Jag kommer ihåg hur jag länge satt och tuggade på locket av min blåa Bic-penna när jag en dag sista året på gymnasiet skulle skriva en uppsats. Det var en filosofitenta och vi hade tre timmar på oss att föda fram minst tre A4-sidor om vem vi (trodde vi) var. Piece of cake.
När jag tänkte på vem jag var så ville jag bara skriva ”UTANFÖRSKAP” i stora arga röda versaler. Utanförskap handlar om hur vi kan gå runt med en känsla av att inte passa in, att inte höra ihop, att inte bli accepterade som vi är. Fast hur ska man kunna platsa någonstans när vi inte riktigt vet vilka vi vill vara. Och det hade jag inte klart för mig då, 17 år ung och både liten och vilsen men samtidigt rebellisk och tuff. Det är svårt att bestämma vem man vill vara när man känner att man inte passar in någonstans, när man upplever ett utanförskap var man än kommer. Eller när man passar in fast bara delvis, ett ben innanför dörren och det andra på väg därifrån.
Här krävs kanske lite förklaring. Jag är född i ett afrikanskt land som var en koloni till Frankrike fram till 1960. Min far tillhörde kolonisatörernas vita ras (även om han själv slogs för sitt nya lands självständighet) och min mor var en av de mörkhyade koloniserade. De fick träffas i hemlighet när de blev kära och när de trotsade mammas familj för att gifta sig så orsakade det vackra bröllopet en liten skandal. Kärlek övervinner allt? Nästan.
Att vara mulatt är att ha rötterna i två olika kulturer, att ha två föräldrar med helt olika ursprung. Det är som att ha många skivor av samma människa. (Vi öppnar en parentes. Visste ni att ordet mulatt kommer av latinets mulus som betyder mula eller mulåsna. Termen jämför den vita föräldern med en häst och den svarta med en åsna. Inga kommentarer om symbolismen, vi stänger parentesen.) Hur som helst, att vara flerkulturell är att ha många fasetter, många delpersonligheter som inte alltid trivs med varandra. Och inte med andra heller för man är varken hundra procent vit ELLER svart samtidigt som man är vit OCH svart. I min dubbelkulturella familj sågs jag inte som en bro mellan the white and the dark side (!) men istället som en förrädares barn eller som fiendens vän. Känslan förstärktes av hierarkin som rådde i den Franska Skolan där jag gick. En hierarki som bestämdes av färg och förmögenhet. Högst upp satt de vita och rika. På plats nummer två, vita. På plats nummer tre, svarta och rika. På plats nummer fyra mulatter med en vit och rik förälder. Plats nummer fem, mulatter med en svart och rik förälder. På sista plats, svarta och inte rika (det fanns inga fattiga i skolan, den var privatägd och dyr.)
Men tillbaka till filosofiuppsatsen ”Vem är du?” som var svår att svara på, jag undrar vad jag skulle skriva idag? Jag minns att det var en lättnad att flytta till Sverige för här är jag ”bara” svart. Det är märkligt att jag känner mig mer hemma som en invandrare i Sverige (och har väldigt sällan tagit åt mig av elakheter på det temat) medan jag kände mig utanför i mitt ursprungsland. Det kanske hjälpte att veta att jag måste anpassa mig till landet jag valde att bo i. För att lyckas med det var jag tvungen att lära mig språket och förstå systemet. Jag valde att se det bästa med Sverige och acceptera det som jag inte kan ändra. Det betyder inte att jag har glömt bort min dubbelkultur, snarare tvärtom jag har idag tre godispåsar att välja bland! Jag har gått från utanförskap till världsmedborgarskap.
Vägen till integrationen för mig har gått genom orden. Jag tror det är oerhört viktigt och förlösande när vi bemästrar språket tillräckligt för att kunna berätta vem vi är, var vi kommer ifrån men även vem vi vill vara. Och det är vad mitt jobb går ut på, att hjälpa mina klienter plocka fram sin berättelse.
“It’s all about the story”, skriver Michael Margolis som driver medieföretaget Get Storied i New York.
För mig betyder det: När du sätter ord på och äger din berättelse kan du bestämma över ditt liv och din egen utveckling.
Coaching och Storytelling handlar inte om förnuftet eller berättarkonsten utan om känslan. Därför ska du berätta om dina sanna och autentiska ögonblick utan att bry dig om hur. Varje berättelse är unik och viktig.
En tanke innan jag lämnar dig: när du träffar nya människor, berättar du vem du är eller vad du gör?
“The truth is: Belonging starts with self-acceptance. Your level of belonging, in fact, can never be greater than your level of self-acceptance, because believing that you’re enough is what gives you the courage to be authentic, vulnerable and imperfect.”
~Brene Brown