Nyårslöfte.

Publicerad den av makikely

Nu är det den tiden på året då vi reflekterar över månaderna som gått och planerar för dem som kommer. Vi tittar bakåt och blickar framåt, bokför det gångna året och drar upp nya planer. Många tycker att nyårslöften är larviga, men när vi djupdyker i vårt innersta går det inte att förneka att vi kommer ofta fram till att vi inte är helt nöjda med vad vi ser. Att det är dags för förändring. Dags för ett nyårslöfte.

Ofta handlar våra nyårslöften om att vi ska sluta med eller åtminstone dra ner på onyttiga vanor, eller att vi ska börja med nya nyttigare rutiner. Det är lätt att uttala ett nyårslöfte. Det är betydligt svårare att infria det (oavsett vilket nyårslöfte vi avger är den bistra sanningen att, enligt Sifo, endast 19 procent av alla svenskar lyckas hålla sitt nyårslöfte). Jag brukar inte ha några nyårslöften, men under 2016 ska det bli ändring på det.

Så härmed förklarar jag krig mot följande ord:

Borde.
Perfekt.

”Du gör som du vill, men du borde tänka om.”

Ordet ”borde” borde inte finnas. Det är ett ord som fullkomligt dödar handlingskraft och initiativförmåga. Jag ”skall” byta jobb är ett bestämt faktum, jag ”bör” se mig om är ett mesigt försök. Jag förstår även ”det vore bättre om”, men ”borde” är ett sådant ord som bara är hotfullt och ger dåligt samvete. När vi tänker ”jag tror jag bör göra si eller så” tänker vi egentligen på konsekvenserna av att inte göra det vi ”borde”.  Att det annars kommer något ofördelaktigt att hända.

2016 skall jag  därför (försöka) radera ordet ”borde” från mitt vokabulär. Antingen skall jag göra eller så låter jag bli, men jag ska inte ”bör-a”.

”Det är perfekt precis som det är.”

Hur länge varar perfekt i vår föränderliga värld? Två sekunder? En dag? Tre veckor? Är det möjligt att vara perfekt så länge som en månad? Och vad är bäst: perfekt eller tillräckligt bra?

Vi har hela tiden något vi vill bli bättre på och jag har fortfarande inte träffat någon människa som har uppnått alla mål i sitt liv och som tycker att allt är perfekt. Och följdfrågan: hur mäter man perfektion? Alla har vi våra egna förklaringar och våra egna mått för vi alla har olika mål vi vill uppnå.

Perfektionism är ett ord som ofta används som något positivt, ett tillstånd att eftersträva men min erfarenhet är att de största perfektionisterna är de som får minst gjort eftersom de aldrig blir nöjda och ingenting aldrig blir tillräckligt bra.

Hur ser du dig själv? Hur tror du andra ser dig? Spelar det någon roll? Vad motiverar dig att sträva efter perfektion? Är det dåligt självförtroende? Känner du dig otillräcklig? Vad vill du bevisa? Jag tror det är viktigt att vara tydlig med vad vi vill i livet, vad vi vill ha och vem vi vill vara. Men att göra vårt bästa är inte nödvändigtvis att vilja vara perfekt. Var går gränsen för när strävan efter det perfekta blir till något destruktivt?

Jag minns med lite obehag, tiden när jag själv försökte vara den perfekta kvinnan, den mest lojala väninnan och den ultimata mamman. Jag ville vara smart, snygg, kunnig, rolig, bäst på jobbet och utöver det laga spännande maträtter och ordna oförglömliga fester. Och så skulle även kroppen vara i perfekt skick. Jag misslyckades gång på gång. Givetvis.

Men vem klarar egentligen av precis allt som man vill och borde? (Där kom icke-ordet igen!)

Att vara perfekt skulle innebära att vi ska vara på ett sätt som tillgodoser varenda människas förväntningar och behov. Att uppnå perfektion betyder även att vi har kommit så långt vi kan, att det inte längre finns utrymme för bättring. Att det är slutmålet. Vem vill stanna till och inte behöva växa mer? Inte jag.

Det är alltid fel att pressa sig till saker bara för att man ”måste” (eller borde…). Jag vill lära mig släppa taget, andas, nöja mig med att vara tillräckligt bra och känna efter. Jag kommer nog aldrig att förstå innebörden med ordet ”lagom” men jag har i alla fall slutat upp med att försöka vara perfekt. Jag vill ha lite motstånd och spänning i mitt liv för det är genom svårigheter vi växer. Jag vill göra saker med glädje istället för med prestationsångest. Jag tror perfektionism saboterar mångas liv och att det är våra brister som gör oss mänskliga. Nu accepterar jag att skavanker och misslyckanden är en naturlig del av livet och jag tror att det är lättare att följa stigen vi väljer att gå (även när den slingrar sig bland nässlor) än att fundera över den vi kanske borde ha valt.

Detta borde väl ändå vara ett perfekt nyårslöfte, eller? 😉

“Should have. Would have. Could have. Didn’t.”
― Gabrielle Zevin

När ord inte menar vad de säger.

Publicerad den av makikely
Delpersonligheter, Psykosyntes, Inre orkester

Ibland vill vi mer än vi kan, säger mer än vi menar. Det är så viktigt med bekräftelse, med att vara omtyckt, med att hålla upp bilden vi vill att andra har av oss. Ibland är det så viktigt att vi glömmer att vi är människor och har rätt att göra fel, att ändra åsikt, att ha förbjudna känslor och tankar. För det är väl så att alla vi någon gång har tänkt, sagt, gjort saker som vi skäms för eller är mindre nöjda med? Om vi jämför oss med musik så har vi alla ibland missat en not eller sjungit falskt, och det är mänskligt. Det tråkiga är när vi ger andra skulden för att vi spelar fel musik. Fast det är också mänskligt det, att fly ifrån ansvaret.

Har du tänkt på att du kanske innehåller en hel orkester? Föreställ dig en orkester med olika sektioner och varje sektion har sitt unika ljud och sitt speciella bidrag till det musikstycke som ska framföras. Vad skulle hända i en orkester där vi bara spelar på några enstaka instrument hela tiden? Vad skulle hända om de olika sektionerna själva bestämmer vilken melodi som ska spelas? Några vill spela klassisk musik, andra hård rock eller ballader. Samtidigt. Publiken skulle säkert bua och börja fly lokalen.

På samma sätt har vi en mängd olika egenskaper och varje del är som ett eget instrument, en egen person (i Psykosyntes brukar vi kalla dem ”delpersonligheter”).

Vi kan t.ex. ha delpersonligheten ”Generös” som tycker att det viktigaste i livet är att hjälpa, visa omtanke, vara givmild och hjälpsam och dela med så mycket som möjligt. En motsats delpersonlighet kan vara ”Snål”. Den kanske tycker att det viktigaste av allt är att spara, inte slösa med varken pengar eller känslor, för att skydda sig mot en eventuell brist.

Våra olika delpersonligheter uppstår oftast när vi är mycket unga, de utgör en strategi för att vi ska klara vardagen. Om vi har växt upp i en familj där det var viktigt att vara Generös och vi hela tiden fått denna del av oss sedd och bekräftad, då utvecklar vi den delen till fulländning. Vi gör mer och mer för att fortsätta få beröm och uppskattning för vår generositet. Till slut kanske Generös tar över hela vårt liv och vi upptäcker att det även begränsar oss för vi börjar känna oss utnyttjade och tomma. Då kanske en annan delpersonlighet (Snål eller Misunnsam t.ex.) träder fram som vi inte riktigt tycker om för den stämmer inte överens med bilden vi är vana att ge av oss.

Vi har delpersonligheter i vårt omedvetna, som vi inte ”kan se” men som ändå spelar med i vår inre orkester. Eftersom vi inte är medvetna om dem, kan vi inte styra deras medverkan i konserten, utan överrumplas av de känslor som de för med sig. I vårt vardagsliv kan det yttra sig som problem i våra nära relationer, på vår arbetsplats eller i vårt sätt att reagera på livsproblem. När de träder fram får vi väldigt bråttom att åter få bekräftelse på att vi inte är sådana.

Jag gillar liknelsen med en orkester: varje instrument behövs men inte alltid utan det är samspelet mellan instrumenten som skapar musiken. Namnet psykosyntes syftar på en syntes mellan motstridiga krafter. Alla har vi olika roller, som periodvis kommer mer eller mindre i konflikt med varandra. Men som i en orkester så behövs det flera instrument för att skapa harmoni.

Konflikter kan göra oss medvetna om de otillfredsställda behov som får dessa orkestermedlemmar att oväntat spela så falskt. Det handlar ofta om ett sårat barn som känner sig missförstått. Genom att lära känna oss själva; både våra olika strategier och vårt innersta sanna jag, kan vi lära oss att styra våra orkestermedlemmar (våra delpersonligheter) med hjälp av dirigenten: jaget som ser till att samarbetet fungerar.

En annan viktig aspekt för att uppnå harmoni och välmående är viljan. Viljan att se det goda i alla (och i oss själva till att börja med), viljan att tänka och agera med hjärtat, viljan att förstå och viljan att förlåta.

Det är kanske inte så lätt att vara människa men livet är en fantastisk skola.

”The single biggest problem in communication is the illusion that it has taken place.”
George Bernard Shaw

Vald eller bortvald?

Publicerad den av makikely
Choices

Varenda minut av vårt vakna liv ska vi fatta beslut, vi ska välja bland olika alternativ och framför allt ska vi välja bort (kanske det svåraste beslutet av alla). Att tacka nej eller välja bort något, oavsett om det handlar om ett jobb, ett par nya skor eller en middag med en gammal bekant, sätter oss ibland i svåra situationer men det är ändå vi som bestämmer.

Att bli bortvald är mer känsloladdat och smärtsamt.

Vi människor är flockdjur i behov av bekräftelse, vi vill så gärna vara en del av ett sammanhang, en grupp, en familj. Att bli bortvald ger en känsla av tomhet, ensamhet, utanförskap och misslyckande.

Idag var Karin och jag på Nordic Organic mässan. Vi ville hitta nya produkter till butiken. Vi bestämde oss för att titta på alla utställningar och började gå fram och tillbaka, rad efter rad, monter efter monter. Så mycket att välja på. Så många beslut att ta på kort tid.

Men vi hade bestämda kriterier: för att få plats på en hylla i cafét ska en produkt vara ekologisk, vegansk, glutenfri, helst fair trade och gärna snyggt förpackad. Inga lätta krav men tydliga sådana.

Att bli bortvald på en arbetsplats, från ett kompisgäng, av en livskamrat kan däremot ske utan lika solklara och konkreta förklaringar. Och då gör det ont för det är vår identitet som människa som rivs sönder. Det är vårt värde som minskar. Det är vår existens som hotas.

Ni är säkert flera med mig som känner igen bortsorteringen när ett lag skulle bildas i sporthallen under skoltiden. När man råkade vara en av de tre sista som tvångvaldes. Eller när någon bekant ringer och okänsligt säger att någon ringde återbud så du är välkommen på festen.

Det är smärtsamt att bli bortvald, oavsett om det handlar om att bli bortvald från en kärleksrelation, en vänskapsrelation eller ett jobb. Det är plågsamt att tvingas acceptera att någon tycker att man inte är bra nog för det man själv vill så mycket.

Dagens val på mässan var inte livsviktiga (eller kanske lite i alla fall för väljer vi bara produkter ingen vill köpa så har vi snart ingen verksamhet kvar) men ibland har våra val större konsekvenser för oss och för andra. Den främsta faran är att den som känner sig o-önskad kan hamna i en negativ tankecykel som riskerar att skada hans eller hennes självkänsla. När vi får ett ”nej” sitter vi sällan på all information om varför och alltför ofta väljer vi att tro att det beror på oss själva, att vi inte är önskvärda.

Men handlar det verkligen om att inte vara bra nog?

Det är kanske inte alls så att dina bekanta inte tycker om dig och därför låtit bli att bjuda dig på festen, utan att de trodde att du inte skulle trivas med övriga på bjudningen och valde att inte be dig komma?

När vi inte vet ska vi vara snälla mot oss själva och välja den historia som får oss och vår självkänsla att må bäst! Och med eftertanke, vem vill vara ihop med någon som inte tycker om en?

”Another person’s choice is nothing more than another alternative for us to consider.”
Dr. Shad Helmstetter

Är du lycklig?

Publicerad den av makikely
happiness, choices

Vad ger oss människor mest lycka? Det finns tester, undersökningar och statistik om vad vi blir lyckliga av och vad som gör oss olyckliga enligt forskning.

Är du lycklig?

Skulle du säga att du är lycklig? Varför eller varför inte? Hur tycker du att det ”känns” att vara lycklig eller olycklig?
Om ditt svar är nej, vad är det som hindrar dig från att leva ett lyckligt, harmoniskt liv just nu? Är det din familj, din ekonomi, din hälsa, ditt arbete, samhället du lever i? Vad gör en människa lycklig? Inte lätt att veta, svårt även om det gäller ens egen lycka. Det är dessutom stor skillnad på att känna sig lyckad i andras ögon och att känna sig lycklig som människa.

Det är bara du som vet vad din lycka är.

I lördags kväll berättade min gode vän Rizwan Rehmtulla* om sin vandring till Santiago de Compostella. Varför han bestämde sig för att gå 90 mil och mötet med sig själv. Vi fick inblick i hans inre värld, hans tankar och insikterna han fick längs (och efter) resan. Det jag behöll efter hans två timmars känslomässiga berättelse är påminnelsen om att ”lycka är ett val”.

Vi kommer flera gånger under livets gång att omvärdera och ifrågasätta våra val (och icke val), vi kommer att vilja hitta orsaken till hur vi mår utanför oss, lämna ansvaret till någon annan för hur det blev som det blev.

Vi kan inte undvika sorg, besvikelse, oro, dåliga nyheter. Vi kan (och behöver) inte vara glada hela tiden men vi kan välja att vara tacksamma, trygga, nöjda, lyckliga. Men lycka är ett val (som kräver mycket ansträngning ibland), det handlar om hur vi väljer att se på allt som händer i och kring våra liv.

Lycka kommer inifrån, det är något vi själva måste skapa och odla, dagligen. När vi tar ansvar för våra val kan vi vara glada och lyckliga. Och vi kan vara ledsna, arga men ändå lyckliga.

Finns det någonting du vill förändra i livet så du slipper ångra dig? Gör det! Nu.

Själv hoppas jag att jag inte kommer att ångra någonting när tiden kommer då jag får njuta av mitt sista andetag.

”Life begins where fear ends.”
– Osho

* Rizwan Rehmtullah, One Life Only http://www.onelifeonly.se

Förväntningar.

Publicerad den av makikely
förväntningar, egen kärlek, självkänsla

Hur påverkar förväntningar ditt liv?
Andras förväntningar på dig?
Dina förväntningar på andra? På dig själv?
Lider du av ” duktig flicka”-syndromet? Jag gjorde det.

Det finns ett farligt begrepp som heter prestationsinriktad självkänsla. Jag led av prestationsbaserad låg självkänsla. Jag mätte allt i hur jag presterade och hur mina prestationer erkändes av andra. Jag överarbetade uppgifter och detaljer och var konstant osäker på om jag räckte till. Utåt sett verkade jag kylig och tuff men jag hade svårt att sätta mina egna gränser, att säga nej till övertid eller till att göra andras jobb, att lyssna på andras problem.

Varför?
För jag levde efter (vad jag trodde var) andras förväntningar. Det gjorde mig trött, orolig och stressad och så småningom utmattad och sjukskriven.

Psykoterapeuten Marta Cullberg Weston skriver att ”Personer med dålig självkänsla har en sked med hål i. Även om de får positiv bekräftelse från omgivningen rinner den ut genom hålet och ger ingen varaktig förändring”.

Så var det verkligen för mig. Jag försökte fylla min sked med: ”Jag har levererat ett toppen-jobb, jag har tänkt på alla detaljer, jag har svar på alla möjliga frågor, jag är en bra mamma, en god vän”.
Men samtidigt så mumlade ”låg självkänsla-rösten” i mitt huvud:
”Du är en bluff”.
”Sluta tro att du är speciell”.
”Andra gör det bättre än vad du gör”.
”Andra sliter mer än du, du lever ett lyxliv”.

Många människor får problem med självkänslan i samband med förändringar. Det märker jag i mitt arbete som coach. Vi glömmer att förändring betyder oftast förbättring.

När det finns hål i självkänslan lever vi med en inre oro och hör inre kritiska röster som säger att vi inte räcker till. Vi jämför oss med och tävlar mot andra och är aldrig riktigt nöjda. Vi är mer sårbara för oro, depression och ångest.

Konstigt nog så växte min självkänsla efter min skilsmässa. Först kom alla ångestfyllda frågor om vem jag var, vad jag var bra på, vad jag ville och kunde göra med resten av mitt liv, vad andra tyckte om mig och deras förväntningar.

När jag gick min utbildning inom Psykosyntes växte kärleken till mig själv tillbaka. Och med den, min självkänsla. Har du en god självkänsla kan du lättare bortse ifrån vad andra tycker. Nu vet jag vem jag är, jag står upp för mig själv, jag accepterar mina ljusa och mörka sidor. Jag vågar sätta gränser vilket märkligt nog ger mig mer energi för att lyssna på andra. Jag är snäll(are) mot mig själv, jag kan få en dålig dag eller tänka dåliga tankar utan att känna skuld för jag vet att det är övergående.

Självkänsla är helt enkelt hur man ser på sig själv, vad man känner för sig själv, hur man definierar sitt värde som människa. Det bestämmer du och inte någon annan. Du har ett värde som människa även när du ibland misslyckas med något, och du behöver inte bry dig om vad andra tycker om dig för du vet att du är en bra och värdefull människa som gör sitt bästa och agerar från hjärtat med goda intentioner.

Självkänsla, självförtroende och självbild. Titta i spegeln och le mot den du ser: det är den viktigaste personen i ditt liv.

”En människa kan aldrig någonsin vara tillfreds utan sitt eget gillande”.
Mark Twain

Ett litet besök i mitt inre rum.

Publicerad den av makikely
changes, förändring

Vaknade så trött idag att jag rullade ur sängen, besökte toaletten och borstade tänderna utan att öppna ögonen. Sen gick jag tungt till köket, satte mig på golvet och tittade (äntligen) ut genom glasdörren.

Solen lovar en härlig höstdag med sprakande färger och höga himlar. Tillbaka är säsongen med tidiga skymningar och mörka morgnar. Jag tittar ut och sitter med tankar om förändring. Det är åter igen dags att släppa taget om sommaren och ljuset. Löven har börjat falla, naturen förbereder sig att gå i ide.

Förändring kan vi bara acceptera för det händer ändå.

Förväntningar är farliga, de leder ofta till besvikelser. Det blir sällan som vi bestämt att vi vill ha det, ibland blir det bättre och ibland mindre bra. Vi kan inte ens förvänta oss att det alltid ska vara på ett visst sätt, även när vi har gjort och tänkt ”som vanligt”.

Och vi får gilla läget oavsett, för det blir som det blir och det är som det är.

Ibland smakar livet alldeles underbart och lyckan är varm och väldoftande. Ibland är livet outhärdligt kallt och beskt och känslorna gör ont. Men allting förändras, ljuset och mörkret byter plats. Det vi kan göra är att öppna en plats där vi alltid kan hitta det vi behöver, ett litet rum i vårt hjärta där det är alltid tryggt, varmt och ljust oavsett väder, oavsett trötthet, oavsett känslostorm.

Var rädd om ditt hemliga rum, städa det regelbundet med en kärlekskvast och stora hinkar av tacksamhet.

Kram från köksgolvet. Nu väntar en stor kopp reishi-te.

”Everyone thinks of changing the world, but no one thinks of changing himself.”
Leo Tolstoy

Tell me your story.

Publicerad den av makikely
listen

Precis hemkommen från en spännande helg i Psykosyntesens tecken. Vi fick den stora äran att lyssna på självaste Herr Psykosyntes: Piero Ferrucci. Vilken inspiratör! Så mycket visshet och ödmjukhet. Och så mycket kärlek.

Vi människor är spännande och ibland skrämmande med allt vi är – och allt vi kan bli. Oändliga möjligheter att bli den bästa version av oss själva när vi har hittat vårt mål, väckt vår vilja, när vi känner oss sedda, hörda.

Det var fantastiskt närande att bli påmind om allt vi kan förändra med ett par öppna öron och ett öppet hjärta. Allt vi alla behöver är någon som verkligen lyssnar med full uppmärksamhet på våra berättelser, inte någon som löser våra problem. Lösningar och svar har vi själva. Det spelar ingen roll hur unga eller gamla vi är, vi har ”stories to tell” och vi blir helare när vi kan berätta dem för någon som medvetet stannar tiden och stänger av allt brus omkring dem för att koncentrera sig på vår röst. Någon som frågar vad vi brinner för, vad som får vårt hjärta att slå fortare, någon som knackar försiktigt innan de öppnar dörren till våra smärtsamma minnen.

Det är så jag vill vara som coach, som vän, som mor, som livspartner. Jag vill komma ihåg att ta av mig filtret av mina egna erfarenheter, lägga undan min historia, glömma i vilken livsskola jag har lärt mig att navigera och möta varje människa med helt nya ögon och tomma öron.

Och jag önskar bli mött på samma sätt, utan förutfattade meningar.

Säg som det är!

Publicerad den av makikely
Truth, Confidences, Courage

Vågar du det? Alltid?

Jag stod i duschen idag och kände hur vattnet sved mot min rygg, för varmt. Helt plötsligt blev jag väldigt ledsen och arg på alla tankar som rullar i mitt huvud och alla osorterade känslor som ibland väcker mig under natten.

Jag önskar att jag alltid hade modet att vara helt ärlig i alla sammanhang, mot alla och framför allt, mot mig själv.

I coachingsammanhang är det lätt att vara ärlig för det är mitt jobb, min plikt, mitt sätt att få fram min klients sanning. Men i vardagslivet är jag ofta rädd att såra och bli sårad så jag säger inte allt och jag blundar för saker jag inte vill konfrontera. Och ändå så önskar jag kunna vara stark nog att leva öppet, ärligt och strunta i andras åsikter och betygsättning. Tänk vad enkelt om vi alltid kunde lita på att det vi hör är sanningen. Vad befriande om det som sägs om mig är samma sak som det som sägs till mig. Att alltid få möjligheten att förklara det vi menar om någon inte förstår, att ge andra chansen att svara på våra frågor innan vi vänder dem ryggen.

Innan jag stängde av vattnet bestämde jag att försöka vara helt ärlig mot mig själv, att inte tänka onda tankar och inte säga elaka ord om mig själv. Jag är kanske naiv men jag tror att om jag lyckas mot mig själv så kan det sprida sig till alla andra runt omkring.

Sanning handlar ofta om mod.

Jag vill vara modig och våga säga: jag tror att du ljuger, jag ser att du utnyttjar din makt, jag hör vad du inte säger, jag vill inte att du gör så.

Jag vill våga fråga när jag inte förstår eller när jag har misstankar – även när jag är rädd för svaret, istället för att utgå ifrån en tanke och trissa upp ett komplottscenario.

Jag vill våga erkänna för andra och för mig själv när jag har fel, när jag dömer för fort, när jag inte vill göra som andra säger, när jag inte tycker samma sak.

Och vågar jag inte säga som det är så ska jag hålla tyst istället för att ljuga.

“He who dares not offend cannot be honest.”
― Thomas Paine

Mobilknarkare?

Publicerad den av makikely
Kommunikation Beroende Mobiltelefon iPhone

”Skomakarens fru och smedens häst får inga nya skor.”

I mitt jobb som samtalscoach, hjälper jag människor att lösa ut sina blockeringar. Ofta ingår det i uppdraget att hjälpa klienterna att hitta nya perspektiv, att byta tankebanor, att bryta gamla mönster. Man skulle kunna tro att jag alltid lever som jag lär och att min tillvaro är lugn och harmonisk men en titt i mitt huvud och en kort vandring i mina skor kan visa att där finns det både mörka vrå och fotknöl.

Skillnaden är kanske att jag vet om det men lik förgrymmat så faller jag i groparna då och då. Ett återkommande problem är min relation till min mobiltelefon: mitt arbetsverktyg, min minidator, min almanacka, min sekreterare, mitt extraminne, min fotoapparat, min diktafon, min nyhetskälla, mitt bärbara bibliotek, min planerare, min skvallertidning, min dagbok… för att nämna en del av vad jag använder telefonen till. Problemet skulle inte vara mitt om inte min sambo hade så svårt att förstå vad han kallar för mitt ”iPhone-beroende”.

Jag kanske blundar för verkligheten men för mig är mobilberoende när du åker utomlands eller till fjällen där du inte har någon täckning men trots det måste titta i mobilen mest hela tiden. Eller när ”free wifi” är det första du kollar innan du bokar ett hotell, när kontrollerandet eller surfandet även sker på natten, när du träffar dina vänner och i stället för att prata med varandra så chattar ni i mobilen.

Jag har även läst om att många har fått problem med koncentration, sömnstörningar, muskelspänningar och att de gnisslar tänderna i sömnen. Läkare varnar för hur många kompetenta människor går sönder när de aldrig får tid till paus och reflektion, när de är för tillgängliga hela tiden och aldrig kopplar av.

En studie från Australien, som gjordes för ett par år sedan tydde på att storkonsumenter är lika beroende av sina mobiler som andra är av alkohol eller nikotin. De som berövades sina telefoner fick både högre puls och ångest och forskarna där gick så långt att de talade om en möjlig fobi för att förlora sin mobiltelefon. Bakgrunden till beroendet är människans starka drivkraft när det gäller nyfikenhet och bekräftelse. Med mobilen kan vi både stilla vår nyfikenhet och bli bekräftade hela tiden. Då blir det som en drog.

Jag har även läst om den kinesiska staden Chongqing som har utformat trottoarer för människor som inte kan slita sig från sina smarta telefoner. Eller staden Antwerpen i norra Belgien där man nu har infört ”text walking lanes” för gående som är upptagna med att skriva på sina telefoner samtidigt som de går på stan.

Jag erkänner att jag är extremt beroende av min telefon så innan min man bygger en sådan trottoar åt mig (!) tänker jag analysera och mäta mitt användande av manicken som orsakar så mycket otrevlig stress oss emellan.

Så här ser det ut (enligt mig). Jag börjar dagen med att gå på toaletten och kolla min kalender. Sen scrollar jag ner genom mitt instagram-flöde, kollar facebook för att inte glömma någons födelsedag, byter status på mitt företags sida, bläddrar genom mailen, borstar tänderna och duschar. Om jag kör ett pass på crosstrainern så läser jag blogginlägg eller artiklar på nätet.
Under arbetsdagen kan jag lägga ut en bild för att göra lite reklam, jag kan googla om olika produkter och tjänster och jag läser, skickar och svarar på mails. Och när jag går på toa så kollar jag facebook och instagram.
På kvällen kör jag en repris på morgondagens övningar. Enligt min sambo så är detta bara en bråkdel av tiden jag spenderar med min mobil.

Jag vill glädjas åt min telefon som gör att jag kan (bland mycket annat) hitta en adress i en ny stad och se meddelanden från familj och vänner. Men om min sambo upplever att jag har ett beroende så vill jag ta tillbaka kontrollen.
Jag vill bli minst lika smart som min iPhone, som är klok nog att stänga av sig när batteriet tar slut.
Jag vill kunna ta en paus för återhämtning så jag inte får kortslutning.
Jag vill vara rädd om mig och våga ta rast utan att känna skuld när jag inte är tillgänglig.
Jag vill vara smartare än min smart phone och jag vill inte bråka om en batteridriven sekreterare.

“Not returning phone calls is the severest form of torture in the civilized world.”
― Marisha Pessl

Prata med mig, inte om mig.

Publicerad den av makikely
communication språk compromise kompromissa kommunikation

Det blåste lite kalla känslovindar i början på månaden och mitt hjärta blev förkylt men det har varit helt fantastiska två första veckor i butiken, bättre än jag hade vågat drömma om. Fast nu är jag så trött, hela kroppen ber om en paus, framförallt mina fötter och underben.

Jag är överfull av tacksamhet för allt som skett (och även allt som slutat), alla som tittat in, kramat och grattat, vinkat förbi, stannat och smakat på maten, kollat i butiken, frågat och undrat. Mest är jag kanske tacksam för att min kropp har orkat. Det har varit så mycket gott att ta in men sömnen har inte riktigt hängt med och utan bra sömn blir det sämre återhämtning. Mitt huvud vill så mycket men musklerna och lederna säger nu stopp! Det är dags att vila. Så idag söndag vilar mannen och jag med frukost i solen, lite tvätt, gräsklippning för honom (räknas det som vila?), mejlrensning och blogging för mig☺ och på måndag ska vi gå upp kl.05.45 igen.

Telefonen ringde medan jag ändrade menyn på hemsidan. Det var en gammal vän från Madagaskar som ville presentera sina kondoleanser. Vi började prata om gamla minnen, om gamla bekanta, och jag hör hur vi blandar språk. Vi säger en mening med lite malagasy, lite franska och lite engelska och vi förstår varandra. Det är så skönt att prata sitt eget språk. Det känns så tryggt.

I veckan pratade vi om det i vårt lilla kök på jobbet, om hur vi skulle hitta ett ”eget” språk för att undvika missförstånd och vara effektiva när vi har så olika bakgrund (både yrkesmässigt och kulturellt). Vi försökte även klura ut hur vi skulle koreografera en egen ”dans” så vi inte fysiskt krockar med varandra när det är många kunder samtidigt och beställningarna haglar, för det är trångt bakom kyldisken.

Som vanligt så handlar det om kommunikation och kompromiss. Förstår vi inte varandra så blir det fel, lämnar vi inte utrymme för varandras behov så blir det konflikt. Jag har turen att jobba med två lättlästa tjejer, deras kroppsspråk är tydligt så jag tror att vi kan undvika en hel del missförstånd om vi reagerar fort på ett frågetecken men i vardagslivet är det inte alltid så lättnavigerat. Inte ens med människor man tror sig känna mycket väl.

Tänk om vi alltid kunde våga fråga när vi inte förstår.

Tänk om vi alltid hann kolla att andra förstår vad vi menar.

Tänk om vi aldrig tog för givet att det menas negativt.

Tänk om vi aldrig tog saker så personligt.

Tänk om vi alltid grundade våra tankar och ord i kärlek.

”Wise men talk because they have something to say;
fools, because they have to say something.”
– Plato