi och glädje från det man gör. Själv har jag tappat min balans litegrann på sistone, har svajat för mycket från min stabilitet, fuskat med mina rutiner och försökt hålla i för många lösa trådar. Och kroppen har börjat säga ifrån.

Alla behöver vi hitta vår egen balans i tillvaron och det finns olika sätt att relatera till alla livsområden:

– man kan välja att enbart fokusera på ett livsområde i taget,
– man kan försöka balansera mellan två eller flera livsområden och att utesluta resten,
– man kan försöka hitta balans och harmoni mellan alla livsområden.

Den balans som fungerar i mitt liv är inte nödvändigtvis den balans som är bra i någon annans, vi prioriterar olika saker i livet. Karriär, familj, hälsa, vänner, hobbies och egen tid är alla viktiga delar för att få ett fullgott liv. Få trivs med att välja bort något helt men ibland är det nödvändigt.

Det goda är att vi har möjligheten att göra andra val än det vi tror att omgivningen förväntar sig av oss. Jag tror att lyssna på hjärtat är dörren till att hitta balansen mellan den inre och den yttre världen. Att känna tillit. Att tro att allting kommer att lösa sig till det bästa. Även om det stundtals är mörkt och livet känns komplicerat.

En del i att växa som människa är att lyssna inåt och lita på de signaler vi får ifrån vårt inre. Att släppa det rationella och logiska analyserandet för att skapa utrymme för magkänslan. Att lyssna till hjärtat och därigenom öppna upp för intuition, inspiration och kreativitet.

Jag tror det är nödvändigt att vi då och då ger oss tid till någon form av vila och stillhet. Det är inte alltid fritiden behöver vara fylld av måsten och upplevelser. Att göra ingenting är nyttigt. En riktig paus gör att vi sedan klarar av vardagen bättre. En stunds ensamhet är ett sätt att finna och hinna ifatt oss själva, att andas och lyssna till vårt innersta. Vi glömmer alltför ofta det väsentliga – oss själva och vad vi egentligen vill och behöver.

Livet börjar och slutar med ett andetag och varje val vi gör kan hjälpa oss att ta ett steg närmare det liv vi vill leva – eller tvärtom.

The Crack

Publicerad den av makikely
The Crack

Since childhood I have been warned about men being selfish sexist cheaters who are only after two things: a career that brings money (read “power”) and sex. Unfortunately I have seen men around me being and doing just that. I have been in friendship and in relationship with a couple of them. No wonder maybe my first big love was a homosexual (I didn’t know he was until he broke my heart but that’s another story).

I am not different from other women who want a partner to share good and tough times with. I long for intimacy, affection, good sex, lazy Sundays together with a soul mate. I want the same thing as everybody else but after three broken relationships, I had low expectations when it came to men. Nobody told me that creating a lasting love story could only happen when I was ready to give and receive the kind of love that feels fulfilling to me. I was constantly expecting to be disappointed as soon as I would take of the pink sunglasses of falling in love. As weeks and months went by, I imagined our future together and came to the bitter conclusion that it would never look the way I desired it to be. Was I realistic or was I sabotaging my relationships? I don’t know but, anyways, every time I sensed the change, I would start holding back on who I was, I would stop giving all I had (and wanted) to give, I would hide in my thoughts and seek comfort in reading and travelling. And, of course, as a self-prophecy, the relationship would start to shrink.

Love has that effect on people, it unveils our secrets, our ugly doubts, all the darkness we thought we had managed to hide away. There is nothing that will reveal you to yourself more than a love affair. Once being in love makes two people believe it is all right to show their weaker, unhealthiest sides, once they expect the other one to mend something in them that was broken before they met, that’s when The Crack makes its entry. Two people can bring out the worst in each other when love has allowed their unhealed wounds to come forward and they can use what love taught them about their companion as weapons to destroy the person they once worshipped.

It’s difficult to believe in someone else’s love when we don’t love ourselves. We cannot heal our wounds before we know what hurts and why. We wait for that someone who will make us complete, who will bring out our better selves and, in the beginning, it really works. But then, we start taking it for granted and the magic stops. And then we start believing once again that we are not worth loving because, Look! Our partner can’t fix us. When it happened to me I would think: “Yes, he is one of those selfish pricks they warned me about.” Next step, I started to focus on The Crack and began to make escape plans.

I wish I had my expectations set straight, I wish someone had told me that love is transformation, it opens the doors to the parts of us that need healing but we have to be prepared to do the job. Nobody can be our everything, no matter how much we (and they) want to be just that. What we accuse our life companion of not giving us are things we refuse to give ourselves and, in the name of love, we make it their duty to fix us and their failure when we cannot receive what they try to give (of course, sometimes, they don’t even try or they’ve stopped trying).

Like a magnifier, love makes everything grow, even our darker spots but it can also help us transform darkness into light if we are honest about wanting to heal and if we take responsibility for our process. Love can be the key but we have to open the door beyond The Crack and do the walking.

I am sure there is a wonderful garden at the end of the dirt road but it takes courage and dedication to leave broken dreams and negative expectations behind. I am walking that path now and, sometimes side by side, sometimes ahead of me and other times behind me, I have this wonderful man who learns to stay strong when I want to run away, who makes me feel safe even when he is afraid to lose me, who keeps on showing me love even when he sometimes doubt that I can love him back as much. And I am learning to give what I receive. We take turns, step by step, we drop our dark spots of fear and open some more to the love we want to give and the love we want to have.

So, if love hasn’t healed you yet, don’t give up, we’re never too old to learn and grow.

“Only when we are no longer afraid do we begin to live.”
~ Dorothy Thompson

Never say never

Publicerad den av makikely
Regrets

“Don’t start today with the broken pieces of yesterday.”

I sat in bed last friday, trying like every morning to gather my thoughts and overlook my day. I was trying to watch and follow the clouds in an attempt to calm a pulsing and suffocating ball of anxiety that was making itself comfy between my solar plexus and my throat. A strange mixture of too full and too hollow, the feeling of missing something I have not yet been able to name and at the same time the need to uproot something that was trying to grow and invade me to fatal asphyxiation. (Yes, I have watched both Aliens and the Matrix and the cure to this evil discomfort, as a good friend suggested, might be a good spell from Harry Potter’s Hermione ).

”The ball” has a habit of showing up when I let doubt visit and stay in my dreams. Most of the time I can breathe “it” away, other times I try to reason with it, but now and then it just stays and expands and brings me so low down that I come to think that maybe stopping to breathe might be the only way to stop it. But then I remember how much I love breathing air into my lungs and how curious I am to know what “the ball” wants to tell me. A feeling this strong is not just visiting on its way to a luxury holiday in Vanuatu, there must be a coded message of transformation. Life is about being at a certain place at a certain time. If not, everything would be otherwise. Maybe better maybe worse, but definitely different. And we will never find out. Like we never know in advance what cards we are going to get and how we are going to play them. But if we enter the game, we find out.

I like to think of life as a challenging dish to prepare. We don’t always get all the ingredients that follow the recipe, but since we are hungry, we improvise and we eat to survive. Circumstances can make us jump miles away from our “normal” values and we end up doing things, making choices that we never would have under “normal” conditions (like eating bugs and worms after weeks without food). People we think we know can still surprise us with their actions and thoughts. And we can surprise ourselves too. In good or bad ways. I’ve learned to never say never because we never know.

If we take a closer look at it, avoiding pain, turning our head from truth is kind of selfish, it’s about protection. But fear is a prison and we are our own jailers. When we face our fears and are honest about the way we feel, fear slowly eases its grip and leaves room to strength. Giving in and accepting their full blow is the way to make peace with regrets and create space for something better to come in.

Instead of fairy tales à la “and they lived happily forever after” I wish we were read real stories about how important it is to let go of emotions, relationships and situations that are not allowing us to be happy. Stories about how to always try to do and be the best we can and manuals on understanding that “doing our best” is changing from a situation to another, depending on the circumstances, (although the parameter that should never change is our intention to never hurt). I think we can avoid much of the self judgement, blame and regrets gooey if we intentionally always do our best – even if we end up failing. Falling down is part of walking the path of life, getting back up and taking next step is growing. Real transformation requires real honesty and the biggest liar we can ever meet is often ourselves. It’s amazing the lies we can tell ourselves because of fear. And we know how lies pair up with blame, shame and punishment.

I am mostly a good person and if I’ve hurt with my choices and actions, it was never my intention. I was just trying to move on, survive and win the love lottery. It’s crazy the things I’ve done (or not dared to do) in the name of love. The fear of not being loved if I didn’t do as others wanted me to instead of following my true heart. I have put so many fears of failing and insecurities into other people’s control; I have chased love with the wrong persons and hurt others and myself because I thought I was not worth being loved for who I was. Honestly, how many of you can relate to this?

Some mistakes are printed in indelible ink; we just have to live with them being part of who we are because they were the choices we made. They are deeper in our skin than the inkiest tattoo and they will haunt us anytime they find a tiny hole in our defense mechanism. Once our heart is broken, we can try to hide it well and put the pieces back together, pretending we have moved on and healed. We may look intact on the surface and we can help others from our experience but we will never be quite the same again.

Sometimes I wish the past was like a mirror that I could break. I would pick a piece of it and carefully choose to look at special reflections from behind my shoulder, only the happy parts of what has been. Maybe it would be possible that way to believe that added together the partial reflections would make up a different total view of memories without regrets. A past altogether different. But then I remember that a broken mirror means seven years of unhappiness.

If you could go back and change things about your past, is there one particular moment you would want back?

“Every person from your past lives as a shadow in your mind.
Good or bad, they all helped you write the story of your life, and shaped the person you are today.”
~Doe Zantamata

Surrender to the whatif…

Publicerad den av makikely
Tonglen Meditation

I am sure I’m not alone regretting decisions I took in moments of deep sorrow or anger. There are many of us waking up to the pounding beat of a heart screaming “What if? What if I hadn’t? What if instead?” It’s a cruel question, and we will never know the answer. We will never find out how it could have been instead since we already made the choice to do as we did.

How often have we hurt ourselves whatif.ing and stamping in the bushland of regrets, remembering the things we’ve done, the words we’ve said (or chosen not to say but should have), recalling the thoughts we’ve had, the decisions we’ve taken, the choices we’ve made? And we start beating ourselves up with the could haves and should haves of smarter, kinder, wiser, stronger, different.

When I try to picture the whatif, I see an ugly, wrinkled, ash-grey blobby monster with sharp yellow teeth and blood-red eyes cutting out pieces of my heart and feeding on my pain and despair. When it comes I try to breathe calmness into my fear. For every deep calm breath I take, the whatif winces and shrinks a tiny bit. For every forgiving word I think, it loses strength. The times I succeed to believe that it is as it is and it cannot be otherwise, the whatif pulls back into its dark smelly cave. Temporarily. I know it will be back because I am (like most people I know) very good at walking down memory lane and choosing the paths full of potholes. I excel at reminding myself how often I have failed to make the “right” choice.

I don’t believe it can disappear but can the whatif be tamed? Groomed? Calmed down? I know that done can never be undone, every choice we make has consequences on ourselves, our surrounding people, everybody’s future. You know, the Butterfly Effect? Every thought, every action multiplies with the amount of people we know and moves around. Not even a hermit can stop the chain of consequences because his choice of stepping out of the world might have hurt someone who consequently lost his faith in love. That’s one possible outcome. Imagine the hermit was a brilliant scientist who has the solution to recreate rainforests in dry parts of the planet, can you figure out all the probable consequences of his retirement?

We are not separate from the whole, there is no destiny on its own, today is the result of many yesterdays as we are the result of the lives and experiences of our many ancestors. And we all did whatever we did in a spirit of survival. I dare say that even the cruellest act was a matter of doing our best to avoid hurt and pain. All the reasons are justifiable in consideration of the person’s background, education, values, needs and wants. We might not understand why and we might totally disagree with some actions but we should never judge another person because we don’t know everything about why they picked that solution among others. We live in a world of probabilities and uncertainties and still we pretend it is all certain and controllable.

Clinging to the past is painful, it is no longer there and it will never come back. It is very difficult to clean our mind from residues of past actions like resentment, anger, revengefulness, envy, regrets but then from time to time, we get into the feeling of here-now and whatsoever experience comes to us, we learn to let it happen, accept it without judging and then let it pass. If you are like me, you know that even after years of emotional healing work, we still sometimes make the mistake of believing that something “out there” makes us angry, depressed, anxious, or afraid. In reality, outside events are only triggers. The cause of every emotion is within us. So let it all out. Surrender.

When things are painful, when situations are difficult, when life seems to go against you, remember to breathe it out. Make peace with the past and breathe.

“Breathing in, I am aware of my heart. Breathing out, I smile to my heart and know that my heart still functions normally. I feel grateful for my heart.”
~ Nhat Hanh

One very powerful and effective way is the practice of tonglen. The Buddhist practice of tonglen can be used to alleviate the suffering of others and increase compassion. When you do this meditation, you simply breathe in and breathe out, taking in pain and sending out spaciousness and relief.

Yoga for Peace

Publicerad den av makikely
Yoga Mala

Det är fler och fler events runtom i världen som samlar pengar till välgörande ändamål. Idag tisdag 17/3 är det YOGA FÖR FRED på Myoga.se i Jönköping. Klassen kostar 80kr och pengarna går oavkortat till det krigsdrabbade Syrien via UNICEF. Du behöver inte anmäla dig, är du i närheten kliv in och var med.

Kan vi få en bättre värld med yoga?

Som den kloka fredsaktivisten och stora pionjären för sociala protester, Mahatma Gandhi, sa:
”Be the change you wish to see in the world.”

Ordet yoga är sanskrit och betyder balans och förening. Yoga är en fredsrörelse. På den Internationella fredsdagen förra året samlades tusentals yogis över hela världen och gjorde en Global Mala för fred (en mala är ett band av kulor som används vid bön och meditation). Yogisarna som deltog (oavsett tradition, tro, ursprung och kultur) bildade en mänsklig mala av 108 gemensamma solhälsningar. Det blir så kraftfullt när människor runt om i världen samlas för freden och gränserna suddas bort ( i alla fall tillfälligt).

Fred börjar med oss själva. Fred börjar med frid inombords. Om vi mår bra, är glada, kärleksfulla, har medkänsla så påverkar vi dem som vi möter med kärlek och positivitet. Genom att ändra vårt inre, hitta frid och stillhet i oss sprider vi också frid runt omkring oss, som en vacker doft. Genom att sluta fred med våra kroppar, våra tankar och känslor lär vi oss att acceptera andra precis som de är. Acceptans handlar inte om att tycka om det man accepterar att uppleva. Acceptans handlar om att välja att både se och stå ut med verkligheten, hur plågsam den än kan vara, utan att undvika eller döma den. Ett accepterande förhållningssätt innebär inte att avstå från att söka förändring i en svår situation, utan att låta bli att föra krig mot tillvaron och sig själv.

Acceptans ger inre frid. Frid ger förening. Förening i kärlekens namn ger fred. Naiv slutsats? Kanske. Men jag vill tro på det.

Jag kan inte fysiskt vara med ikväll men jag har lagt in en påminnelse i telefonen så kl.18.30 tänker jag blunda en stund, andas djupt med ujjayi (yoga-andning), le och skicka kärlekstankar till världen.

Kram och Namaste ❤

”You may say I’m a dreamer, but I’m not the only one…” ~ John Lennon

Give me the good news first…

Publicerad den av makikely

…eller att välja att vilja viljan att välja. 😉

Idag tog det lite tid att väckas av solens skarpa ljus, jag drömmer så intensivt om nätterna så jag glömmer nästan att vakna ibland. Jag försökte som varje morgon (en dålig vana tycker jag mer och mer) att titta igenom huvudnyheterna i ett par nättidningar och ögonen bläddrade förbi så mycket elände, överallt, krig, olyckor, sjukdomar mm. Jag blir så ledsen och trött på all ondska och allt elände som skrivs om. Det gör det svårt att upprätthålla tron på det goda samtidigt som det är just därför vi inte får blunda. Låtsas vi att det inte finns så tror jag eländet skulle växa ännu mer. Tittar man eländet i ögonen och väljer att försöka förändra den så kan något bli bättre.

De flesta av oss (om inte alla) har olika önskningar om förändringar i våra liv. Det kan handla om att vilja ha bättre hälsa, mer pengar, lägre vikt, nytt jobb, ny partner, you name it. Oavsett vad det är som vi önskar förändra, så kräver det att vi förändrar något i vårt sätt att leva, vårt sätt att tänka. Vi måste välja förändringen. Saker blir inte bra av sig själva, Universum är stort och magnifikt och det kanske finns något som heter ödet och slumpen men jag tror det är säkrast att tänka att det är våra val som styr vad som blir konsekvenser i våra liv.

Jag jobbar som samtalscoach inom Psykosyntes. Att välja att använda sin vilja (för att förändra och förändras) har en central roll inom psykosyntesen. Vi har alla en historia som har format oss på gott och ont och som alltid finns med oss i våra dagliga liv. Det är vårt val hur vi vill att det onda ska påverka oss. Det kan bli en erfarenhet som ger insikt eller en tung slöja som täcker våra ögon. Även att låta bli att välja är ett val (fast kanske ett omedvetet sådant).

Kan man välja sin vilja?

Den fria viljan är en ständigt återkommande fråga som tenderar att blåsa upp när man, efter några glas vin, vill vara lite filosofisk av sig. För mig innebär den fria viljan möjligheten att förverkliga det jag har valt. Fri vilja är inte nödvändigtvis något storartat hjältedåd och här tänker jag t.ex. på någon som Jean Samuel och andra överlevande från Auschwitz där drygt 1,5 miljoner gasades ihjäl. Det finns en fantastisk vilja hos dem som överlevt kriget och sett nazismen på nära håll att göra allt för att förhindra en upprepning. Jag minns när Jean Samuel steg upp i talarstolen när Europarådets parlamentariska församling höll sin session i januari 2005. Han såg så gammal och skör ut men hans budskap var desto kraftfullare: vi får aldrig glömma eländet som tog plats i alla koncentrationsläger. Vi måste minnas för att det goda ska få finnas kvar.

En annan man jag beundrar är Père Pedro Opeka. Han är son till slovenska föräldrar och föddes i Argentina, i en förort till Buenos Aires. Fader Pedro är känd för sin vilja att utrota fattigdomen bland barnen på Madagaskar, mitt födelseland. I Argentina kallas han kärleksfullt El apostol de la basura (Sopornas Apostel) och år 2008 utdelades han Heliga Matteusfondens pris för utstående tjänst i solidaritetsarbete och social rättvisa. Nyligen startades en instagram-kampanj i syfte att samla pengar för att hjälpa de som drabbades av översvämningarna i huvudstaden Antananarivo. För varje selfie som hashtaggades #weselfie2015 betalades 0,50 euros till föreningen Friends of Father Pedro. En veckas kampanj gav 5 000€ som Fader Pedro tänker finansiera byggandet av 80 barnhus med.

Här hemma i Sverige följer jag Good News Magazines grundare, Daniel Mendoza. Daniel föddes i Uruguay i en tid då landet styrdes av en militärdiktatur. Du som vill kan läsa om hans väg till Sverige och om hur idén om ett magazin blev verklighet http://danielmendoza.se/2014/02/09/min-historia/#.VP7xTy5m6pA
Den 20 oktober 2010 lanserades Good News Magazine, en inspirationstidskrift som skriver om de positiva historierna som inte tycks få plats i den vanliga nyhetsrapporteringen.

Det finns som tur är många andra beundransvärda människor som syns och hörs mer eller mindre och som drivs av sin vilja att göra livet bättre. Viljan att se och lyfta fram godhet istället för ondska, positivitet istället för elände. Viljan att så ett frö av kärlek och vattna det.

Jag tror det är viktigt att inte blunda för det som gör ont och är mörkt men att det är ännu viktigare att leta efter ljuset. Jag försöker alltid komma ihåg att djupt inom varje människa så finns det något gott och friskt och att om vi vill så kan vi välja att låta det växa och bli större. Börja med dig själv, tyck om (något hos) dig, älska den du är med alla dina delar, hela och trasiga. Jag vet, det är ofta lättare sagt än gjort men även om det bara är en minut varje dag så är det i alla fall en minut av ljus.

”Man kämpar inte ihjäl en skugga.
Den dödar man med ett ljus.”
~ Sigfrid Siwertz

“Darkness cannot drive out darkness; only light can do that.
Hate cannot drive out hate; only love can do that.”
~Martin Luther King, Jr.

Jag saknar min familj.

Publicerad den av makikely

Jag hämtar min bonusson efter skolan ibland när jag hinner i tid så han slipper vänta på bussen. Det finns två möjliga vägar för att köra hem, den ena rullar förbi ett stort rött tegelhus där han bodde som liten. Häromdagen frågade jag vad han tyckte om sitt gamla hus och han svarade att han saknade den gamla goda tiden när alla bodde tillsammans, Pappa, Mamma och alla syskon. För då var det riktigt mysigt.

Jag fick ont i magen, oavsett hur rätt det kan vara (pga. hur många möjliga anledningar som helst) för ett par att skiljas så vet vi att barnen in i det sista önskar att föräldrarna ska stanna hos varandra. Hur hanterar man ett barns sorg som inte går över fast det har gått många år sedan skilsmässan? Jag vet inte hur det är att vara skilsmässobarn men jag vet hur ont det gör att köra förbi ett hus som en gång var ens familjehem och hur halsen tjocknar när man tittar i gamla fotoalbum medveten om att det inte blir nya bilder i samma familjekonstellation.

Lyckliga skilsmässor, finns de? Även paren som gör vågen när de separerar bär på en sorg. Det gör ont även om det är nödvändigt. När föräldrarna skiljer sig påverkas alla i familjen, på olika sätt och olika djupt. Då kan det vara skönt om barnen har någon opartisk att prata med. Någon som talar om det de behöver höra, ibland många gånger, att det inte beror på dem att föräldrarna skiljer sig.

”Det är för lätt att skiljas” hör man ibland. Men nästan alla skiljs därför att de har försökt allt – och misslyckats. Det är ingen smärtsam erfarenhet man väldigt gärna utsätter sig för frivilligt. Livet börjar bli lite slentrian. Vad ska vi hitta på? Jag vet: vi skiljer oss och skriker åt varandra, gråter, hittar massa fel hos den vi har en gång i tiden älskat och åtrått, vi ser till att kompisarna väljer sida och vi förlorar en del av vår identitet på köpet. Och det bästa, vi ser till att barnen blir ledsna och vilsna. De kommer att få svårt att tro på evig kärlek och lyckliga förhållande men, äsch, det som inte dödar stärker. Eller hur?

Det värsta är att det fortsätter göra ont långt efteråt. Jag har träffat en underbar ny man och jag känner mig mer sedd och älskad än någonsin tidigare och på många sätt tycker jag att mitt liv är bättre men ändå, då och då kommer ”magonten” med alla bilder jag hade om hur min framtida familj skulle se ut: alla resor med barnen och deras respektive, barnbarnen som skulle sova i sin pappas eller mammas gamla sovrum, stora och stökiga julmiddagar med interna skämt och minnen. Samma bilder som gjorde att jag orkade stanna så länge i ett äktenskap som ingen av oss längre orkade fylla med kärlek. Vi gjorde halvhjärtade försök att gödsla vår gemensamma livsträdgård, vi renoverade hus, reste till fantastiska platser, testade vår attraktionskraft på andra men till slut kunde vi inte ens vara kyligt artiga mot varandra längre. Jag saknar inte mina barns far men jag saknar mina drömmar om familjen vi kunde ha haft. Jag är glad för mina barns skull när de får träffa sin far och göra saker med honom och jag vill inte på något sätt vara en del av deras stunder tillsammans men det gör ändå ont att inte längre vara mamma OCH pappa samtidigt. Nu är jag mamma. Och han är pappa. På varsitt håll. Och barnen är mina och hans men inte våra, inte som förr.

Det är säkert så min bonusson känner varannan vecka: mamma är där med sin nye man, pappa är här med sin nya kvinna men det blir aldrig mer mamma OCH pappa. Jag hoppas ändå att det betyder att han får fyra gånger så mycket kärlek och att det kompenserar lite för att ”OCH:et” är borta.

“Your children are not your children.
They are the sons and daughters of Life’s longing for itself.
They came through you but not from you
and though they are with you yet they belong not to you.”
~ Khalil Gibran

Thank you for not loving me enough

Publicerad den av makikely

I wonder,

if you hadn’t given me away to your sister
if you only once had told me I made you proud
if you hadn’t repeatedly reminded me that I would never be as good as her
if you hade kept me a room in our home
if you had made me your number one girl
if you had come to the airport and asked me to stay
if you hadn’t found more comfort in your bottles
if you had carried our children when I couldn’t walk
if you hadn’t fantasized of other women while invading my body
if you had believed in my skills
if you hadn’t forced me to abort my babies
if you had lifted me to the stars
if you had listened to my prayers
if you had held my hands when my body broke down
if you had dried my tears with your heart
if you had looked into me and chosen to see the light
if you had helped me give the best of me

I wonder how life would have been then.

Thank you, my dear ones for not loving me enough. It made me who I am, unique and strong.