Igår satt jag och fikade med två människor jag tycker väldigt mycket om. Båda två är canceröverlevare och jag är så oerhört glad och tacksam för det. De bringar så många färger och leenden i mitt liv, jag blir en bättre människa varje gång jag ser dem tillsammans.
Vi pratade om framtidsdrömmar. För drygt ett år sedan hade vi knappt vågat säga orden ”drömmar” och ”framtiden”. Igår brainstormade vi om kreativitet. Helt underbart!
I slutet på förra året lämnade jag min anställning, tryggheten skakades, rädslan att inte hitta rätt i arbetslivet hälsade på varje morgon, identiteten genomgick en make over.
Jag brukar fråga dem jag coachar vilka förändringar de skulle göra i sitt liv om de bara hade tre månader kvar att leva. Jag tror vi behöver bli påminda om att vi inte har all tid i världen att leva vårt fysiska liv, vad som händer efter döden vet vi ju inte mycket om. Jag har aldrig fått svaret att de skulle städa oftare eller ställa kläderna i garderoben i snyggare ordning. De flesta skulle satsa på att förbättra relationen med nära och kära. Förlåta gammalt groll och oförrätter. Förverkliga drömmar.
Drömmar är viktiga och mina drömmar har hittills mest varit som en morot för att disciplinerat och plikttroget göra rätt för mig. Nu, helt plötsligt hade jag möjligheten att testa att göra verklighet av några drömmar. Jag började köpslå med mig själv om hur lång tid jag skulle våga ”Live my Dream”. En månad var för kort. Tre månader också. Ett år kanske lite för långt. Min äldste son hittade symboliken som fick mig att nappa: jag skulle ge mig själv nio månader (längden på en normal och frisk graviditet) för att leva som jag alltid drömt att jag ville leva. Nio månader för att födas på nytt.
OK, vad skulle jag prioritera högst av alla mina dagdrömmar och ostartade projekt? Det finns ju massor av saker som jag vill förverkliga innan jag dör. Om jag fick veta att jag hade ett år kvar att leva skulle jag uteslutande vilja göra upplevelser tillsammans med mina nära och kära. Om jag var frisk nog skulle jag resa till platser som jag har velat besöka. Och jag skulle planera min begravning för att försäkra mig att det blir en fest med god mat, musik och dans och mycket färg. Men nu handlade det om ett eget beslut att ta en paus och pricka av från min bucket list för att smaka på mitt perfekta liv.
- Umgås så ofta som möjligt med människor jag älskar.
- Sluta fred med min kropp och behandla den med tacksamhet och kärlek.
- Vara ärlig, snäll och förlåtande – mot mig själv också.
- Utöva yoga varje dag i någon form.
- Prioritera mig själv – bli en förebild för andra. När jag säger till mina klienter att de är den viktigaste personen i sitt liv så vill jag kunna visa att det är så jag lever.
- Läsa minst en bok i veckan.
- Utmana minst en rädsla varje månad (fysiskt eller mentalt).
- Åka till Machu Picchu och Angkor Wat.
- Starta ett eget företag.
- Skriva och ge ut en bok.
- Arbeta med ett viktigt, osjälviskt och ideellt projekt som involverar kvinnor och integration.
Drömmar kan avslöja framtiden, drömmar kan bli framtiden. Jag är högst medveten om att det inte är alla som har turen att få en sådan möjlighet jag ger mig själv nu och tro mig, jag vaknar och somnar med djup tacksamhet men även med rädslan att misslyckas. Men jag känner också att det vore fruktansvärt otacksamt att inte ta emot en sådan fantastisk gåva när jag kan. Det är kanske min enda chans att förverkliga mina drömmar och jag vill inte titta bakåt om tio år och ångra att jag inte försökte.
Om du hade ett år kvar att leva, vad skulle du prioritera högst?
”Life is too short to wake up in the morning with regrets. So love the people who treat you right, forgive the ones who don’t and believe that everything happens for a reason. If you get a chance, take it. If it changes your life, let it. Nobody said it’d be easy, they just promised it would be worth it.”
~Doctor Seuss
(One hundred and eleven years ago today, Theodor Seuss Geisel was born. Happy Birthday, Doctor Seuss!)
makikely 