Sociala medier

”Skomakarens fru och smedens häst får inga nya skor.”

I mitt jobb som samtalscoach, hjälper jag människor att lösa ut sina blockeringar. Ofta ingår det i uppdraget att hjälpa klienterna att hitta nya perspektiv, att byta tankebanor, att bryta gamla mönster. Man skulle kunna tro att jag alltid lever som jag lär och att min tillvaro är lugn och harmonisk men en titt i mitt huvud och en kort vandring i mina skor kan visa att där finns det både mörka vrå och fotknöl.

Skillnaden är kanske att jag vet om det men lik förgrymmat så faller jag i groparna då och då. Ett återkommande problem är min relation till min mobiltelefon: mitt arbetsverktyg, min minidator, min almanacka, min sekreterare, mitt extraminne, min fotoapparat, min diktafon, min nyhetskälla, mitt bärbara bibliotek, min planerare, min skvallertidning, min dagbok… för att nämna en del av vad jag använder telefonen till. Problemet skulle inte vara mitt om inte min sambo hade så svårt att förstå vad han kallar för mitt ”iPhone-beroende”.

Jag kanske blundar för verkligheten men för mig är mobilberoende när du åker utomlands eller till fjällen där du inte har någon täckning men trots det måste titta i mobilen mest hela tiden. Eller när ”free wifi” är det första du kollar innan du bokar ett hotell, när kontrollerandet eller surfandet även sker på natten, när du träffar dina vänner och i stället för att prata med varandra så chattar ni i mobilen.

Jag har även läst om att många har fått problem med koncentration, sömnstörningar, muskelspänningar och att de gnisslar tänderna i sömnen. Läkare varnar för hur många kompetenta människor går sönder när de aldrig får tid till paus och reflektion, när de är för tillgängliga hela tiden och aldrig kopplar av.

En studie från Australien, som gjordes för ett par år sedan tydde på att storkonsumenter är lika beroende av sina mobiler som andra är av alkohol eller nikotin. De som berövades sina telefoner fick både högre puls och ångest och forskarna där gick så långt att de talade om en möjlig fobi för att förlora sin mobiltelefon. Bakgrunden till beroendet är människans starka drivkraft när det gäller nyfikenhet och bekräftelse. Med mobilen kan vi både stilla vår nyfikenhet och bli bekräftade hela tiden. Då blir det som en drog.

Jag har även läst om den kinesiska staden Chongqing som har utformat trottoarer för människor som inte kan slita sig från sina smarta telefoner. Eller staden Antwerpen i norra Belgien där man nu har infört ”text walking lanes” för gående som är upptagna med att skriva på sina telefoner samtidigt som de går på stan.

Jag erkänner att jag är extremt beroende av min telefon så innan min man bygger en sådan trottoar åt mig (!) tänker jag analysera och mäta mitt användande av manicken som orsakar så mycket otrevlig stress oss emellan.

Så här ser det ut (enligt mig). Jag börjar dagen med att gå på toaletten och kolla min kalender. Sen scrollar jag ner genom mitt instagram-flöde, kollar facebook för att inte glömma någons födelsedag, byter status på mitt företags sida, bläddrar genom mailen, borstar tänderna och duschar. Om jag kör ett pass på crosstrainern så läser jag blogginlägg eller artiklar på nätet.
Under arbetsdagen kan jag lägga ut en bild för att göra lite reklam, jag kan googla om olika produkter och tjänster och jag läser, skickar och svarar på mails. Och när jag går på toa så kollar jag facebook och instagram.
På kvällen kör jag en repris på morgondagens övningar. Enligt min sambo så är detta bara en bråkdel av tiden jag spenderar med min mobil.

Jag vill glädjas åt min telefon som gör att jag kan (bland mycket annat) hitta en adress i en ny stad och se meddelanden från familj och vänner. Men om min sambo upplever att jag har ett beroende så vill jag ta tillbaka kontrollen.
Jag vill bli minst lika smart som min iPhone, som är klok nog att stänga av sig när batteriet tar slut.
Jag vill kunna ta en paus för återhämtning så jag inte får kortslutning.
Jag vill vara rädd om mig och våga ta rast utan att känna skuld när jag inte är tillgänglig.
Jag vill vara smartare än min smart phone och jag vill inte bråka om en batteridriven sekreterare.

“Not returning phone calls is the severest form of torture in the civilized world.”
― Marisha Pessl

Känner du dig själv och vågar vara unik?

Vår självbild kommer inte bara inifrån, den styrs även mer eller mindre av vad andra tycker. Validering från andra människor är viktigt och här spelar sociala medier en otroligt stor roll.

Jag läste nyligen att de mest aktiva inom mobila sociala medier är medelålders kvinnor. (Ojdå! Mannen har kanske rätt när han beklagar sig över vad han kallar mitt ”mobilberoende”…) Tonårstjejer och vuxna kvinnor blir mer känslomässigt påverkade om de använder sociala medier som inspiration till att hitta mening med livet och nyttjande av sociala medier kan leda till en försämring av självkänslan.
Ta facebook eller instagram som exempel. Alla andra verkar ha ett så fantastiskt roligt och spännande liv där det alltid händer en massa glammigt och glittrigt. I jämförelse kan ett ”vanligt” liv kännas otroligt tråkigt och det kan vara väldigt svårt att komma ihåg att där syns bara det man vill att andra ska se, man skriver bara det man vill att andra ska veta. Det handlar om offentlig validering, hur många gillar det jag gör? Hur många ser och följer mig? Är jag tillräcklig? Osäkerheten är stor idag hos många och sociala medier (och media överlag) gör det inte bättre. Hur vi äter, tränar, klär oss eller dricker kategoriserar oss och antalet ”gilla” betygsätter oss till en bättre eller sämre och mer eller mindre älskvärd människa.

De käcka statusuppdateringarna hos andra kan ge läsaren en känsla av otillräcklighet och frustration, i värsta fall kan det även leda till nedstämdhet och depression. Även negativa statusuppdateringar där någon beklagar sig över vardagstristessen eller tröttheten efter ett heldagsarbete kan innehålla maskerade budskap. Det är tråkigt och grått så vi längtar till nästa sommars fantastiska solsemester eller #tbt.ar vad underbart det var förra året. Vi är eländigt trötta och gubben har somnat på soffan igen men på lördag så kommer den roligaste festen med de allra bästa och finaste vännerna i deras fantastiska drömhus.
Här har vi alla dessa översvallande superlativa som gör det svårt att placera vänner, maträtter, platser i någon komparativ ordning. Om allt och alla alltid är bästa, vackraste, smartaste vem är då ”bara” bra, fin, klok?
På en springtävling kommer en först och en sist. Alla tävlande kan inte trängas på samma plats på prispallen och dela på en guldmedalj. Om någon ska vara vackrast, måste någon vara mindre fin och någon annan kanske t.o.m. ful. När jag skriver om Nina att hon är min bästa vän så är det verkligen så. Jag har andra väldigt kära vänner och väninnor men jag har bara en guldplats och där sitter Nina för vi har upplevt så mycket ihop att det bara inte går att komma högre upp på min rankinglista. I min vokabulär böjer man adjektiven. Bra. Bättre. Bäst.

Men jag är kanske en tråkig grammatikpolis? En tråkigast sådan.

Fast jag tycker det är viktigt att framhäva vår unikitet (jag fullkomligt älskar ordet!). Vi människor är som snöflingor. De kan anta en mängd olika former beroende på vilka väderomständigheter de skapades under. Vi är också ett resultat av allt vi har varit med om. Och vad våra föräldrar har varit med om.
Och deras föräldrar före dem. Vår nuvarande situation, fysiskt, psykiskt, andligt, moraliskt och etiskt är summan av vad vi varit, tänkt och gjort i hela vårt förflutna. Och som snöflingor är vi lika (vackra) och samtidigt helt unika.

Vad tror du? Är det tur eller otur för snöflingorna att de varken har facebook eller instagram?

”Some people come into your life as blessings,
others come into your life as lessons.”
– (klokaste) Mother Teresa

Mobilknarkare?

Gilla mig, jag är en snöflinga!