Livet är en snöig motorväg.

Publicerad den av makikely

När jag var på väg till Göteborg tidigt på morgonen i lördags var vägarna minusgradigt isiga och luften tjock med snöflingor. Jag satt lite nervöst bakom ratten och påminde mig själv regelbundet att slappna av för att inte tappa fokus på min körning.

När du är ute och kör bil i snöovädret eller i mörkret ser du bara så långt framför dig som ljuskäglorna från bilens strålkastare räcker. Men du vet att vägen fortsätter bakom snöridån, trots att du inte ser den. Du litar på att du kommer att se tillräckligt mycket av vägen när du fortsätter att köra, och du gör dig beredd på att bromsa, byta körfält eller svänga av vid behov.

Då tänkte jag att körning är som att sätta mål i livet. För att komma någonstans måste du börja med att bestämma vart du vill. Du ser i dina tankar hur det blir när du har uppnått dina drömmar. Sedan tänker du ut hur du kan komma dit och i planeringen måste du vara beredd på förändring för du ser bara en del av vägen framför dig, en bit i taget. Du måste anpassa dig till det du ser just nu, människorna som omger dig, jobbet, omständigheterna, vädret, din hälsa, politiken, farmors Alzheimer.
Du kommer inte ens iväg om du tror att vägen kommer att ta abrupt slut. Även om du inte ser nästa steg kan du inte sluta tro att det är möjligt att nå ditt mål. Om du tänker att du aldrig kommer att se något annat än det du ser just nu så kommer du att sluta vilja köra vidare.

Så fortsätt bara att röra dig framåt, lita på att livet kommer att ge dig all information du behöver för att ta nästa steg, välja nästa avfart. Ibland kommer du inte att förstå vad GPS.n vill att du ska göra så du får chansa lite och kanske köra fel och börja om eller hitta en helt ny väg. Ibland kan du kanske få slut på bensinen och behöva hämta hjälp. Men när du har nått ditt mål kommer du att känna dig nöjd och trygg. Och du kommer även att märka att när du litar mer på dig själv så kommer vägen och omgivningarna att se annorlunda ut för du kommer att se saker du inte tittade på innan.

Världen blir större och mer spännande.

“Faith is taking the first step even when you don’t see the whole staircase.”
~ Martin Luther King, Jr.

Hemligt

Publicerad den av makikely

De allra flesta av oss bär på hemligheter av olika slag. Några mindre, andra större. En hemlighet kan vara så ofattbar och skrämmande att vi inte vågar berätta om den för någon. För att undvika omgivningens kritiska blickar och kommentarer eller för att skydda någon annan.

Vi vill så väldigt gärna framstå som bra inför andra och inför oss själva att vi bygger upp tjocka murar kring de tankar, känslor och beteenden som vi tror kan fläcka ner idealbilden om de avslöjas.

Ibland kan det även vara bra att hålla tyst om saker för att skydda andra. Vi kan ha en hemlighet som vi inte tänker avslöja i första taget. Den handlar inte om oss utan om en annan person. Att medvetet dölja vissa saker kan alltså vara ett rationellt beslut. Samtidigt bör vi ta med i kalkylen att hemlighållandet ofta har ett pris, fysiskt och psykiskt.
Rädslan att hemligheterna skall komma fram utan att vi själva valt det är en stor rädsla. Rädslan gör att vi hela tiden är på vår vakt, tankarna kan helt plötsligt skena iväg och vi får upp bilder i huvudet från sådant som vi har gjort för oftast många år sedan. Minnen och känslorna fastnar i kroppen och kan oväntat besöka oss i drömmarna eller göra sig påminda i form av fysiska åkommor.

Priset vi betalar för att bära hemligheter är ibland högt och kan fysiskt och psykiskt skada oss. Samtidigt som hemligheter kan bryta ner oss, finns det stora hälsovinster att göra om vi istället öppnar våra hjärtan. Men kom ihåg att hemligheter kan föda fler hemligheter. Det kan vara bra att dela med någon som är utbildad för att ”bära” och hantera andras hemligheter, en präst, en terapeut, en läkare.

Ibland kan det vara lättare att våga möta vår rädsla för vad andra tycker än att möta vår egna spegelbild och våga förlåta oss själva för saker vi har tänkt, gjort, sagt men inte kan förlika oss med. Det tycker jag är en till anledning att vara generös med förlåtelse för den som har felat lever dagligen med minnet av det hen gjort medan ”offret” kan välja att förlåta och glömma. Det är oftast lättare att förlåta andra än att förlåta sig själv, andras misstag kan vi släppa tag om och lämna bakom oss men vi måste leva resten av livet med oss själva.

”Den svage kan aldrig förlåta.
Förlåtelse är den starkes attribut.”
~Mahatma Gandhi

Ordens makt

Publicerad den av makikely

Ord är fantastiska. De öppnar dörrar. De värmer med kärlek. De sjunger om liv. De sårar. De dödar.

En gång uppmanade jag mina facebook-vänner att skriva deras favoritord i deras språk, resultatet var spännande. Jag fick även meddelande från en flyktig bekant som aldrig kommenterat mina inlägg tidigare och som rördes av min fråga. Eller rättare sagt blev rörd när han fick tänka ut sitt favoritord. Ord är inte bara bokstäver, ord är mening, färg, smak, känsla, lukt.

Hur många av oss har sagt ord som vi aldrig skulle ens borde ha tänkt? Ord som sårat någon nära. Ord som för alltid tatuerats i själen och aldrig riktigt läker. De säger att ett ord som sårar väger tusen gånger mer än ett snällt. När vi säger något elakt, oavsett om vi menar att såra eller om vi misstolkas, så hittar orden någonstans att ta fäste och sitter kvar. Ibland rotar de sig fort och sprider sig.

När jag var barn var vissa ord förbjudna hos min Mormor, svordom tvättade hon bort med tvål (i munnen). Barn och känsliga vuxna skyddades med beep-ljudet när det sas olämpliga svärord på tv. Idag med sociala medierna och nätet sprider sig orden fortare än ljudets hastighet. Ett rykte kan förstoras och någons anseende förstöras på några minuter och spår finns sedan för alltid att plocka fram med en enkel knapptryckning på Google. Cirka en tredjedel av alla estniska tonåringar drabbas till exempel av cybermobbning med alltför ofta självmord som konsekvens. Och det spelar ingen roll om ryktet är sant, när orden är väl ute kan de inte fångas in igen.

Ord kan göra ont men så kan även tystnad. Tystnaden hos den som inte försvarar eller den som inte kan försvara sig. Att inte ta ställning är att hålla med. Att inte kunna slå emot är att bli slagen två gånger. En förälder som aldrig berömmer sina barn är lika ond som den som alltid förminskar med elakheter. Ingen bekräftelse svider lika mycket som skam och förödmjukelse.

När jag slutade på mitt jobb fick jag en present av en arbetskollega.

”Det finns fyra saker som aldrig kommer tillbaka.
Stenen du kastat,
Chansen du missat,
Orden du sagt
Och tiden som gått.”

Våga vara rädd.

Publicerad den av makikely

Jag lämnade mitt land när jag var sjutton år, fast besluten om att aldrig komma tillbaka. I två resväskor fick jag plats med allt jag ville ha kvar, mina älsklingsböcker, mammas morgonrock i siden som sedan många år inte längre doftade henne, två fotoalbum, en burk med jord från förfädernas hemmaberg, mormors guldring och en hungrig vilja att bli något i livet.
Om inte annat för att min far inte trodde att jag kunde.

Avskeden från mostrar och morbröder gick fort, pappa lämnade jag vid grinden utanför mitt barndomshus med orden ”Åker du nu och överger mig så behöver du aldrig fundera på att komma tillbaka”. Jag hatar att säga farväl så jag försöker alltid att göra det så kort och känslolöst som möjligt, stänga in sorgen i magen, blinka bort tårarna, titta framåt.

Det var mycket folk och stressigt på flygplatsen. Jag skulle resa ihop med min väninna. Gemensamt hade vi behovet att lämna något slags utanförskap bakom oss, vi kände ingen tillhörlighet med familjerna vi föddes i och hoppades hitta den i ett studentliv i Frankrike.

Jag kan inte påstå att jag var helt orädd inför framtiden som väntade men jag var hoppfull med tillit till livet. Jag visste framförallt vad jag inte längre ville ha och såg möjligheter till något mer. När någonting känns motigt försöker jag jämföra det med en worst och en best case scenario så jag hamnar mittemellan tvivel och tillit. Då blir det lättare att tippa vågen mot möjligheterna för det räcker att hitta en liten positiv tanke till. Och det går alltid.

Som jag var då, sjutton år med två väskor, försöker jag alltid komma tillbaka till när jag är rädd och tvivlar. Som nu, när tryggheten av en långvarig anställning försvinner och jag satsar på att bli egen. Ena dagen är jag jättenöjd med mitt liv och älskar allt och alla som befinner sig i det. Andra dagar känns det som ingenting stämmer, att det är redan för många som gör det jag vill jobba med, att boken jag skriver inte har något intressant att berätta, att jag har förvrängda höga tankar om mig själv.

När det händer så har jag lärt mig att räddningen är att stanna upp, gå tillbaka till när jag som barn fick höra att jag inte var tillräckligt bra, vacker, snabb, smal, rolig, social. Jag ser på dem som fått lilla jag att känna så och så tänker jag på hur jag fick ihop pengar till min flygbiljett, packade mina resväskor, vände mig en sista gång vid avgångsgaten och gick med darrande rak rygg till flygplanet.

Jag vågade vara rädd och det löste sig.