I gränslandet mellan hopp och förtvivlan…     

Publicerad den av makikely
Renovering Myoga Wellness #magichappens Förtvivlan Wellness Warriors

Det känns som om väldigt lång tid har gått sedan jag skrev sist, men det var knappt en vecka. Det händer så mycket just nu, en dröm som förverkligas bjuder med sig omaka gäster: renoveringsröra, beställningar, schemaläggning, lite coaching-klienter, en del svåra nätter med mardrömmar, många tankar och val, för lite sol, en stark längtan till havet.

Och jag vet inte från en stund till en annan vilket ben jag ska stå på. Ibland väger det ena benet tyngre sedan plötsligt det andra fast jag kanske ska försöka stå med båda fötterna på jorden istället?

Vi håller på för fullt med förberedelserna inför ny-öppningen av wellness butikskaféet och det pågår en slitsam dragkamp mellan mitt huvud och min magkänsla, mellan vad jag är rädd för och vad jag tror på. Mellan röda riskprognossiffror och regnbågsfärgade visioner.

En ung tjej (hon lät ung i telefonen) ringde från tidningen idag och ville ha svar på varför, hur och när butiken skulle dra igång. Jag blev lite ställd när hon frågade ”Så vad är dina förväntningar?”. Jag blev tyst och tänkte (och frågade) vad hon menade för det är väl så att man startar igång ett projekt med syftet och målet att lyckas. Så den självklara förväntan är väl att det skall gå bra, attrahera massa kunder och generera en bra inkomst. Fast, måste man säga det?

Jag vet fortfarande inte riktigt vad hon menade så frågan sitter kvar i mina tankar, lite obekvämt som nya fotvänliga skor som skaver. Det ska de inte göra för det har expediten lovat men tårna och hälen säger annat. Ställde hon frågan för att hon inte trodde på affärsidén? Läste hon ett manus oanpassat till situationen? Vad ville hon höra mig svara?

Ja, vad förväntar jag mig? Att min satsning är ekonomisk försvarbar, självklart. Men också att mina kollegor och jag ska kunna göra människor lite gladare, lite friskare, lite mer medvetna om hur lätt det är att påverka så att även naturen och miljön har det lite bättre. Vi kallar oss lite allvarligt skämtsamt för Wellness Warriors för vi vill så gärna hjälpa många att bekämpa trötthet, stelhet, smärta. Vi vet att rörelse, kost och tankar håller ihop. När du kommer till oss blir det inga pekpinnar, inga ”inte”, inga hot, inga du och vi. Du får äta vad du vill, vara en asketisk atlet eller en bekväm soffpotatis. Du är lika välkommen om du tror på energier eller på statistik, om du tittar på stjärnorna eller följer tv-serier.

Vi vill erbjuda ett alternativ till medvetenhet genom mat och motion som vi har testat på oss själva, vi vill berätta om vår livsstil och dela med oss av det vi brinner för. Vi vill skapa en mötesplats, förmedla vad vi kan och vi vill lära oss av det du vet.

Var det kanske det jag skulle svarat reportern?

… efter regnet kommer solen.

Myoga Wellness öppnar den 3/8 och du är hjärtligt välkommen!

När drömmar blir till verklighet, på riktigt!

Publicerad den av makikely
#magichappens yoga Myoga Dreams

Av personliga skäl, lämnade jag en tjugoårig anställning i vintras. Under halvåret som följde har jag kört mycket mental styrketräning (och en del fysisk återhämtning också) för att hitta min rätta plats, någonstans jag kan vara mig själv och tillåta andra att vara som de är. Jag vet inte hur många gånger jag har suttit och tittat ut över vattnet, bort mot horisonten och frågat mitt hjärta och min mage: Vad ger mitt liv mening? Vad är min lycka, utöver det självklara, kärleken till mina barn och till min sambo.

En natt i Fjällbacka, för ett tag sedan, satt min livskamrat och jag på en uteplats med en värmande kopp te och en kall öl, när himlen helt plötsligt öppnade sig och blixtrade med arga dunder. Lika plötsligt fylldes hela mitt väsen med en bön till Universum: “Kom igen, låt förändringen ske nu och skaka min trötta värld!”

Och tro det eller ej, saker började hända, oväntade möten med människor som öppnade nya dörrar och böcker som gav nya insikter, känslan av att allt var möjligt vann över framtidsoron. Min kärlek till yoga blev ännu tydligare, mitt behov av att skriva starkare, min relation till min kropp ödmjukare. Punkterna på min bucket list (finns att läsa i ett tidigare inlägg) prickades av, bl.a. resan till Machu Picchu och att skriva en barnbok (fast listan är oändlig, den fylls ju på i samma takt som den stryks).

Och nu kommer vi till dagens stora tjoohooo.

Jag jobbar som samtalscoach och jag älskar att hjälpa mina klienter hitta lösningar och nya möjligheter men jag har saknat att ha arbetskollegor och mycket folk omkring mig. Jag hade därför bestämt att hitta en verksamhet som skulle komplettera coachingen. Ett första försök misslyckades, någon annan bjöd mer pengar. Jag blev arg och besviken men kände samtidigt en lättnad, någonting hade inte stämt från början. Ni vet, det där med ”magkänslan”.

För några veckor sedan satt jag i soffan med en varm och lite svettig laptop i knät och ställde upp i plus och minuskolumner alla sidor av en affärsrörelse jag eventuellt ville ta over.

Då ringer mobilen.

– Hej det är Anna*, vad gör du? Vill du fortfarande hitta på något kul att göra? För jag tänkte att du i så fall kunde ta over butiksdelen av vår Community så jag kan koncentrera mig på det jag brinner för, yogan?

Jag hörde mig själv svara: Javisst! Sen tänkte jag: Oj! Vad sa jag nu?

Vi bestämde att träffas och vi pratade om hur vi skulle lägga upp samarbetet. När jag kom ut till bilen så bara brast allting för mig. Mina glädjetårar bara trillade nerför mina kinder och den känslan kommer jag aldrig att glömma.

Två dagar senare åkte jag iväg till Peru med min äldste son. Att få uppleva Machu Picchu och förverkliga ytterligare en dröm orsakade flera glädjetårar (Jag kan inte minnas att jag har varit så emotionell som senaste veckorna, det känns som att alla känslor sitter utanpå huden och minsta hjärtslag väcker tårar.)

När vi kommit hem igen började min sambo och jag planera för butiken och jag sa: ”Tänk om vi kunde slå ihop oss med café-delen, då skulle det vara ett komplett wellness-koncept.” Dagen efter var en söndag och alla mina barn skulle som vanligt komma på middag. Jag berättade om butiken och förberedde efterrätten. Då ringer mobilen igen och Anna frågar: ”Tjejerna i cafét undrar om du är intresserad att ta över efter dem?”

Vad tror ni jag svarade?

I augusti kommer en av mina absolut roligaste drömmar att gå i uppfyllelse: jag ska driva en egen wellness butik! Ett ställe där alla mina värderingar får utrymme: fysiskt och själsligt välmående, kärlek till andra och mig själv, nyfikenhet för det kända och okända, omsorg för min omgivning men även en större helhetsbild.

Så overkligt men ändå så sant. Det är en utmaning för jag kan inte allt, en stor ekonomisk satsning men vågar jag inte nu så vågar jag kanske aldrig. Och det är framförallt chansen att förverkliga en dröm. Jag är så ödmjukt tacksam att få jobba med ett gäng underbara Myoga-tjejer med olika erfarenheter och kunskaper och jag är fantastiskt peppad att förvalta det som Open New Doors** har startat igång i cafét. Jag tror väldigt starkt att det blir en framgångsrik kombination (och blir det inte det så har jag i alla fall vågat försöka).

Som de säger: Be careful what you wish for…!

* Anna Bjärkvik, Myoga i Jönköping och Habo
** Li Karlsson och Erika Frost, Open New Doors i Bottnaryd och Göteborg

Demonerna från Övergångslandet.

Publicerad den av makikely

När allting faller samman och känns hopplöst och meningslöst. När man gråter utan anledning och känner att allting är så tungt och kroppen skriker ”jag orkar inte”. Vad är det då som händer?

Om jag skriver: vallningar, irritation, nedsatt sexlust, blödningsrubbningar, dramatiska utbrott, hetsätning, viktuppgång, humörsvängningar, depressiva tankar, PMS upphöjd till tusen, vad tänker du på då?

Ja! Du har rätt: jag pratar om kvinnans övergångsålder, K-limakteriet med ett svettigt K – att inte förväxla med menopausen som är tidpunkten för den sista menstruationen. Klimakteriet är en tidsperiod som inträder några år dessförinnan och som kan fortsätta ett antal år efter det att menstruationen upphört.

Vilka livsförändringar kan övergångsåldern medföra? Vilka obehag kan förekomma under klimakteriet? Vilka demoner kommer på besök?

En del kvinnor upplever inga besvär under klimakteriet, deras menstruationer blir oregelbundna och slutligen försvinner helt. That’s it. De flesta upplever en del obehagliga symptom i denna period och för några förändras livet totalt därför att de fått alla klimakteriets symptom i värsta möjliga form. Övergångsåldern varierar mycket från kvinna till kvinna, men det sägs att om du gärna vill veta när din övergångsålder kan förväntas börja, och hur den blir, kan du fråga din mamma om hur det var för henne.

Något av det, som kvinnor i övergångsåldern pratar mycket om, är anfallen av plötslig värme, droppande svettattacker mellan brösten och i ryggen och blossande rodnad i ansiktet och ned på halsens framsida – så kallade blodvallningar. Anfallen är kortvariga, 3-6 minuter, och kommer helt oberoende av situationen fast oftast när man minst vill ha dem. Ja, föreställ er den ljusa blusen, powerpoint-presentationen, allas blickar… Ja, ni förstår.

Somliga kvinnors sömnvanor slås helt i bitar, dels för att de har svårt att somna, men även för att de under natten väcks av vallningar, svettningar och mardrömmar. Svettningarna kan vara så häftiga att lakanen måste bytas flera gånger. Och tvättas.

Värst tycker jag personligen är humörsvängningarna, huvudvärken, minnesrubbningarna och ett djupt under botten toleranströskel. Sambon och barnen förundras ofta över min ökade känslighet, de trodde inte att det var möjligt att min psykiska hud kunde bli ännu tunnare. Huden på kroppen har blivit torrare och… hårigare och tandköttet har börjat blöda lättare, vid varje tandborstning nästan. Många av mina väninnor delar även min upplevelse om att vi får svårare och svårare att gå ner i vikt hur lite vi än äter. Och förutom viktuppgång lider vi av kroniskt utmattning. Vi kan fortsätta vara produktiva och effektiva på jobbet men är för trötta för att fungera bra socialt (jag sitter hellre hemma framför en bok än träffar vänner). Vi orkar inte riktigt med träningen, fast vi vet att vi behöver den (jag svettas mindre på nätterna när jag under dagen ha dränkt min träningskläder). Och det dåliga samvetet gör oss ännu argare. Ond cirkel.

Vad kan göras?

Förr i tiden trodde man att när kvinnan upphörde att få mens blev könskörtlarna ombildade och gjorde kvinnan tokig. Det är tyvärr så även idag att många läkare inte känner till sambandet mellan kvinnors hormoner och deras mentala status. Allt för många kvinnor får höra: ”Dina emotionella problem sitter bara i huvudet” och får antidepressiva. Men att vi lider av en hormonell och biokemisk obalans betyder inte att vi håller på att bli ”tokiga”.

Det finns idag många möjligheter att korrigera den ändring i hormonproduktionen, som resulterar i klimakteriet. Gynekologen kan föreslå extra östrogen när kroppens eget förråd sinar och många kvinnor trivs med ett hormontillskott, som kan vara antingen plåster eller tablett. Fördelen med hormonbehandling är att kvinnan kan bli av med de värsta av klimakteriets besvär. Det ska givetvis vara en avvägning mellan för- och nackdelar, mellan kemiska och naturliga preparater. Östrogenbehandlingen har tidigare misstänkts kunna orsaka bröstcancer, men inga undersökningar har entydigt kunnat bekräfta denna misstanke. Dock avråds från östrogentillskott till kvinnor, i vars släkt det finns klara ärftliga tendenser till bröstcancer, blodpropp eller livmodercancer.

Den kroniska utmattningen kan bero på hög stress och förhöjda kortisolnivåer. Ett salivtest kan enkelt visa hur din nivå ligger till.

Vad kan du göra själv?

Ta hänsyn till dig själv! Efter så många år i sällskap med den är du specialist på din kropp. Ta hand om den, var snäll och tålmodig. Den kommer att omfamna dig många år till.

Motion är något vi kan och bör ägna oss åt. Det räcker med en rask promenad på 20-30 minuter, 3-4 gånger i veckan, det stärker benstommen, ökar vårt allmänna välbefinnande och gör det lättare att somna.

För mig är yoga (utöver långa svettiga skogspromenader) den bästa träningsformen. Den ger ökad styrka och rörlighet (i kropp och sinne) och det finns många ställningar som är höftöppnande så att det blir blodgenomströmning till under­livet, vilket (jag vill tro) hjälper stabilisera mina klimakteriehormoner. I yogan finns även yoga-andningen, som är väldigt lugnande och lindrar sömnbesvär. Och framförallt så blir jag snällare av att leva och tänka yogiskt, snäll mot mig själv, mer accepterande av mina skavanker.

Klimakteriet är ingen sjukdom; det är bara en process i en kvinnas liv, en omställningsperiod i hormonsystemet. Det är en fas i livet när kroppen och dess funktioner förändras. Precis som puberteten.

För många kvinnor betyder klimakteriet att man börjar åldras och komma in i en period av livet då man kanske känner sig utan värde eller betydelse.

”En glad nyhet till alla kvinnor:
Frukta inte klimakteriet!
Det är äggen som går ut i datum,
inte hönan!”

Surrender to the whatif…

Publicerad den av makikely
Tonglen Meditation

I am sure I’m not alone regretting decisions I took in moments of deep sorrow or anger. There are many of us waking up to the pounding beat of a heart screaming “What if? What if I hadn’t? What if instead?” It’s a cruel question, and we will never know the answer. We will never find out how it could have been instead since we already made the choice to do as we did.

How often have we hurt ourselves whatif.ing and stamping in the bushland of regrets, remembering the things we’ve done, the words we’ve said (or chosen not to say but should have), recalling the thoughts we’ve had, the decisions we’ve taken, the choices we’ve made? And we start beating ourselves up with the could haves and should haves of smarter, kinder, wiser, stronger, different.

When I try to picture the whatif, I see an ugly, wrinkled, ash-grey blobby monster with sharp yellow teeth and blood-red eyes cutting out pieces of my heart and feeding on my pain and despair. When it comes I try to breathe calmness into my fear. For every deep calm breath I take, the whatif winces and shrinks a tiny bit. For every forgiving word I think, it loses strength. The times I succeed to believe that it is as it is and it cannot be otherwise, the whatif pulls back into its dark smelly cave. Temporarily. I know it will be back because I am (like most people I know) very good at walking down memory lane and choosing the paths full of potholes. I excel at reminding myself how often I have failed to make the “right” choice.

I don’t believe it can disappear but can the whatif be tamed? Groomed? Calmed down? I know that done can never be undone, every choice we make has consequences on ourselves, our surrounding people, everybody’s future. You know, the Butterfly Effect? Every thought, every action multiplies with the amount of people we know and moves around. Not even a hermit can stop the chain of consequences because his choice of stepping out of the world might have hurt someone who consequently lost his faith in love. That’s one possible outcome. Imagine the hermit was a brilliant scientist who has the solution to recreate rainforests in dry parts of the planet, can you figure out all the probable consequences of his retirement?

We are not separate from the whole, there is no destiny on its own, today is the result of many yesterdays as we are the result of the lives and experiences of our many ancestors. And we all did whatever we did in a spirit of survival. I dare say that even the cruellest act was a matter of doing our best to avoid hurt and pain. All the reasons are justifiable in consideration of the person’s background, education, values, needs and wants. We might not understand why and we might totally disagree with some actions but we should never judge another person because we don’t know everything about why they picked that solution among others. We live in a world of probabilities and uncertainties and still we pretend it is all certain and controllable.

Clinging to the past is painful, it is no longer there and it will never come back. It is very difficult to clean our mind from residues of past actions like resentment, anger, revengefulness, envy, regrets but then from time to time, we get into the feeling of here-now and whatsoever experience comes to us, we learn to let it happen, accept it without judging and then let it pass. If you are like me, you know that even after years of emotional healing work, we still sometimes make the mistake of believing that something “out there” makes us angry, depressed, anxious, or afraid. In reality, outside events are only triggers. The cause of every emotion is within us. So let it all out. Surrender.

When things are painful, when situations are difficult, when life seems to go against you, remember to breathe it out. Make peace with the past and breathe.

“Breathing in, I am aware of my heart. Breathing out, I smile to my heart and know that my heart still functions normally. I feel grateful for my heart.”
~ Nhat Hanh

One very powerful and effective way is the practice of tonglen. The Buddhist practice of tonglen can be used to alleviate the suffering of others and increase compassion. When you do this meditation, you simply breathe in and breathe out, taking in pain and sending out spaciousness and relief.

Yoga for Peace

Publicerad den av makikely
Yoga Mala

Det är fler och fler events runtom i världen som samlar pengar till välgörande ändamål. Idag tisdag 17/3 är det YOGA FÖR FRED på Myoga.se i Jönköping. Klassen kostar 80kr och pengarna går oavkortat till det krigsdrabbade Syrien via UNICEF. Du behöver inte anmäla dig, är du i närheten kliv in och var med.

Kan vi få en bättre värld med yoga?

Som den kloka fredsaktivisten och stora pionjären för sociala protester, Mahatma Gandhi, sa:
”Be the change you wish to see in the world.”

Ordet yoga är sanskrit och betyder balans och förening. Yoga är en fredsrörelse. På den Internationella fredsdagen förra året samlades tusentals yogis över hela världen och gjorde en Global Mala för fred (en mala är ett band av kulor som används vid bön och meditation). Yogisarna som deltog (oavsett tradition, tro, ursprung och kultur) bildade en mänsklig mala av 108 gemensamma solhälsningar. Det blir så kraftfullt när människor runt om i världen samlas för freden och gränserna suddas bort ( i alla fall tillfälligt).

Fred börjar med oss själva. Fred börjar med frid inombords. Om vi mår bra, är glada, kärleksfulla, har medkänsla så påverkar vi dem som vi möter med kärlek och positivitet. Genom att ändra vårt inre, hitta frid och stillhet i oss sprider vi också frid runt omkring oss, som en vacker doft. Genom att sluta fred med våra kroppar, våra tankar och känslor lär vi oss att acceptera andra precis som de är. Acceptans handlar inte om att tycka om det man accepterar att uppleva. Acceptans handlar om att välja att både se och stå ut med verkligheten, hur plågsam den än kan vara, utan att undvika eller döma den. Ett accepterande förhållningssätt innebär inte att avstå från att söka förändring i en svår situation, utan att låta bli att föra krig mot tillvaron och sig själv.

Acceptans ger inre frid. Frid ger förening. Förening i kärlekens namn ger fred. Naiv slutsats? Kanske. Men jag vill tro på det.

Jag kan inte fysiskt vara med ikväll men jag har lagt in en påminnelse i telefonen så kl.18.30 tänker jag blunda en stund, andas djupt med ujjayi (yoga-andning), le och skicka kärlekstankar till världen.

Kram och Namaste ❤

”You may say I’m a dreamer, but I’m not the only one…” ~ John Lennon

Ibland är det inget som funkar.

Publicerad den av makikely

På dagens yoga diskuterade vi begreppet Satya – sanningsenlighet, ärlighet; mot andra, mot sig själv. Hur rädda vi är för vad andra tycker och tänker om oss. Och kanske även mer rädda för att mäta om sanningen stämmer överens med bilden vi vill ha av oss själva. Jag har på senare tid ofta fått höra ”Du som är coach och tränar yoga, du är väl lycklig hela tiden, du låter väl ingenting negativt påverkar dig.”

Och det är säkert så att jag har lärt mig en del måbra-knep, att jag har tillgång till verktyg att använda när det är motigt. Jag försöker tänka på att vara snäll mot mig själv och i varje motgång att vara förlåtande och komma ihåg att jag, ni, vi alla gör vårt bästa. Men ibland, hur trist det än känns att erkänna, så är det helt enkelt down. Ibland är livet trist och stelt, kroppen och själen likaså.

Ibland känns det motigt att leva även för mig. Ingenting är riktigt som jag vill ha det och det hjälper inte att Coach-Yogini-jag plockar fram ”Det viktigaste är inte vad jag vill ha men vad jag behöver få”-verktyget för Down-jag svarar lite katigt: ”Men om jag vill ha det så är det väl för att jag behöver det. Eller?” Och så kan jag försöka med ”Man måste möta motstånd för att uppskatta framgång” och då skriker Down-jag: ”Är det motstånd så fattar du väl att du är på fel spår!” Då skickar jag in ”Kom igen, möt rädslan, bjud in dina mörka tankar, de är bara tankar.” Just det gör Down-jag fullständigt vansinnig: ”Du är bra korkad, om samma tanke kommer om och om igen så måste det väl ändå betyda att den har något att säga dig!?”

Ett antal dagar, kanske en vecka snart, jag har tappat räkningen, har det känts riktigt jobbigt. Jag är konstant trött, så in i norden rastlös och väldigt negativ. Jag vet att det hör livet till att det går upp och ner. Jag vet att det kommer att vända så småningom (eller hur?), men just nu är det som att simma motströms iklädd tjock vinterkappa och fodrade stövlar, tungt så tungt.

Men ”Varför?”, skriker Coach-Yogini-jag, ” Ljuset är på väg! Dagarna blir längre och solens strålar värmer trots bitande kalla vindar. Våren är snart här.” ”Just det!” hånar Down-jag, ”Jag säger bara ett ord: vårdepression! Det räcker inte längre att ta kort på soluppgångar och hashtagga Carpe Diem och Have your best day. Våren är här.”

Ibland blir ingenting som man tänkt sig. Hela mitt liv har jag varit en stor solambassadör och talat illa om vintern och mörkret, men i Satyas namn måste jag erkänna att min kropp inte klarar av omställningen när ljuset kommer. Och det är knappast en tröst att jag inte är ensam om det. Det är inte alla människor förunnat att njuta av årstidernas växlingar, vårdepression är något som drabbar många. Vi blir trötta. Vi får sömnproblem, oro och ångest. I svåra fall även självmordstankar. Vårljuset sätter igång en välgörande hormondusch, men hormonsvängningen som resulterar av det kan också ha en baksida: vårdepression.

Vad ska jag då göra? Försök leva så naturligt som möjligt, kliva upp på morgonen, gå ut på promenader och tända upp när det blir mörkt. Det är bara att acceptera att ibland kommer stunder då jag inte alls har lust att vara Coach-Yogini-jag, ibland vinner Down-jag.

PS: I mars-månad kan jag skylla på vårdepression men vad ska jag säga när vårdepressionen kommer mitt i sommaren?

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.
~ Karin Boye

Me, my yoga and I.

Publicerad den av makikely

Jag går just nu en fördjupningskurs i Ashtangayoga och utöver lite träningsvärk så väcker det många tankar, frågor och känslor. När jag var liten ville jag skriva böcker för ensamma barn. Sista året på gymnasiet bestämde jag mig för att bli barnpsykolog. När jag flyttade till Paris för att plugga valde jag en språkutbildning med intentionen att någon dag bli tolk och jobba på FN.
Jag blev varken psykolog eller tolk men jag skriver min bok och jag coachar. Ord och kommunikation har alltid varit viktiga för mig. Nu när jag är vuxen (eller är jag det?) vet jag att jag vill arbeta med (att) hela människan, både kropp och själ. Därför trivs jag i Psykosyntesens och i Yogans världar. Båda handlar för mig om respekt för livet och att människan i grunden är perfekt och har alla svar inom sig. Jag skriver säkert något mer om Psykosyntes någon annan gång men idag vill jag berätta vad yoga betyder för mig.

Vad är yoga?
Det finns nog lika många svar på den frågan som det finns utövare. Jag skojar ibland och säger att yoga är min bästa pensionsförsäkring för den underhåller både min kropp och min själ. Och min sambo har lärt sig uppskatta att stunderna på mattan gör mig lugn och… flexibel.

Som ni säkert vet har yoga sitt ursprung i Indien och är en vetenskap för att skapa harmoni mellan kropp och sinne. Ordet yoga kommer från verbet ”yuj” på sanskrit, som betyder ”att förena”. Tanken är att man förenar kroppen och sinnet, och på ett högre plan, sitt medvetande med det universella medvetandet. Yoga kombinerar fysiska rörelser med andning och meditationstekniker för att skapa fysisk och psykisk hälsa. Många förknippar yoga med lotusställning och meditation med ljudet OOOOOMMMMMM men det finns allt från yoga som fokuserar på fysiska övningar till rent filosofiska skolor.

Men vad är yoga för mig?
Det är något som har ändrats genom åren, beroende på var (och med vem jag var) i livet . När vi var 16 år gick mina bästisar och jag på en annorlunda, ljudlig och svettig ”transyoga”. Vi betalade läraren med ris, olja och andra matvaror som skulle fördelas mellan medlemmarna i hennes yogakollektiv. Med min första pojkvän och yoseikan budo utövare kom jag i kontakt med meditation och mantra chanting (jag somnade väldigt ofta). Sen försvann yogan ur mitt liv för att lämna plats åt aerobics och bodybuilding. 2005 var det dags igen, denna gång med Poweryoga och så småningom hittade Ashtanga mig.

Och det är ju det som är så bra med yoga. Att alla kan hitta någon form som passar. Fast just nu känns det som om yogan är i mitt liv för att stanna. Det är inte riktigt greppbart med ord men yoga för mig idag är ett sätt att lära känna mig själv, det är andetaget och allt som ryms i det, d.v.s. själva livet. Yoga har lärt mig att känna min kropp och vad som är bra för den. Att lära känna mina tankar och vad jag reagerar på men även hur och varför.

Ska jag välja ett enda ord så kan jag säga att yoga för mig handlar om respekt. För mig själv. För min kropp och mina tankar. För mina medmänniskor. För livet. Det gör mig mer självsäker och samtidigt mer ödmjuk. Det hjälper mig att sätta gränser samtidigt som jag blir mer och mer accepterande. Det stärker min kropp samtidigt som jag har lättare att höra när den är trött.

Jag är övertygad om att yoga hjälper mig bli en bättre människa. För genom att lära känna mig själv och mina styrkor och svagheter blir jag också bättre för min omgivning och mina medmänniskor. Och jag kan inte minnas en enda gång när jag har lämnat shalan utan ett leende på läpparna.

“Exercises are like prose, whereas yoga is the poetry of movements.
Once you understand the grammar of yoga; you can write your poetry of movements.”
~ Amit Ray, Yoga and Vipassana: An Integrated Life Style

(Bilden är tagen från min coachingstudio info@wordtrail.se)