Det blåste lite kalla känslovindar i början på månaden och mitt hjärta blev förkylt men det har varit helt fantastiska två första veckor i butiken, bättre än jag hade vågat drömma om. Fast nu är jag så trött, hela kroppen ber om en paus, framförallt mina fötter och underben.
Jag är överfull av tacksamhet för allt som skett (och även allt som slutat), alla som tittat in, kramat och grattat, vinkat förbi, stannat och smakat på maten, kollat i butiken, frågat och undrat. Mest är jag kanske tacksam för att min kropp har orkat. Det har varit så mycket gott att ta in men sömnen har inte riktigt hängt med och utan bra sömn blir det sämre återhämtning. Mitt huvud vill så mycket men musklerna och lederna säger nu stopp! Det är dags att vila. Så idag söndag vilar mannen och jag med frukost i solen, lite tvätt, gräsklippning för honom (räknas det som vila?), mejlrensning och blogging för mig☺ och på måndag ska vi gå upp kl.05.45 igen.
Telefonen ringde medan jag ändrade menyn på hemsidan. Det var en gammal vän från Madagaskar som ville presentera sina kondoleanser. Vi började prata om gamla minnen, om gamla bekanta, och jag hör hur vi blandar språk. Vi säger en mening med lite malagasy, lite franska och lite engelska och vi förstår varandra. Det är så skönt att prata sitt eget språk. Det känns så tryggt.
I veckan pratade vi om det i vårt lilla kök på jobbet, om hur vi skulle hitta ett ”eget” språk för att undvika missförstånd och vara effektiva när vi har så olika bakgrund (både yrkesmässigt och kulturellt). Vi försökte även klura ut hur vi skulle koreografera en egen ”dans” så vi inte fysiskt krockar med varandra när det är många kunder samtidigt och beställningarna haglar, för det är trångt bakom kyldisken.
Som vanligt så handlar det om kommunikation och kompromiss. Förstår vi inte varandra så blir det fel, lämnar vi inte utrymme för varandras behov så blir det konflikt. Jag har turen att jobba med två lättlästa tjejer, deras kroppsspråk är tydligt så jag tror att vi kan undvika en hel del missförstånd om vi reagerar fort på ett frågetecken men i vardagslivet är det inte alltid så lättnavigerat. Inte ens med människor man tror sig känna mycket väl.
Tänk om vi alltid kunde våga fråga när vi inte förstår.
Tänk om vi alltid hann kolla att andra förstår vad vi menar.
Tänk om vi aldrig tog för givet att det menas negativt.
Tänk om vi aldrig tog saker så personligt.
Tänk om vi alltid grundade våra tankar och ord i kärlek.
”Wise men talk because they have something to say;
fools, because they have to say something.”
– Plato
makikely 