A case of lost identity.

Publicerad den av makikely
Lost identity

Identity theft is one of the most widely committed crimes in the world.

How do we define our own identity?

We are all born into different cultures, families and values. Later on we go to college, get a job, some of us get married and we put on new identities related to education, work title, social status. At least, that’s what I did. The man I married was the father of my children and the owner of the company I worked for. We ended up divorcing and a few years later, it became impossible for me to keep my job. So I sort of lost my identity twice within a three years period.

After the divorce, I had the opportunity and freedom to become who I wished to be. I decided to take the chance to remodel my identity and use my experiences to build something new. I made up my mind to move from the city I had lived in the past 20 years and challenge myself to learn new things, meet new people. I also wanted to put space between me and the (place I called) home we had built together and where his new wife had moved in. The day I packed my last box at work, he asked me if I wouldn’t consider staying. Stupid me thought that he was telling me that I was an asset to the company and that he still needed my skills. I was flattered, I felt important and I decided to stay.
I shouldn’t have.

Life went on, sweet and sour like it often is. They say there are no happy divorces and ours was no exception but somehow I thought we would stay friends (enough). Most hurtful was losing the dream of a family, my fantasies about grandchildren visiting and sleeping in their parents’ old rooms, the places we would travel with them. Another sad consequence of the breakup was losing people I thought of as friends who stopped talking to me because I was no longer “someone’s wife”. But all in all, I was happy to have a good job, a cozy apartment, enough nice persons to call friends and a wonderful, caring new companion.

But then came next “separation”. To be honest, I felt it coming. Attitudes, atmosphere, rumors, a lot of changes and then the crack, a nasty argument and I was out of my working place in one day – after 23 years. When you don’t get it the first time, life makes sure you understand it with a clear, new message: it was time for me to move on.

I knew that losing a job is never easy and can cause more distress than just a shrinking income but I had never experienced it personally. It took me a few weeks to understand it was over, like for real. And that I was not on holidays.
At first, I was relieved, I would never again have to face the hatred of the man I (will always) share parenthood of my children with. But, shortly after, I started waking up in the mornings with anxiety attacks. There I was, fifty years old, having worked all my life in the family business, doing my share to make it grow (from thirty-five employees when I started to almost six hundred when I left) and now I would have to find out what to do instead. Being out of work was a terrible feeling, in certain ways I lost my grounding, my footing, my definition. It gave me a sense of insecurity and made me question my place in this world.

‘Who was I? Where was I going? What was I good at? Who did I want to be? What would I do next? What would I do tomorrow morning at 8:00? Would I get up? Would I stay in bed?’ I had not lost a job; I had also lost a big part of who I was.

I felt angry, hurt, panicked, rejected, and scared. I had to use all my experience of coaching other people to remember what I preach, “We are what we think”. If we belittle our achievements and sense of worth with thoughts like “I am too old, I will never find a better job” or “What do I have to offer?” then we prevent ourselves from moving forward. I had to reroute my thoughts and focus on “What’s in this challenge for me?”, “How do I want to start the next chapter of my life?”.

I also tried to remember that many, if not most, successful people have experienced major failures in their careers and turned those failures around by learning from the experience, and trying again. To create the new me, I sat down (or went for long walks) and wandered through some major soul-searching to discover what I truly like doing most. Because, after all, I know we become very good at doing what we love. I wrote my résumé ten times before recognizing the person in it. Trying to define who I was in a CV made me understand how much I valued being the boss of me. More and more often I woke up thinking what a great opportunity it was to make a change, to do something different.  Not necessarily better, but different, something that can inspire me to move forward, maybe a small business, a new education, or stay-at-home-for-a-while-and-write-my-book dream.

There were many things I did to take control of the situation and maintain my spirits:

  • I kept a regular daily routine with a “start” and an “end”.
  • I took care of myself with better food and more exercise, a sweaty walk in the woods is a powerful mood and energy booster.
  • I got plenty of sleep.
  • I prioritized my yoga practice.
  • I took the opportunity to rethink my career goals and rediscover what would truly make me happy.
  • I walked with my kind neighbor (and her sweet dog) and talked to her about what I was going through. I didn’t want her to offer solutions, just be a good listener. The simple act of sharing made me feel better.
  • I wrote about my feelings, expressing everything as they felt.
  • I stopped beating myself up or criticizing or blaming myself for not leaving the first time I had the chance to.
  • I listed my positives, focused on the things I can control and looked for the silver lining. What could I learn from the experience?

Our jobs are much more than just the way we make a living. They influence how we see ourselves, as well as the way others see us. Our jobs give us structure, purpose, and meaning. That’s why job loss and unemployment is one of the most stressful things one can experience. I am so grateful to have friends and family who helped me remember I was more than my old life, more than my old job. I am also grateful for this experience, it will help me understand (and help) my clients if they ever end up in between jobs. And I am mostly grateful for the opportunity to try new things, like running my own little business.

And I will keep in mind that, if something doesn’t work out, there will be other ways.

“Life is like dancing. If we have a big floor, many people will dance.
Some will get angry when the rhythm changes. But life is changing all the time.”
~ Miguel Angel Ruiz

The Crack

Publicerad den av makikely
The Crack

Since childhood I have been warned about men being selfish sexist cheaters who are only after two things: a career that brings money (read “power”) and sex. Unfortunately I have seen men around me being and doing just that. I have been in friendship and in relationship with a couple of them. No wonder maybe my first big love was a homosexual (I didn’t know he was until he broke my heart but that’s another story).

I am not different from other women who want a partner to share good and tough times with. I long for intimacy, affection, good sex, lazy Sundays together with a soul mate. I want the same thing as everybody else but after three broken relationships, I had low expectations when it came to men. Nobody told me that creating a lasting love story could only happen when I was ready to give and receive the kind of love that feels fulfilling to me. I was constantly expecting to be disappointed as soon as I would take of the pink sunglasses of falling in love. As weeks and months went by, I imagined our future together and came to the bitter conclusion that it would never look the way I desired it to be. Was I realistic or was I sabotaging my relationships? I don’t know but, anyways, every time I sensed the change, I would start holding back on who I was, I would stop giving all I had (and wanted) to give, I would hide in my thoughts and seek comfort in reading and travelling. And, of course, as a self-prophecy, the relationship would start to shrink.

Love has that effect on people, it unveils our secrets, our ugly doubts, all the darkness we thought we had managed to hide away. There is nothing that will reveal you to yourself more than a love affair. Once being in love makes two people believe it is all right to show their weaker, unhealthiest sides, once they expect the other one to mend something in them that was broken before they met, that’s when The Crack makes its entry. Two people can bring out the worst in each other when love has allowed their unhealed wounds to come forward and they can use what love taught them about their companion as weapons to destroy the person they once worshipped.

It’s difficult to believe in someone else’s love when we don’t love ourselves. We cannot heal our wounds before we know what hurts and why. We wait for that someone who will make us complete, who will bring out our better selves and, in the beginning, it really works. But then, we start taking it for granted and the magic stops. And then we start believing once again that we are not worth loving because, Look! Our partner can’t fix us. When it happened to me I would think: “Yes, he is one of those selfish pricks they warned me about.” Next step, I started to focus on The Crack and began to make escape plans.

I wish I had my expectations set straight, I wish someone had told me that love is transformation, it opens the doors to the parts of us that need healing but we have to be prepared to do the job. Nobody can be our everything, no matter how much we (and they) want to be just that. What we accuse our life companion of not giving us are things we refuse to give ourselves and, in the name of love, we make it their duty to fix us and their failure when we cannot receive what they try to give (of course, sometimes, they don’t even try or they’ve stopped trying).

Like a magnifier, love makes everything grow, even our darker spots but it can also help us transform darkness into light if we are honest about wanting to heal and if we take responsibility for our process. Love can be the key but we have to open the door beyond The Crack and do the walking.

I am sure there is a wonderful garden at the end of the dirt road but it takes courage and dedication to leave broken dreams and negative expectations behind. I am walking that path now and, sometimes side by side, sometimes ahead of me and other times behind me, I have this wonderful man who learns to stay strong when I want to run away, who makes me feel safe even when he is afraid to lose me, who keeps on showing me love even when he sometimes doubt that I can love him back as much. And I am learning to give what I receive. We take turns, step by step, we drop our dark spots of fear and open some more to the love we want to give and the love we want to have.

So, if love hasn’t healed you yet, don’t give up, we’re never too old to learn and grow.

“Only when we are no longer afraid do we begin to live.”
~ Dorothy Thompson

Never say never

Publicerad den av makikely
Regrets

“Don’t start today with the broken pieces of yesterday.”

I sat in bed last friday, trying like every morning to gather my thoughts and overlook my day. I was trying to watch and follow the clouds in an attempt to calm a pulsing and suffocating ball of anxiety that was making itself comfy between my solar plexus and my throat. A strange mixture of too full and too hollow, the feeling of missing something I have not yet been able to name and at the same time the need to uproot something that was trying to grow and invade me to fatal asphyxiation. (Yes, I have watched both Aliens and the Matrix and the cure to this evil discomfort, as a good friend suggested, might be a good spell from Harry Potter’s Hermione ).

”The ball” has a habit of showing up when I let doubt visit and stay in my dreams. Most of the time I can breathe “it” away, other times I try to reason with it, but now and then it just stays and expands and brings me so low down that I come to think that maybe stopping to breathe might be the only way to stop it. But then I remember how much I love breathing air into my lungs and how curious I am to know what “the ball” wants to tell me. A feeling this strong is not just visiting on its way to a luxury holiday in Vanuatu, there must be a coded message of transformation. Life is about being at a certain place at a certain time. If not, everything would be otherwise. Maybe better maybe worse, but definitely different. And we will never find out. Like we never know in advance what cards we are going to get and how we are going to play them. But if we enter the game, we find out.

I like to think of life as a challenging dish to prepare. We don’t always get all the ingredients that follow the recipe, but since we are hungry, we improvise and we eat to survive. Circumstances can make us jump miles away from our “normal” values and we end up doing things, making choices that we never would have under “normal” conditions (like eating bugs and worms after weeks without food). People we think we know can still surprise us with their actions and thoughts. And we can surprise ourselves too. In good or bad ways. I’ve learned to never say never because we never know.

If we take a closer look at it, avoiding pain, turning our head from truth is kind of selfish, it’s about protection. But fear is a prison and we are our own jailers. When we face our fears and are honest about the way we feel, fear slowly eases its grip and leaves room to strength. Giving in and accepting their full blow is the way to make peace with regrets and create space for something better to come in.

Instead of fairy tales à la “and they lived happily forever after” I wish we were read real stories about how important it is to let go of emotions, relationships and situations that are not allowing us to be happy. Stories about how to always try to do and be the best we can and manuals on understanding that “doing our best” is changing from a situation to another, depending on the circumstances, (although the parameter that should never change is our intention to never hurt). I think we can avoid much of the self judgement, blame and regrets gooey if we intentionally always do our best – even if we end up failing. Falling down is part of walking the path of life, getting back up and taking next step is growing. Real transformation requires real honesty and the biggest liar we can ever meet is often ourselves. It’s amazing the lies we can tell ourselves because of fear. And we know how lies pair up with blame, shame and punishment.

I am mostly a good person and if I’ve hurt with my choices and actions, it was never my intention. I was just trying to move on, survive and win the love lottery. It’s crazy the things I’ve done (or not dared to do) in the name of love. The fear of not being loved if I didn’t do as others wanted me to instead of following my true heart. I have put so many fears of failing and insecurities into other people’s control; I have chased love with the wrong persons and hurt others and myself because I thought I was not worth being loved for who I was. Honestly, how many of you can relate to this?

Some mistakes are printed in indelible ink; we just have to live with them being part of who we are because they were the choices we made. They are deeper in our skin than the inkiest tattoo and they will haunt us anytime they find a tiny hole in our defense mechanism. Once our heart is broken, we can try to hide it well and put the pieces back together, pretending we have moved on and healed. We may look intact on the surface and we can help others from our experience but we will never be quite the same again.

Sometimes I wish the past was like a mirror that I could break. I would pick a piece of it and carefully choose to look at special reflections from behind my shoulder, only the happy parts of what has been. Maybe it would be possible that way to believe that added together the partial reflections would make up a different total view of memories without regrets. A past altogether different. But then I remember that a broken mirror means seven years of unhappiness.

If you could go back and change things about your past, is there one particular moment you would want back?

“Every person from your past lives as a shadow in your mind.
Good or bad, they all helped you write the story of your life, and shaped the person you are today.”
~Doe Zantamata

Surrender to the whatif…

Publicerad den av makikely
Tonglen Meditation

I am sure I’m not alone regretting decisions I took in moments of deep sorrow or anger. There are many of us waking up to the pounding beat of a heart screaming “What if? What if I hadn’t? What if instead?” It’s a cruel question, and we will never know the answer. We will never find out how it could have been instead since we already made the choice to do as we did.

How often have we hurt ourselves whatif.ing and stamping in the bushland of regrets, remembering the things we’ve done, the words we’ve said (or chosen not to say but should have), recalling the thoughts we’ve had, the decisions we’ve taken, the choices we’ve made? And we start beating ourselves up with the could haves and should haves of smarter, kinder, wiser, stronger, different.

When I try to picture the whatif, I see an ugly, wrinkled, ash-grey blobby monster with sharp yellow teeth and blood-red eyes cutting out pieces of my heart and feeding on my pain and despair. When it comes I try to breathe calmness into my fear. For every deep calm breath I take, the whatif winces and shrinks a tiny bit. For every forgiving word I think, it loses strength. The times I succeed to believe that it is as it is and it cannot be otherwise, the whatif pulls back into its dark smelly cave. Temporarily. I know it will be back because I am (like most people I know) very good at walking down memory lane and choosing the paths full of potholes. I excel at reminding myself how often I have failed to make the “right” choice.

I don’t believe it can disappear but can the whatif be tamed? Groomed? Calmed down? I know that done can never be undone, every choice we make has consequences on ourselves, our surrounding people, everybody’s future. You know, the Butterfly Effect? Every thought, every action multiplies with the amount of people we know and moves around. Not even a hermit can stop the chain of consequences because his choice of stepping out of the world might have hurt someone who consequently lost his faith in love. That’s one possible outcome. Imagine the hermit was a brilliant scientist who has the solution to recreate rainforests in dry parts of the planet, can you figure out all the probable consequences of his retirement?

We are not separate from the whole, there is no destiny on its own, today is the result of many yesterdays as we are the result of the lives and experiences of our many ancestors. And we all did whatever we did in a spirit of survival. I dare say that even the cruellest act was a matter of doing our best to avoid hurt and pain. All the reasons are justifiable in consideration of the person’s background, education, values, needs and wants. We might not understand why and we might totally disagree with some actions but we should never judge another person because we don’t know everything about why they picked that solution among others. We live in a world of probabilities and uncertainties and still we pretend it is all certain and controllable.

Clinging to the past is painful, it is no longer there and it will never come back. It is very difficult to clean our mind from residues of past actions like resentment, anger, revengefulness, envy, regrets but then from time to time, we get into the feeling of here-now and whatsoever experience comes to us, we learn to let it happen, accept it without judging and then let it pass. If you are like me, you know that even after years of emotional healing work, we still sometimes make the mistake of believing that something “out there” makes us angry, depressed, anxious, or afraid. In reality, outside events are only triggers. The cause of every emotion is within us. So let it all out. Surrender.

When things are painful, when situations are difficult, when life seems to go against you, remember to breathe it out. Make peace with the past and breathe.

“Breathing in, I am aware of my heart. Breathing out, I smile to my heart and know that my heart still functions normally. I feel grateful for my heart.”
~ Nhat Hanh

One very powerful and effective way is the practice of tonglen. The Buddhist practice of tonglen can be used to alleviate the suffering of others and increase compassion. When you do this meditation, you simply breathe in and breathe out, taking in pain and sending out spaciousness and relief.

Jag blev kvinna i Milano.

Publicerad den av makikely

Jag har alltid försökt vara lite annorlunda för att aldrig passa in i bara ett fack.

Det kanske har med att vara född i två olika kulturer att göra men det blev i alla fall mitt sätt att gardera mig från att bli bortvald. Om jag var tillräckligt mycket lik men ändå någorlunda olik så kunde jag alltid säga att det var jag som inte ville passa in någonstans. Ni vet, som en kameleont, den växlar inte färg för att gömma sig, färgbytena styrs av faktorer som ljus, temperatur och humör. Jag bytte färg beroende på hur trygg jag kände mig i en viss miljö. Det handlade både om min inre och mitt yttre, mina kläder t.ex. Min klädstil har förändrats genom åren, jag tror vårt val av underkläder visar vem vi är intimt och privat medan ytterkläderna berättar vem vi vill att andra ska uppfatta oss som.

Jag delar nog samma fasansfulla barndomsminnen med många andra flickor om stickiga strumpbyxor som korvade sig runt benen. Jag hatade mina söndagslackskor och finklänningarna som gjorde det omöjligt att sitta bekvämt i kyrkans hårda träbänkar och i matstolen under den svettiga söndagsmiddag som följde.

När jag sedan från unga tonår fått välja kläder själv, har jag testat på många olika stilar. Jag började med en punkliknande stil som jag hade i ungefär ett år, bytte sedan till någon reggae-inspirerad hippie variant. När jag var 16 år började jag sy mina kläder. Pappa vägrade köpa det som var skolans ”uniform”: Levis jeans, platåskor och Fruit of the Loom-teeshirt. Kunde jag inte se ut som de andra så skulle jag göra det på mitt rebelliska sätt: turkosa harembyxor ihop med chockrosa puffärmade blusar med matchande remsandaletter i samma färger (jag hade hittat en skomakare som kunde göra dem med restbitar av tygen jag sydde mina kläder av). Jag återanvände mammas sextiotalsklänningar och skor (Yap, jag var tidig med vintage) och även pappas byxor som var för stora för mig blev (tyckte jag) riktigt coola med bredda skärp som höll dem på plats långt nere på höfterna (jajamän, baggy var också min grej). Det handlade om att bära kreationerna med kaxighet, budskapet var inte ”jag kan inte ha det ni har” men istället ”jag vill inte ha”.

17 år flyttade jag till Paris och köpte jeans och träskor och försökte passa in och se ”studentig” ut. Jag tröttnade på universitetslivet efter knappt två år, blev osams med en lärare när jag rättade henne framför hela klassen, packade en resväska och började resa. Som 19-åring bodde jag under några månader i Milano, en av världens största modestäder. Milano är även känd för sina fotbollsklubbar AC Milan och Inter, och det är just via fotboll och Giuseppe som någonting föll på plats och man kan säga att jag blev kvinna. Giuseppe var en f.d. fotbollskändis som numera tränade unga lag, han dolde sin homosexualitet genom bl.a. att gå ut mycket på kvällarna till olika nattklubbar och dansa och bjuda på drinkar. Dagtid bejakade han sina feminina sidor genom att ge råd om klädstil och looks. Han var tidigt ute med det som nu blivit ett yrke, personal shopper (han visste förmodligen inte ens att det skulle heta så). Trots begränsade ekonomiska möjligheter och med Giuseppes hjälp, började jag klä mig mer kvinnligt, bestämde mig för att korrigera kroppen och hållningen, lärde mig använda smink.

Samtidigt som jag gick från funktionell och rebellisk klädstil till kvinnlig och kurvig och njöt av spetsunderkläder, parfym och hårprodukter så skavde känslan av att bli inlåst i en för liten puderdosa. Kvinnans rättigheter och hennes villkor i arbetslivet används som måttstock på jämställdhet och utveckling i ett samhälle. Utifrån det perspektivet hamnade Milano i en synnerligen dålig dager.

I en av nattklubbarna som fanns på Giuseppes besökslista jobbade jag som servitris och samtidigt som jag insåg och utnyttjade min attraktionskraft som ung mulatt i en stad av kvinnodyrkare (ja, det blev finfina dricks, tack) så upptäckte jag hårdheten av nattlivet i ett land av machister. I Italien är manschauvinismen djupt rotad och har många förespråkare. Jag kom tyvärr i kontakt med många män som delade upp kvinnor i två läger: Madonnan och Horan. De satt sina fruar, mödrar och systrar på Madonna-pedestalen men behandlade andra kvinnor på ett nedvärderande och sexuellt objektifierande sätt.

Jag blev osams med nattklubbsägaren (finns det en röd tråd här med att bli osams med auktoriteter?) när jag hällde en champagneflaska på huvudet på en kund som hade tagit tag i mina bröst när jag serverade deras bord och ljudligt för sina druckna kompisar slagit vad om att till rätt belopp så skulle han kunna köpa sig till analsex med mig och min kollega. Jag fick sluta samma kväll med mindre lön men en insikt rikare: jag skulle någon gång i livet hitta ett sätt att hjälpa andra kvinnor att tro på sig själva. Jag visste inte tydligt hur eller när men jag kände starkt att jag ville tillföra något i kvinnans kamp att bli respekterad. För frågan är inte huruvida en man ser kvinnor som madonnor eller horor, utan huruvida han ser kvinnor som människor och jämlika. Punkt.

Så länge kvinnorna förpassas till en mindre roll förblir en stor del av samhällets intellektuella och ekonomiska potential outnyttjad. Och vi gör hela världen en otjänst. Vi kvinnor har ett enormt medsystrars ansvar att stödja varandra, våra mödrar, våra systrar, våra väninnor, våra arbetskamrater. Det handlar inte om att bygga barrikader och tända eld på våra push-ups. Jag är övertygad om att det är så mycket enklare än så. Genom att hjälpa en enda kvinna tro mer på sig själv så hjälper vi alla andra och oss själva att våga ta mer plats.

Jag önskar att vi inte behövde dagar som den 8.nde mars. Den dagen vi inte längre behöver uppmärksamma en internationell kvinnodag är den dagen män och kvinnor är lika och jämställda. I Milano blev jag kvinna, en kärleksful feminist och min önskan till alla er fantastiska kvinnor är följande: älska dig själv, din mor, din syster, din dotter, alla andra kvinnor som finns i ditt liv. Jag önskar även att vi aldrig mer säger saker som ”hon lyckades trots att hon är tjej”, eller ”det är starkt gjort för att vara en mamma med tre barn” eller ”hon har så mycket pondus och makt för att vara en kvinna”. Varför skulle vi inte kunna lyckas, vara starka, ha makt och pondus bara för att vi är födda utan snopp? Titta inte ner på en annan kvinna för då kommer du att möta en kvinna som tittar ner på dig. Älska som du själv vill bli älskad, ge stöd som du önskar bli hjälpt, beröm som du vill bli upplyft, sluta tala illa om dina medsystrar (och hör eller ser du att jag inte lever som jag lär, påminn mig.)

Med kärlek.

PS: Moder Jord är en kvinna 😉

“A wise woman wishes to be no one’s enemy; a wise woman refuses to be anyone’s victim.”
~ Maya Angelou

Jag saknar min familj.

Publicerad den av makikely

Jag hämtar min bonusson efter skolan ibland när jag hinner i tid så han slipper vänta på bussen. Det finns två möjliga vägar för att köra hem, den ena rullar förbi ett stort rött tegelhus där han bodde som liten. Häromdagen frågade jag vad han tyckte om sitt gamla hus och han svarade att han saknade den gamla goda tiden när alla bodde tillsammans, Pappa, Mamma och alla syskon. För då var det riktigt mysigt.

Jag fick ont i magen, oavsett hur rätt det kan vara (pga. hur många möjliga anledningar som helst) för ett par att skiljas så vet vi att barnen in i det sista önskar att föräldrarna ska stanna hos varandra. Hur hanterar man ett barns sorg som inte går över fast det har gått många år sedan skilsmässan? Jag vet inte hur det är att vara skilsmässobarn men jag vet hur ont det gör att köra förbi ett hus som en gång var ens familjehem och hur halsen tjocknar när man tittar i gamla fotoalbum medveten om att det inte blir nya bilder i samma familjekonstellation.

Lyckliga skilsmässor, finns de? Även paren som gör vågen när de separerar bär på en sorg. Det gör ont även om det är nödvändigt. När föräldrarna skiljer sig påverkas alla i familjen, på olika sätt och olika djupt. Då kan det vara skönt om barnen har någon opartisk att prata med. Någon som talar om det de behöver höra, ibland många gånger, att det inte beror på dem att föräldrarna skiljer sig.

”Det är för lätt att skiljas” hör man ibland. Men nästan alla skiljs därför att de har försökt allt – och misslyckats. Det är ingen smärtsam erfarenhet man väldigt gärna utsätter sig för frivilligt. Livet börjar bli lite slentrian. Vad ska vi hitta på? Jag vet: vi skiljer oss och skriker åt varandra, gråter, hittar massa fel hos den vi har en gång i tiden älskat och åtrått, vi ser till att kompisarna väljer sida och vi förlorar en del av vår identitet på köpet. Och det bästa, vi ser till att barnen blir ledsna och vilsna. De kommer att få svårt att tro på evig kärlek och lyckliga förhållande men, äsch, det som inte dödar stärker. Eller hur?

Det värsta är att det fortsätter göra ont långt efteråt. Jag har träffat en underbar ny man och jag känner mig mer sedd och älskad än någonsin tidigare och på många sätt tycker jag att mitt liv är bättre men ändå, då och då kommer ”magonten” med alla bilder jag hade om hur min framtida familj skulle se ut: alla resor med barnen och deras respektive, barnbarnen som skulle sova i sin pappas eller mammas gamla sovrum, stora och stökiga julmiddagar med interna skämt och minnen. Samma bilder som gjorde att jag orkade stanna så länge i ett äktenskap som ingen av oss längre orkade fylla med kärlek. Vi gjorde halvhjärtade försök att gödsla vår gemensamma livsträdgård, vi renoverade hus, reste till fantastiska platser, testade vår attraktionskraft på andra men till slut kunde vi inte ens vara kyligt artiga mot varandra längre. Jag saknar inte mina barns far men jag saknar mina drömmar om familjen vi kunde ha haft. Jag är glad för mina barns skull när de får träffa sin far och göra saker med honom och jag vill inte på något sätt vara en del av deras stunder tillsammans men det gör ändå ont att inte längre vara mamma OCH pappa samtidigt. Nu är jag mamma. Och han är pappa. På varsitt håll. Och barnen är mina och hans men inte våra, inte som förr.

Det är säkert så min bonusson känner varannan vecka: mamma är där med sin nye man, pappa är här med sin nya kvinna men det blir aldrig mer mamma OCH pappa. Jag hoppas ändå att det betyder att han får fyra gånger så mycket kärlek och att det kompenserar lite för att ”OCH:et” är borta.

“Your children are not your children.
They are the sons and daughters of Life’s longing for itself.
They came through you but not from you
and though they are with you yet they belong not to you.”
~ Khalil Gibran

Thank you for not loving me enough

Publicerad den av makikely

I wonder,

if you hadn’t given me away to your sister
if you only once had told me I made you proud
if you hadn’t repeatedly reminded me that I would never be as good as her
if you hade kept me a room in our home
if you had made me your number one girl
if you had come to the airport and asked me to stay
if you hadn’t found more comfort in your bottles
if you had carried our children when I couldn’t walk
if you hadn’t fantasized of other women while invading my body
if you had believed in my skills
if you hadn’t forced me to abort my babies
if you had lifted me to the stars
if you had listened to my prayers
if you had held my hands when my body broke down
if you had dried my tears with your heart
if you had looked into me and chosen to see the light
if you had helped me give the best of me

I wonder how life would have been then.

Thank you, my dear ones for not loving me enough. It made me who I am, unique and strong.

Tell me your truth.

Publicerad den av makikely

Hi, my name is C. and I suffer from an incurable illness called introspection. I think a lot, I analyze a lot, I even dream a lot. In a certain way overanalyzing is a kind of addiction. Writing is the cure; it helps me sort things out. I always have a pen and a notebook nearby, I scribble in the empty pages of a book when reading, I write in the empty spaces of a magazine, on the back of an envelope. I cannot fall asleep if I have a question trotting in my head. Sometimes it’s just a few words (I love the sound and taste of new words), sometimes it’s a quote, sometimes it’s a feeling or a thought that won’t leave me until I put them down in words. Recently I started a blog in Swedish.

One of my best friends asked me why I decided to expose myself on this “blog-thing”. After a couple of hours of intense introspection (joke!) I ended up with a few answers and am choosing to share this one with you: I have stories to tell! I think sharing them might help someone think a bit differently and see some old truth from another angle. I think we all have these stories that are really hard to tell and that we’ve rerun a thousand times in our mind. And every time we come out of a period of dissection we find new reasons for why they should not be told. You know the kind of stories we’re not sure what people will think about.  The stories that will get us exposed and criticized. And mostly, the stories that scare us because we don’t know how WE are going to feel once (or if) we share them.

Over the last few years, during my coaching sessions or in my private life, many people have told me their story knowing I would always listen, often ask questions and sometimes give a piece of advice.  Once the story is out of them and dressed up in words something magic happens, like finding the lost key to a secret door. It is such a relief when you finally share a story that was hard to tell because you were afraid to be judged. You realize that it wasn’t that bad at all, that you cannot be that weird if at least one person can hear you and relate to something you’ve said.  It’s not even about your story being understood, it’s about it being accepted. You feel great, all of sudden a weight is off your shoulders, your heart is beating at a safer pace and the earth keeps on revolving around the sun.

What these happier people have in common is that they tell true stories. By true I mean the storyteller’s truth, based on his or her personal experiences. There are always at least two sides of a story. What we remember, feel and tell is filtered and colored through the lenses we use to see and measure our past, present and future. We can never really measure our stories with others’ even if they may seem similar. Which also means that we cannot judge others’ whys and hows (and they cannot fairly judge us) because we never use the exact same filters. We cannot accuse someone of remembering wrong just because we don’t remember the same way. Take children born in the same family, they can have completely different memories of the same period of time. One of them can describe a moment as happy while the other one remembers it as very sad. The same goes for a divorcing couple where one part thinks their last 10 years together was a misery while the other one didn’t even see the divorce coming. None of them needs to be a liar, they probably experienced it differently and their “happy” ten years ago was not their “happy” today but it was probably “happy enough” then, otherwise they would have done something about it. They simply don’t talk about the same “happy” (feeling) even if they speak the same language.

For me truth is being honest with myself about what I want, need and feel. Not because I plan for a possible outcome or because I have an agenda with my story. So is it always good to tell the truth then? This might be a way of asking if the ends can justify the means. Slippery path. My answer to that is: before telling your story, consider what you hope to accomplish by doing so. Who and what do you do it for? Are you clear enough with the consequences it might have? If you use your truth with the intention to hurt it can be extremely damaging, not only to those you wish to hurt but even to yourself. If you tell your truth because you sincerely want to clarify your intentions and feelings on a specific situation then I think the truth is good to tell. And let this be clear, I am not defending lies. I am simply saying that there are as many shades of truth as there are participants in a story. Religions and fables of all cultures abound in illustrations of evil consequences of telling lies but not many people take in consideration the outcomes of thinking that truth only has one aspect.

“Everything we hear is an opinion, not a fact.
Everything we see is a perspective, not the truth.”
~ Marcus Aurelius

Me, my yoga and I.

Publicerad den av makikely

Jag går just nu en fördjupningskurs i Ashtangayoga och utöver lite träningsvärk så väcker det många tankar, frågor och känslor. När jag var liten ville jag skriva böcker för ensamma barn. Sista året på gymnasiet bestämde jag mig för att bli barnpsykolog. När jag flyttade till Paris för att plugga valde jag en språkutbildning med intentionen att någon dag bli tolk och jobba på FN.
Jag blev varken psykolog eller tolk men jag skriver min bok och jag coachar. Ord och kommunikation har alltid varit viktiga för mig. Nu när jag är vuxen (eller är jag det?) vet jag att jag vill arbeta med (att) hela människan, både kropp och själ. Därför trivs jag i Psykosyntesens och i Yogans världar. Båda handlar för mig om respekt för livet och att människan i grunden är perfekt och har alla svar inom sig. Jag skriver säkert något mer om Psykosyntes någon annan gång men idag vill jag berätta vad yoga betyder för mig.

Vad är yoga?
Det finns nog lika många svar på den frågan som det finns utövare. Jag skojar ibland och säger att yoga är min bästa pensionsförsäkring för den underhåller både min kropp och min själ. Och min sambo har lärt sig uppskatta att stunderna på mattan gör mig lugn och… flexibel.

Som ni säkert vet har yoga sitt ursprung i Indien och är en vetenskap för att skapa harmoni mellan kropp och sinne. Ordet yoga kommer från verbet ”yuj” på sanskrit, som betyder ”att förena”. Tanken är att man förenar kroppen och sinnet, och på ett högre plan, sitt medvetande med det universella medvetandet. Yoga kombinerar fysiska rörelser med andning och meditationstekniker för att skapa fysisk och psykisk hälsa. Många förknippar yoga med lotusställning och meditation med ljudet OOOOOMMMMMM men det finns allt från yoga som fokuserar på fysiska övningar till rent filosofiska skolor.

Men vad är yoga för mig?
Det är något som har ändrats genom åren, beroende på var (och med vem jag var) i livet . När vi var 16 år gick mina bästisar och jag på en annorlunda, ljudlig och svettig ”transyoga”. Vi betalade läraren med ris, olja och andra matvaror som skulle fördelas mellan medlemmarna i hennes yogakollektiv. Med min första pojkvän och yoseikan budo utövare kom jag i kontakt med meditation och mantra chanting (jag somnade väldigt ofta). Sen försvann yogan ur mitt liv för att lämna plats åt aerobics och bodybuilding. 2005 var det dags igen, denna gång med Poweryoga och så småningom hittade Ashtanga mig.

Och det är ju det som är så bra med yoga. Att alla kan hitta någon form som passar. Fast just nu känns det som om yogan är i mitt liv för att stanna. Det är inte riktigt greppbart med ord men yoga för mig idag är ett sätt att lära känna mig själv, det är andetaget och allt som ryms i det, d.v.s. själva livet. Yoga har lärt mig att känna min kropp och vad som är bra för den. Att lära känna mina tankar och vad jag reagerar på men även hur och varför.

Ska jag välja ett enda ord så kan jag säga att yoga för mig handlar om respekt. För mig själv. För min kropp och mina tankar. För mina medmänniskor. För livet. Det gör mig mer självsäker och samtidigt mer ödmjuk. Det hjälper mig att sätta gränser samtidigt som jag blir mer och mer accepterande. Det stärker min kropp samtidigt som jag har lättare att höra när den är trött.

Jag är övertygad om att yoga hjälper mig bli en bättre människa. För genom att lära känna mig själv och mina styrkor och svagheter blir jag också bättre för min omgivning och mina medmänniskor. Och jag kan inte minnas en enda gång när jag har lämnat shalan utan ett leende på läpparna.

“Exercises are like prose, whereas yoga is the poetry of movements.
Once you understand the grammar of yoga; you can write your poetry of movements.”
~ Amit Ray, Yoga and Vipassana: An Integrated Life Style

(Bilden är tagen från min coachingstudio info@wordtrail.se)

Nyfiken är en bra plats att börja från.

Publicerad den av makikely
Books Bookies Reading

Min dotter skrev dagbok när hon var liten (jag hoppas hon fortsätter skriva, jag tycker själv att det är ett underbart sätt att sortera mina tankar och städa i mina känslor). En dag när jag skulle bädda i hennes rum hittade jag en rosa dagbok under madrassen. Nej, jag tjuvkikade inte! men jag måste erkänna att jag kände mig väldigt frestad att läsa hennes innersta tankar och se vad som rörde sig inom min älskade 13-årings huvud. Jag kanske skulle få läsa om vad som eventuellt oroade min tysta lilla tjej och kunna hjälpa henne med en lösning. Men istället så la jag tillbaka boken, för hennes ord och tankar var hennes och om hon ville dela dem med mig så skulle hon få göra det när tiden var inne.

Jag kom även ihåg hur det brändes när min far hade snokat och hittat min dagbok och läst i den. Och inte noga med det, han hade rivit av några sidor (där jag hade skrivit om hur kär jag var i min simtränare) och lagt dem på min tallrik. Skam och sorg. Ilska och hat. Jag minns hur jag satt vid middagsbordet och väldigt starka känslor kom över mig så jag kunde varken äta, gråta eller gå därifrån.
Jag fick aldrig tillbaka boken och varje gång han var arg la han fram den på sitt skrivbord och jag visste att det var dags för en uppläxning. Jag ville inte svika min dotter genom att oinbjuden smygtitta in i hennes själ. Jag ville inte förstöra hennes tillit till mig.

Vad som kittlar vår nyfikenhet, hur vi tillfredsställer den och till vilken grad den spelar roll i våra liv skiljer sig mellan oss. Vetgirighet går upp och ned hos alla människor. Våra hjärnor är skapta för upptäckarlust, men en ful kusin är misstänksamhet och oro. Och som Molière skrev: ”Nyfikenheten är svartsjukans dotter”. Jag tänker på alla tillfällen vi presenteras med att tjuvkika i någons mobiltelefon eller sökhistoriken i datorn.
– Ett starkt råd för ditt välbefinnande och ett lugnt samvete: gör inte det. Är du nyfiken, fråga.

Experter säger att nyfikna människor är lyckligare och lever längre. De skriver även att de flesta av oss blir mindre nyfikna med åren. Nyfikenhet är en psykisk egenskap som ger impuls till inlärning, en central motor i vår utveckling. Utan nyfikenhet skulle vi aldrig lära oss någonting. Se på småbarn när de lär sig gå, egentligen skulle det vara lättare att fortsätta krypa, ändå slutar de inte försöka tills de kan stå trots att de ramlar och slår sig.

I mina samtal använder jag mig av nyfikenhet, det är ett starkt verktyg hos terapeuter och en viktig egenskap att stimulera hos klienten. Nyfikenhet kan vara till stor hjälp vid olika känslomässiga och psykologiska tillstånd, vi kan använda nyfikenheten till att skifta perspektiv och tänka i nya banor. När jag använder det i coaching är det inte främst för att hitta svar men mest för att väcka lusten hos klienten att söka alternativa lösningar.
Det är fantastiskt vad genuint nyfikna frågor kan öppna nya dörrar.

”Nyfikenheten kan leda till mycket: ibland till att man står och tjuvlyssnar vid dörren,
ibland till att man upptäcker Amerika.”
(Fritt citat av José Maria Eça de Queirós)