Time to say goodbye…

Vaknade med tung sorg bakom ögonlocken idag. Drömt mardrömmar hela natten, min högra arm gör ont och kudden har karvat rynkor i min kind.

Igår bestämde mannen och jag att alla (alla!) flyttkartonger skulle öppnas och tömmas, det fick räcka nu med ”i am living in a box”-känslan.
Så jag hamnade på kontoret och öppnade K-artongen, den som innehåller alla minnen från tidigare liv: födelseattest, vaccinationskort, utgångna pass, skilsmässopapper, barnens första ritningar och klassfoton, bilder från alla resor vi gjort tillsammans, gamla brev och vykort från den tiden man fortfarande ansträngde sig för att välja papper, penna och köpa kuvert och frimärke. Bland breven låg ett som jag hade skrivit till min svärfar Olle under vår bröllopsresa där jag tackade för att de tagit emot mig i familjen. Samma dag påminner Facebook mig om ett minne för 5 år sedan med ett foto där min dotter och jag poserar med min gamla svärmor Margit på min exmans 50års fest. Minnesattacker från alla håll!

Margit begravs imorgon och jag kommer att vara där för att ta farväl. Och jag började gråta redan igår för det är det jag gör på begravningar, jag sörjer alla som har lämnat. Jag tänkte skriva ”lämnat mig” för det är lite så det känns även om det verkligen inte är det de gjort. De har gått vidare, vart kan jag inte svara på men deras kroppar finns i alla fall inte kvar att krama, deras röster har tystnat, deras blick har slocknat.

Margit var den perfekta svärmor, hon tog emot mig som en ny familjemedlem och kom aldrig emellan mig och hennes son. Hon byggde en egen uppfattning om mig och en egen relation till mig. Hon lyssnade, gav råd men tog aldrig parti. När jag precis flyttat in, knackade hon på lägenhetsdörren varje eftermiddag och visade mig Stockholm, tvingade mig i naturen för att andas, ansträngde sig att lära känna mig trots att hennes engelska var begränsad och min svenska då var obefintlig – jag kunde säga tack, tjena raring och räcker till många mackor 😉 . Vi gick långa promenader tillsammans, praktiserade yoga, åt och lagade vegetarisk mat, provade kläder och hattar och fnissade som väninnor kan, lyssnade på evergreen och opera, pratade kristaller och reinkarnationer, familjeband och traditioner.

Hon var pigg, nyfiken, fördomsfri, framtidsglad trots att livet inte alltid gett henne tagglösa rosor. När hennes son och jag skulle skiljas frågade hon mig varför och om det fanns något sätt att reparera vårt äktenskap. Sedan avslutade hon samtalet med att krama mig, önskade mig lycka till och fick mig att lova att hon inte skulle förlora kontakten varken med mig eller hennes sonson. Vi höll kontakten och min son älskade besöken hos farmor.

Jag hoppas att det finns någonstans vackert för Margit. För det är det hon var, rakt igenom: en vacker människa. Jag är så glad att ha träffat henne och så tacksam för läxan hon lärt mig: jag ska försöka vara en sådan svärmor som hon var med mig när mina barn väljer sina livspartner.

Sov så gott kära Margit och träffar du de andra som gått före dig, hälsa till dem. Krama varandra från oss härnere.

”Time to say goodbye
Quando sei lontana
sogno all’orizzonte
e mancan le parole…”

Less is more eller lagom?

Lagom blir jag nog aldrig (jag vet inte hur) men jag tror att less kan absolut vara more.

Jag kommer på mig själv emellanåt med att fokusera på fel saker när jag istället kan och skulle tjäna på att välja något annat. Jag är i en sådan period nu när jag måste komma ihåg det jag fyller mina klienters huvud med: håll fokus på det som för dig framåt.

Vi har alltid ett val oavsett vad det gäller i livet, även om vi kanske inte alltid är medvetna om det. Det är lätt att lägga tid, kraft och energi på det som inte ger avkastning. Där vi sätter fokus, där flödar energin.

Det handlar ofta om att bryta mönster, att utmana våra självsabotörer som finns där för att hålla oss inom komfortzonen. När vi vill skapa förändring aktiveras sabotörerna, även om förändringen är positiv. Det är så vi är skapta. De som gör förändringar har lärt sig hantera sina självsabotörer. De har lärt sig att se och förstå sabotören, det får den att ändra sig och bli en självhjälpare istället.

Jag älskar passionerade människor. Jag tror att män eller kvinnor som får leva ut sina passioner är lyckligare än andra. Det handlar inte om pengar eller beröm utan om just passion, att brinna för något. När vi gör vad vi har en passion för tar det fram det bästa inom oss och vi hittar vägen till målet.  Att hitta vad vi brinner för hjälper oss dessutom att få tyst på självsabotörerna.

I somras fick jag helt plötsligt ett smörgåsbord av möjligheter: samtalscoaching, raw food café, yoga, ekobutik, barfota skor, bokskrivning. Varje del hade räckt för att sysselsätta mig på heltid (eller nästan) men jag försökte pussla ihop alla delar. Fast jag hade inte tagit hänsyn till hur mycket tid, engagemang och passion varje bit skulle ta. Jag ville ha allt utan att tänka på hur varje separat del skulle få utrymme i helheten. Tiden räckte inte längre till att bara vara, vila, träna och umgås med mina nära och kära. Och när inte tiden räcker till så är risken att livskvalitén bli sämre och det vill jag inte riskera. Jag har gjort det förr så jag vet att det kostar för mycket.

Min röda tråd, det som driver mig är min passion för att hjälpa människor att må bra. Det vill jag fokusera på. Men på vilket sätt gör jag det bäst?

Ibland är det väldigt lätt att sortera bort delarna som inte passar in. Ibland är det inte lika självklart. Så jag har fått rannsaka mig och rangordna mina prioriteringar. Less is more. För att få klarhet har jag ställt mig följande frågor:

Vad vill jag behålla?
Vad kan jag inte vara utan?
Vad måste jag välja bort?
Vad vill jag fokusera på?
När känner jag mig tillräcklig?
Vem vill/kan jag dela den med mig?
Vad tycker jag om att prata om?
Vad får mitt hjärta att sjunga?
Vad älskar jag att göra, även om jag inte fick betalt?
Vad ser jag framemot att göra, något som jag önskar att jag kunde göra (nästan) hela tiden?
Hur vill jag bli ihågkommen?
Vad ger mig energi?
Vad är min passion?

När jag är nöjd med svaren lovar jag att berätta 🙂

 

”You will never change your life until you change something you do daily.”

Mike Murdoch

Nyårslöfte.

Nu är det den tiden på året då vi reflekterar över månaderna som gått och planerar för dem som kommer. Vi tittar bakåt och blickar framåt, bokför det gångna året och drar upp nya planer. Många tycker att nyårslöften är larviga, men när vi djupdyker i vårt innersta går det inte att förneka att vi kommer ofta fram till att vi inte är helt nöjda med vad vi ser. Att det är dags för förändring. Dags för ett nyårslöfte.

Ofta handlar våra nyårslöften om att vi ska sluta med eller åtminstone dra ner på onyttiga vanor, eller att vi ska börja med nya nyttigare rutiner. Det är lätt att uttala ett nyårslöfte. Det är betydligt svårare att infria det (oavsett vilket nyårslöfte vi avger är den bistra sanningen att, enligt Sifo, endast 19 procent av alla svenskar lyckas hålla sitt nyårslöfte). Jag brukar inte ha några nyårslöften, men under 2016 ska det bli ändring på det.

Så härmed förklarar jag krig mot följande ord:

Borde.
Perfekt.

”Du gör som du vill, men du borde tänka om.”

Ordet ”borde” borde inte finnas. Det är ett ord som fullkomligt dödar handlingskraft och initiativförmåga. Jag ”skall” byta jobb är ett bestämt faktum, jag ”bör” se mig om är ett mesigt försök. Jag förstår även ”det vore bättre om”, men ”borde” är ett sådant ord som bara är hotfullt och ger dåligt samvete. När vi tänker ”jag tror jag bör göra si eller så” tänker vi egentligen på konsekvenserna av att inte göra det vi ”borde”.  Att det annars kommer något ofördelaktigt att hända.

2016 skall jag  därför (försöka) radera ordet ”borde” från mitt vokabulär. Antingen skall jag göra eller så låter jag bli, men jag ska inte ”bör-a”.

”Det är perfekt precis som det är.”

Hur länge varar perfekt i vår föränderliga värld? Två sekunder? En dag? Tre veckor? Är det möjligt att vara perfekt så länge som en månad? Och vad är bäst: perfekt eller tillräckligt bra?

Vi har hela tiden något vi vill bli bättre på och jag har fortfarande inte träffat någon människa som har uppnått alla mål i sitt liv och som tycker att allt är perfekt. Och följdfrågan: hur mäter man perfektion? Alla har vi våra egna förklaringar och våra egna mått för vi alla har olika mål vi vill uppnå.

Perfektionism är ett ord som ofta används som något positivt, ett tillstånd att eftersträva men min erfarenhet är att de största perfektionisterna är de som får minst gjort eftersom de aldrig blir nöjda och ingenting aldrig blir tillräckligt bra.

Hur ser du dig själv? Hur tror du andra ser dig? Spelar det någon roll? Vad motiverar dig att sträva efter perfektion? Är det dåligt självförtroende? Känner du dig otillräcklig? Vad vill du bevisa? Jag tror det är viktigt att vara tydlig med vad vi vill i livet, vad vi vill ha och vem vi vill vara. Men att göra vårt bästa är inte nödvändigtvis att vilja vara perfekt. Var går gränsen för när strävan efter det perfekta blir till något destruktivt?

Jag minns med lite obehag, tiden när jag själv försökte vara den perfekta kvinnan, den mest lojala väninnan och den ultimata mamman. Jag ville vara smart, snygg, kunnig, rolig, bäst på jobbet och utöver det laga spännande maträtter och ordna oförglömliga fester. Och så skulle även kroppen vara i perfekt skick. Jag misslyckades gång på gång. Givetvis.

Men vem klarar egentligen av precis allt som man vill och borde? (Där kom icke-ordet igen!)

Att vara perfekt skulle innebära att vi ska vara på ett sätt som tillgodoser varenda människas förväntningar och behov. Att uppnå perfektion betyder även att vi har kommit så långt vi kan, att det inte längre finns utrymme för bättring. Att det är slutmålet. Vem vill stanna till och inte behöva växa mer? Inte jag.

Det är alltid fel att pressa sig till saker bara för att man ”måste” (eller borde…). Jag vill lära mig släppa taget, andas, nöja mig med att vara tillräckligt bra och känna efter. Jag kommer nog aldrig att förstå innebörden med ordet ”lagom” men jag har i alla fall slutat upp med att försöka vara perfekt. Jag vill ha lite motstånd och spänning i mitt liv för det är genom svårigheter vi växer. Jag vill göra saker med glädje istället för med prestationsångest. Jag tror perfektionism saboterar mångas liv och att det är våra brister som gör oss mänskliga. Nu accepterar jag att skavanker och misslyckanden är en naturlig del av livet och jag tror att det är lättare att följa stigen vi väljer att gå (även när den slingrar sig bland nässlor) än att fundera över den vi kanske borde ha valt.

Detta borde väl ändå vara ett perfekt nyårslöfte, eller? 😉

“Should have. Would have. Could have. Didn’t.”
― Gabrielle Zevin

När ord inte menar vad de säger.

Delpersonligheter, Psykosyntes, Inre orkester

Ibland vill vi mer än vi kan, säger mer än vi menar. Det är så viktigt med bekräftelse, med att vara omtyckt, med att hålla upp bilden vi vill att andra har av oss. Ibland är det så viktigt att vi glömmer att vi är människor och har rätt att göra fel, att ändra åsikt, att ha förbjudna känslor och tankar. För det är väl så att alla vi någon gång har tänkt, sagt, gjort saker som vi skäms för eller är mindre nöjda med? Om vi jämför oss med musik så har vi alla ibland missat en not eller sjungit falskt, och det är mänskligt. Det tråkiga är när vi ger andra skulden för att vi spelar fel musik. Fast det är också mänskligt det, att fly ifrån ansvaret.

Har du tänkt på att du kanske innehåller en hel orkester? Föreställ dig en orkester med olika sektioner och varje sektion har sitt unika ljud och sitt speciella bidrag till det musikstycke som ska framföras. Vad skulle hända i en orkester där vi bara spelar på några enstaka instrument hela tiden? Vad skulle hända om de olika sektionerna själva bestämmer vilken melodi som ska spelas? Några vill spela klassisk musik, andra hård rock eller ballader. Samtidigt. Publiken skulle säkert bua och börja fly lokalen.

På samma sätt har vi en mängd olika egenskaper och varje del är som ett eget instrument, en egen person (i Psykosyntes brukar vi kalla dem ”delpersonligheter”).

Vi kan t.ex. ha delpersonligheten ”Generös” som tycker att det viktigaste i livet är att hjälpa, visa omtanke, vara givmild och hjälpsam och dela med så mycket som möjligt. En motsats delpersonlighet kan vara ”Snål”. Den kanske tycker att det viktigaste av allt är att spara, inte slösa med varken pengar eller känslor, för att skydda sig mot en eventuell brist.

Våra olika delpersonligheter uppstår oftast när vi är mycket unga, de utgör en strategi för att vi ska klara vardagen. Om vi har växt upp i en familj där det var viktigt att vara Generös och vi hela tiden fått denna del av oss sedd och bekräftad, då utvecklar vi den delen till fulländning. Vi gör mer och mer för att fortsätta få beröm och uppskattning för vår generositet. Till slut kanske Generös tar över hela vårt liv och vi upptäcker att det även begränsar oss för vi börjar känna oss utnyttjade och tomma. Då kanske en annan delpersonlighet (Snål eller Misunnsam t.ex.) träder fram som vi inte riktigt tycker om för den stämmer inte överens med bilden vi är vana att ge av oss.

Vi har delpersonligheter i vårt omedvetna, som vi inte ”kan se” men som ändå spelar med i vår inre orkester. Eftersom vi inte är medvetna om dem, kan vi inte styra deras medverkan i konserten, utan överrumplas av de känslor som de för med sig. I vårt vardagsliv kan det yttra sig som problem i våra nära relationer, på vår arbetsplats eller i vårt sätt att reagera på livsproblem. När de träder fram får vi väldigt bråttom att åter få bekräftelse på att vi inte är sådana.

Jag gillar liknelsen med en orkester: varje instrument behövs men inte alltid utan det är samspelet mellan instrumenten som skapar musiken. Namnet psykosyntes syftar på en syntes mellan motstridiga krafter. Alla har vi olika roller, som periodvis kommer mer eller mindre i konflikt med varandra. Men som i en orkester så behövs det flera instrument för att skapa harmoni.

Konflikter kan göra oss medvetna om de otillfredsställda behov som får dessa orkestermedlemmar att oväntat spela så falskt. Det handlar ofta om ett sårat barn som känner sig missförstått. Genom att lära känna oss själva; både våra olika strategier och vårt innersta sanna jag, kan vi lära oss att styra våra orkestermedlemmar (våra delpersonligheter) med hjälp av dirigenten: jaget som ser till att samarbetet fungerar.

En annan viktig aspekt för att uppnå harmoni och välmående är viljan. Viljan att se det goda i alla (och i oss själva till att börja med), viljan att tänka och agera med hjärtat, viljan att förstå och viljan att förlåta.

Det är kanske inte så lätt att vara människa men livet är en fantastisk skola.

”The single biggest problem in communication is the illusion that it has taken place.”
George Bernard Shaw

Vald eller bortvald?

Choices

Varenda minut av vårt vakna liv ska vi fatta beslut, vi ska välja bland olika alternativ och framför allt ska vi välja bort (kanske det svåraste beslutet av alla). Att tacka nej eller välja bort något, oavsett om det handlar om ett jobb, ett par nya skor eller en middag med en gammal bekant, sätter oss ibland i svåra situationer men det är ändå vi som bestämmer.

Att bli bortvald är mer känsloladdat och smärtsamt.

Vi människor är flockdjur i behov av bekräftelse, vi vill så gärna vara en del av ett sammanhang, en grupp, en familj. Att bli bortvald ger en känsla av tomhet, ensamhet, utanförskap och misslyckande.

Idag var Karin och jag på Nordic Organic mässan. Vi ville hitta nya produkter till butiken. Vi bestämde oss för att titta på alla utställningar och började gå fram och tillbaka, rad efter rad, monter efter monter. Så mycket att välja på. Så många beslut att ta på kort tid.

Men vi hade bestämda kriterier: för att få plats på en hylla i cafét ska en produkt vara ekologisk, vegansk, glutenfri, helst fair trade och gärna snyggt förpackad. Inga lätta krav men tydliga sådana.

Att bli bortvald på en arbetsplats, från ett kompisgäng, av en livskamrat kan däremot ske utan lika solklara och konkreta förklaringar. Och då gör det ont för det är vår identitet som människa som rivs sönder. Det är vårt värde som minskar. Det är vår existens som hotas.

Ni är säkert flera med mig som känner igen bortsorteringen när ett lag skulle bildas i sporthallen under skoltiden. När man råkade vara en av de tre sista som tvångvaldes. Eller när någon bekant ringer och okänsligt säger att någon ringde återbud så du är välkommen på festen.

Det är smärtsamt att bli bortvald, oavsett om det handlar om att bli bortvald från en kärleksrelation, en vänskapsrelation eller ett jobb. Det är plågsamt att tvingas acceptera att någon tycker att man inte är bra nog för det man själv vill så mycket.

Dagens val på mässan var inte livsviktiga (eller kanske lite i alla fall för väljer vi bara produkter ingen vill köpa så har vi snart ingen verksamhet kvar) men ibland har våra val större konsekvenser för oss och för andra. Den främsta faran är att den som känner sig o-önskad kan hamna i en negativ tankecykel som riskerar att skada hans eller hennes självkänsla. När vi får ett ”nej” sitter vi sällan på all information om varför och alltför ofta väljer vi att tro att det beror på oss själva, att vi inte är önskvärda.

Men handlar det verkligen om att inte vara bra nog?

Det är kanske inte alls så att dina bekanta inte tycker om dig och därför låtit bli att bjuda dig på festen, utan att de trodde att du inte skulle trivas med övriga på bjudningen och valde att inte be dig komma?

När vi inte vet ska vi vara snälla mot oss själva och välja den historia som får oss och vår självkänsla att må bäst! Och med eftertanke, vem vill vara ihop med någon som inte tycker om en?

”Another person’s choice is nothing more than another alternative for us to consider.”
Dr. Shad Helmstetter

Prata med mig, inte om mig.

communication språk compromise kompromissa kommunikation

Det blåste lite kalla känslovindar i början på månaden och mitt hjärta blev förkylt men det har varit helt fantastiska två första veckor i butiken, bättre än jag hade vågat drömma om. Fast nu är jag så trött, hela kroppen ber om en paus, framförallt mina fötter och underben.

Jag är överfull av tacksamhet för allt som skett (och även allt som slutat), alla som tittat in, kramat och grattat, vinkat förbi, stannat och smakat på maten, kollat i butiken, frågat och undrat. Mest är jag kanske tacksam för att min kropp har orkat. Det har varit så mycket gott att ta in men sömnen har inte riktigt hängt med och utan bra sömn blir det sämre återhämtning. Mitt huvud vill så mycket men musklerna och lederna säger nu stopp! Det är dags att vila. Så idag söndag vilar mannen och jag med frukost i solen, lite tvätt, gräsklippning för honom (räknas det som vila?), mejlrensning och blogging för mig☺ och på måndag ska vi gå upp kl.05.45 igen.

Telefonen ringde medan jag ändrade menyn på hemsidan. Det var en gammal vän från Madagaskar som ville presentera sina kondoleanser. Vi började prata om gamla minnen, om gamla bekanta, och jag hör hur vi blandar språk. Vi säger en mening med lite malagasy, lite franska och lite engelska och vi förstår varandra. Det är så skönt att prata sitt eget språk. Det känns så tryggt.

I veckan pratade vi om det i vårt lilla kök på jobbet, om hur vi skulle hitta ett ”eget” språk för att undvika missförstånd och vara effektiva när vi har så olika bakgrund (både yrkesmässigt och kulturellt). Vi försökte även klura ut hur vi skulle koreografera en egen ”dans” så vi inte fysiskt krockar med varandra när det är många kunder samtidigt och beställningarna haglar, för det är trångt bakom kyldisken.

Som vanligt så handlar det om kommunikation och kompromiss. Förstår vi inte varandra så blir det fel, lämnar vi inte utrymme för varandras behov så blir det konflikt. Jag har turen att jobba med två lättlästa tjejer, deras kroppsspråk är tydligt så jag tror att vi kan undvika en hel del missförstånd om vi reagerar fort på ett frågetecken men i vardagslivet är det inte alltid så lättnavigerat. Inte ens med människor man tror sig känna mycket väl.

Tänk om vi alltid kunde våga fråga när vi inte förstår.

Tänk om vi alltid hann kolla att andra förstår vad vi menar.

Tänk om vi aldrig tog för givet att det menas negativt.

Tänk om vi aldrig tog saker så personligt.

Tänk om vi alltid grundade våra tankar och ord i kärlek.

”Wise men talk because they have something to say;
fools, because they have to say something.”
– Plato

I gränslandet mellan hopp och förtvivlan…     

Renovering Myoga Wellness #magichappens Förtvivlan Wellness Warriors

Det känns som om väldigt lång tid har gått sedan jag skrev sist, men det var knappt en vecka. Det händer så mycket just nu, en dröm som förverkligas bjuder med sig omaka gäster: renoveringsröra, beställningar, schemaläggning, lite coaching-klienter, en del svåra nätter med mardrömmar, många tankar och val, för lite sol, en stark längtan till havet.

Och jag vet inte från en stund till en annan vilket ben jag ska stå på. Ibland väger det ena benet tyngre sedan plötsligt det andra fast jag kanske ska försöka stå med båda fötterna på jorden istället?

Vi håller på för fullt med förberedelserna inför ny-öppningen av wellness butikskaféet och det pågår en slitsam dragkamp mellan mitt huvud och min magkänsla, mellan vad jag är rädd för och vad jag tror på. Mellan röda riskprognossiffror och regnbågsfärgade visioner.

En ung tjej (hon lät ung i telefonen) ringde från tidningen idag och ville ha svar på varför, hur och när butiken skulle dra igång. Jag blev lite ställd när hon frågade ”Så vad är dina förväntningar?”. Jag blev tyst och tänkte (och frågade) vad hon menade för det är väl så att man startar igång ett projekt med syftet och målet att lyckas. Så den självklara förväntan är väl att det skall gå bra, attrahera massa kunder och generera en bra inkomst. Fast, måste man säga det?

Jag vet fortfarande inte riktigt vad hon menade så frågan sitter kvar i mina tankar, lite obekvämt som nya fotvänliga skor som skaver. Det ska de inte göra för det har expediten lovat men tårna och hälen säger annat. Ställde hon frågan för att hon inte trodde på affärsidén? Läste hon ett manus oanpassat till situationen? Vad ville hon höra mig svara?

Ja, vad förväntar jag mig? Att min satsning är ekonomisk försvarbar, självklart. Men också att mina kollegor och jag ska kunna göra människor lite gladare, lite friskare, lite mer medvetna om hur lätt det är att påverka så att även naturen och miljön har det lite bättre. Vi kallar oss lite allvarligt skämtsamt för Wellness Warriors för vi vill så gärna hjälpa många att bekämpa trötthet, stelhet, smärta. Vi vet att rörelse, kost och tankar håller ihop. När du kommer till oss blir det inga pekpinnar, inga ”inte”, inga hot, inga du och vi. Du får äta vad du vill, vara en asketisk atlet eller en bekväm soffpotatis. Du är lika välkommen om du tror på energier eller på statistik, om du tittar på stjärnorna eller följer tv-serier.

Vi vill erbjuda ett alternativ till medvetenhet genom mat och motion som vi har testat på oss själva, vi vill berätta om vår livsstil och dela med oss av det vi brinner för. Vi vill skapa en mötesplats, förmedla vad vi kan och vi vill lära oss av det du vet.

Var det kanske det jag skulle svarat reportern?

… efter regnet kommer solen.

Myoga Wellness öppnar den 3/8 och du är hjärtligt välkommen!

Förlåt mig!

Machu Picchu Hiking Forgiveness

När jag gick bland Andernas massiva berg och gröna platåer försökte jag memorera hållplatsernas namn och några ord på quechua: Ollantaytambo, Pacamayo, Urubamba, Inti Punku, Machu Picchu. Orden blev som ett mantra i rytm med mina steg. Den (för mig hög) fysisk ansträngning försatte mitt sinne i någon sorts meditation eller trans. Jag började komma ihåg ”glömda” händelser från mitt tidigare liv (jag menar när jag var yngre och inte en reinkarnation), från barndomen på Madagaskar, student- och ungdomsåren i Paris, Schweiz och Italien, och även vuxentiden i Sverige.

På vägen upp till 4 215m var min kropp trött och svettig och min själ gjorde ont. I takt med att dropparna som rann längs ryggraden och mellan brösten rensade bort slaggprodukter började även mina tankar och känslor städas. Hela min hud var salt, av svett och tårar. I vårt vandringsgäng var vi 12 personer: jag, 51 år och elva tjejer och killar i åldrar mellan 27 och 18. När ungdomarna satt och vilade, gick jag sakta, sakta vidare. De kom snabbt ifatt mig, gick om och väntade igen vid nästa hållplats. Tröttheten och monotonin gjorde att det ibland kändes som om jag inte var riktigt vaken, jag fick tillbakabilder som liknade drömmar. Jag pendlade mellan upplyft leende och andfådd ledsenhet med inslag av tårblind ilska.

Tankarna trängde sig mellan mina nya quechuanska ord. Jag har inte alltid varit snäll mot mig själv. Jag har alldeles för ofta piskat mig fram till det jag försökte vara för att bli älskad men som inte alltid var jag. Jag har låtit andra rita min karta och undrat varför jag gick vilse. Jag har ljugit för mig själv om vad jag behövde och blivit ledsen när jag fick som jag önskade. När jag blev sjuk (utmatningsdepression är ett sjukdomstillstånd) och läkaren ville sjukskriva mig så vägrade jag stanna till. Jag vågade inte möta sanningen om hur ensam jag kände mig och hur trött jag var på att kämpa för att hålla upp fasaden. Jag valde att inte höra mitt hjärta gråta och jag stängde av mina sinnen för att inte lyssna på kroppen.

Sista natten på campingen sov jag knappt. Delvis för att någon av tjejerna i tältet bredvid snarkade så högt och kraftfullt vibrerande och delvis för att jag översköljdes av känslor av vemod, skam, sorg, ånger och slutligen, beslutsamhet och hopp. Livet blev som det blev och jag har alltid gjort mitt bästa under rådande omständigheter. Jag fick det jag vågade be om för det är så det är, är man tyst så hörs man inte.

Tyst och stilla började jag gråta (jag ville inte väcka min son som vilade i sin korviga sovsäck) och fram kom en bön.

Förlåt!

Jag förlåter mig själv

för allt elakt jag har sagt om mina drömmar och behov

för att jag har ibland svält eller tvångsmatat min kropp

för alla brutna löften jag har förlåtit

för alla timmar jag har väntat på en man som var hos en annan kvinna

för alla pengar jag blev lurad på av släkt och vänner

för all villkorlig kärlek där jag inte fick min beskärda del

för alla människor jag har försökt behaga

för alla lögner jag har trott på

för alla gånger jag har velat säga nej men tvingat mig själv att göra tvärtom

för att jag inte har älskat mig själv och för ofta valt bort mitt eget bästa.

Förlåt! Det ska aldrig ske igen.

Nu vet jag att jag är värd all kärlek i världen. Inte bara ifrån andra men mest ifrån mig själv. Jag kommer att leva med mig själv resten av livet (yep!) och det blir roligare om jag är min bästa vän och supporter. Så från och med nu ska jag alltid vara den viktigaste personen i mitt liv för jag är värd glädje, ro, ljus, värme, sanning och kärlek. Precis som alla andra människor på Jorden, utan åtskillnad av något slag – särskilt inte i fråga om ras, hudfärg, kön, ålder, social status eller tro.

#regnbågskärlek #loveistheanswer

” When you forgive, you in no way change the past – but you sure do change the future.

~Bernard Meltzer

Jag är inte rasist men…

Racism Diversity Oneness

Hur ofta hör vi inte den inledningen i diskussioner mellan människor när samtalsämnet handlar om någon av annat ursprung? En del människor menar att just denna fras är bevis på att man till 100 % är rasist.

Vad menas egentligen med ordet rasism? Vad innebär det? Eller ska man kanske fråga tvärtom, vad är motsatsen till att vara rasist?
Om motsatsen till rasism är att se och erkänna alla människors lika värde så är det rasism när någon anser att personer som kommer från ett annat land eller har en annan etnisk bakgrund har ett annat människovärde.

Jag har själv varit offer för rasism och fördomar, både i mitt hemland (jag har skrivit ett tidigare blogginlägg om mina föräldrars olika hudfärger) men också i Sverige (på grund av min egen färg). Kanske därför har integration och budskapet om alla människors lika värde alltid varit något centralt i mina värderingar.

Ibland har kontakten med fördomar fått mig att småle. Som när jag för länge sedan ringde vårdcentralen för att jag hade haft väldigt hög feber och ont i magen i flera dagar. När det var min tur hörde jag sjuksköterskan säga till läkaren innan jag kom in i undersökningsrummet ”Hon lät inte som en utlänning i telefonen”. Och så började de prata väldigt långsamt och artikulerat med mig. Om jag inte lät osvensk i telefonen varför skulle jag helt plötsligt ha slutat att förstå språket när jag väl var på plats?

Andra gånger har det varit mer uppseendeväckande. Som när vi flyttade till gräddhyllan Bymarken i Jönköping. Vi bodde grannar med en svensk överläkare och hans spritälskande hemmafru som promenerade pudeln ett par gånger om dagen. Hon hade peruk och den satt (och hon gick) mindre och mindre rakt ju senare på kvällen. De hälsade aldrig på mig när jag var själv och när vi flyttade därifrån och sålde huset till en turkisk familj frågade de min dåvarande man hur han kunde sålt till ”sådana” och släppt in dem i grannskapet. Jag var tydligen acceptabel (på nåder?) eftersom jag i alla fall var gift med en svensk, m.a.o. var jag en uppgraderad invandrare.

Ingen sitter säker i båten när inte ens högutbildade människor tänker på hudfärg och ursprung. I många länder svär läkare en speciell läkared (Hippokrates ed) i samband med examen eller då de får sin läkarlegitimation. Så sker inte i Sverige. Ingen svensk läkare har svurit ed sedan 1887. Edens form lovar att iaktta humanitetens bud i sin yrkesutövning, jag tänker bl.a. på punkten: ”Min plikt som läkare skall jag fullgöra mot envar utan att diskriminera någon”. Jag undrar hur vår granne resonerade innan han skulle behandla en icke svensk?

Jag växte upp i ett land där ca 30 % av invånarna är invandrare. ”Gula” från Kina, ”bruna” från Indien och ”vita” från Frankrike. En av dem var min far. När jag flyttade till Sverige var det min tur att vara invandrare och jag trodde själv att jag inte kunde vara rasist för jag var ju rasifierad ! (Någon som förknippas med, och antas ha, stereotypiska karaktärsdrag på grund av utseende eller ursprung kallas i flera sammanhang ”rasifierad” – Wikipedia). Men jag skäms att erkänna att jag har också fördomar, förutfattade meningar och rädslor. Som jag vill se det finns det människor av alla raser och religioner som begår övergrepp och missbrukar sin makt. Jag är motståndare till alla som agerar på ett sådant sätt. Trots min övertygelse så kan jag då och då tänka i etniska stereotyper som t.ex. att asiater är känslolösa och drivna företagare.

Jag vet att dessa reflextankar kommer från min uppfostran och kanske förstärktes de av att mitt land påverkades av kolonialismens idéer om en hierarki av invandrargrupper där européer och vita har högst status och svarta är längst ned på skalan.

En ljus hud förknippas med tanke, rationalitet och taktik. Den mörka kroppen står för muskler och styrka. Strategi och företagsamhet sköts av vita, arbete sköts av svarta. Min mors familj (som var svart i jämförelse med vita européer men ljus i jämförelse med de svarta som hade kommit från Afrika som slavar) behandlade dem med mörkare hy som mindervärdiga. Det skäms jag också för.

Med vetskap om mitt bagage och medveten om mina inlärda värderingssätt är jag hela tiden extra noga med att stanna till när jag märker att jag tänker med reptilhjärnan. Jag vill inte döma någon eller själv bli behandlad utifrån hudfärg eller ursprung. Och jag vill inte föra det vidare.

Vilken framtid har vi att se fram emot om vi lär våra barn att det är det land eller den läggning du föds med som styr om du kan accepteras i samhället eller inte? Det börjar med oss som förälder och vuxna. Det är vi som sätter grunden för våra barns värderingar. De lär sig av vad vi säger (även när vi skämtar) och hur vi agerar. Vår gemensamma framtid är en regnbåge av alla hudfärger.

“No human race is superior; no religious faith is inferior. All collective judgments are wrong. Only racists make them.”
~ Elie Wiesel

Att vara dig trogen tills döden skiljer oss åt.

Deception Otrohet

För några dagar sen blev min värld lite mindre och luften svårare att andas. Jag var så nära att få ihop ett drömprojekt men någonting (pengar?) kom emellan och jag fick backa ur. Ni har säkert upplevt känslan när alla pusselbitar äntligen faller på plats förutom en. Och så får man ett samtal eller ett meddelande, ”Vi behöver prata.” Och precis då vet man att det är kört. Jag blev iskall om händerna och svettig i ryggen, fick ont i magen och mitt huvud slutade förstå orden som kom ur min sambos mun. Det som skulle vara mitt gick till någon annan.

Jag kommer säkert att tycka att det var väldigt bra när jag tittar på det i backspegeln någon gång men idag tillåter jag mig att känna mig besviken, ledsen, trött, arg och även lite orolig för framtiden. Imorgon har jag förmodligen nya idéer igen.

Jag åkte hem, avbokade två möten och bestämde mig för att rensa i gamla filer och kataloger i datorn. Det var ett avslutat kapitel så jag behövde inte behålla all korrespondens och alla kalkyler som hade med projektet att göra. Märkligt nog så hittade jag en flera år gammal mejlväxling med en väninna. I våra meddelande försökte vi sanera djupa sår och hitta snabba och effektiva sätt att läka. Vi gav råd och blev tröstade. Olika historier, olika omständigheter, samma laddat ord: otrohet. (Jag undrar förresten vad otrohet har för färg och hur det smakar).

Otrohet är ett hett samtalsämne som många blir upprörda av men finns det någon exakt definition? Jag tror inte att otrohet är någonting man planerar och varje människa har sin egen uppfattning om vad som egentligen räknas som otrohet. Det betyder olika saker för olika par, vanligtvis handlar det om att man bryter mot de regler som man har satt upp i ett förhållande. Men var går gränsen för det som är tillåtet och förbjudet? Vad tycker ni räknas som otrohet? En kram, en puss, att hålla handen, en menande flirt, kyssar, något fysiskt som t.ex. massage, hångel, ett samlag, sex av något slag, att se på porr eller dansa tryckare med någon annan eller någon form av känslomässig distansrelation på nätet? Det finns även kulturella aspekter på det. I Frankrike och andra Medelhavsländer är otrohet inget som uppmuntras, men alla vet att det inträffar och skilsmässofrekvensen är lägre.

I tidigare relationer var upplevelsen av att min partner hade en nära intellektuell kontakt med en annan person mycket farligare än att han hoppade i säng med henne. Det gjorde mig mer ont att han kunde berätta saker för henne som jag inte fick veta. Att han bad henne om råd inför viktiga beslut. Att han reste till nya platser med någon annan än mig. Det var viktigare för mig att vara den mest intelligenta person i hans liv än den sexigaste. Att han skulle dela djupa tankar och hemligheter som han inte kunde dela med mig tyckte jag var mycket mer hotande för vår relation än att han skulle ha tillfälligt sex med någon. Ska jag vara riktigt ärlig så vet jag inte om jag verkligen tyckte så men jag försökte leva upp till det och ha distans. Idag tänker jag annorlunda, jag vill ha och ge trygghet och ensamrätt. Det är kanske för att jag känner mig älskad och uppskattad på ett helt annat sätt nu.

I en relation kan det oftast finnas ett ”trohetsavtal” man förväntas hålla sig till utan att man diskuterat avtalets innehåll. Ibland är det lite luddigt om en handling ska räknas som otrohet. Ibland är budskapet om vad som är acceptabelt väldigt otydligt kanske för att man själv inte vet vad man är villig att acceptera (eller att offra). Krav på parrelationen är dessutom enormt stora i dag. Våra förhållanden ska innehålla trygghet, samhörighet, djup vänskap, spänning och sex. Och så ska man ha ett utvecklande jobb och resa till fantastiska platser tillsammans minst en gång om året (ps: glöm för Guds skull inte att dokumentera champagne sunset med älsklingen på instagram). Att tillgodose och få alla dessa behov tillgodosedda av en enda person är näst intill omöjligt.

Det finns många anledningar till varför människor är otrogna men en otrohet är ofta en tydlig signal på att något i förhållandet är bristfälligt. De flesta relationsterapeuter säger att otroheten många gånger speglar andra problem i relationen: längtan efter vänskap, stöd, förståelse, respekt, uppmärksamhet och omtanke. Saker som bra relationer och äktenskap bör innehålla. Den vanligaste orsaken till otrohet är inre missnöje med relationen hos den som är otrogen. Något i personens liv eller förhållande är inte tillfredsställande och otroheten handlar om ett sökande efter det som saknas. Vid skilsmässor och längre relationer som avbryts uppger 80 % av män och kvinnor att de gått skilda vägar för att de inte kände sig uppskattade eller älskade. Kan det vara så att det är den svagare partnern som är otrogen? Är man trygg och stark behöver man kanske inte söka bekräftelse någon annanstans.

Fast när det händer, är det ärlighet att berätta om en otrohet? Det är vanligt att den part i en relation som är otrogen får stora samvetskval och vill lätta på sitt hjärta och förklara sitt handlande på olika sätt för att dela skulden med sin partner, för att ursäkta sig. ”Hade vårt sexliv fungerat så hade jag inte behövt vara otrogen. Hade jag känt att du verkligen älskar mig så skulle jag inte bedragit dig, osv.” Om du är den som har varit otrogen och erkänt det får du acceptera att din partner har stort behov av att få uppmuntran från dig. Du får räkna med att han eller hon under lång tid kommer att fråga och dra upp ämnet om och om igen. Statistiken säger att efterhand som tiden flyter på brukar de flesta par komma över otroheten.

Hur många av er skulle vilja veta att er partner var otrogen?
Skulle det spela någon roll i vilket sammanhang och i vilken relation det hände?
Ni som vet, har ni kunnat acceptera och förlåtit?
Ser ni annorlunda på om det har hänt en eller flera gånger?

We always deceive ourselves twice about the people we love
– first to their advantage, then to their disadvantage
.”
~ Albert Camus