Jag åt lunch med en kära väninna idag, en modig nyskild kvinna som försöker planera sitt liv såsom hon visste hur det kommer att sluta.
Hon berättade hur hennes kropp, ibland hennes hjärna och mer och mer ofta hennes själ börjat tvärstanna, helt utan förvarning. Jag föreslog att hon kanske behövde parkera sitt liv och kanske även stiga av en stund för att få nytt perspektiv och hitta tillbaka till glädjen.
Vi längtar efter och planerar för en massa saker hela tiden och vi vill att det ska gå fort att komma dit. Men varför är det så viktigt att vara framme? Vad är vitsen med att alltid gå, springa, stressa framåt? När vi är väl framme någonstans så hinner vi alltför ofta inte ens njuta av att vara där vi ville komma fram till för vi är redan på väg vidare till nästa-stans.
Alltför ofta på sistone har min väninna ringt mig och viskat förtvivlat att hon är så trött och vilsen och att hon har gråtit sig till sömns. Jag minns från min skilsmässotid att gråta inte räckte, jag behövde SKRIKA. Det gömde sig ett djupt, skärande skrik i min bröstkorg, ett lät som jag inte lyckades vråla ut. Och ju mindre jag lyckades desto mer ont gjorde det av att hålla ett skrik fängslat i min själ. Men jag visste inte hur man skriker tillräckligt högt, tillräckligt länge för att tömma smärtan så jag började skriva och skriva och skriva.
Kan du inte skrika så skriv av dig smärtan. Det behöver inte vara vackert, djupt, rättstavat men med ord kan du komma åt skriket, med ord kan du hitta var livet har fastnat. Ta fram papper och penna och tillåt dig utan censur att skriva ner alla känslor som passerar din hjärna.
Ord kan såra och de kan läka. De kan smutsa ner och de kan rena. Ord är makt, ord är liv.
PS: Ser du, det är bara en bokstav som skiljer skriva och skrika.
“There is no greater agony than bearing an untold story inside you.”
~Maya Angelou
makikely 