Time to say goodbye…

Publicerad den av makikely

Vaknade med tung sorg bakom ögonlocken idag. Drömt mardrömmar hela natten, min högra arm gör ont och kudden har karvat rynkor i min kind.

Igår bestämde mannen och jag att alla (alla!) flyttkartonger skulle öppnas och tömmas, det fick räcka nu med ”i am living in a box”-känslan.
Så jag hamnade på kontoret och öppnade K-artongen, den som innehåller alla minnen från tidigare liv: födelseattest, vaccinationskort, utgångna pass, skilsmässopapper, barnens första ritningar och klassfoton, bilder från alla resor vi gjort tillsammans, gamla brev och vykort från den tiden man fortfarande ansträngde sig för att välja papper, penna och köpa kuvert och frimärke. Bland breven låg ett som jag hade skrivit till min svärfar Olle under vår bröllopsresa där jag tackade för att de tagit emot mig i familjen. Samma dag påminner Facebook mig om ett minne för 5 år sedan med ett foto där min dotter och jag poserar med min gamla svärmor Margit på min exmans 50års fest. Minnesattacker från alla håll!

Margit begravs imorgon och jag kommer att vara där för att ta farväl. Och jag började gråta redan igår för det är det jag gör på begravningar, jag sörjer alla som har lämnat. Jag tänkte skriva ”lämnat mig” för det är lite så det känns även om det verkligen inte är det de gjort. De har gått vidare, vart kan jag inte svara på men deras kroppar finns i alla fall inte kvar att krama, deras röster har tystnat, deras blick har slocknat.

Margit var den perfekta svärmor, hon tog emot mig som en ny familjemedlem och kom aldrig emellan mig och hennes son. Hon byggde en egen uppfattning om mig och en egen relation till mig. Hon lyssnade, gav råd men tog aldrig parti. När jag precis flyttat in, knackade hon på lägenhetsdörren varje eftermiddag och visade mig Stockholm, tvingade mig i naturen för att andas, ansträngde sig att lära känna mig trots att hennes engelska var begränsad och min svenska då var obefintlig – jag kunde säga tack, tjena raring och räcker till många mackor 😉 . Vi gick långa promenader tillsammans, praktiserade yoga, åt och lagade vegetarisk mat, provade kläder och hattar och fnissade som väninnor kan, lyssnade på evergreen och opera, pratade kristaller och reinkarnationer, familjeband och traditioner.

Hon var pigg, nyfiken, fördomsfri, framtidsglad trots att livet inte alltid gett henne tagglösa rosor. När hennes son och jag skulle skiljas frågade hon mig varför och om det fanns något sätt att reparera vårt äktenskap. Sedan avslutade hon samtalet med att krama mig, önskade mig lycka till och fick mig att lova att hon inte skulle förlora kontakten varken med mig eller hennes sonson. Vi höll kontakten och min son älskade besöken hos farmor.

Jag hoppas att det finns någonstans vackert för Margit. För det är det hon var, rakt igenom: en vacker människa. Jag är så glad att ha träffat henne och så tacksam för läxan hon lärt mig: jag ska försöka vara en sådan svärmor som hon var med mig när mina barn väljer sina livspartner.

Sov så gott kära Margit och träffar du de andra som gått före dig, hälsa till dem. Krama varandra från oss härnere.

”Time to say goodbye
Quando sei lontana
sogno all’orizzonte
e mancan le parole…”

Livet ger och livet tar.

Publicerad den av makikely
Veloma Last goodbye Memories Forgiveness Förlåtelse Döden Farväl

Vilken vecka!!!

För en vecka sedan, i söndags kväll gick jag och la mig i god tid för att orka gå upp kl.6 dagen efter. Mannen och jag hade slitit långa arbetsdagar i två korta veckor för att göra i ordning min dröm: livstilsbutiken. Måndag skulle vara en stor dag, början på ett nytt äventyr, första raderna i ett nytt kapitel.

Mitt i natten kom ett meddelande, jag brukar stänga av ljudet men av någon anledning så såg jag att skärmen lyste. Det var beskedet om att min storebror hade dött. Han hade legat sjuk länge på ett stort sjukhus i Paris och hamnat i koma på fredagen. Min första tanke var ”Skönt för honom att sluta kämpa, han ville inte leva längre.” Sen tänkte jag vad märkligt med alla start och slut i mitt liv. När jag gifte mig med min sons pappa dog min far, när mina tvillingar föddes dog min mor, och nu när jag skulle fira att en dröm blivit verklighet dog min bror.

Glädje och sorg. Gammalt och nytt. Minnen och framtiden. Ljuset och mörkret. Återvinning. Oändlighet. Livets cirkel.

Jag var inte speciellt nära min bror, ännu mindre senare åren. Jag ville så gärna försöka få idealbilden av oskiljaktiga storebror och lillasyster och kompromissade mer än mitt hjärta ville för att lyckas. Men vi har mest samlat på tråkiga händelser som jag inte vill minnas. Jag tog slutligen avstånd när jag träffade honom för sista gången (jag visste redan då att det skulle vara sista gången) i december förra året när han kom till Frankrike för att bli inlagd för observation. Jag konstaterade igen hur olika vi var, hur ofta han hade manipulerat mig till att göra saker emot min vilja, hur han alltid lyckades ge mig dåligt samvete för sättet jag ville leva mitt liv, det var alltid mitt fel om någonting inte blev bra. När vi tog farväl så menade jag adjö för alltid. Jag hade rätt.

När han beklagade sig till vår släkt, fick jag en del kritik från dem som tyckte att jag var hjärtlös och självisk. Dem som ville att jag skulle omprioritera och släppa allt jag hade för att åka till Paris och ta hand om honom, för ”han var ju trots allt min bror!”. Ingen frågade hur eller om jag hade möjlighet till det. När jag undrade varför de tyckte att det var min plikt att ta hand om en äldre bror som aldrig brytt sig om mig när jag hade det tufft så fick jag svaret: ”För att din mamma var godheten själv och du är lik henne på många sätt. Och du vet hur hon älskade honom.” Kristallklart.

Nu när han dött så kom rösterna igen: Hur kunde jag vara så kylig och känslokall och tycka att det är viktigare att komma igång med min affärsrörelse. För bara ett par år tidigare hade jag säkert knäböjt inför pressen och lämnat allt för att visa att jag är snäll, osjälvisk och generös. Men nu prioriterade jag framtiden och bestämde att ge mitt lilla företag den bästa möjliga starten. Jag försökte ändå förklara mitt beslut för dem som ville höra och slutade svara dem som anklagade mig för hjärtlöshet.

Skulle det verkligen vara bättre att befinna mig vid hans sida när han nu var död trots att jag valde att ta avstånd när han fortfarande levde?
Skulle jag vara en bättre människa om jag flög över för att visa mig på avskedsceremonin?
Bara för att han var född av samma föräldrar som jag betyder det inte att vi var mer än syskon. Familj för mig är människorna jag älskar och som älskar mig, de som finns när solen skiner och när det stormar, de som kanske inte tycker att allt jag gör är fantastiskt men som ändå tycker om mig.

Vi födds i en familjekonstellation men det gör oss inte oskiljaktiga. Vi behöver inte ha samma efternamn, vi behöver inte ens vara från samma land eller ha bott i samma mage (adopterade syskon kan älska varandra). Vad är egentligen en familj och hur förtjänar man titeln förälder? Tänk, när man gifter sig så blir man familj med den man byter ring med och släkt med deras släkt, men alla ”familjeband” bryts efter skilsmässan. Man kan fortsätta att vara mor och far till gemensamma barn utan att vara en familj. Varför skulle det vara annorlunda bara för att man är syskon? Vad gör ”blodsband” till något obrytbart? Antingen tycker man om varandra eller inte.

Livet ger inga ångerveckor eller öppet köp. Det gäller att leva nu i alla ögonblick vi får. Det som händer kan inte spelas om, målas över eller suddas bort. Jag har ingenting att förlåta min bror, han hade sina skäl att göra som han gjorde. Jag behöver inte ens förstå. Det jag vill förstå är vad jag egentligen känner för jag grät inte när jag lämnade honom i Paris och jag har fortfarande inte gråtit. Ändå så känner jag en sorg över ett liv som tog slut, en kropp som misshandlades under många år av dåligt leverne, en briljant hjärna som blev elak och paranoid, en relation som kunde gett oss båda så mycket värme. Vi hade bara varandra när våra föräldrar dog.

Det är tragiskt hur många människor som poppade upp på sociala medier när de fick reda på att min bror hade lämnat jordelivet. Helt plötsligt kom det lovord och kärleksförklaringar till en fantastisk varelse, samma person som de inte hälsade på när han var dålig och sjuk. Om min bror var den de beskriver så har jag gått miste om en otroligt omtänksam, givmild, vitsig och intressant person för det var inte mannen jag var syster till och det gör mig väldigt ledsen om det fanns en annan sida av honom som jag aldrig fick uppleva.

Men det är kanske som min väninna Eva säger: ibland kan man svettas tårar. Och svettas har jag gjort i veckan, inte bara i vårt torkugnsvarma kök men även på yogamattan. För butikens öppningsvecka tajmade givetvis överens med en lärarkurs om yogaterapi som jag så gärna ville delta i. Allt eller inget…?

Jag är väldigt tacksam för allt som skett i veckan, all glädje, sorg, trötthet, ilska, skratt, stress, allt nytt jag har lärt mig av mina kollegor, allt gammalt som hittat till ytan och som jag hade lagrat i min kropp, all kärlek från yogisar och kunder, all tid jag har fått spendera med min man. Det finns ingenting jag vill ändra på, suddas bort, skriva om.

Tack!

“They say (she had read somewhere) that no one ever disappears, up in the atmosphere, stratosphere, whatever you call space–atoms infinitely minute, beyond conception of existence, are up there forever, from the whole world, from all time.”
― Nadine Gordimer

Måste man förlåta?

Publicerad den av makikely
Forgiveness Förlåtelse Memories

Idag vill själen gråta. Idag vill inte sorgen försvinna. Idag vill jag skrika. Idag vill jag vara arg. Idag vill jag att någon skall komma och ta hand om allting för idag vill jag komma ihåg.

Det bränner under ögonlocken och jag vill inget annat än bara gråta men det kommer inga tårar. Jag vaknade av ett meddelande från min onkel som undrar anklagande varför jag inte bryr mig om min äldre bror som ligger på sjukhuset och (låtsas) vilja bli bättre från sin skrumplever och diabetes. Jag blir förbannad och ledsen för han river i ett gammalt sår som aldrig får läkas. Det är så mycket min familj inte vet om vad som har hänt mellan mig och min bror, alla gånger han har utnyttjat min vilja att vara en god människa, en förlåtande syster.

Vi som lever med sorgen och skammen att inte ha varit önskade och älskade som barn, hanterar gärna detta genom att livet igenom försöka vara perfekta, hjälpsamma, uppoffrande och på så sätt vinna vårt värde. Det har min bror utnyttjat. Min släkt som dömer mig, vet inte vilken manipulativ och självisk person han är och nu, när han är väldigt sjuk som följder av ett helt liv av missbruk i alla former, så tycker de synd om honom. Och jag är den elaka som vägrar att hjälpa till. De vet inte att han inte gör som läkarna vill, de ser inte att han spelar på allas känslor för att slippa ta sitt ansvar mot sin familj, sina barn. Men de vet (för att han har berättat) att jag inte längre vill prata med honom.

Jag växte upp mellan en far som var ateist (men trodde på utomjordingar) och en mormor som förklarade allt med religionen. Jag fick två motsatta förklaringar till att vända andra kinden. I Mormors kyrka betydde det att förlåta och ödmjukt bjuda på andra sidan. Hos Pappa handlade det om ett försök att finta bort ett slag (om fienden ville slå så skulle man strategiskt vända andra kinden för att undvika att bli slagen). Förlåtelse är ett ideal. Det lär man sig inte minst i kyrkan. ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör”, ska Jesus ha sagt när han hängde på korset. Att säga att andra inte vet vad de gör, är det att ödmjukt bjuda på en ursäkt eller är det ett översittande sätt att säga att andra är oansvariga idioter? Måste man som kristen förlåta även den som inte ber om förlåtelse eller ens ångrar sig?

Jag talar inte om vardagsförlåtelsen som när någon tränger sig i kön och man blir irriterad. Eller när grannen kör förbi utan att vinka och vi tänker, han har väl bråttom. Nej, jag pratar om den djupa förlåtelsen, den som kan göra livet kallt och hårt när den inte sker. Många gånger är vägen mot förlåtelse en ensam resa. När relationen är skadad och kontakten är bruten. När vi har om och om igen ältat och plågat oss själva med minnen och förebråelser. När människan vi behöver göra upp med är kanske död och vi sitter med en olöst konflikt och ett öppet sår i själen. Går ett fruset hjärta att tina upp? Hur gör vi oss beredda att förlåta den andra och oss själva? Vad gör vi när vi inte kan glömma sveket, när gårdagens sår inte läks, eller när det förflutnas smärta våldgästar våra hjärtan?

Att förlåta kan vara jobbigt och smärtsamt, oavsett om det handlar om andras svek eller vårt eget. Det är en balansgång. Vi måste tänka oss noga för om det är värt tiden och energin det går åt att vara ledsen, bitter eller arg, eller om vi ska förlåta. Förlåtelse handlar inte om att glömma eller godta det som hänt, eller det någon har gjort. Det handlar om att släppa det, och att sätta punkt och fortsätta med våra liv. Men vi ska akta oss för att tvinga oss själva eller andra fram till en förlåtelse vi inte är beredda att ge. Förlåtelsen som mognat fram är en befrielse. Om vi förlåter eller om vi blir förlåtna blir vi fria att lämna saker bakom oss, fria att gå vidare.

Jag vet att man kan acceptera saker som hänt i livet och packa det långt bak i minnenas byrålåda. Jag har städat i mitt hjärta och jag har gått vidare. Och jag har förlåtit min bror men jag vill inte glömma. Om jag glömmer det han har gjort så kanske han kan göra det igen utan att behöva ta konsekvenserna för sina handlingar, jag vill komma ihåg så jag kan säga nej till mer manipulation, till flera lögner, till mer smärta.

Vad tror du, går det att förlåta allt?
Innebär alltid förlåtelsen att allt är glömt?

“It is easier to forgive an enemy than to forgive a friend.”
~ William Blake

Jag saknar min familj.

Publicerad den av makikely

Jag hämtar min bonusson efter skolan ibland när jag hinner i tid så han slipper vänta på bussen. Det finns två möjliga vägar för att köra hem, den ena rullar förbi ett stort rött tegelhus där han bodde som liten. Häromdagen frågade jag vad han tyckte om sitt gamla hus och han svarade att han saknade den gamla goda tiden när alla bodde tillsammans, Pappa, Mamma och alla syskon. För då var det riktigt mysigt.

Jag fick ont i magen, oavsett hur rätt det kan vara (pga. hur många möjliga anledningar som helst) för ett par att skiljas så vet vi att barnen in i det sista önskar att föräldrarna ska stanna hos varandra. Hur hanterar man ett barns sorg som inte går över fast det har gått många år sedan skilsmässan? Jag vet inte hur det är att vara skilsmässobarn men jag vet hur ont det gör att köra förbi ett hus som en gång var ens familjehem och hur halsen tjocknar när man tittar i gamla fotoalbum medveten om att det inte blir nya bilder i samma familjekonstellation.

Lyckliga skilsmässor, finns de? Även paren som gör vågen när de separerar bär på en sorg. Det gör ont även om det är nödvändigt. När föräldrarna skiljer sig påverkas alla i familjen, på olika sätt och olika djupt. Då kan det vara skönt om barnen har någon opartisk att prata med. Någon som talar om det de behöver höra, ibland många gånger, att det inte beror på dem att föräldrarna skiljer sig.

”Det är för lätt att skiljas” hör man ibland. Men nästan alla skiljs därför att de har försökt allt – och misslyckats. Det är ingen smärtsam erfarenhet man väldigt gärna utsätter sig för frivilligt. Livet börjar bli lite slentrian. Vad ska vi hitta på? Jag vet: vi skiljer oss och skriker åt varandra, gråter, hittar massa fel hos den vi har en gång i tiden älskat och åtrått, vi ser till att kompisarna väljer sida och vi förlorar en del av vår identitet på köpet. Och det bästa, vi ser till att barnen blir ledsna och vilsna. De kommer att få svårt att tro på evig kärlek och lyckliga förhållande men, äsch, det som inte dödar stärker. Eller hur?

Det värsta är att det fortsätter göra ont långt efteråt. Jag har träffat en underbar ny man och jag känner mig mer sedd och älskad än någonsin tidigare och på många sätt tycker jag att mitt liv är bättre men ändå, då och då kommer ”magonten” med alla bilder jag hade om hur min framtida familj skulle se ut: alla resor med barnen och deras respektive, barnbarnen som skulle sova i sin pappas eller mammas gamla sovrum, stora och stökiga julmiddagar med interna skämt och minnen. Samma bilder som gjorde att jag orkade stanna så länge i ett äktenskap som ingen av oss längre orkade fylla med kärlek. Vi gjorde halvhjärtade försök att gödsla vår gemensamma livsträdgård, vi renoverade hus, reste till fantastiska platser, testade vår attraktionskraft på andra men till slut kunde vi inte ens vara kyligt artiga mot varandra längre. Jag saknar inte mina barns far men jag saknar mina drömmar om familjen vi kunde ha haft. Jag är glad för mina barns skull när de får träffa sin far och göra saker med honom och jag vill inte på något sätt vara en del av deras stunder tillsammans men det gör ändå ont att inte längre vara mamma OCH pappa samtidigt. Nu är jag mamma. Och han är pappa. På varsitt håll. Och barnen är mina och hans men inte våra, inte som förr.

Det är säkert så min bonusson känner varannan vecka: mamma är där med sin nye man, pappa är här med sin nya kvinna men det blir aldrig mer mamma OCH pappa. Jag hoppas ändå att det betyder att han får fyra gånger så mycket kärlek och att det kompenserar lite för att ”OCH:et” är borta.

“Your children are not your children.
They are the sons and daughters of Life’s longing for itself.
They came through you but not from you
and though they are with you yet they belong not to you.”
~ Khalil Gibran