Att vara dig trogen tills döden skiljer oss åt.

Publicerad den av makikely
Deception Otrohet

För några dagar sen blev min värld lite mindre och luften svårare att andas. Jag var så nära att få ihop ett drömprojekt men någonting (pengar?) kom emellan och jag fick backa ur. Ni har säkert upplevt känslan när alla pusselbitar äntligen faller på plats förutom en. Och så får man ett samtal eller ett meddelande, ”Vi behöver prata.” Och precis då vet man att det är kört. Jag blev iskall om händerna och svettig i ryggen, fick ont i magen och mitt huvud slutade förstå orden som kom ur min sambos mun. Det som skulle vara mitt gick till någon annan.

Jag kommer säkert att tycka att det var väldigt bra när jag tittar på det i backspegeln någon gång men idag tillåter jag mig att känna mig besviken, ledsen, trött, arg och även lite orolig för framtiden. Imorgon har jag förmodligen nya idéer igen.

Jag åkte hem, avbokade två möten och bestämde mig för att rensa i gamla filer och kataloger i datorn. Det var ett avslutat kapitel så jag behövde inte behålla all korrespondens och alla kalkyler som hade med projektet att göra. Märkligt nog så hittade jag en flera år gammal mejlväxling med en väninna. I våra meddelande försökte vi sanera djupa sår och hitta snabba och effektiva sätt att läka. Vi gav råd och blev tröstade. Olika historier, olika omständigheter, samma laddat ord: otrohet. (Jag undrar förresten vad otrohet har för färg och hur det smakar).

Otrohet är ett hett samtalsämne som många blir upprörda av men finns det någon exakt definition? Jag tror inte att otrohet är någonting man planerar och varje människa har sin egen uppfattning om vad som egentligen räknas som otrohet. Det betyder olika saker för olika par, vanligtvis handlar det om att man bryter mot de regler som man har satt upp i ett förhållande. Men var går gränsen för det som är tillåtet och förbjudet? Vad tycker ni räknas som otrohet? En kram, en puss, att hålla handen, en menande flirt, kyssar, något fysiskt som t.ex. massage, hångel, ett samlag, sex av något slag, att se på porr eller dansa tryckare med någon annan eller någon form av känslomässig distansrelation på nätet? Det finns även kulturella aspekter på det. I Frankrike och andra Medelhavsländer är otrohet inget som uppmuntras, men alla vet att det inträffar och skilsmässofrekvensen är lägre.

I tidigare relationer var upplevelsen av att min partner hade en nära intellektuell kontakt med en annan person mycket farligare än att han hoppade i säng med henne. Det gjorde mig mer ont att han kunde berätta saker för henne som jag inte fick veta. Att han bad henne om råd inför viktiga beslut. Att han reste till nya platser med någon annan än mig. Det var viktigare för mig att vara den mest intelligenta person i hans liv än den sexigaste. Att han skulle dela djupa tankar och hemligheter som han inte kunde dela med mig tyckte jag var mycket mer hotande för vår relation än att han skulle ha tillfälligt sex med någon. Ska jag vara riktigt ärlig så vet jag inte om jag verkligen tyckte så men jag försökte leva upp till det och ha distans. Idag tänker jag annorlunda, jag vill ha och ge trygghet och ensamrätt. Det är kanske för att jag känner mig älskad och uppskattad på ett helt annat sätt nu.

I en relation kan det oftast finnas ett ”trohetsavtal” man förväntas hålla sig till utan att man diskuterat avtalets innehåll. Ibland är det lite luddigt om en handling ska räknas som otrohet. Ibland är budskapet om vad som är acceptabelt väldigt otydligt kanske för att man själv inte vet vad man är villig att acceptera (eller att offra). Krav på parrelationen är dessutom enormt stora i dag. Våra förhållanden ska innehålla trygghet, samhörighet, djup vänskap, spänning och sex. Och så ska man ha ett utvecklande jobb och resa till fantastiska platser tillsammans minst en gång om året (ps: glöm för Guds skull inte att dokumentera champagne sunset med älsklingen på instagram). Att tillgodose och få alla dessa behov tillgodosedda av en enda person är näst intill omöjligt.

Det finns många anledningar till varför människor är otrogna men en otrohet är ofta en tydlig signal på att något i förhållandet är bristfälligt. De flesta relationsterapeuter säger att otroheten många gånger speglar andra problem i relationen: längtan efter vänskap, stöd, förståelse, respekt, uppmärksamhet och omtanke. Saker som bra relationer och äktenskap bör innehålla. Den vanligaste orsaken till otrohet är inre missnöje med relationen hos den som är otrogen. Något i personens liv eller förhållande är inte tillfredsställande och otroheten handlar om ett sökande efter det som saknas. Vid skilsmässor och längre relationer som avbryts uppger 80 % av män och kvinnor att de gått skilda vägar för att de inte kände sig uppskattade eller älskade. Kan det vara så att det är den svagare partnern som är otrogen? Är man trygg och stark behöver man kanske inte söka bekräftelse någon annanstans.

Fast när det händer, är det ärlighet att berätta om en otrohet? Det är vanligt att den part i en relation som är otrogen får stora samvetskval och vill lätta på sitt hjärta och förklara sitt handlande på olika sätt för att dela skulden med sin partner, för att ursäkta sig. ”Hade vårt sexliv fungerat så hade jag inte behövt vara otrogen. Hade jag känt att du verkligen älskar mig så skulle jag inte bedragit dig, osv.” Om du är den som har varit otrogen och erkänt det får du acceptera att din partner har stort behov av att få uppmuntran från dig. Du får räkna med att han eller hon under lång tid kommer att fråga och dra upp ämnet om och om igen. Statistiken säger att efterhand som tiden flyter på brukar de flesta par komma över otroheten.

Hur många av er skulle vilja veta att er partner var otrogen?
Skulle det spela någon roll i vilket sammanhang och i vilken relation det hände?
Ni som vet, har ni kunnat acceptera och förlåtit?
Ser ni annorlunda på om det har hänt en eller flera gånger?

“We always deceive ourselves twice about the people we love
– first to their advantage, then to their disadvantage.”
~ Albert Camus

Måste man förlåta?

Publicerad den av makikely
Forgiveness Förlåtelse Memories

Idag vill själen gråta. Idag vill inte sorgen försvinna. Idag vill jag skrika. Idag vill jag vara arg. Idag vill jag att någon skall komma och ta hand om allting för idag vill jag komma ihåg.

Det bränner under ögonlocken och jag vill inget annat än bara gråta men det kommer inga tårar. Jag vaknade av ett meddelande från min onkel som undrar anklagande varför jag inte bryr mig om min äldre bror som ligger på sjukhuset och (låtsas) vilja bli bättre från sin skrumplever och diabetes. Jag blir förbannad och ledsen för han river i ett gammalt sår som aldrig får läkas. Det är så mycket min familj inte vet om vad som har hänt mellan mig och min bror, alla gånger han har utnyttjat min vilja att vara en god människa, en förlåtande syster.

Vi som lever med sorgen och skammen att inte ha varit önskade och älskade som barn, hanterar gärna detta genom att livet igenom försöka vara perfekta, hjälpsamma, uppoffrande och på så sätt vinna vårt värde. Det har min bror utnyttjat. Min släkt som dömer mig, vet inte vilken manipulativ och självisk person han är och nu, när han är väldigt sjuk som följder av ett helt liv av missbruk i alla former, så tycker de synd om honom. Och jag är den elaka som vägrar att hjälpa till. De vet inte att han inte gör som läkarna vill, de ser inte att han spelar på allas känslor för att slippa ta sitt ansvar mot sin familj, sina barn. Men de vet (för att han har berättat) att jag inte längre vill prata med honom.

Jag växte upp mellan en far som var ateist (men trodde på utomjordingar) och en mormor som förklarade allt med religionen. Jag fick två motsatta förklaringar till att vända andra kinden. I Mormors kyrka betydde det att förlåta och ödmjukt bjuda på andra sidan. Hos Pappa handlade det om ett försök att finta bort ett slag (om fienden ville slå så skulle man strategiskt vända andra kinden för att undvika att bli slagen). Förlåtelse är ett ideal. Det lär man sig inte minst i kyrkan. ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör”, ska Jesus ha sagt när han hängde på korset. Att säga att andra inte vet vad de gör, är det att ödmjukt bjuda på en ursäkt eller är det ett översittande sätt att säga att andra är oansvariga idioter? Måste man som kristen förlåta även den som inte ber om förlåtelse eller ens ångrar sig?

Jag talar inte om vardagsförlåtelsen som när någon tränger sig i kön och man blir irriterad. Eller när grannen kör förbi utan att vinka och vi tänker, han har väl bråttom. Nej, jag pratar om den djupa förlåtelsen, den som kan göra livet kallt och hårt när den inte sker. Många gånger är vägen mot förlåtelse en ensam resa. När relationen är skadad och kontakten är bruten. När vi har om och om igen ältat och plågat oss själva med minnen och förebråelser. När människan vi behöver göra upp med är kanske död och vi sitter med en olöst konflikt och ett öppet sår i själen. Går ett fruset hjärta att tina upp? Hur gör vi oss beredda att förlåta den andra och oss själva? Vad gör vi när vi inte kan glömma sveket, när gårdagens sår inte läks, eller när det förflutnas smärta våldgästar våra hjärtan?

Att förlåta kan vara jobbigt och smärtsamt, oavsett om det handlar om andras svek eller vårt eget. Det är en balansgång. Vi måste tänka oss noga för om det är värt tiden och energin det går åt att vara ledsen, bitter eller arg, eller om vi ska förlåta. Förlåtelse handlar inte om att glömma eller godta det som hänt, eller det någon har gjort. Det handlar om att släppa det, och att sätta punkt och fortsätta med våra liv. Men vi ska akta oss för att tvinga oss själva eller andra fram till en förlåtelse vi inte är beredda att ge. Förlåtelsen som mognat fram är en befrielse. Om vi förlåter eller om vi blir förlåtna blir vi fria att lämna saker bakom oss, fria att gå vidare.

Jag vet att man kan acceptera saker som hänt i livet och packa det långt bak i minnenas byrålåda. Jag har städat i mitt hjärta och jag har gått vidare. Och jag har förlåtit min bror men jag vill inte glömma. Om jag glömmer det han har gjort så kanske han kan göra det igen utan att behöva ta konsekvenserna för sina handlingar, jag vill komma ihåg så jag kan säga nej till mer manipulation, till flera lögner, till mer smärta.

Vad tror du, går det att förlåta allt?
Innebär alltid förlåtelsen att allt är glömt?

“It is easier to forgive an enemy than to forgive a friend.”
~ William Blake

Never say never

Publicerad den av makikely
Regrets

“Don’t start today with the broken pieces of yesterday.”

I sat in bed last friday, trying like every morning to gather my thoughts and overlook my day. I was trying to watch and follow the clouds in an attempt to calm a pulsing and suffocating ball of anxiety that was making itself comfy between my solar plexus and my throat. A strange mixture of too full and too hollow, the feeling of missing something I have not yet been able to name and at the same time the need to uproot something that was trying to grow and invade me to fatal asphyxiation. (Yes, I have watched both Aliens and the Matrix and the cure to this evil discomfort, as a good friend suggested, might be a good spell from Harry Potter’s Hermione ).

”The ball” has a habit of showing up when I let doubt visit and stay in my dreams. Most of the time I can breathe “it” away, other times I try to reason with it, but now and then it just stays and expands and brings me so low down that I come to think that maybe stopping to breathe might be the only way to stop it. But then I remember how much I love breathing air into my lungs and how curious I am to know what “the ball” wants to tell me. A feeling this strong is not just visiting on its way to a luxury holiday in Vanuatu, there must be a coded message of transformation. Life is about being at a certain place at a certain time. If not, everything would be otherwise. Maybe better maybe worse, but definitely different. And we will never find out. Like we never know in advance what cards we are going to get and how we are going to play them. But if we enter the game, we find out.

I like to think of life as a challenging dish to prepare. We don’t always get all the ingredients that follow the recipe, but since we are hungry, we improvise and we eat to survive. Circumstances can make us jump miles away from our “normal” values and we end up doing things, making choices that we never would have under “normal” conditions (like eating bugs and worms after weeks without food). People we think we know can still surprise us with their actions and thoughts. And we can surprise ourselves too. In good or bad ways. I’ve learned to never say never because we never know.

If we take a closer look at it, avoiding pain, turning our head from truth is kind of selfish, it’s about protection. But fear is a prison and we are our own jailers. When we face our fears and are honest about the way we feel, fear slowly eases its grip and leaves room to strength. Giving in and accepting their full blow is the way to make peace with regrets and create space for something better to come in.

Instead of fairy tales à la “and they lived happily forever after” I wish we were read real stories about how important it is to let go of emotions, relationships and situations that are not allowing us to be happy. Stories about how to always try to do and be the best we can and manuals on understanding that “doing our best” is changing from a situation to another, depending on the circumstances, (although the parameter that should never change is our intention to never hurt). I think we can avoid much of the self judgement, blame and regrets gooey if we intentionally always do our best – even if we end up failing. Falling down is part of walking the path of life, getting back up and taking next step is growing. Real transformation requires real honesty and the biggest liar we can ever meet is often ourselves. It’s amazing the lies we can tell ourselves because of fear. And we know how lies pair up with blame, shame and punishment.

I am mostly a good person and if I’ve hurt with my choices and actions, it was never my intention. I was just trying to move on, survive and win the love lottery. It’s crazy the things I’ve done (or not dared to do) in the name of love. The fear of not being loved if I didn’t do as others wanted me to instead of following my true heart. I have put so many fears of failing and insecurities into other people’s control; I have chased love with the wrong persons and hurt others and myself because I thought I was not worth being loved for who I was. Honestly, how many of you can relate to this?

Some mistakes are printed in indelible ink; we just have to live with them being part of who we are because they were the choices we made. They are deeper in our skin than the inkiest tattoo and they will haunt us anytime they find a tiny hole in our defense mechanism. Once our heart is broken, we can try to hide it well and put the pieces back together, pretending we have moved on and healed. We may look intact on the surface and we can help others from our experience but we will never be quite the same again.

Sometimes I wish the past was like a mirror that I could break. I would pick a piece of it and carefully choose to look at special reflections from behind my shoulder, only the happy parts of what has been. Maybe it would be possible that way to believe that added together the partial reflections would make up a different total view of memories without regrets. A past altogether different. But then I remember that a broken mirror means seven years of unhappiness.

If you could go back and change things about your past, is there one particular moment you would want back?

“Every person from your past lives as a shadow in your mind.
Good or bad, they all helped you write the story of your life, and shaped the person you are today.”
~Doe Zantamata

Tell me your truth.

Publicerad den av makikely

Hi, my name is C. and I suffer from an incurable illness called introspection. I think a lot, I analyze a lot, I even dream a lot. In a certain way overanalyzing is a kind of addiction. Writing is the cure; it helps me sort things out. I always have a pen and a notebook nearby, I scribble in the empty pages of a book when reading, I write in the empty spaces of a magazine, on the back of an envelope. I cannot fall asleep if I have a question trotting in my head. Sometimes it’s just a few words (I love the sound and taste of new words), sometimes it’s a quote, sometimes it’s a feeling or a thought that won’t leave me until I put them down in words. Recently I started a blog in Swedish.

One of my best friends asked me why I decided to expose myself on this “blog-thing”. After a couple of hours of intense introspection (joke!) I ended up with a few answers and am choosing to share this one with you: I have stories to tell! I think sharing them might help someone think a bit differently and see some old truth from another angle. I think we all have these stories that are really hard to tell and that we’ve rerun a thousand times in our mind. And every time we come out of a period of dissection we find new reasons for why they should not be told. You know the kind of stories we’re not sure what people will think about.  The stories that will get us exposed and criticized. And mostly, the stories that scare us because we don’t know how WE are going to feel once (or if) we share them.

Over the last few years, during my coaching sessions or in my private life, many people have told me their story knowing I would always listen, often ask questions and sometimes give a piece of advice.  Once the story is out of them and dressed up in words something magic happens, like finding the lost key to a secret door. It is such a relief when you finally share a story that was hard to tell because you were afraid to be judged. You realize that it wasn’t that bad at all, that you cannot be that weird if at least one person can hear you and relate to something you’ve said.  It’s not even about your story being understood, it’s about it being accepted. You feel great, all of sudden a weight is off your shoulders, your heart is beating at a safer pace and the earth keeps on revolving around the sun.

What these happier people have in common is that they tell true stories. By true I mean the storyteller’s truth, based on his or her personal experiences. There are always at least two sides of a story. What we remember, feel and tell is filtered and colored through the lenses we use to see and measure our past, present and future. We can never really measure our stories with others’ even if they may seem similar. Which also means that we cannot judge others’ whys and hows (and they cannot fairly judge us) because we never use the exact same filters. We cannot accuse someone of remembering wrong just because we don’t remember the same way. Take children born in the same family, they can have completely different memories of the same period of time. One of them can describe a moment as happy while the other one remembers it as very sad. The same goes for a divorcing couple where one part thinks their last 10 years together was a misery while the other one didn’t even see the divorce coming. None of them needs to be a liar, they probably experienced it differently and their “happy” ten years ago was not their “happy” today but it was probably “happy enough” then, otherwise they would have done something about it. They simply don’t talk about the same “happy” (feeling) even if they speak the same language.

For me truth is being honest with myself about what I want, need and feel. Not because I plan for a possible outcome or because I have an agenda with my story. So is it always good to tell the truth then? This might be a way of asking if the ends can justify the means. Slippery path. My answer to that is: before telling your story, consider what you hope to accomplish by doing so. Who and what do you do it for? Are you clear enough with the consequences it might have? If you use your truth with the intention to hurt it can be extremely damaging, not only to those you wish to hurt but even to yourself. If you tell your truth because you sincerely want to clarify your intentions and feelings on a specific situation then I think the truth is good to tell. And let this be clear, I am not defending lies. I am simply saying that there are as many shades of truth as there are participants in a story. Religions and fables of all cultures abound in illustrations of evil consequences of telling lies but not many people take in consideration the outcomes of thinking that truth only has one aspect.

“Everything we hear is an opinion, not a fact.
Everything we see is a perspective, not the truth.”
~ Marcus Aurelius