Ett brev till Universum.

Publicerad den av makikely
Brev Universum Önskan Cancer

Kära Universum!

Jag är ledsen och förbannad.

Igår på morgonen, fick jag ett tråkigt mejl som berättade att en gammal kvinnlig bekant lämnat denna jord. Hon var 87 år ung och levde för sina djur. Hon trodde mer på dem än på mänsklig godhet. När jag var nyinflyttad i Sverige hjälpte hon mig att anpassa mig till min nya arbetsplatskultur och hon lärde mig grunderna i bokföring så jag kunde göra ett anständigt första jobb. När jag lämnade Stockholm höll vi kontakten rätt tätt i början och sedan mer och mer sällan. Sista åren och efter min skilsmässa skickade vi inte ens julkort till varandra längre men jag tänkte på henne då och då, med ömhet och tacksamhet. Vi glömmer inte människor som har ”sett” oss, människor som har gett oss en plats i sina hjärtan. Jag tror inte att jag kommer att åka på begravningen, jag vill inte säga adjö. Hon får finnas kvar i sitt hus med sina hästar, får och katter. Och i mitt hjärta.

På eftermiddagen, mumsade jag hungrigt på en varmrökt laxsallad. Den lättsamma stämningen, med lite skvaller och härliga skratt, fick ett abrupt avbrott. Genom dörren kom en silhuett som kändes någorlunda bekant och jag mötte ett par ögon som (i mitt minne) inte tillhörde ansiktet de var nedsänkta i. Mot mig, som en skugga i slow motion, kom min yoga-kompis. Jag hade inte sett henne på flera månader och tänkt att hon förmodligen gick andra pass numera. Hon viskade att en smärtsam äggstockscancer hade invaderat hennes kropp och förvandlat henne från en vig och kurvig femtio plus kvinna med tjock vitglänsande hårman till en blek, kutryggig och okänd gamling med kryckor.

Hon gick sakta ifrån vårt bord och satte sig någonstans bakom oss. Jag fortsatte att äta men det smakade inte längre så gott. Jag visste inte om jag ville gråta eller om jag var arg. Jag har gnällt så mycket senaste tiden om att mitt liv är rörigt, att jag har för många tankar i huvudet, att jag inte hittar röda tråden i alla projekt jag påbörjar, att Universum prövar mitt tålamod. Nu skämdes jag och blev skarpt påmind om hur kort livet kan vara och hur viktigt det är att njuta av det som är bra, här och nu. Vår tid på jorden är begränsad, varje dag som går är borta för alltid. Det vi tar för givet kan ändras när som helst.

Vad skulle jag göra om jag plötsligt insåg att det inte fanns någon tid kvar för att göra de saker som jag drömt om? Att det inte ens fanns tillräckligt med tid kvar för att bara drömma om dem? Jag vill inte veta hur det känns att få besked om att jag bara har några månader kvar att leva. Samtidigt så undrar jag vad jag skulle prioritera då.

När jag var tillbaka hemma på kvällen, kom jag ihåg en teknik som har tidigare hjälpt mig att släppa mitt motstånd och fått mig på rätt spår igen. Ibland, när jag känner mig riktigt fast eller desperat, när jag behöver en snabb förändring så skriver jag ett Brev till Universum. Jag sätter mig bekvämt och andas djupt några gånger och sedan börjar jag skriva. Jag berättar där jag befinner mig i livet just nu. Jag listar ut alla anledningar till att jag känner mig i obalans. Vad jag är rädd för. Vad jag inte vill ska hända.

När jag har fått alla rädslor och tvivel ur mitt system, skriver jag vidare och berättar vad jag söker. Vad jag behöver. Vad jag vill ha.

När jag är klar, tackar jag Universum, skriver under och stoppar brevet i ett kuvert. Ibland har jag lagt det i en gul brevlåda, adresserat till Universum C/O Galaxen (ja, jag är lite tokig, jag vet. Så gjorde jag även med barnens listor till Jultomten, det skulle se verkligt ut). Ibland har jag försiktigt lagt brevet i brasan. Andra gånger har jag sparat det i mitt smyckeskrin.

Våra tankar skapar våra känslor. Och våra känslor påverkar hur vi kan få saker och ting att hända eller förändra. Och det är kanske därför vår önskan uppfylls ibland. Oftast spelar det inte roll om jag får det jag önskar, det viktigaste är att jag får lämna mitt låsta, desperata tillstånd i kuvertet och släpper taget.

Ibland ber vi om materiella saker eller praktiska lösningar som vi tror kan göra våra liv så mycket bättre, men inom oss har vi en annan längtan, något djupare. Att t.ex. skriva ett brev (till Universum eller till oss själva) kan hjälpa oss få en vägledning. Någon mer pragmatisk kanske gör en s.k. mind map. Det kan hjälpa att klargöra vad det är vi verkligen vill med hela hjärtat.

Idag tog jag en läs- och skrivdag och på eftermiddagen fick jag dela en kort yogastund utomhus med min kära lärare. Vädret lekte med oss, regn, blås, lite sol och sedan regn igen. När jag skulle ta farväl berättade jag att jag skulle till London över helgen. ”Vilket härligt liv du har!” sa hon. Jag blev tyst och sedan kände jag en lycklig värme sprida sig runt mitt hjärta.

Ja, hon har så rätt, vilket härligt liv jag har!

Önskan, av Karin Boye

Ack låt mig leva riktigt
och riktigt dö en gång,
så att jag rör vid verklighet
i ont som i gott.

Och låt mig vara stilla
och vörda vad jag ser,
så detta får bli detta
och inget mer.

Om av det långa livet
en enda dag var kvar,
då sökte jag det vackraste
som jordlivet har.

Det vackraste på jorden
är bara redlighet,
men det gör ensamt liv till liv
och verklighet.

Så är den vida världen
ett daggkåpeblad
och ini skålen vilar
en vattendroppe klar.

Den enda stilla droppen
är livets ögonsten.
Ack gör mig värd att se i den!
Ack gör mig ren!

Who? Who? Who are you?

Publicerad den av makikely

Jag skriver texter till min hemsida för att presentera tjänsterna jag och mitt lilla företag kan erbjuda. Och så ska jag berätta om mig. Vad vill mina framtida klienter veta? Hur detaljerad ska beskrivningen vara?

Har du tänkt på att vi medvetet eller omedvetet hela tiden försöker identifiera vem vi är? Ibland tror vi att vi är det andra säger att vi är och ibland känner vi knappt igen oss i spegelbilden som möter oss i badrummet på morgonen.

En klassisk fråga man ställer (eller får, beroende på vilken sida av bordet man sitter på) vid en arbetsintervju är: ”Vem är du?”
Frågan kan besvaras i det oändliga. Du är ditt namn, ditt yrke, din hobby, din familj, ditt kön. Men du är även det du tänker, du är dina drömmar, dina rädslor, det du känner. Tänk så många möjligheter! Om du är det du känner och börjar skratta, är du glädjen? Vad händer om du samtidigt jobbar som begravningsentreprenör? Är du en glad begravningsentreprenör då?
– Om du är vad du gör, vad händer när du byter jobb eller går i pension?

Och så talar du minst ett språk, det berättar också vem du är – eller vill vara. Din dialekt avslöjar var du har vuxit upp. Ditt ordförråd berättar om din utbildning eller dina intressen. Olika sociala grupper pratar på olika sätt. Ungdomar pratar på ett visst kodat sätt för att visa tillhörighet.
– Om du är född av två föräldrar som kommer från två länder som är i krig mot varandra, och du talar bådas språk. Är du din egen fiende då?

Hur du klär dig är inte bara beroende av vad som är modernt och vad kompisarna säger. Klädseln kan också vara en fråga om värderingar, man vill visa vilken musik man gillar, vilket yrke man utövar. Man kan sticka ut eller försöka smälta in med sitt val av kläder.
– Maskerad. Karneval. Är en ulv i fårakläder mer eller mindre farlig?

Kroppen då? Man säger att kroppen inte ljuger. Den avslöjar vad vi tänker och känner även när våra ord säger annat. Kroppen är klok och protesterar när någonting inte är i balans.
– Men är jag min kropp? Är jag min ålder? Är jag min sjukdom?

Var du väljer att bo (när du kan välja) visar också din identitet. Jag blev kär i mitt hus pga. två saker: utsikten och husets gula dörrar. Min sambo småler när jag säger att ytterdörrar är som människor. En del passerar man utan att bry sig medan andra sticker ut och väcker känslor och nyfikenhet.
– Jag undrar vad färgen på våra dörrar säger om vem vi är.

Vem tror du att du är, och hur uppfattas du av andra?
Vilka etiketter har du satt på dig själv?
Vem vill du vara?
Hur många ”jag” är du?

“Be yourself; everyone else is already taken.”
~ Oscar Wilde

Nyfiken är en bra plats att börja från.

Publicerad den av makikely
Books Bookies Reading

Min dotter skrev dagbok när hon var liten (jag hoppas hon fortsätter skriva, jag tycker själv att det är ett underbart sätt att sortera mina tankar och städa i mina känslor). En dag när jag skulle bädda i hennes rum hittade jag en rosa dagbok under madrassen. Nej, jag tjuvkikade inte! men jag måste erkänna att jag kände mig väldigt frestad att läsa hennes innersta tankar och se vad som rörde sig inom min älskade 13-årings huvud. Jag kanske skulle få läsa om vad som eventuellt oroade min tysta lilla tjej och kunna hjälpa henne med en lösning. Men istället så la jag tillbaka boken, för hennes ord och tankar var hennes och om hon ville dela dem med mig så skulle hon få göra det när tiden var inne.

Jag kom även ihåg hur det brändes när min far hade snokat och hittat min dagbok och läst i den. Och inte noga med det, han hade rivit av några sidor (där jag hade skrivit om hur kär jag var i min simtränare) och lagt dem på min tallrik. Skam och sorg. Ilska och hat. Jag minns hur jag satt vid middagsbordet och väldigt starka känslor kom över mig så jag kunde varken äta, gråta eller gå därifrån.
Jag fick aldrig tillbaka boken och varje gång han var arg la han fram den på sitt skrivbord och jag visste att det var dags för en uppläxning. Jag ville inte svika min dotter genom att oinbjuden smygtitta in i hennes själ. Jag ville inte förstöra hennes tillit till mig.

Vad som kittlar vår nyfikenhet, hur vi tillfredsställer den och till vilken grad den spelar roll i våra liv skiljer sig mellan oss. Vetgirighet går upp och ned hos alla människor. Våra hjärnor är skapta för upptäckarlust, men en ful kusin är misstänksamhet och oro. Och som Molière skrev: ”Nyfikenheten är svartsjukans dotter”. Jag tänker på alla tillfällen vi presenteras med att tjuvkika i någons mobiltelefon eller sökhistoriken i datorn.
– Ett starkt råd för ditt välbefinnande och ett lugnt samvete: gör inte det. Är du nyfiken, fråga.

Experter säger att nyfikna människor är lyckligare och lever längre. De skriver även att de flesta av oss blir mindre nyfikna med åren. Nyfikenhet är en psykisk egenskap som ger impuls till inlärning, en central motor i vår utveckling. Utan nyfikenhet skulle vi aldrig lära oss någonting. Se på småbarn när de lär sig gå, egentligen skulle det vara lättare att fortsätta krypa, ändå slutar de inte försöka tills de kan stå trots att de ramlar och slår sig.

I mina samtal använder jag mig av nyfikenhet, det är ett starkt verktyg hos terapeuter och en viktig egenskap att stimulera hos klienten. Nyfikenhet kan vara till stor hjälp vid olika känslomässiga och psykologiska tillstånd, vi kan använda nyfikenheten till att skifta perspektiv och tänka i nya banor. När jag använder det i coaching är det inte främst för att hitta svar men mest för att väcka lusten hos klienten att söka alternativa lösningar.
Det är fantastiskt vad genuint nyfikna frågor kan öppna nya dörrar.

”Nyfikenheten kan leda till mycket: ibland till att man står och tjuvlyssnar vid dörren,
ibland till att man upptäcker Amerika.”
(Fritt citat av José Maria Eça de Queirós)