När drömmar blir till verklighet, på riktigt!

Publicerad den av makikely
#magichappens yoga Myoga Dreams

Av personliga skäl, lämnade jag en tjugoårig anställning i vintras. Under halvåret som följde har jag kört mycket mental styrketräning (och en del fysisk återhämtning också) för att hitta min rätta plats, någonstans jag kan vara mig själv och tillåta andra att vara som de är. Jag vet inte hur många gånger jag har suttit och tittat ut över vattnet, bort mot horisonten och frågat mitt hjärta och min mage: Vad ger mitt liv mening? Vad är min lycka, utöver det självklara, kärleken till mina barn och till min sambo.

En natt i Fjällbacka, för ett tag sedan, satt min livskamrat och jag på en uteplats med en värmande kopp te och en kall öl, när himlen helt plötsligt öppnade sig och blixtrade med arga dunder. Lika plötsligt fylldes hela mitt väsen med en bön till Universum: “Kom igen, låt förändringen ske nu och skaka min trötta värld!”

Och tro det eller ej, saker började hända, oväntade möten med människor som öppnade nya dörrar och böcker som gav nya insikter, känslan av att allt var möjligt vann över framtidsoron. Min kärlek till yoga blev ännu tydligare, mitt behov av att skriva starkare, min relation till min kropp ödmjukare. Punkterna på min bucket list (finns att läsa i ett tidigare inlägg) prickades av, bl.a. resan till Machu Picchu och att skriva en barnbok (fast listan är oändlig, den fylls ju på i samma takt som den stryks).

Och nu kommer vi till dagens stora tjoohooo.

Jag jobbar som samtalscoach och jag älskar att hjälpa mina klienter hitta lösningar och nya möjligheter men jag har saknat att ha arbetskollegor och mycket folk omkring mig. Jag hade därför bestämt att hitta en verksamhet som skulle komplettera coachingen. Ett första försök misslyckades, någon annan bjöd mer pengar. Jag blev arg och besviken men kände samtidigt en lättnad, någonting hade inte stämt från början. Ni vet, det där med ”magkänslan”.

För några veckor sedan satt jag i soffan med en varm och lite svettig laptop i knät och ställde upp i plus och minuskolumner alla sidor av en affärsrörelse jag eventuellt ville ta over.

Då ringer mobilen.

– Hej det är Anna*, vad gör du? Vill du fortfarande hitta på något kul att göra? För jag tänkte att du i så fall kunde ta over butiksdelen av vår Community så jag kan koncentrera mig på det jag brinner för, yogan?

Jag hörde mig själv svara: Javisst! Sen tänkte jag: Oj! Vad sa jag nu?

Vi bestämde att träffas och vi pratade om hur vi skulle lägga upp samarbetet. När jag kom ut till bilen så bara brast allting för mig. Mina glädjetårar bara trillade nerför mina kinder och den känslan kommer jag aldrig att glömma.

Två dagar senare åkte jag iväg till Peru med min äldste son. Att få uppleva Machu Picchu och förverkliga ytterligare en dröm orsakade flera glädjetårar (Jag kan inte minnas att jag har varit så emotionell som senaste veckorna, det känns som att alla känslor sitter utanpå huden och minsta hjärtslag väcker tårar.)

När vi kommit hem igen började min sambo och jag planera för butiken och jag sa: ”Tänk om vi kunde slå ihop oss med café-delen, då skulle det vara ett komplett wellness-koncept.” Dagen efter var en söndag och alla mina barn skulle som vanligt komma på middag. Jag berättade om butiken och förberedde efterrätten. Då ringer mobilen igen och Anna frågar: ”Tjejerna i cafét undrar om du är intresserad att ta över efter dem?”

Vad tror ni jag svarade?

I augusti kommer en av mina absolut roligaste drömmar att gå i uppfyllelse: jag ska driva en egen wellness butik! Ett ställe där alla mina värderingar får utrymme: fysiskt och själsligt välmående, kärlek till andra och mig själv, nyfikenhet för det kända och okända, omsorg för min omgivning men även en större helhetsbild.

Så overkligt men ändå så sant. Det är en utmaning för jag kan inte allt, en stor ekonomisk satsning men vågar jag inte nu så vågar jag kanske aldrig. Och det är framförallt chansen att förverkliga en dröm. Jag är så ödmjukt tacksam att få jobba med ett gäng underbara Myoga-tjejer med olika erfarenheter och kunskaper och jag är fantastiskt peppad att förvalta det som Open New Doors** har startat igång i cafét. Jag tror väldigt starkt att det blir en framgångsrik kombination (och blir det inte det så har jag i alla fall vågat försöka).

Som de säger: Be careful what you wish for…!

* Anna Bjärkvik, Myoga i Jönköping och Habo
** Li Karlsson och Erika Frost, Open New Doors i Bottnaryd och Göteborg

Ett litet steg i taget…

Publicerad den av makikely
Machu Picchu Bucket list Dreams come true

…och så regelbundna rörelser och andetag som möjligt.

Sakta, sakta men inte stanna.

Hitta rytmen i huvudet.

Bjud in luften i lungorna.

Tacka kroppen för att den vill mer än den tror.

Njut av brinnande muskler och svettig rygg.

Upplev smärtan i foten och knät och tacka dem för att de håller en höjdmeter till. Och en till.

Titta bakom och se hur långt du har kommit och hur vackert Moder Jord ligger under och omkring dig.

Kom ihåg vart du vill men titta inte upp och kolla inte hur långt det är kvar att stiga.

Upp, upp, upp, upp. Upp till 4 215m över havet: välkommen till Abra Warmiwanusca eller Dead Woman’s Pass (något litet skrämmande namn). Du klarade den svåraste etappen! Hela kroppen skakar. Du gråter av lycka.

Jag har inte kunnat (velat?) skriva under veckorna i Peru, jag lyckades skicka iväg ETT vykort. Jag tror det är för att jag var rädd att inte kunna hålla kvar mina känslor, insikter, upplevelser inom mig om jag klädde (av) dem i ord. Även idag har jag svårt att skriva om mötet med Andernas drottning: Machu Picchu. Jag har drömt om henne sen jag var åtta år gammal (och ja, för mig är berget en moderlig och drottninglik hon). Så det får vänta, magin får göra sitt, i sin egen takt, ett litet steg i taget.

”A dream doesn’t become reality through magic; it takes sweat, determination and hard work.”

Colin Powell

Give me the good news first…

Publicerad den av makikely

…eller att välja att vilja viljan att välja. 😉

Idag tog det lite tid att väckas av solens skarpa ljus, jag drömmer så intensivt om nätterna så jag glömmer nästan att vakna ibland. Jag försökte som varje morgon (en dålig vana tycker jag mer och mer) att titta igenom huvudnyheterna i ett par nättidningar och ögonen bläddrade förbi så mycket elände, överallt, krig, olyckor, sjukdomar mm. Jag blir så ledsen och trött på all ondska och allt elände som skrivs om. Det gör det svårt att upprätthålla tron på det goda samtidigt som det är just därför vi inte får blunda. Låtsas vi att det inte finns så tror jag eländet skulle växa ännu mer. Tittar man eländet i ögonen och väljer att försöka förändra den så kan något bli bättre.

De flesta av oss (om inte alla) har olika önskningar om förändringar i våra liv. Det kan handla om att vilja ha bättre hälsa, mer pengar, lägre vikt, nytt jobb, ny partner, you name it. Oavsett vad det är som vi önskar förändra, så kräver det att vi förändrar något i vårt sätt att leva, vårt sätt att tänka. Vi måste välja förändringen. Saker blir inte bra av sig själva, Universum är stort och magnifikt och det kanske finns något som heter ödet och slumpen men jag tror det är säkrast att tänka att det är våra val som styr vad som blir konsekvenser i våra liv.

Jag jobbar som samtalscoach inom Psykosyntes. Att välja att använda sin vilja (för att förändra och förändras) har en central roll inom psykosyntesen. Vi har alla en historia som har format oss på gott och ont och som alltid finns med oss i våra dagliga liv. Det är vårt val hur vi vill att det onda ska påverka oss. Det kan bli en erfarenhet som ger insikt eller en tung slöja som täcker våra ögon. Även att låta bli att välja är ett val (fast kanske ett omedvetet sådant).

Kan man välja sin vilja?

Den fria viljan är en ständigt återkommande fråga som tenderar att blåsa upp när man, efter några glas vin, vill vara lite filosofisk av sig. För mig innebär den fria viljan möjligheten att förverkliga det jag har valt. Fri vilja är inte nödvändigtvis något storartat hjältedåd och här tänker jag t.ex. på någon som Jean Samuel och andra överlevande från Auschwitz där drygt 1,5 miljoner gasades ihjäl. Det finns en fantastisk vilja hos dem som överlevt kriget och sett nazismen på nära håll att göra allt för att förhindra en upprepning. Jag minns när Jean Samuel steg upp i talarstolen när Europarådets parlamentariska församling höll sin session i januari 2005. Han såg så gammal och skör ut men hans budskap var desto kraftfullare: vi får aldrig glömma eländet som tog plats i alla koncentrationsläger. Vi måste minnas för att det goda ska få finnas kvar.

En annan man jag beundrar är Père Pedro Opeka. Han är son till slovenska föräldrar och föddes i Argentina, i en förort till Buenos Aires. Fader Pedro är känd för sin vilja att utrota fattigdomen bland barnen på Madagaskar, mitt födelseland. I Argentina kallas han kärleksfullt El apostol de la basura (Sopornas Apostel) och år 2008 utdelades han Heliga Matteusfondens pris för utstående tjänst i solidaritetsarbete och social rättvisa. Nyligen startades en instagram-kampanj i syfte att samla pengar för att hjälpa de som drabbades av översvämningarna i huvudstaden Antananarivo. För varje selfie som hashtaggades #weselfie2015 betalades 0,50 euros till föreningen Friends of Father Pedro. En veckas kampanj gav 5 000€ som Fader Pedro tänker finansiera byggandet av 80 barnhus med.

Här hemma i Sverige följer jag Good News Magazines grundare, Daniel Mendoza. Daniel föddes i Uruguay i en tid då landet styrdes av en militärdiktatur. Du som vill kan läsa om hans väg till Sverige och om hur idén om ett magazin blev verklighet http://danielmendoza.se/2014/02/09/min-historia/#.VP7xTy5m6pA
Den 20 oktober 2010 lanserades Good News Magazine, en inspirationstidskrift som skriver om de positiva historierna som inte tycks få plats i den vanliga nyhetsrapporteringen.

Det finns som tur är många andra beundransvärda människor som syns och hörs mer eller mindre och som drivs av sin vilja att göra livet bättre. Viljan att se och lyfta fram godhet istället för ondska, positivitet istället för elände. Viljan att så ett frö av kärlek och vattna det.

Jag tror det är viktigt att inte blunda för det som gör ont och är mörkt men att det är ännu viktigare att leta efter ljuset. Jag försöker alltid komma ihåg att djupt inom varje människa så finns det något gott och friskt och att om vi vill så kan vi välja att låta det växa och bli större. Börja med dig själv, tyck om (något hos) dig, älska den du är med alla dina delar, hela och trasiga. Jag vet, det är ofta lättare sagt än gjort men även om det bara är en minut varje dag så är det i alla fall en minut av ljus.

”Man kämpar inte ihjäl en skugga.
Den dödar man med ett ljus.”
~ Sigfrid Siwertz

“Darkness cannot drive out darkness; only light can do that.
Hate cannot drive out hate; only love can do that.”
~Martin Luther King, Jr.

Jag blev kvinna i Milano.

Publicerad den av makikely

Jag har alltid försökt vara lite annorlunda för att aldrig passa in i bara ett fack.

Det kanske har med att vara född i två olika kulturer att göra men det blev i alla fall mitt sätt att gardera mig från att bli bortvald. Om jag var tillräckligt mycket lik men ändå någorlunda olik så kunde jag alltid säga att det var jag som inte ville passa in någonstans. Ni vet, som en kameleont, den växlar inte färg för att gömma sig, färgbytena styrs av faktorer som ljus, temperatur och humör. Jag bytte färg beroende på hur trygg jag kände mig i en viss miljö. Det handlade både om min inre och mitt yttre, mina kläder t.ex. Min klädstil har förändrats genom åren, jag tror vårt val av underkläder visar vem vi är intimt och privat medan ytterkläderna berättar vem vi vill att andra ska uppfatta oss som.

Jag delar nog samma fasansfulla barndomsminnen med många andra flickor om stickiga strumpbyxor som korvade sig runt benen. Jag hatade mina söndagslackskor och finklänningarna som gjorde det omöjligt att sitta bekvämt i kyrkans hårda träbänkar och i matstolen under den svettiga söndagsmiddag som följde.

När jag sedan från unga tonår fått välja kläder själv, har jag testat på många olika stilar. Jag började med en punkliknande stil som jag hade i ungefär ett år, bytte sedan till någon reggae-inspirerad hippie variant. När jag var 16 år började jag sy mina kläder. Pappa vägrade köpa det som var skolans ”uniform”: Levis jeans, platåskor och Fruit of the Loom-teeshirt. Kunde jag inte se ut som de andra så skulle jag göra det på mitt rebelliska sätt: turkosa harembyxor ihop med chockrosa puffärmade blusar med matchande remsandaletter i samma färger (jag hade hittat en skomakare som kunde göra dem med restbitar av tygen jag sydde mina kläder av). Jag återanvände mammas sextiotalsklänningar och skor (Yap, jag var tidig med vintage) och även pappas byxor som var för stora för mig blev (tyckte jag) riktigt coola med bredda skärp som höll dem på plats långt nere på höfterna (jajamän, baggy var också min grej). Det handlade om att bära kreationerna med kaxighet, budskapet var inte ”jag kan inte ha det ni har” men istället ”jag vill inte ha”.

17 år flyttade jag till Paris och köpte jeans och träskor och försökte passa in och se ”studentig” ut. Jag tröttnade på universitetslivet efter knappt två år, blev osams med en lärare när jag rättade henne framför hela klassen, packade en resväska och började resa. Som 19-åring bodde jag under några månader i Milano, en av världens största modestäder. Milano är även känd för sina fotbollsklubbar AC Milan och Inter, och det är just via fotboll och Giuseppe som någonting föll på plats och man kan säga att jag blev kvinna. Giuseppe var en f.d. fotbollskändis som numera tränade unga lag, han dolde sin homosexualitet genom bl.a. att gå ut mycket på kvällarna till olika nattklubbar och dansa och bjuda på drinkar. Dagtid bejakade han sina feminina sidor genom att ge råd om klädstil och looks. Han var tidigt ute med det som nu blivit ett yrke, personal shopper (han visste förmodligen inte ens att det skulle heta så). Trots begränsade ekonomiska möjligheter och med Giuseppes hjälp, började jag klä mig mer kvinnligt, bestämde mig för att korrigera kroppen och hållningen, lärde mig använda smink.

Samtidigt som jag gick från funktionell och rebellisk klädstil till kvinnlig och kurvig och njöt av spetsunderkläder, parfym och hårprodukter så skavde känslan av att bli inlåst i en för liten puderdosa. Kvinnans rättigheter och hennes villkor i arbetslivet används som måttstock på jämställdhet och utveckling i ett samhälle. Utifrån det perspektivet hamnade Milano i en synnerligen dålig dager.

I en av nattklubbarna som fanns på Giuseppes besökslista jobbade jag som servitris och samtidigt som jag insåg och utnyttjade min attraktionskraft som ung mulatt i en stad av kvinnodyrkare (ja, det blev finfina dricks, tack) så upptäckte jag hårdheten av nattlivet i ett land av machister. I Italien är manschauvinismen djupt rotad och har många förespråkare. Jag kom tyvärr i kontakt med många män som delade upp kvinnor i två läger: Madonnan och Horan. De satt sina fruar, mödrar och systrar på Madonna-pedestalen men behandlade andra kvinnor på ett nedvärderande och sexuellt objektifierande sätt.

Jag blev osams med nattklubbsägaren (finns det en röd tråd här med att bli osams med auktoriteter?) när jag hällde en champagneflaska på huvudet på en kund som hade tagit tag i mina bröst när jag serverade deras bord och ljudligt för sina druckna kompisar slagit vad om att till rätt belopp så skulle han kunna köpa sig till analsex med mig och min kollega. Jag fick sluta samma kväll med mindre lön men en insikt rikare: jag skulle någon gång i livet hitta ett sätt att hjälpa andra kvinnor att tro på sig själva. Jag visste inte tydligt hur eller när men jag kände starkt att jag ville tillföra något i kvinnans kamp att bli respekterad. För frågan är inte huruvida en man ser kvinnor som madonnor eller horor, utan huruvida han ser kvinnor som människor och jämlika. Punkt.

Så länge kvinnorna förpassas till en mindre roll förblir en stor del av samhällets intellektuella och ekonomiska potential outnyttjad. Och vi gör hela världen en otjänst. Vi kvinnor har ett enormt medsystrars ansvar att stödja varandra, våra mödrar, våra systrar, våra väninnor, våra arbetskamrater. Det handlar inte om att bygga barrikader och tända eld på våra push-ups. Jag är övertygad om att det är så mycket enklare än så. Genom att hjälpa en enda kvinna tro mer på sig själv så hjälper vi alla andra och oss själva att våga ta mer plats.

Jag önskar att vi inte behövde dagar som den 8.nde mars. Den dagen vi inte längre behöver uppmärksamma en internationell kvinnodag är den dagen män och kvinnor är lika och jämställda. I Milano blev jag kvinna, en kärleksful feminist och min önskan till alla er fantastiska kvinnor är följande: älska dig själv, din mor, din syster, din dotter, alla andra kvinnor som finns i ditt liv. Jag önskar även att vi aldrig mer säger saker som ”hon lyckades trots att hon är tjej”, eller ”det är starkt gjort för att vara en mamma med tre barn” eller ”hon har så mycket pondus och makt för att vara en kvinna”. Varför skulle vi inte kunna lyckas, vara starka, ha makt och pondus bara för att vi är födda utan snopp? Titta inte ner på en annan kvinna för då kommer du att möta en kvinna som tittar ner på dig. Älska som du själv vill bli älskad, ge stöd som du önskar bli hjälpt, beröm som du vill bli upplyft, sluta tala illa om dina medsystrar (och hör eller ser du att jag inte lever som jag lär, påminn mig.)

Med kärlek.

PS: Moder Jord är en kvinna 😉

“A wise woman wishes to be no one’s enemy; a wise woman refuses to be anyone’s victim.”
~ Maya Angelou

Nu eller aldrig.

Publicerad den av makikely

Igår satt jag och fikade med två människor jag tycker väldigt mycket om. Båda två är canceröverlevare och jag är så oerhört glad och tacksam för det. De bringar så många färger och leenden i mitt liv, jag blir en bättre människa varje gång jag ser dem tillsammans.

Vi pratade om framtidsdrömmar. För drygt ett år sedan hade vi knappt vågat säga orden ”drömmar” och ”framtiden”. Igår brainstormade vi om kreativitet. Helt underbart!

I slutet på förra året lämnade jag min anställning, tryggheten skakades, rädslan att inte hitta rätt i arbetslivet hälsade på varje morgon, identiteten genomgick en make over.

Jag brukar fråga dem jag coachar vilka förändringar de skulle göra i sitt liv om de bara hade tre månader kvar att leva. Jag tror vi behöver bli påminda om att vi inte har all tid i världen att leva vårt fysiska liv, vad som händer efter döden vet vi ju inte mycket om. Jag har aldrig fått svaret att de skulle städa oftare eller ställa kläderna i garderoben i snyggare ordning. De flesta skulle satsa på att förbättra relationen med nära och kära. Förlåta gammalt groll och oförrätter. Förverkliga drömmar.

Drömmar är viktiga och mina drömmar har hittills mest varit som en morot för att disciplinerat och plikttroget göra rätt för mig. Nu, helt plötsligt hade jag möjligheten att testa att göra verklighet av några drömmar. Jag började köpslå med mig själv om hur lång tid jag skulle våga ”Live my Dream”. En månad var för kort. Tre månader också. Ett år kanske lite för långt. Min äldste son hittade symboliken som fick mig att nappa: jag skulle ge mig själv nio månader (längden på en normal och frisk graviditet) för att leva som jag alltid drömt att jag ville leva. Nio månader för att födas på nytt.

OK, vad skulle jag prioritera högst av alla mina dagdrömmar och ostartade projekt? Det finns ju massor av saker som jag vill förverkliga innan jag dör. Om jag fick veta att jag hade ett år kvar att leva skulle jag uteslutande vilja göra upplevelser tillsammans med mina nära och kära. Om jag var frisk nog skulle jag resa till platser som jag har velat besöka. Och jag skulle planera min begravning för att försäkra mig att det blir en fest med god mat, musik och dans och mycket färg. Men nu handlade det om ett eget beslut att ta en paus och pricka av från min bucket list för att smaka på mitt perfekta liv.

(Obs, ingen rangordning.)
  • Umgås så ofta som möjligt med människor jag älskar.
  • Sluta fred med min kropp och behandla den med tacksamhet och kärlek.
  • Vara ärlig, snäll och förlåtande – mot mig själv också.
  • Utöva yoga varje dag i någon form.
  • Prioritera mig själv – bli en förebild för andra. När jag säger till mina klienter att de är den viktigaste personen i sitt liv så vill jag kunna visa att det är så jag lever.
  • Läsa minst en bok i veckan.
  • Utmana minst en rädsla varje månad (fysiskt eller mentalt).
  • Åka till Machu Picchu och Angkor Wat.
  • Starta ett eget företag.
  • Skriva och ge ut en bok.
  • Arbeta med ett viktigt, osjälviskt och ideellt projekt som involverar kvinnor och integration.

Drömmar kan avslöja framtiden, drömmar kan bli framtiden. Jag är högst medveten om att det inte är alla som har turen att få en sådan möjlighet jag ger mig själv nu och tro mig, jag vaknar och somnar med djup tacksamhet men även med rädslan att misslyckas. Men jag känner också att det vore fruktansvärt otacksamt att inte ta emot en sådan fantastisk gåva när jag kan. Det är kanske min enda chans att förverkliga mina drömmar och jag vill inte titta bakåt om tio år och ångra att jag inte försökte.

Om du hade ett år kvar att leva, vad skulle du prioritera högst?

”Life is too short to wake up in the morning with regrets. So love the people who treat you right, forgive the ones who don’t and believe that everything happens for a reason. If you get a chance, take it. If it changes your life, let it. Nobody said it’d be easy, they just promised it would be worth it.”
~Doctor Seuss

(One hundred and eleven years ago today, Theodor Seuss Geisel was born. Happy Birthday, Doctor Seuss!)