Nyårslöfte.

Publicerad den av makikely

Nu är det den tiden på året då vi reflekterar över månaderna som gått och planerar för dem som kommer. Vi tittar bakåt och blickar framåt, bokför det gångna året och drar upp nya planer. Många tycker att nyårslöften är larviga, men när vi djupdyker i vårt innersta går det inte att förneka att vi kommer ofta fram till att vi inte är helt nöjda med vad vi ser. Att det är dags för förändring. Dags för ett nyårslöfte.

Ofta handlar våra nyårslöften om att vi ska sluta med eller åtminstone dra ner på onyttiga vanor, eller att vi ska börja med nya nyttigare rutiner. Det är lätt att uttala ett nyårslöfte. Det är betydligt svårare att infria det (oavsett vilket nyårslöfte vi avger är den bistra sanningen att, enligt Sifo, endast 19 procent av alla svenskar lyckas hålla sitt nyårslöfte). Jag brukar inte ha några nyårslöften, men under 2016 ska det bli ändring på det.

Så härmed förklarar jag krig mot följande ord:

Borde.
Perfekt.

”Du gör som du vill, men du borde tänka om.”

Ordet ”borde” borde inte finnas. Det är ett ord som fullkomligt dödar handlingskraft och initiativförmåga. Jag ”skall” byta jobb är ett bestämt faktum, jag ”bör” se mig om är ett mesigt försök. Jag förstår även ”det vore bättre om”, men ”borde” är ett sådant ord som bara är hotfullt och ger dåligt samvete. När vi tänker ”jag tror jag bör göra si eller så” tänker vi egentligen på konsekvenserna av att inte göra det vi ”borde”.  Att det annars kommer något ofördelaktigt att hända.

2016 skall jag  därför (försöka) radera ordet ”borde” från mitt vokabulär. Antingen skall jag göra eller så låter jag bli, men jag ska inte ”bör-a”.

”Det är perfekt precis som det är.”

Hur länge varar perfekt i vår föränderliga värld? Två sekunder? En dag? Tre veckor? Är det möjligt att vara perfekt så länge som en månad? Och vad är bäst: perfekt eller tillräckligt bra?

Vi har hela tiden något vi vill bli bättre på och jag har fortfarande inte träffat någon människa som har uppnått alla mål i sitt liv och som tycker att allt är perfekt. Och följdfrågan: hur mäter man perfektion? Alla har vi våra egna förklaringar och våra egna mått för vi alla har olika mål vi vill uppnå.

Perfektionism är ett ord som ofta används som något positivt, ett tillstånd att eftersträva men min erfarenhet är att de största perfektionisterna är de som får minst gjort eftersom de aldrig blir nöjda och ingenting aldrig blir tillräckligt bra.

Hur ser du dig själv? Hur tror du andra ser dig? Spelar det någon roll? Vad motiverar dig att sträva efter perfektion? Är det dåligt självförtroende? Känner du dig otillräcklig? Vad vill du bevisa? Jag tror det är viktigt att vara tydlig med vad vi vill i livet, vad vi vill ha och vem vi vill vara. Men att göra vårt bästa är inte nödvändigtvis att vilja vara perfekt. Var går gränsen för när strävan efter det perfekta blir till något destruktivt?

Jag minns med lite obehag, tiden när jag själv försökte vara den perfekta kvinnan, den mest lojala väninnan och den ultimata mamman. Jag ville vara smart, snygg, kunnig, rolig, bäst på jobbet och utöver det laga spännande maträtter och ordna oförglömliga fester. Och så skulle även kroppen vara i perfekt skick. Jag misslyckades gång på gång. Givetvis.

Men vem klarar egentligen av precis allt som man vill och borde? (Där kom icke-ordet igen!)

Att vara perfekt skulle innebära att vi ska vara på ett sätt som tillgodoser varenda människas förväntningar och behov. Att uppnå perfektion betyder även att vi har kommit så långt vi kan, att det inte längre finns utrymme för bättring. Att det är slutmålet. Vem vill stanna till och inte behöva växa mer? Inte jag.

Det är alltid fel att pressa sig till saker bara för att man ”måste” (eller borde…). Jag vill lära mig släppa taget, andas, nöja mig med att vara tillräckligt bra och känna efter. Jag kommer nog aldrig att förstå innebörden med ordet ”lagom” men jag har i alla fall slutat upp med att försöka vara perfekt. Jag vill ha lite motstånd och spänning i mitt liv för det är genom svårigheter vi växer. Jag vill göra saker med glädje istället för med prestationsångest. Jag tror perfektionism saboterar mångas liv och att det är våra brister som gör oss mänskliga. Nu accepterar jag att skavanker och misslyckanden är en naturlig del av livet och jag tror att det är lättare att följa stigen vi väljer att gå (även när den slingrar sig bland nässlor) än att fundera över den vi kanske borde ha valt.

Detta borde väl ändå vara ett perfekt nyårslöfte, eller? 😉

“Should have. Would have. Could have. Didn’t.”
― Gabrielle Zevin

Att bibehålla balansen.

Publicerad den av makikely

Ibland behöver man tappa balansen och trilla för att sedan ta sig upp starkare och med mer lärdom om livet än innan.

Livet är bra konstigt egentligen. Jag är väldigt van vid att sköta mig själv och fatta egna beslut. Det är ofta en välsignelse att vara en stark och målinriktad person. Jag har flyttat fler gånger än jag orkar räkna. Jag har bytt land, lärt mig nya språk, anpassat mig till nya miljöer och bekantat mig en hel del med mina behov och prioriteringar. Men jag glömmer fortfarande att lyssna på min kropp ibland.

Vilka prioriteringar vi har kan förändras med tiden, och behöver omvärderas lite då och då. Att få tillvaron att fungera med de prioriteringarna som gäller här och nu är vad det stora livspusslet handlar om. Det är få som hinner allt här i livet. Det kan kännas som att vi måste välja bort väldigt mycket för att få det ena eller det andra.

Vad är balans? Kan man ha balans i alla aspekter av livet samtidigt?

Balansen är när måsten och prestation ger energi och glädje från det man gör. Själv har jag tappat min balans litegrann på sistone, har svajat för mycket från min stabilitet, fuskat med mina rutiner och försökt hålla i för många lösa trådar. Och kroppen har börjat säga ifrån.

Alla behöver vi hitta vår egen balans i tillvaron och det finns olika sätt att relatera till alla livsområden:

– man kan välja att enbart fokusera på ett livsområde i taget,
– man kan försöka balansera mellan två eller flera livsområden och att utesluta resten,
– man kan försöka hitta balans och harmoni mellan alla livsområden.

Den balans som fungerar i mitt liv är inte nödvändigtvis den balans som är bra i någon annans, vi prioriterar olika saker i livet. Karriär, familj, hälsa, vänner, hobbies och egen tid är alla viktiga delar för att få ett fullgott liv. Få trivs med att välja bort något helt men ibland är det nödvändigt.

Det goda är att vi har möjligheten att göra andra val än det vi tror att omgivningen förväntar sig av oss. Jag tror att lyssna på hjärtat är dörren till att hitta balansen mellan den inre och den yttre världen. Att känna tillit. Att tro att allting kommer att lösa sig till det bästa. Även om det stundtals är mörkt och livet känns komplicerat.

En del i att växa som människa är att lyssna inåt och lita på de signaler vi får ifrån vårt inre. Att släppa det rationella och logiska analyserandet för att skapa utrymme för magkänslan. Att lyssna till hjärtat och därigenom öppna upp för intuition, inspiration och kreativitet.

Jag tror det är nödvändigt att vi då och då ger oss tid till någon form av vila och stillhet. Det är inte alltid fritiden behöver vara fylld av måsten och upplevelser. Att göra ingenting är nyttigt. En riktig paus gör att vi sedan klarar av vardagen bättre. En stunds ensamhet är ett sätt att finna och hinna ifatt oss själva, att andas och lyssna till vårt innersta. Vi glömmer alltför ofta det väsentliga – oss själva och vad vi egentligen vill och behöver.

Livet börjar och slutar med ett andetag och varje val vi gör kan hjälpa oss att ta ett steg närmare det liv vi vill leva – eller tvärtom.

Vald eller bortvald?

Publicerad den av makikely
Choices

Varenda minut av vårt vakna liv ska vi fatta beslut, vi ska välja bland olika alternativ och framför allt ska vi välja bort (kanske det svåraste beslutet av alla). Att tacka nej eller välja bort något, oavsett om det handlar om ett jobb, ett par nya skor eller en middag med en gammal bekant, sätter oss ibland i svåra situationer men det är ändå vi som bestämmer.

Att bli bortvald är mer känsloladdat och smärtsamt.

Vi människor är flockdjur i behov av bekräftelse, vi vill så gärna vara en del av ett sammanhang, en grupp, en familj. Att bli bortvald ger en känsla av tomhet, ensamhet, utanförskap och misslyckande.

Idag var Karin och jag på Nordic Organic mässan. Vi ville hitta nya produkter till butiken. Vi bestämde oss för att titta på alla utställningar och började gå fram och tillbaka, rad efter rad, monter efter monter. Så mycket att välja på. Så många beslut att ta på kort tid.

Men vi hade bestämda kriterier: för att få plats på en hylla i cafét ska en produkt vara ekologisk, vegansk, glutenfri, helst fair trade och gärna snyggt förpackad. Inga lätta krav men tydliga sådana.

Att bli bortvald på en arbetsplats, från ett kompisgäng, av en livskamrat kan däremot ske utan lika solklara och konkreta förklaringar. Och då gör det ont för det är vår identitet som människa som rivs sönder. Det är vårt värde som minskar. Det är vår existens som hotas.

Ni är säkert flera med mig som känner igen bortsorteringen när ett lag skulle bildas i sporthallen under skoltiden. När man råkade vara en av de tre sista som tvångvaldes. Eller när någon bekant ringer och okänsligt säger att någon ringde återbud så du är välkommen på festen.

Det är smärtsamt att bli bortvald, oavsett om det handlar om att bli bortvald från en kärleksrelation, en vänskapsrelation eller ett jobb. Det är plågsamt att tvingas acceptera att någon tycker att man inte är bra nog för det man själv vill så mycket.

Dagens val på mässan var inte livsviktiga (eller kanske lite i alla fall för väljer vi bara produkter ingen vill köpa så har vi snart ingen verksamhet kvar) men ibland har våra val större konsekvenser för oss och för andra. Den främsta faran är att den som känner sig o-önskad kan hamna i en negativ tankecykel som riskerar att skada hans eller hennes självkänsla. När vi får ett ”nej” sitter vi sällan på all information om varför och alltför ofta väljer vi att tro att det beror på oss själva, att vi inte är önskvärda.

Men handlar det verkligen om att inte vara bra nog?

Det är kanske inte alls så att dina bekanta inte tycker om dig och därför låtit bli att bjuda dig på festen, utan att de trodde att du inte skulle trivas med övriga på bjudningen och valde att inte be dig komma?

När vi inte vet ska vi vara snälla mot oss själva och välja den historia som får oss och vår självkänsla att må bäst! Och med eftertanke, vem vill vara ihop med någon som inte tycker om en?

”Another person’s choice is nothing more than another alternative for us to consider.”
Dr. Shad Helmstetter

Är du lycklig?

Publicerad den av makikely
happiness, choices

Vad ger oss människor mest lycka? Det finns tester, undersökningar och statistik om vad vi blir lyckliga av och vad som gör oss olyckliga enligt forskning.

Är du lycklig?

Skulle du säga att du är lycklig? Varför eller varför inte? Hur tycker du att det ”känns” att vara lycklig eller olycklig?
Om ditt svar är nej, vad är det som hindrar dig från att leva ett lyckligt, harmoniskt liv just nu? Är det din familj, din ekonomi, din hälsa, ditt arbete, samhället du lever i? Vad gör en människa lycklig? Inte lätt att veta, svårt även om det gäller ens egen lycka. Det är dessutom stor skillnad på att känna sig lyckad i andras ögon och att känna sig lycklig som människa.

Det är bara du som vet vad din lycka är.

I lördags kväll berättade min gode vän Rizwan Rehmtulla* om sin vandring till Santiago de Compostella. Varför han bestämde sig för att gå 90 mil och mötet med sig själv. Vi fick inblick i hans inre värld, hans tankar och insikterna han fick längs (och efter) resan. Det jag behöll efter hans två timmars känslomässiga berättelse är påminnelsen om att ”lycka är ett val”.

Vi kommer flera gånger under livets gång att omvärdera och ifrågasätta våra val (och icke val), vi kommer att vilja hitta orsaken till hur vi mår utanför oss, lämna ansvaret till någon annan för hur det blev som det blev.

Vi kan inte undvika sorg, besvikelse, oro, dåliga nyheter. Vi kan (och behöver) inte vara glada hela tiden men vi kan välja att vara tacksamma, trygga, nöjda, lyckliga. Men lycka är ett val (som kräver mycket ansträngning ibland), det handlar om hur vi väljer att se på allt som händer i och kring våra liv.

Lycka kommer inifrån, det är något vi själva måste skapa och odla, dagligen. När vi tar ansvar för våra val kan vi vara glada och lyckliga. Och vi kan vara ledsna, arga men ändå lyckliga.

Finns det någonting du vill förändra i livet så du slipper ångra dig? Gör det! Nu.

Själv hoppas jag att jag inte kommer att ångra någonting när tiden kommer då jag får njuta av mitt sista andetag.

”Life begins where fear ends.”
– Osho

* Rizwan Rehmtullah, One Life Only http://www.onelifeonly.se

Tell me your story.

Publicerad den av makikely
listen

Precis hemkommen från en spännande helg i Psykosyntesens tecken. Vi fick den stora äran att lyssna på självaste Herr Psykosyntes: Piero Ferrucci. Vilken inspiratör! Så mycket visshet och ödmjukhet. Och så mycket kärlek.

Vi människor är spännande och ibland skrämmande med allt vi är – och allt vi kan bli. Oändliga möjligheter att bli den bästa version av oss själva när vi har hittat vårt mål, väckt vår vilja, när vi känner oss sedda, hörda.

Det var fantastiskt närande att bli påmind om allt vi kan förändra med ett par öppna öron och ett öppet hjärta. Allt vi alla behöver är någon som verkligen lyssnar med full uppmärksamhet på våra berättelser, inte någon som löser våra problem. Lösningar och svar har vi själva. Det spelar ingen roll hur unga eller gamla vi är, vi har ”stories to tell” och vi blir helare när vi kan berätta dem för någon som medvetet stannar tiden och stänger av allt brus omkring dem för att koncentrera sig på vår röst. Någon som frågar vad vi brinner för, vad som får vårt hjärta att slå fortare, någon som knackar försiktigt innan de öppnar dörren till våra smärtsamma minnen.

Det är så jag vill vara som coach, som vän, som mor, som livspartner. Jag vill komma ihåg att ta av mig filtret av mina egna erfarenheter, lägga undan min historia, glömma i vilken livsskola jag har lärt mig att navigera och möta varje människa med helt nya ögon och tomma öron.

Och jag önskar bli mött på samma sätt, utan förutfattade meningar.

Förlåt mig!

Publicerad den av makikely
Machu Picchu Hiking Forgiveness

När jag gick bland Andernas massiva berg och gröna platåer försökte jag memorera hållplatsernas namn och några ord på quechua: Ollantaytambo, Pacamayo, Urubamba, Inti Punku, Machu Picchu. Orden blev som ett mantra i rytm med mina steg. Den (för mig hög) fysisk ansträngning försatte mitt sinne i någon sorts meditation eller trans. Jag började komma ihåg ”glömda” händelser från mitt tidigare liv (jag menar när jag var yngre och inte en reinkarnation), från barndomen på Madagaskar, student- och ungdomsåren i Paris, Schweiz och Italien, och även vuxentiden i Sverige.

På vägen upp till 4 215m var min kropp trött och svettig och min själ gjorde ont. I takt med att dropparna som rann längs ryggraden och mellan brösten rensade bort slaggprodukter började även mina tankar och känslor städas. Hela min hud var salt, av svett och tårar. I vårt vandringsgäng var vi 12 personer: jag, 51 år och elva tjejer och killar i åldrar mellan 27 och 18. När ungdomarna satt och vilade, gick jag sakta, sakta vidare. De kom snabbt ifatt mig, gick om och väntade igen vid nästa hållplats. Tröttheten och monotonin gjorde att det ibland kändes som om jag inte var riktigt vaken, jag fick tillbakabilder som liknade drömmar. Jag pendlade mellan upplyft leende och andfådd ledsenhet med inslag av tårblind ilska.

Tankarna trängde sig mellan mina nya quechuanska ord. Jag har inte alltid varit snäll mot mig själv. Jag har alldeles för ofta piskat mig fram till det jag försökte vara för att bli älskad men som inte alltid var jag. Jag har låtit andra rita min karta och undrat varför jag gick vilse. Jag har ljugit för mig själv om vad jag behövde och blivit ledsen när jag fick som jag önskade. När jag blev sjuk (utmatningsdepression är ett sjukdomstillstånd) och läkaren ville sjukskriva mig så vägrade jag stanna till. Jag vågade inte möta sanningen om hur ensam jag kände mig och hur trött jag var på att kämpa för att hålla upp fasaden. Jag valde att inte höra mitt hjärta gråta och jag stängde av mina sinnen för att inte lyssna på kroppen.

Sista natten på campingen sov jag knappt. Delvis för att någon av tjejerna i tältet bredvid snarkade så högt och kraftfullt vibrerande och delvis för att jag översköljdes av känslor av vemod, skam, sorg, ånger och slutligen, beslutsamhet och hopp. Livet blev som det blev och jag har alltid gjort mitt bästa under rådande omständigheter. Jag fick det jag vågade be om för det är så det är, är man tyst så hörs man inte.

Tyst och stilla började jag gråta (jag ville inte väcka min son som vilade i sin korviga sovsäck) och fram kom en bön.

Förlåt!

Jag förlåter mig själv

för allt elakt jag har sagt om mina drömmar och behov

för att jag har ibland svält eller tvångsmatat min kropp

för alla brutna löften jag har förlåtit

för alla timmar jag har väntat på en man som var hos en annan kvinna

för alla pengar jag blev lurad på av släkt och vänner

för all villkorlig kärlek där jag inte fick min beskärda del

för alla människor jag har försökt behaga

för alla lögner jag har trott på

för alla gånger jag har velat säga nej men tvingat mig själv att göra tvärtom

för att jag inte har älskat mig själv och för ofta valt bort mitt eget bästa.

Förlåt! Det ska aldrig ske igen.

Nu vet jag att jag är värd all kärlek i världen. Inte bara ifrån andra men mest ifrån mig själv. Jag kommer att leva med mig själv resten av livet (yep!) och det blir roligare om jag är min bästa vän och supporter. Så från och med nu ska jag alltid vara den viktigaste personen i mitt liv för jag är värd glädje, ro, ljus, värme, sanning och kärlek. Precis som alla andra människor på Jorden, utan åtskillnad av något slag – särskilt inte i fråga om ras, hudfärg, kön, ålder, social status eller tro.

#regnbågskärlek #loveistheanswer

” When you forgive, you in no way change the past – but you sure do change the future.”

~Bernard Meltzer

Sluta kämpa och släpp taget.

Publicerad den av makikely
Let go Släpp taget Acceptance

Att leva i det förflutna innebär inte sällan mycket onödig smärta. Trots det så är det många gånger vi går tillbaka och river i gamla minnen. Även om vi rent intellektuellt kan förstå meningen med att släppa taget om det förgångna, är det ofta mycket svårt att göra detta rent känslomässigt. En av livets svåraste utmaningar är att släppa taget och sluta ödsla tid och energi på sådant som redan har passerat.

Lika viktigt är det att släppa taget om bestämda tankar om framtiden. Vi har så svårt att acceptera att allt som finns är nuet, att det som skedde igår redan är borta och att det som kommer imorgon är okänt. Det magiska med livet är att det egentligen bara pågår nu. Nuet är det enda vi kan ha någorlunda kontroll över.

Många av oss bestämmer redan som barn att vi kommer att ha ett jobb, gifta oss, skaffa hus och barn och sommarhus och kanske båt för att vi har bestämt att det är så ett lyckligt liv ska se ut. Vi har våra bilder om hur saker och ting ”borde” se ut. (Borde, vilket farligt litet ord! Dags att avskaffa det kanske?) Jag tror mer och mer att äkta kärlek, äkta frihet är när vi kan släppa taget om alla ”borde” och koncentrerar oss på hur vi vill känna oss, vad som gör oss lyckliga.

Har ni hört om apan och bananen? Det sägs att i Indien så fångar man apor på följande sätt: först gör man ett hål i en kokosnöt, ett hål så pass stort att en apa kan få in hela sin hand. Sen fäster man en banan i ett snöre inuti själva kokosnöten och sedan hänger man fällan i ett träd. När en hungrig eller nyfiken apa som vandrar förbi vill ha bananen så sticker den sin hand i kokosnöten, greppar tag i frukten och försöker få ut den. Men hålet är bara lagom stort att sticka in handen men inte stort nog att få ut en knytnäve som håller i en banan. Allt apan behöver göra för att bli fri är att släppa taget om bananen.

Men de flesta apor gör inte det. De står kvar och tjurskalligt håller i ”sin” banan och blir då infångade.

Symboliken i denna historia är applicerbar även till människor. Vi håller så hårt i det vi har eller i det vi vill ha och går miste om andra möjligheter. För apan är bananen bara en symbol av vad den vill ha: mat. Släpper apan bananen och går fri så kan den hitta någon annan mat, kanske inte nödvändigtvis en annan banan men någonting som ger vad den verkligen behöver.

När vi vill ha ett hus nära havet så kan det vara känslorna havet och huset representerar som är viktiga, inte hur huset ser ut eller vilket hav det är. Huset kanske föreställer trygghet och havet frihet. Vi kanske aldrig hittar huset om vi låser oss fast till ett visst utseende och en bestämd placering för det. Om vi däremot bjuder in känslan vi vill uppleva så tror jag att både hus och hav så småningom kommer fram.

Jag kommer ihåg hur arg och besviken jag var på min pojkvän en gång. Jag var 19 år, satt i bilen någonstans ute på landet, trött och hungrig, och grät hejdlöst och hickade otröstligt att jag saknade mamma. Han skrek till mig att sluta gråta och att släppa taget om min mor. Hon var död sedan länge och om jag fortsatte gråta så skulle hennes själ aldrig få vila i fred för jag höll henne fast. Jag bestämde den natten att jag inte skulle sakna henne mer och acceptera att jag var moderlös. Några år senare träffade jag min nyfunna syster (min pappas dotter som jag inte visste fanns). Hennes mamma, Odette, och jag kom varandra väldigt nära. Då förstod jag att min längtan inte var efter min egen mor (som jag knappt kände eftersom hon dog när jag var så liten), det jag behövde var en mammas kärlek och det fick jag. Alldeles för korta år tyvärr för Odette var gammal och sjuk.

När jag tänker efter så är det nog så med mina barn också. Jag ville ha barn så fort det bara var möjligt och jag fick tre underbara livsgåvor. Men det är inte att föda barn och bli mamma som var mitt behov, det var (och det är) att ge all kärlek som jag inte kunnat ge någon annan på samma villkorslösa sätt.

Att släppa taget efter det vi mest vill ha är kanske bästa receptet för att bjuda in det vi mest behöver? Och jag menar inte att vi ska sluta drömma, visualisera eller önska. Jag vill bara uppmuntra oss till att känna efter: Hur vill jag må? Vad gör mig lycklig?

När är du apa och vad är dina bananer?

The road not taken

Two roads diverged in a yellow wood,
And sorry I could not travel both
And be one traveler, long I stood
And looked down one as far as I could
To where it bent in the undergrowth;

Then took the other, as just as fair,
And having perhaps the better claim
Because it was grassy and wanted wear,
Though as for that the passing there
Had worn them really about the same,

And both that morning equally lay
In leaves no step had trodden black.
Oh, I kept the first for another day!
Yet knowing how way leads on to way
I doubted if I should ever come back.

I shall be telling this with a sigh
Somewhere ages and ages hence:
Two roads diverged in a wood, and I,
I took the one less traveled by,
And that has made all the difference.

~Robert Frost

Ett brev till Universum.

Publicerad den av makikely
Brev Universum Önskan Cancer

Kära Universum!

Jag är ledsen och förbannad.

Igår på morgonen, fick jag ett tråkigt mejl som berättade att en gammal kvinnlig bekant lämnat denna jord. Hon var 87 år ung och levde för sina djur. Hon trodde mer på dem än på mänsklig godhet. När jag var nyinflyttad i Sverige hjälpte hon mig att anpassa mig till min nya arbetsplatskultur och hon lärde mig grunderna i bokföring så jag kunde göra ett anständigt första jobb. När jag lämnade Stockholm höll vi kontakten rätt tätt i början och sedan mer och mer sällan. Sista åren och efter min skilsmässa skickade vi inte ens julkort till varandra längre men jag tänkte på henne då och då, med ömhet och tacksamhet. Vi glömmer inte människor som har ”sett” oss, människor som har gett oss en plats i sina hjärtan. Jag tror inte att jag kommer att åka på begravningen, jag vill inte säga adjö. Hon får finnas kvar i sitt hus med sina hästar, får och katter. Och i mitt hjärta.

På eftermiddagen, mumsade jag hungrigt på en varmrökt laxsallad. Den lättsamma stämningen, med lite skvaller och härliga skratt, fick ett abrupt avbrott. Genom dörren kom en silhuett som kändes någorlunda bekant och jag mötte ett par ögon som (i mitt minne) inte tillhörde ansiktet de var nedsänkta i. Mot mig, som en skugga i slow motion, kom min yoga-kompis. Jag hade inte sett henne på flera månader och tänkt att hon förmodligen gick andra pass numera. Hon viskade att en smärtsam äggstockscancer hade invaderat hennes kropp och förvandlat henne från en vig och kurvig femtio plus kvinna med tjock vitglänsande hårman till en blek, kutryggig och okänd gamling med kryckor.

Hon gick sakta ifrån vårt bord och satte sig någonstans bakom oss. Jag fortsatte att äta men det smakade inte längre så gott. Jag visste inte om jag ville gråta eller om jag var arg. Jag har gnällt så mycket senaste tiden om att mitt liv är rörigt, att jag har för många tankar i huvudet, att jag inte hittar röda tråden i alla projekt jag påbörjar, att Universum prövar mitt tålamod. Nu skämdes jag och blev skarpt påmind om hur kort livet kan vara och hur viktigt det är att njuta av det som är bra, här och nu. Vår tid på jorden är begränsad, varje dag som går är borta för alltid. Det vi tar för givet kan ändras när som helst.

Vad skulle jag göra om jag plötsligt insåg att det inte fanns någon tid kvar för att göra de saker som jag drömt om? Att det inte ens fanns tillräckligt med tid kvar för att bara drömma om dem? Jag vill inte veta hur det känns att få besked om att jag bara har några månader kvar att leva. Samtidigt så undrar jag vad jag skulle prioritera då.

När jag var tillbaka hemma på kvällen, kom jag ihåg en teknik som har tidigare hjälpt mig att släppa mitt motstånd och fått mig på rätt spår igen. Ibland, när jag känner mig riktigt fast eller desperat, när jag behöver en snabb förändring så skriver jag ett Brev till Universum. Jag sätter mig bekvämt och andas djupt några gånger och sedan börjar jag skriva. Jag berättar där jag befinner mig i livet just nu. Jag listar ut alla anledningar till att jag känner mig i obalans. Vad jag är rädd för. Vad jag inte vill ska hända.

När jag har fått alla rädslor och tvivel ur mitt system, skriver jag vidare och berättar vad jag söker. Vad jag behöver. Vad jag vill ha.

När jag är klar, tackar jag Universum, skriver under och stoppar brevet i ett kuvert. Ibland har jag lagt det i en gul brevlåda, adresserat till Universum C/O Galaxen (ja, jag är lite tokig, jag vet. Så gjorde jag även med barnens listor till Jultomten, det skulle se verkligt ut). Ibland har jag försiktigt lagt brevet i brasan. Andra gånger har jag sparat det i mitt smyckeskrin.

Våra tankar skapar våra känslor. Och våra känslor påverkar hur vi kan få saker och ting att hända eller förändra. Och det är kanske därför vår önskan uppfylls ibland. Oftast spelar det inte roll om jag får det jag önskar, det viktigaste är att jag får lämna mitt låsta, desperata tillstånd i kuvertet och släpper taget.

Ibland ber vi om materiella saker eller praktiska lösningar som vi tror kan göra våra liv så mycket bättre, men inom oss har vi en annan längtan, något djupare. Att t.ex. skriva ett brev (till Universum eller till oss själva) kan hjälpa oss få en vägledning. Någon mer pragmatisk kanske gör en s.k. mind map. Det kan hjälpa att klargöra vad det är vi verkligen vill med hela hjärtat.

Idag tog jag en läs- och skrivdag och på eftermiddagen fick jag dela en kort yogastund utomhus med min kära lärare. Vädret lekte med oss, regn, blås, lite sol och sedan regn igen. När jag skulle ta farväl berättade jag att jag skulle till London över helgen. ”Vilket härligt liv du har!” sa hon. Jag blev tyst och sedan kände jag en lycklig värme sprida sig runt mitt hjärta.

Ja, hon har så rätt, vilket härligt liv jag har!

Önskan, av Karin Boye

Ack låt mig leva riktigt
och riktigt dö en gång,
så att jag rör vid verklighet
i ont som i gott.

Och låt mig vara stilla
och vörda vad jag ser,
så detta får bli detta
och inget mer.

Om av det långa livet
en enda dag var kvar,
då sökte jag det vackraste
som jordlivet har.

Det vackraste på jorden
är bara redlighet,
men det gör ensamt liv till liv
och verklighet.

Så är den vida världen
ett daggkåpeblad
och ini skålen vilar
en vattendroppe klar.

Den enda stilla droppen
är livets ögonsten.
Ack gör mig värd att se i den!
Ack gör mig ren!

Demonerna från Övergångslandet.

Publicerad den av makikely

När allting faller samman och känns hopplöst och meningslöst. När man gråter utan anledning och känner att allting är så tungt och kroppen skriker ”jag orkar inte”. Vad är det då som händer?

Om jag skriver: vallningar, irritation, nedsatt sexlust, blödningsrubbningar, dramatiska utbrott, hetsätning, viktuppgång, humörsvängningar, depressiva tankar, PMS upphöjd till tusen, vad tänker du på då?

Ja! Du har rätt: jag pratar om kvinnans övergångsålder, K-limakteriet med ett svettigt K – att inte förväxla med menopausen som är tidpunkten för den sista menstruationen. Klimakteriet är en tidsperiod som inträder några år dessförinnan och som kan fortsätta ett antal år efter det att menstruationen upphört.

Vilka livsförändringar kan övergångsåldern medföra? Vilka obehag kan förekomma under klimakteriet? Vilka demoner kommer på besök?

En del kvinnor upplever inga besvär under klimakteriet, deras menstruationer blir oregelbundna och slutligen försvinner helt. That’s it. De flesta upplever en del obehagliga symptom i denna period och för några förändras livet totalt därför att de fått alla klimakteriets symptom i värsta möjliga form. Övergångsåldern varierar mycket från kvinna till kvinna, men det sägs att om du gärna vill veta när din övergångsålder kan förväntas börja, och hur den blir, kan du fråga din mamma om hur det var för henne.

Något av det, som kvinnor i övergångsåldern pratar mycket om, är anfallen av plötslig värme, droppande svettattacker mellan brösten och i ryggen och blossande rodnad i ansiktet och ned på halsens framsida – så kallade blodvallningar. Anfallen är kortvariga, 3-6 minuter, och kommer helt oberoende av situationen fast oftast när man minst vill ha dem. Ja, föreställ er den ljusa blusen, powerpoint-presentationen, allas blickar… Ja, ni förstår.

Somliga kvinnors sömnvanor slås helt i bitar, dels för att de har svårt att somna, men även för att de under natten väcks av vallningar, svettningar och mardrömmar. Svettningarna kan vara så häftiga att lakanen måste bytas flera gånger. Och tvättas.

Värst tycker jag personligen är humörsvängningarna, huvudvärken, minnesrubbningarna och ett djupt under botten toleranströskel. Sambon och barnen förundras ofta över min ökade känslighet, de trodde inte att det var möjligt att min psykiska hud kunde bli ännu tunnare. Huden på kroppen har blivit torrare och… hårigare och tandköttet har börjat blöda lättare, vid varje tandborstning nästan. Många av mina väninnor delar även min upplevelse om att vi får svårare och svårare att gå ner i vikt hur lite vi än äter. Och förutom viktuppgång lider vi av kroniskt utmattning. Vi kan fortsätta vara produktiva och effektiva på jobbet men är för trötta för att fungera bra socialt (jag sitter hellre hemma framför en bok än träffar vänner). Vi orkar inte riktigt med träningen, fast vi vet att vi behöver den (jag svettas mindre på nätterna när jag under dagen ha dränkt min träningskläder). Och det dåliga samvetet gör oss ännu argare. Ond cirkel.

Vad kan göras?

Förr i tiden trodde man att när kvinnan upphörde att få mens blev könskörtlarna ombildade och gjorde kvinnan tokig. Det är tyvärr så även idag att många läkare inte känner till sambandet mellan kvinnors hormoner och deras mentala status. Allt för många kvinnor får höra: ”Dina emotionella problem sitter bara i huvudet” och får antidepressiva. Men att vi lider av en hormonell och biokemisk obalans betyder inte att vi håller på att bli ”tokiga”.

Det finns idag många möjligheter att korrigera den ändring i hormonproduktionen, som resulterar i klimakteriet. Gynekologen kan föreslå extra östrogen när kroppens eget förråd sinar och många kvinnor trivs med ett hormontillskott, som kan vara antingen plåster eller tablett. Fördelen med hormonbehandling är att kvinnan kan bli av med de värsta av klimakteriets besvär. Det ska givetvis vara en avvägning mellan för- och nackdelar, mellan kemiska och naturliga preparater. Östrogenbehandlingen har tidigare misstänkts kunna orsaka bröstcancer, men inga undersökningar har entydigt kunnat bekräfta denna misstanke. Dock avråds från östrogentillskott till kvinnor, i vars släkt det finns klara ärftliga tendenser till bröstcancer, blodpropp eller livmodercancer.

Den kroniska utmattningen kan bero på hög stress och förhöjda kortisolnivåer. Ett salivtest kan enkelt visa hur din nivå ligger till.

Vad kan du göra själv?

Ta hänsyn till dig själv! Efter så många år i sällskap med den är du specialist på din kropp. Ta hand om den, var snäll och tålmodig. Den kommer att omfamna dig många år till.

Motion är något vi kan och bör ägna oss åt. Det räcker med en rask promenad på 20-30 minuter, 3-4 gånger i veckan, det stärker benstommen, ökar vårt allmänna välbefinnande och gör det lättare att somna.

För mig är yoga (utöver långa svettiga skogspromenader) den bästa träningsformen. Den ger ökad styrka och rörlighet (i kropp och sinne) och det finns många ställningar som är höftöppnande så att det blir blodgenomströmning till under­livet, vilket (jag vill tro) hjälper stabilisera mina klimakteriehormoner. I yogan finns även yoga-andningen, som är väldigt lugnande och lindrar sömnbesvär. Och framförallt så blir jag snällare av att leva och tänka yogiskt, snäll mot mig själv, mer accepterande av mina skavanker.

Klimakteriet är ingen sjukdom; det är bara en process i en kvinnas liv, en omställningsperiod i hormonsystemet. Det är en fas i livet när kroppen och dess funktioner förändras. Precis som puberteten.

För många kvinnor betyder klimakteriet att man börjar åldras och komma in i en period av livet då man kanske känner sig utan värde eller betydelse.

”En glad nyhet till alla kvinnor:
Frukta inte klimakteriet!
Det är äggen som går ut i datum,
inte hönan!”

Surrender to the whatif…

Publicerad den av makikely
Tonglen Meditation

I am sure I’m not alone regretting decisions I took in moments of deep sorrow or anger. There are many of us waking up to the pounding beat of a heart screaming “What if? What if I hadn’t? What if instead?” It’s a cruel question, and we will never know the answer. We will never find out how it could have been instead since we already made the choice to do as we did.

How often have we hurt ourselves whatif.ing and stamping in the bushland of regrets, remembering the things we’ve done, the words we’ve said (or chosen not to say but should have), recalling the thoughts we’ve had, the decisions we’ve taken, the choices we’ve made? And we start beating ourselves up with the could haves and should haves of smarter, kinder, wiser, stronger, different.

When I try to picture the whatif, I see an ugly, wrinkled, ash-grey blobby monster with sharp yellow teeth and blood-red eyes cutting out pieces of my heart and feeding on my pain and despair. When it comes I try to breathe calmness into my fear. For every deep calm breath I take, the whatif winces and shrinks a tiny bit. For every forgiving word I think, it loses strength. The times I succeed to believe that it is as it is and it cannot be otherwise, the whatif pulls back into its dark smelly cave. Temporarily. I know it will be back because I am (like most people I know) very good at walking down memory lane and choosing the paths full of potholes. I excel at reminding myself how often I have failed to make the “right” choice.

I don’t believe it can disappear but can the whatif be tamed? Groomed? Calmed down? I know that done can never be undone, every choice we make has consequences on ourselves, our surrounding people, everybody’s future. You know, the Butterfly Effect? Every thought, every action multiplies with the amount of people we know and moves around. Not even a hermit can stop the chain of consequences because his choice of stepping out of the world might have hurt someone who consequently lost his faith in love. That’s one possible outcome. Imagine the hermit was a brilliant scientist who has the solution to recreate rainforests in dry parts of the planet, can you figure out all the probable consequences of his retirement?

We are not separate from the whole, there is no destiny on its own, today is the result of many yesterdays as we are the result of the lives and experiences of our many ancestors. And we all did whatever we did in a spirit of survival. I dare say that even the cruellest act was a matter of doing our best to avoid hurt and pain. All the reasons are justifiable in consideration of the person’s background, education, values, needs and wants. We might not understand why and we might totally disagree with some actions but we should never judge another person because we don’t know everything about why they picked that solution among others. We live in a world of probabilities and uncertainties and still we pretend it is all certain and controllable.

Clinging to the past is painful, it is no longer there and it will never come back. It is very difficult to clean our mind from residues of past actions like resentment, anger, revengefulness, envy, regrets but then from time to time, we get into the feeling of here-now and whatsoever experience comes to us, we learn to let it happen, accept it without judging and then let it pass. If you are like me, you know that even after years of emotional healing work, we still sometimes make the mistake of believing that something “out there” makes us angry, depressed, anxious, or afraid. In reality, outside events are only triggers. The cause of every emotion is within us. So let it all out. Surrender.

When things are painful, when situations are difficult, when life seems to go against you, remember to breathe it out. Make peace with the past and breathe.

“Breathing in, I am aware of my heart. Breathing out, I smile to my heart and know that my heart still functions normally. I feel grateful for my heart.”
~ Nhat Hanh

One very powerful and effective way is the practice of tonglen. The Buddhist practice of tonglen can be used to alleviate the suffering of others and increase compassion. When you do this meditation, you simply breathe in and breathe out, taking in pain and sending out spaciousness and relief.