När drömmar blir till verklighet, på riktigt!

#magichappens yoga Myoga Dreams

Av personliga skäl, lämnade jag en tjugoårig anställning i vintras. Under halvåret som följde har jag kört mycket mental styrketräning (och en del fysisk återhämtning också) för att hitta min rätta plats, någonstans jag kan vara mig själv och tillåta andra att vara som de är. Jag vet inte hur många gånger jag har suttit och tittat ut över vattnet, bort mot horisonten och frågat mitt hjärta och min mage: Vad ger mitt liv mening? Vad är min lycka, utöver det självklara, kärleken till mina barn och till min sambo.

En natt i Fjällbacka, för ett tag sedan, satt min livskamrat och jag på en uteplats med en värmande kopp te och en kall öl, när himlen helt plötsligt öppnade sig och blixtrade med arga dunder. Lika plötsligt fylldes hela mitt väsen med en bön till Universum: “Kom igen, låt förändringen ske nu och skaka min trötta värld!”

Och tro det eller ej, saker började hända, oväntade möten med människor som öppnade nya dörrar och böcker som gav nya insikter, känslan av att allt var möjligt vann över framtidsoron. Min kärlek till yoga blev ännu tydligare, mitt behov av att skriva starkare, min relation till min kropp ödmjukare. Punkterna på min bucket list (finns att läsa i ett tidigare inlägg) prickades av, bl.a. resan till Machu Picchu och att skriva en barnbok (fast listan är oändlig, den fylls ju på i samma takt som den stryks).

Och nu kommer vi till dagens stora tjoohooo.

Jag jobbar som samtalscoach och jag älskar att hjälpa mina klienter hitta lösningar och nya möjligheter men jag har saknat att ha arbetskollegor och mycket folk omkring mig. Jag hade därför bestämt att hitta en verksamhet som skulle komplettera coachingen. Ett första försök misslyckades, någon annan bjöd mer pengar. Jag blev arg och besviken men kände samtidigt en lättnad, någonting hade inte stämt från början. Ni vet, det där med ”magkänslan”.

För några veckor sedan satt jag i soffan med en varm och lite svettig laptop i knät och ställde upp i plus och minuskolumner alla sidor av en affärsrörelse jag eventuellt ville ta over.

Då ringer mobilen.

– Hej det är Anna*, vad gör du? Vill du fortfarande hitta på något kul att göra? För jag tänkte att du i så fall kunde ta over butiksdelen av vår Community så jag kan koncentrera mig på det jag brinner för, yogan?

Jag hörde mig själv svara: Javisst! Sen tänkte jag: Oj! Vad sa jag nu?

Vi bestämde att träffas och vi pratade om hur vi skulle lägga upp samarbetet. När jag kom ut till bilen så bara brast allting för mig. Mina glädjetårar bara trillade nerför mina kinder och den känslan kommer jag aldrig att glömma.

Två dagar senare åkte jag iväg till Peru med min äldste son. Att få uppleva Machu Picchu och förverkliga ytterligare en dröm orsakade flera glädjetårar (Jag kan inte minnas att jag har varit så emotionell som senaste veckorna, det känns som att alla känslor sitter utanpå huden och minsta hjärtslag väcker tårar.)

När vi kommit hem igen började min sambo och jag planera för butiken och jag sa: ”Tänk om vi kunde slå ihop oss med café-delen, då skulle det vara ett komplett wellness-koncept.” Dagen efter var en söndag och alla mina barn skulle som vanligt komma på middag. Jag berättade om butiken och förberedde efterrätten. Då ringer mobilen igen och Anna frågar: ”Tjejerna i cafét undrar om du är intresserad att ta över efter dem?”

Vad tror ni jag svarade?

I augusti kommer en av mina absolut roligaste drömmar att gå i uppfyllelse: jag ska driva en egen wellness butik! Ett ställe där alla mina värderingar får utrymme: fysiskt och själsligt välmående, kärlek till andra och mig själv, nyfikenhet för det kända och okända, omsorg för min omgivning men även en större helhetsbild.

Så overkligt men ändå så sant. Det är en utmaning för jag kan inte allt, en stor ekonomisk satsning men vågar jag inte nu så vågar jag kanske aldrig. Och det är framförallt chansen att förverkliga en dröm. Jag är så ödmjukt tacksam att få jobba med ett gäng underbara Myoga-tjejer med olika erfarenheter och kunskaper och jag är fantastiskt peppad att förvalta det som Open New Doors** har startat igång i cafét. Jag tror väldigt starkt att det blir en framgångsrik kombination (och blir det inte det så har jag i alla fall vågat försöka).

Som de säger: Be careful what you wish for…!

* Anna Bjärkvik, Myoga i Jönköping och Habo
** Li Karlsson och Erika Frost, Open New Doors i Bottnaryd och Göteborg

Ett litet steg i taget…

Machu Picchu Bucket list Dreams come true

…och så regelbundna rörelser och andetag som möjligt.

Sakta, sakta men inte stanna.

Hitta rytmen i huvudet.

Bjud in luften i lungorna.

Tacka kroppen för att den vill mer än den tror.

Njut av brinnande muskler och svettig rygg.

Upplev smärtan i foten och knät och tacka dem för att de håller en höjdmeter till. Och en till.

Titta bakom och se hur långt du har kommit och hur vackert Moder Jord ligger under och omkring dig.

Kom ihåg vart du vill men titta inte upp och kolla inte hur långt det är kvar att stiga.

Upp, upp, upp, upp. Upp till 4 215m över havet: välkommen till Abra Warmiwanusca eller Dead Woman’s Pass (något litet skrämmande namn). Du klarade den svåraste etappen! Hela kroppen skakar. Du gråter av lycka.

Jag har inte kunnat (velat?) skriva under veckorna i Peru, jag lyckades skicka iväg ETT vykort. Jag tror det är för att jag var rädd att inte kunna hålla kvar mina känslor, insikter, upplevelser inom mig om jag klädde (av) dem i ord. Även idag har jag svårt att skriva om mötet med Andernas drottning: Machu Picchu. Jag har drömt om henne sen jag var åtta år gammal (och ja, för mig är berget en moderlig och drottninglik hon). Så det får vänta, magin får göra sitt, i sin egen takt, ett litet steg i taget.

”A dream doesn’t become reality through magic; it takes sweat, determination and hard work.

Colin Powell

Nu eller aldrig.

Igår satt jag och fikade med två människor jag tycker väldigt mycket om. Båda två är canceröverlevare och jag är så oerhört glad och tacksam för det. De bringar så många färger och leenden i mitt liv, jag blir en bättre människa varje gång jag ser dem tillsammans.

Vi pratade om framtidsdrömmar. För drygt ett år sedan hade vi knappt vågat säga orden ”drömmar” och ”framtiden”. Igår brainstormade vi om kreativitet. Helt underbart!

I slutet på förra året lämnade jag min anställning, tryggheten skakades, rädslan att inte hitta rätt i arbetslivet hälsade på varje morgon, identiteten genomgick en make over.

Jag brukar fråga dem jag coachar vilka förändringar de skulle göra i sitt liv om de bara hade tre månader kvar att leva. Jag tror vi behöver bli påminda om att vi inte har all tid i världen att leva vårt fysiska liv, vad som händer efter döden vet vi ju inte mycket om. Jag har aldrig fått svaret att de skulle städa oftare eller ställa kläderna i garderoben i snyggare ordning. De flesta skulle satsa på att förbättra relationen med nära och kära. Förlåta gammalt groll och oförrätter. Förverkliga drömmar.

Drömmar är viktiga och mina drömmar har hittills mest varit som en morot för att disciplinerat och plikttroget göra rätt för mig. Nu, helt plötsligt hade jag möjligheten att testa att göra verklighet av några drömmar. Jag började köpslå med mig själv om hur lång tid jag skulle våga ”Live my Dream”. En månad var för kort. Tre månader också. Ett år kanske lite för långt. Min äldste son hittade symboliken som fick mig att nappa: jag skulle ge mig själv nio månader (längden på en normal och frisk graviditet) för att leva som jag alltid drömt att jag ville leva. Nio månader för att födas på nytt.

OK, vad skulle jag prioritera högst av alla mina dagdrömmar och ostartade projekt? Det finns ju massor av saker som jag vill förverkliga innan jag dör. Om jag fick veta att jag hade ett år kvar att leva skulle jag uteslutande vilja göra upplevelser tillsammans med mina nära och kära. Om jag var frisk nog skulle jag resa till platser som jag har velat besöka. Och jag skulle planera min begravning för att försäkra mig att det blir en fest med god mat, musik och dans och mycket färg. Men nu handlade det om ett eget beslut att ta en paus och pricka av från min bucket list för att smaka på mitt perfekta liv.

(Obs, ingen rangordning.)
  • Umgås så ofta som möjligt med människor jag älskar.
  • Sluta fred med min kropp och behandla den med tacksamhet och kärlek.
  • Vara ärlig, snäll och förlåtande – mot mig själv också.
  • Utöva yoga varje dag i någon form.
  • Prioritera mig själv – bli en förebild för andra. När jag säger till mina klienter att de är den viktigaste personen i sitt liv så vill jag kunna visa att det är så jag lever.
  • Läsa minst en bok i veckan.
  • Utmana minst en rädsla varje månad (fysiskt eller mentalt).
  • Åka till Machu Picchu och Angkor Wat.
  • Starta ett eget företag.
  • Skriva och ge ut en bok.
  • Arbeta med ett viktigt, osjälviskt och ideellt projekt som involverar kvinnor och integration.

Drömmar kan avslöja framtiden, drömmar kan bli framtiden. Jag är högst medveten om att det inte är alla som har turen att få en sådan möjlighet jag ger mig själv nu och tro mig, jag vaknar och somnar med djup tacksamhet men även med rädslan att misslyckas. Men jag känner också att det vore fruktansvärt otacksamt att inte ta emot en sådan fantastisk gåva när jag kan. Det är kanske min enda chans att förverkliga mina drömmar och jag vill inte titta bakåt om tio år och ångra att jag inte försökte.

Om du hade ett år kvar att leva, vad skulle du prioritera högst?

”Life is too short to wake up in the morning with regrets. So love the people who treat you right, forgive the ones who don’t and believe that everything happens for a reason. If you get a chance, take it. If it changes your life, let it. Nobody said it’d be easy, they just promised it would be worth it.”
~Doctor Seuss

(One hundred and eleven years ago today, Theodor Seuss Geisel was born. Happy Birthday, Doctor Seuss!)