Women

När allting faller samman och känns hopplöst och meningslöst. När man gråter utan anledning och känner att allting är så tungt och kroppen skriker ”jag orkar inte”. Vad är det då som händer?

Om jag skriver: vallningar, irritation, nedsatt sexlust, blödningsrubbningar, dramatiska utbrott, hetsätning, viktuppgång, humörsvängningar, depressiva tankar, PMS upphöjd till tusen, vad tänker du på då?

Ja! Du har rätt: jag pratar om kvinnans övergångsålder, K-limakteriet med ett svettigt K – att inte förväxla med menopausen som är tidpunkten för den sista menstruationen. Klimakteriet är en tidsperiod som inträder några år dessförinnan och som kan fortsätta ett antal år efter det att menstruationen upphört.

Vilka livsförändringar kan övergångsåldern medföra? Vilka obehag kan förekomma under klimakteriet? Vilka demoner kommer på besök?

En del kvinnor upplever inga besvär under klimakteriet, deras menstruationer blir oregelbundna och slutligen försvinner helt. That’s it. De flesta upplever en del obehagliga symptom i denna period och för några förändras livet totalt därför att de fått alla klimakteriets symptom i värsta möjliga form. Övergångsåldern varierar mycket från kvinna till kvinna, men det sägs att om du gärna vill veta när din övergångsålder kan förväntas börja, och hur den blir, kan du fråga din mamma om hur det var för henne.

Något av det, som kvinnor i övergångsåldern pratar mycket om, är anfallen av plötslig värme, droppande svettattacker mellan brösten och i ryggen och blossande rodnad i ansiktet och ned på halsens framsida – så kallade blodvallningar. Anfallen är kortvariga, 3-6 minuter, och kommer helt oberoende av situationen fast oftast när man minst vill ha dem. Ja, föreställ er den ljusa blusen, powerpoint-presentationen, allas blickar… Ja, ni förstår.

Somliga kvinnors sömnvanor slås helt i bitar, dels för att de har svårt att somna, men även för att de under natten väcks av vallningar, svettningar och mardrömmar. Svettningarna kan vara så häftiga att lakanen måste bytas flera gånger. Och tvättas.

Värst tycker jag personligen är humörsvängningarna, huvudvärken, minnesrubbningarna och ett djupt under botten toleranströskel. Sambon och barnen förundras ofta över min ökade känslighet, de trodde inte att det var möjligt att min psykiska hud kunde bli ännu tunnare. Huden på kroppen har blivit torrare och… hårigare och tandköttet har börjat blöda lättare, vid varje tandborstning nästan. Många av mina väninnor delar även min upplevelse om att vi får svårare och svårare att gå ner i vikt hur lite vi än äter. Och förutom viktuppgång lider vi av kroniskt utmattning. Vi kan fortsätta vara produktiva och effektiva på jobbet men är för trötta för att fungera bra socialt (jag sitter hellre hemma framför en bok än träffar vänner). Vi orkar inte riktigt med träningen, fast vi vet att vi behöver den (jag svettas mindre på nätterna när jag under dagen ha dränkt min träningskläder). Och det dåliga samvetet gör oss ännu argare. Ond cirkel.

Vad kan göras?

Förr i tiden trodde man att när kvinnan upphörde att få mens blev könskörtlarna ombildade och gjorde kvinnan tokig. Det är tyvärr så även idag att många läkare inte känner till sambandet mellan kvinnors hormoner och deras mentala status. Allt för många kvinnor får höra: ”Dina emotionella problem sitter bara i huvudet” och får antidepressiva. Men att vi lider av en hormonell och biokemisk obalans betyder inte att vi håller på att bli ”tokiga”.

Det finns idag många möjligheter att korrigera den ändring i hormonproduktionen, som resulterar i klimakteriet. Gynekologen kan föreslå extra östrogen när kroppens eget förråd sinar och många kvinnor trivs med ett hormontillskott, som kan vara antingen plåster eller tablett. Fördelen med hormonbehandling är att kvinnan kan bli av med de värsta av klimakteriets besvär. Det ska givetvis vara en avvägning mellan för- och nackdelar, mellan kemiska och naturliga preparater. Östrogenbehandlingen har tidigare misstänkts kunna orsaka bröstcancer, men inga undersökningar har entydigt kunnat bekräfta denna misstanke. Dock avråds från östrogentillskott till kvinnor, i vars släkt det finns klara ärftliga tendenser till bröstcancer, blodpropp eller livmodercancer.

Den kroniska utmattningen kan bero på hög stress och förhöjda kortisolnivåer. Ett salivtest kan enkelt visa hur din nivå ligger till.

Vad kan du göra själv?

Ta hänsyn till dig själv! Efter så många år i sällskap med den är du specialist på din kropp. Ta hand om den, var snäll och tålmodig. Den kommer att omfamna dig många år till.

Motion är något vi kan och bör ägna oss åt. Det räcker med en rask promenad på 20-30 minuter, 3-4 gånger i veckan, det stärker benstommen, ökar vårt allmänna välbefinnande och gör det lättare att somna.

För mig är yoga (utöver långa svettiga skogspromenader) den bästa träningsformen. Den ger ökad styrka och rörlighet (i kropp och sinne) och det finns många ställningar som är höftöppnande så att det blir blodgenomströmning till underlivet, vilket (jag vill tro) hjälper stabilisera mina klimakteriehormoner. I yogan finns även yoga-andningen, som är väldigt lugnande och lindrar sömnbesvär. Och framförallt så blir jag snällare av att leva och tänka yogiskt, snäll mot mig själv, mer accepterande av mina skavanker.

Klimakteriet är ingen sjukdom; det är bara en process i en kvinnas liv, en omställningsperiod i hormonsystemet. Det är en fas i livet när kroppen och dess funktioner förändras. Precis som puberteten.

För många kvinnor betyder klimakteriet att man börjar åldras och komma in i en period av livet då man kanske känner sig utan värde eller betydelse.

”En glad nyhet till alla kvinnor:
Frukta inte klimakteriet!
Det är äggen som går ut i datum,
inte hönan!”

Jag har alltid försökt vara lite annorlunda för att aldrig passa in i bara ett fack.

Det kanske har med att vara född i två olika kulturer att göra men det blev i alla fall mitt sätt att gardera mig från att bli bortvald. Om jag var tillräckligt mycket lik men ändå någorlunda olik så kunde jag alltid säga att det var jag som inte ville passa in någonstans. Ni vet, som en kameleont, den växlar inte färg för att gömma sig, färgbytena styrs av faktorer som ljus, temperatur och humör. Jag bytte färg beroende på hur trygg jag kände mig i en viss miljö. Det handlade både om min inre och mitt yttre, mina kläder t.ex. Min klädstil har förändrats genom åren, jag tror vårt val av underkläder visar vem vi är intimt och privat medan ytterkläderna berättar vem vi vill att andra ska uppfatta oss som.

Jag delar nog samma fasansfulla barndomsminnen med många andra flickor om stickiga strumpbyxor som korvade sig runt benen. Jag hatade mina söndagslackskor och finklänningarna som gjorde det omöjligt att sitta bekvämt i kyrkans hårda träbänkar och i matstolen under den svettiga söndagsmiddag som följde.

När jag sedan från unga tonår fått välja kläder själv, har jag testat på många olika stilar. Jag började med en punkliknande stil som jag hade i ungefär ett år, bytte sedan till någon reggae-inspirerad hippie variant. När jag var 16 år började jag sy mina kläder. Pappa vägrade köpa det som var skolans ”uniform”: Levis jeans, platåskor och Fruit of the Loom-teeshirt. Kunde jag inte se ut som de andra så skulle jag göra det på mitt rebelliska sätt: turkosa harembyxor ihop med chockrosa puffärmade blusar med matchande remsandaletter i samma färger (jag hade hittat en skomakare som kunde göra dem med restbitar av tygen jag sydde mina kläder av). Jag återanvände mammas sextiotalsklänningar och skor (Yap, jag var tidig med vintage) och även pappas byxor som var för stora för mig blev (tyckte jag) riktigt coola med bredda skärp som höll dem på plats långt nere på höfterna (jajamän, baggy var också min grej). Det handlade om att bära kreationerna med kaxighet, budskapet var inte ”jag kan inte ha det ni har” men istället ”jag vill inte ha”.

17 år flyttade jag till Paris och köpte jeans och träskor och försökte passa in och se ”studentig” ut. Jag tröttnade på universitetslivet efter knappt två år, blev osams med en lärare när jag rättade henne framför hela klassen, packade en resväska och började resa. Som 19-åring bodde jag under några månader i Milano, en av världens största modestäder. Milano är även känd för sina fotbollsklubbar AC Milan och Inter, och det är just via fotboll och Giuseppe som någonting föll på plats och man kan säga att jag blev kvinna. Giuseppe var en f.d. fotbollskändis som numera tränade unga lag, han dolde sin homosexualitet genom bl.a. att gå ut mycket på kvällarna till olika nattklubbar och dansa och bjuda på drinkar. Dagtid bejakade han sina feminina sidor genom att ge råd om klädstil och looks. Han var tidigt ute med det som nu blivit ett yrke, personal shopper (han visste förmodligen inte ens att det skulle heta så). Trots begränsade ekonomiska möjligheter och med Giuseppes hjälp, började jag klä mig mer kvinnligt, bestämde mig för att korrigera kroppen och hållningen, lärde mig använda smink.

Samtidigt som jag gick från funktionell och rebellisk klädstil till kvinnlig och kurvig och njöt av spetsunderkläder, parfym och hårprodukter så skavde känslan av att bli inlåst i en för liten puderdosa. Kvinnans rättigheter och hennes villkor i arbetslivet används som måttstock på jämställdhet och utveckling i ett samhälle. Utifrån det perspektivet hamnade Milano i en synnerligen dålig dager.

I en av nattklubbarna som fanns på Giuseppes besökslista jobbade jag som servitris och samtidigt som jag insåg och utnyttjade min attraktionskraft som ung mulatt i en stad av kvinnodyrkare (ja, det blev finfina dricks, tack) så upptäckte jag hårdheten av nattlivet i ett land av machister. I Italien är manschauvinismen djupt rotad och har många förespråkare. Jag kom tyvärr i kontakt med många män som delade upp kvinnor i två läger: Madonnan och Horan. De satt sina fruar, mödrar och systrar på Madonna-pedestalen men behandlade andra kvinnor på ett nedvärderande och sexuellt objektifierande sätt.

Jag blev osams med nattklubbsägaren (finns det en röd tråd här med att bli osams med auktoriteter?) när jag hällde en champagneflaska på huvudet på en kund som hade tagit tag i mina bröst när jag serverade deras bord och ljudligt för sina druckna kompisar slagit vad om att till rätt belopp så skulle han kunna köpa sig till analsex med mig och min kollega. Jag fick sluta samma kväll med mindre lön men en insikt rikare: jag skulle någon gång i livet hitta ett sätt att hjälpa andra kvinnor att tro på sig själva. Jag visste inte tydligt hur eller när men jag kände starkt att jag ville tillföra något i kvinnans kamp att bli respekterad. För frågan är inte huruvida en man ser kvinnor som madonnor eller horor, utan huruvida han ser kvinnor som människor och jämlika. Punkt.

Så länge kvinnorna förpassas till en mindre roll förblir en stor del av samhällets intellektuella och ekonomiska potential outnyttjad. Och vi gör hela världen en otjänst. Vi kvinnor har ett enormt medsystrars ansvar att stödja varandra, våra mödrar, våra systrar, våra väninnor, våra arbetskamrater. Det handlar inte om att bygga barrikader och tända eld på våra push-ups. Jag är övertygad om att det är så mycket enklare än så. Genom att hjälpa en enda kvinna tro mer på sig själv så hjälper vi alla andra och oss själva att våga ta mer plats.

Jag önskar att vi inte behövde dagar som den 8.nde mars. Den dagen vi inte längre behöver uppmärksamma en internationell kvinnodag är den dagen män och kvinnor är lika och jämställda. I Milano blev jag kvinna, en kärleksful feminist och min önskan till alla er fantastiska kvinnor är följande: älska dig själv, din mor, din syster, din dotter, alla andra kvinnor som finns i ditt liv. Jag önskar även att vi aldrig mer säger saker som ”hon lyckades trots att hon är tjej”, eller ”det är starkt gjort för att vara en mamma med tre barn” eller ”hon har så mycket pondus och makt för att vara en kvinna”. Varför skulle vi inte kunna lyckas, vara starka, ha makt och pondus bara för att vi är födda utan snopp? Titta inte ner på en annan kvinna för då kommer du att möta en kvinna som tittar ner på dig. Älska som du själv vill bli älskad, ge stöd som du önskar bli hjälpt, beröm som du vill bli upplyft, sluta tala illa om dina medsystrar (och hör eller ser du att jag inte lever som jag lär, påminn mig.)

Med kärlek.

PS: Moder Jord är en kvinna 😉

“A wise woman wishes to be no one’s enemy; a wise woman refuses to be anyone’s victim.”
~ Maya Angelou

Demonerna från Övergångslandet.

Jag blev kvinna i Milano.