Hemligt.

Publicerad den av makikely

De allra flesta av oss bär på hemligheter av olika slag. Några mindre, andra större. En hemlighet kan vara så ofattbar och skrämmande att vi inte vågar berätta om den för någon. För att undvika omgivningens kritiska blickar och kommentarer eller för att skydda någon annan.

Vi vill så väldigt gärna framstå som bra inför andra och inför oss själva att vi bygger upp tjocka murar kring de tankar, känslor och beteenden som vi tror kan fläcka ner idealbilden om de avslöjas.

Ibland kan det även vara bra att hålla tyst om saker för att skydda andra. Vi kan ha en hemlighet som vi inte tänker avslöja i första taget. Den handlar inte om oss utan om en annan person. Att medvetet dölja vissa saker kan alltså vara ett rationellt beslut. Samtidigt bör vi ta med i kalkylen att hemlighållandet ofta har ett pris, fysiskt och psykiskt.
Rädslan att hemligheterna skall komma fram utan att vi själva valt det är en stor rädsla. Rädslan gör att vi hela tiden är på vår vakt, tankarna kan helt plötsligt skena iväg och vi får upp bilder i huvudet från sådant som vi har gjort för oftast många år sedan. Minnen och känslorna fastnar i kroppen och kan oväntat besöka oss i drömmarna eller göra sig påminda i form av fysiska åkommor.

Priset vi betalar för att bära hemligheter är ibland högt och kan fysiskt och psykiskt skada oss. Samtidigt som hemligheter kan bryta ner oss, finns det stora hälsovinster att göra om vi istället öppnar våra hjärtan. Men kom ihåg att hemligheter kan föda fler hemligheter. Det kan vara bra att dela med någon som är utbildad för att ”bära” och hantera andras hemligheter, en präst, en terapeut, en läkare, någon med tystnadsplikt.

Ibland kan det vara lättare att våga möta vår rädsla för vad andra tycker än att möta vår egna spegelbild och våga förlåta oss själva för saker vi har tänkt, gjort, sagt men inte kan förlika oss med. Det tycker jag är en till anledning att vara generös med förlåtelse för den som har felat lever dagligen med minnet av det hen gjort medan ”offret” kan välja att förlåta och glömma. Det är oftast lättare att förlåta andra än att förlåta sig själv, andras misstag kan vi släppa tag om och lämna bakom oss men vi måste leva resten av livet med oss själva.

“A secret’s worth depends on the people from whom it must be kept.”
Carlos Ruiz Zafón, The Shadow of the Wind

Time to say goodbye…

Publicerad den av makikely

Vaknade med tung sorg bakom ögonlocken idag. Drömt mardrömmar hela natten, min högra arm gör ont och kudden har karvat rynkor i min kind.

Igår bestämde mannen och jag att alla (alla!) flyttkartonger skulle öppnas och tömmas, det fick räcka nu med ”i am living in a box”-känslan.
Så jag hamnade på kontoret och öppnade K-artongen, den som innehåller alla minnen från tidigare liv: födelseattest, vaccinationskort, utgångna pass, skilsmässopapper, barnens första ritningar och klassfoton, bilder från alla resor vi gjort tillsammans, gamla brev och vykort från den tiden man fortfarande ansträngde sig för att välja papper, penna och köpa kuvert och frimärke. Bland breven låg ett som jag hade skrivit till min svärfar Olle under vår bröllopsresa där jag tackade för att de tagit emot mig i familjen. Samma dag påminner Facebook mig om ett minne för 5 år sedan med ett foto där min dotter och jag poserar med min gamla svärmor Margit på min exmans 50års fest. Minnesattacker från alla håll!

Margit begravs imorgon och jag kommer att vara där för att ta farväl. Och jag började gråta redan igår för det är det jag gör på begravningar, jag sörjer alla som har lämnat. Jag tänkte skriva ”lämnat mig” för det är lite så det känns även om det verkligen inte är det de gjort. De har gått vidare, vart kan jag inte svara på men deras kroppar finns i alla fall inte kvar att krama, deras röster har tystnat, deras blick har slocknat.

Margit var den perfekta svärmor, hon tog emot mig som en ny familjemedlem och kom aldrig emellan mig och hennes son. Hon byggde en egen uppfattning om mig och en egen relation till mig. Hon lyssnade, gav råd men tog aldrig parti. När jag precis flyttat in, knackade hon på lägenhetsdörren varje eftermiddag och visade mig Stockholm, tvingade mig i naturen för att andas, ansträngde sig att lära känna mig trots att hennes engelska var begränsad och min svenska då var obefintlig – jag kunde säga tack, tjena raring och räcker till många mackor 😉 . Vi gick långa promenader tillsammans, praktiserade yoga, åt och lagade vegetarisk mat, provade kläder och hattar och fnissade som väninnor kan, lyssnade på evergreen och opera, pratade kristaller och reinkarnationer, familjeband och traditioner.

Hon var pigg, nyfiken, fördomsfri, framtidsglad trots att livet inte alltid gett henne tagglösa rosor. När hennes son och jag skulle skiljas frågade hon mig varför och om det fanns något sätt att reparera vårt äktenskap. Sedan avslutade hon samtalet med att krama mig, önskade mig lycka till och fick mig att lova att hon inte skulle förlora kontakten varken med mig eller hennes sonson. Vi höll kontakten och min son älskade besöken hos farmor.

Jag hoppas att det finns någonstans vackert för Margit. För det är det hon var, rakt igenom: en vacker människa. Jag är så glad att ha träffat henne och så tacksam för läxan hon lärt mig: jag ska försöka vara en sådan svärmor som hon var med mig när mina barn väljer sina livspartner.

Sov så gott kära Margit och träffar du de andra som gått före dig, hälsa till dem. Krama varandra från oss härnere.

”Time to say goodbye
Quando sei lontana
sogno all’orizzonte
e mancan le parole…”

Livet ger och livet tar.

Publicerad den av makikely
Veloma Last goodbye Memories Forgiveness Förlåtelse Döden Farväl

Vilken vecka!!!

För en vecka sedan, i söndags kväll gick jag och la mig i god tid för att orka gå upp kl.6 dagen efter. Mannen och jag hade slitit långa arbetsdagar i två korta veckor för att göra i ordning min dröm: livstilsbutiken. Måndag skulle vara en stor dag, början på ett nytt äventyr, första raderna i ett nytt kapitel.

Mitt i natten kom ett meddelande, jag brukar stänga av ljudet men av någon anledning så såg jag att skärmen lyste. Det var beskedet om att min storebror hade dött. Han hade legat sjuk länge på ett stort sjukhus i Paris och hamnat i koma på fredagen. Min första tanke var ”Skönt för honom att sluta kämpa, han ville inte leva längre.” Sen tänkte jag vad märkligt med alla start och slut i mitt liv. När jag gifte mig med min sons pappa dog min far, när mina tvillingar föddes dog min mor, och nu när jag skulle fira att en dröm blivit verklighet dog min bror.

Glädje och sorg. Gammalt och nytt. Minnen och framtiden. Ljuset och mörkret. Återvinning. Oändlighet. Livets cirkel.

Jag var inte speciellt nära min bror, ännu mindre senare åren. Jag ville så gärna försöka få idealbilden av oskiljaktiga storebror och lillasyster och kompromissade mer än mitt hjärta ville för att lyckas. Men vi har mest samlat på tråkiga händelser som jag inte vill minnas. Jag tog slutligen avstånd när jag träffade honom för sista gången (jag visste redan då att det skulle vara sista gången) i december förra året när han kom till Frankrike för att bli inlagd för observation. Jag konstaterade igen hur olika vi var, hur ofta han hade manipulerat mig till att göra saker emot min vilja, hur han alltid lyckades ge mig dåligt samvete för sättet jag ville leva mitt liv, det var alltid mitt fel om någonting inte blev bra. När vi tog farväl så menade jag adjö för alltid. Jag hade rätt.

När han beklagade sig till vår släkt, fick jag en del kritik från dem som tyckte att jag var hjärtlös och självisk. Dem som ville att jag skulle omprioritera och släppa allt jag hade för att åka till Paris och ta hand om honom, för ”han var ju trots allt min bror!”. Ingen frågade hur eller om jag hade möjlighet till det. När jag undrade varför de tyckte att det var min plikt att ta hand om en äldre bror som aldrig brytt sig om mig när jag hade det tufft så fick jag svaret: ”För att din mamma var godheten själv och du är lik henne på många sätt. Och du vet hur hon älskade honom.” Kristallklart.

Nu när han dött så kom rösterna igen: Hur kunde jag vara så kylig och känslokall och tycka att det är viktigare att komma igång med min affärsrörelse. För bara ett par år tidigare hade jag säkert knäböjt inför pressen och lämnat allt för att visa att jag är snäll, osjälvisk och generös. Men nu prioriterade jag framtiden och bestämde att ge mitt lilla företag den bästa möjliga starten. Jag försökte ändå förklara mitt beslut för dem som ville höra och slutade svara dem som anklagade mig för hjärtlöshet.

Skulle det verkligen vara bättre att befinna mig vid hans sida när han nu var död trots att jag valde att ta avstånd när han fortfarande levde?
Skulle jag vara en bättre människa om jag flög över för att visa mig på avskedsceremonin?
Bara för att han var född av samma föräldrar som jag betyder det inte att vi var mer än syskon. Familj för mig är människorna jag älskar och som älskar mig, de som finns när solen skiner och när det stormar, de som kanske inte tycker att allt jag gör är fantastiskt men som ändå tycker om mig.

Vi födds i en familjekonstellation men det gör oss inte oskiljaktiga. Vi behöver inte ha samma efternamn, vi behöver inte ens vara från samma land eller ha bott i samma mage (adopterade syskon kan älska varandra). Vad är egentligen en familj och hur förtjänar man titeln förälder? Tänk, när man gifter sig så blir man familj med den man byter ring med och släkt med deras släkt, men alla ”familjeband” bryts efter skilsmässan. Man kan fortsätta att vara mor och far till gemensamma barn utan att vara en familj. Varför skulle det vara annorlunda bara för att man är syskon? Vad gör ”blodsband” till något obrytbart? Antingen tycker man om varandra eller inte.

Livet ger inga ångerveckor eller öppet köp. Det gäller att leva nu i alla ögonblick vi får. Det som händer kan inte spelas om, målas över eller suddas bort. Jag har ingenting att förlåta min bror, han hade sina skäl att göra som han gjorde. Jag behöver inte ens förstå. Det jag vill förstå är vad jag egentligen känner för jag grät inte när jag lämnade honom i Paris och jag har fortfarande inte gråtit. Ändå så känner jag en sorg över ett liv som tog slut, en kropp som misshandlades under många år av dåligt leverne, en briljant hjärna som blev elak och paranoid, en relation som kunde gett oss båda så mycket värme. Vi hade bara varandra när våra föräldrar dog.

Det är tragiskt hur många människor som poppade upp på sociala medier när de fick reda på att min bror hade lämnat jordelivet. Helt plötsligt kom det lovord och kärleksförklaringar till en fantastisk varelse, samma person som de inte hälsade på när han var dålig och sjuk. Om min bror var den de beskriver så har jag gått miste om en otroligt omtänksam, givmild, vitsig och intressant person för det var inte mannen jag var syster till och det gör mig väldigt ledsen om det fanns en annan sida av honom som jag aldrig fick uppleva.

Men det är kanske som min väninna Eva säger: ibland kan man svettas tårar. Och svettas har jag gjort i veckan, inte bara i vårt torkugnsvarma kök men även på yogamattan. För butikens öppningsvecka tajmade givetvis överens med en lärarkurs om yogaterapi som jag så gärna ville delta i. Allt eller inget…?

Jag är väldigt tacksam för allt som skett i veckan, all glädje, sorg, trötthet, ilska, skratt, stress, allt nytt jag har lärt mig av mina kollegor, allt gammalt som hittat till ytan och som jag hade lagrat i min kropp, all kärlek från yogisar och kunder, all tid jag har fått spendera med min man. Det finns ingenting jag vill ändra på, suddas bort, skriva om.

Tack!

“They say (she had read somewhere) that no one ever disappears, up in the atmosphere, stratosphere, whatever you call space–atoms infinitely minute, beyond conception of existence, are up there forever, from the whole world, from all time.”
― Nadine Gordimer

Förlåt mig!

Publicerad den av makikely
Machu Picchu Hiking Forgiveness

När jag gick bland Andernas massiva berg och gröna platåer försökte jag memorera hållplatsernas namn och några ord på quechua: Ollantaytambo, Pacamayo, Urubamba, Inti Punku, Machu Picchu. Orden blev som ett mantra i rytm med mina steg. Den (för mig hög) fysisk ansträngning försatte mitt sinne i någon sorts meditation eller trans. Jag började komma ihåg ”glömda” händelser från mitt tidigare liv (jag menar när jag var yngre och inte en reinkarnation), från barndomen på Madagaskar, student- och ungdomsåren i Paris, Schweiz och Italien, och även vuxentiden i Sverige.

På vägen upp till 4 215m var min kropp trött och svettig och min själ gjorde ont. I takt med att dropparna som rann längs ryggraden och mellan brösten rensade bort slaggprodukter började även mina tankar och känslor städas. Hela min hud var salt, av svett och tårar. I vårt vandringsgäng var vi 12 personer: jag, 51 år och elva tjejer och killar i åldrar mellan 27 och 18. När ungdomarna satt och vilade, gick jag sakta, sakta vidare. De kom snabbt ifatt mig, gick om och väntade igen vid nästa hållplats. Tröttheten och monotonin gjorde att det ibland kändes som om jag inte var riktigt vaken, jag fick tillbakabilder som liknade drömmar. Jag pendlade mellan upplyft leende och andfådd ledsenhet med inslag av tårblind ilska.

Tankarna trängde sig mellan mina nya quechuanska ord. Jag har inte alltid varit snäll mot mig själv. Jag har alldeles för ofta piskat mig fram till det jag försökte vara för att bli älskad men som inte alltid var jag. Jag har låtit andra rita min karta och undrat varför jag gick vilse. Jag har ljugit för mig själv om vad jag behövde och blivit ledsen när jag fick som jag önskade. När jag blev sjuk (utmatningsdepression är ett sjukdomstillstånd) och läkaren ville sjukskriva mig så vägrade jag stanna till. Jag vågade inte möta sanningen om hur ensam jag kände mig och hur trött jag var på att kämpa för att hålla upp fasaden. Jag valde att inte höra mitt hjärta gråta och jag stängde av mina sinnen för att inte lyssna på kroppen.

Sista natten på campingen sov jag knappt. Delvis för att någon av tjejerna i tältet bredvid snarkade så högt och kraftfullt vibrerande och delvis för att jag översköljdes av känslor av vemod, skam, sorg, ånger och slutligen, beslutsamhet och hopp. Livet blev som det blev och jag har alltid gjort mitt bästa under rådande omständigheter. Jag fick det jag vågade be om för det är så det är, är man tyst så hörs man inte.

Tyst och stilla började jag gråta (jag ville inte väcka min son som vilade i sin korviga sovsäck) och fram kom en bön.

Förlåt!

Jag förlåter mig själv

för allt elakt jag har sagt om mina drömmar och behov

för att jag har ibland svält eller tvångsmatat min kropp

för alla brutna löften jag har förlåtit

för alla timmar jag har väntat på en man som var hos en annan kvinna

för alla pengar jag blev lurad på av släkt och vänner

för all villkorlig kärlek där jag inte fick min beskärda del

för alla människor jag har försökt behaga

för alla lögner jag har trott på

för alla gånger jag har velat säga nej men tvingat mig själv att göra tvärtom

för att jag inte har älskat mig själv och för ofta valt bort mitt eget bästa.

Förlåt! Det ska aldrig ske igen.

Nu vet jag att jag är värd all kärlek i världen. Inte bara ifrån andra men mest ifrån mig själv. Jag kommer att leva med mig själv resten av livet (yep!) och det blir roligare om jag är min bästa vän och supporter. Så från och med nu ska jag alltid vara den viktigaste personen i mitt liv för jag är värd glädje, ro, ljus, värme, sanning och kärlek. Precis som alla andra människor på Jorden, utan åtskillnad av något slag – särskilt inte i fråga om ras, hudfärg, kön, ålder, social status eller tro.

#regnbågskärlek #loveistheanswer

” When you forgive, you in no way change the past – but you sure do change the future.”

~Bernard Meltzer

Ett litet steg i taget…

Publicerad den av makikely
Machu Picchu Bucket list Dreams come true

…och så regelbundna rörelser och andetag som möjligt.

Sakta, sakta men inte stanna.

Hitta rytmen i huvudet.

Bjud in luften i lungorna.

Tacka kroppen för att den vill mer än den tror.

Njut av brinnande muskler och svettig rygg.

Upplev smärtan i foten och knät och tacka dem för att de håller en höjdmeter till. Och en till.

Titta bakom och se hur långt du har kommit och hur vackert Moder Jord ligger under och omkring dig.

Kom ihåg vart du vill men titta inte upp och kolla inte hur långt det är kvar att stiga.

Upp, upp, upp, upp. Upp till 4 215m över havet: välkommen till Abra Warmiwanusca eller Dead Woman’s Pass (något litet skrämmande namn). Du klarade den svåraste etappen! Hela kroppen skakar. Du gråter av lycka.

Jag har inte kunnat (velat?) skriva under veckorna i Peru, jag lyckades skicka iväg ETT vykort. Jag tror det är för att jag var rädd att inte kunna hålla kvar mina känslor, insikter, upplevelser inom mig om jag klädde (av) dem i ord. Även idag har jag svårt att skriva om mötet med Andernas drottning: Machu Picchu. Jag har drömt om henne sen jag var åtta år gammal (och ja, för mig är berget en moderlig och drottninglik hon). Så det får vänta, magin får göra sitt, i sin egen takt, ett litet steg i taget.

”A dream doesn’t become reality through magic; it takes sweat, determination and hard work.”

Colin Powell

My eulogy.

Publicerad den av makikely
Eulogy After death Minnestal Efter döden

”Death is nothing at all”.

I natt drömde jag att jag var på min begravning. Konstig känsla men jag vet nog varför. Jag har nyligen delat en text skriven av Henry Scott Holland på facebook, ni har säkert sett den på andras väggar, de har tendens att sprida sig. Som kommentar till texten skrev jag att jag skulle vilja ha den läst på min begravning och min väninna utmanade mig att skriva ett eget minnestal. Jag får fundera vidare på det.

Jag kommer ihåg när alla satt i kyrkan (många fick stå utanför) och skulle ta farväl av kroppen som låg i en kista, kroppen de ville få mig att tro var mamma. Prästen berättade om hennes liv som dotter, syster, hustru och mor. Han påminde oss att många år tidigare stod hon som en ung och vacker brud i samma kyrka. Att hon, ett par år senare, höll min bror över dopfunten. Samma vackra kvinna, ytterligare några år efter, försökte trösta mig när jag gallskrek i famnen på min gudmor. Och nu, låg samma kvinna i sin sista säng, på väg in till Dödens rike. Inte ens prästen kunde hålla sina tårar men jag vägrade gråta. Delvis för att jag inte fick för min morbrors fru, hon hade beordrat mig att sluta tycka synd om mig själv. Jag skulle behärska mig för att kunna hjälpa mormor istället. Men framförallt så kunde jag inte gråta för jag vägrade tro att mamma var död. Hon hade lovat att skriva så jag väntade på att hon skulle göra det. Hon kunde inte ha lämnat mig utan att säga ett ord.

Rädslan i mitt bröst var som ett litet barn som flyr gråtandes, springer iväg och hoppas att någon fångar och tröstar den. Var jag ensam nu när alla trodde att mamma var död? Sorgen som jag förträngde var som en stor röd boll som växte och växte och tryckte hårt inifrån min bröstkorg och ville spränga mina revben. Men jag ville inte, jag fick inte gråta. Gjorde jag det så skulle hon dö på riktigt. Och jag skulle gå sönder.

Men hon var död och någonting i mig blev trasigt. Jag vet inte riktigt vad men en viktig pusselbit fattades. När vi har väldigt ont i livet så säger vi att vårt hjärta brister, ”it broke my heart”. Kan hjärtat gå sönder? Att gå sönder och bli hel igen – är det möjligt? Och vad är hel?

Att vara hel och levande och sedan dö, att från en sekund till nästa, gå över en osynlig gräns och sluta andas – betyder det att det är slut?

Om det är slut, hur går man vidare efter någon man älskar dör? Hur kan man veta vart de tar vägen? Vad finns kvar? Vad hade mamma velat lämna efter sig? Vad var hennes sista tankar innan hon dog? Vad hade hon velat säga mig? När det blir min tur att dö, vad vill jag att mina barn ska komma ihåg? Vad tror jag händer efter döden?

När jag var barn ville jag tro att jag skulle sitta på en magisk plats högt, högt ovanför molnen och mötas av horder av genomskinliga, skimrande varelser som talar till mig utan att använda ord. Himmelsk telepati. Idag finner jag tröst i att tro att vi är själar före födseln och efter döden. Att det jag kallar ”själ” existerar med eller utan vår kropp. Att när vi dör, så är det bara kroppen som dör. Att själen är evig och fortsätter existera i andra energiformer.

Jag är ingen vetenskapskvinna men om jag ändå skulle försöka förklara min tro på efterlivet så vill jag beskriva det som att det vi kallar himlen har en annan frekvens än jorden. Det finns olika frekvenser som samexisterar. Precis som det finns radio-och tv-vågor som passerar runt och genom oss just nu. Jag kan inte greppa att döden skulle existera som ett definitivt avslut för jag vet inte hur ”definitivt” känns. Jag pratar inte om reinkarnation men om något som liknar ”energiåtervinning”, jag tror att livet har ett kontinuerligt förlopp utan start och slut, ett kretslopp.

Förutom min teori om energiåtervinning, vad skulle jag vilja säga till mina barn när jag dör?

Mina älskade, när jag nu ska byta energiform, tänk på min död som en övergångsfas. Som när kompost förmultnar för att ge näring till nästa äppelskörd. Som när regnvatten förångas i solen och blir till en gas eller när kranvatten kondenseras till vätska och kan frysas till isen ni tar i er drink.

Var inte oroliga, jag finns för alltid hos er. Jag är inte borta, jag fortsätter i en annan skepnad, som luften ni andas, solnedgången ni tittar på, värderingarna jag har gett er (och även dem ni har valt bort), minnena vi har byggt ihop (de glada lika mycket som de sorgliga), ansiktsdragen ni ser i varandra och kanske vidare i era barn. Ni är gjorda av mig som era barn blir en del av er, vi kommer aldrig att ta slut.

Jag slutar inte att älska er bara för att mitt hjärta slutat slå. Jag smeker era kinder med en vindpust. Jag lovar att hälsa på i en dröm eller en tanke. Jag följer med er när ni reser och jämför med platserna vi har besökt tillsammans. Var inte rädda att jag försvinner så länge ni kommer ihåg mig.

Så, gråt farväl till min kropp som har slutat andas och välkomna min eviga kärlek till er med ett leende.

“The life of the dead is placed in the memory of the living.”
~Marcus Tullius Cicero

Ett brev till Universum.

Publicerad den av makikely
Brev Universum Önskan Cancer

Kära Universum!

Jag är ledsen och förbannad.

Igår på morgonen, fick jag ett tråkigt mejl som berättade att en gammal kvinnlig bekant lämnat denna jord. Hon var 87 år ung och levde för sina djur. Hon trodde mer på dem än på mänsklig godhet. När jag var nyinflyttad i Sverige hjälpte hon mig att anpassa mig till min nya arbetsplatskultur och hon lärde mig grunderna i bokföring så jag kunde göra ett anständigt första jobb. När jag lämnade Stockholm höll vi kontakten rätt tätt i början och sedan mer och mer sällan. Sista åren och efter min skilsmässa skickade vi inte ens julkort till varandra längre men jag tänkte på henne då och då, med ömhet och tacksamhet. Vi glömmer inte människor som har ”sett” oss, människor som har gett oss en plats i sina hjärtan. Jag tror inte att jag kommer att åka på begravningen, jag vill inte säga adjö. Hon får finnas kvar i sitt hus med sina hästar, får och katter. Och i mitt hjärta.

På eftermiddagen, mumsade jag hungrigt på en varmrökt laxsallad. Den lättsamma stämningen, med lite skvaller och härliga skratt, fick ett abrupt avbrott. Genom dörren kom en silhuett som kändes någorlunda bekant och jag mötte ett par ögon som (i mitt minne) inte tillhörde ansiktet de var nedsänkta i. Mot mig, som en skugga i slow motion, kom min yoga-kompis. Jag hade inte sett henne på flera månader och tänkt att hon förmodligen gick andra pass numera. Hon viskade att en smärtsam äggstockscancer hade invaderat hennes kropp och förvandlat henne från en vig och kurvig femtio plus kvinna med tjock vitglänsande hårman till en blek, kutryggig och okänd gamling med kryckor.

Hon gick sakta ifrån vårt bord och satte sig någonstans bakom oss. Jag fortsatte att äta men det smakade inte längre så gott. Jag visste inte om jag ville gråta eller om jag var arg. Jag har gnällt så mycket senaste tiden om att mitt liv är rörigt, att jag har för många tankar i huvudet, att jag inte hittar röda tråden i alla projekt jag påbörjar, att Universum prövar mitt tålamod. Nu skämdes jag och blev skarpt påmind om hur kort livet kan vara och hur viktigt det är att njuta av det som är bra, här och nu. Vår tid på jorden är begränsad, varje dag som går är borta för alltid. Det vi tar för givet kan ändras när som helst.

Vad skulle jag göra om jag plötsligt insåg att det inte fanns någon tid kvar för att göra de saker som jag drömt om? Att det inte ens fanns tillräckligt med tid kvar för att bara drömma om dem? Jag vill inte veta hur det känns att få besked om att jag bara har några månader kvar att leva. Samtidigt så undrar jag vad jag skulle prioritera då.

När jag var tillbaka hemma på kvällen, kom jag ihåg en teknik som har tidigare hjälpt mig att släppa mitt motstånd och fått mig på rätt spår igen. Ibland, när jag känner mig riktigt fast eller desperat, när jag behöver en snabb förändring så skriver jag ett Brev till Universum. Jag sätter mig bekvämt och andas djupt några gånger och sedan börjar jag skriva. Jag berättar där jag befinner mig i livet just nu. Jag listar ut alla anledningar till att jag känner mig i obalans. Vad jag är rädd för. Vad jag inte vill ska hända.

När jag har fått alla rädslor och tvivel ur mitt system, skriver jag vidare och berättar vad jag söker. Vad jag behöver. Vad jag vill ha.

När jag är klar, tackar jag Universum, skriver under och stoppar brevet i ett kuvert. Ibland har jag lagt det i en gul brevlåda, adresserat till Universum C/O Galaxen (ja, jag är lite tokig, jag vet. Så gjorde jag även med barnens listor till Jultomten, det skulle se verkligt ut). Ibland har jag försiktigt lagt brevet i brasan. Andra gånger har jag sparat det i mitt smyckeskrin.

Våra tankar skapar våra känslor. Och våra känslor påverkar hur vi kan få saker och ting att hända eller förändra. Och det är kanske därför vår önskan uppfylls ibland. Oftast spelar det inte roll om jag får det jag önskar, det viktigaste är att jag får lämna mitt låsta, desperata tillstånd i kuvertet och släpper taget.

Ibland ber vi om materiella saker eller praktiska lösningar som vi tror kan göra våra liv så mycket bättre, men inom oss har vi en annan längtan, något djupare. Att t.ex. skriva ett brev (till Universum eller till oss själva) kan hjälpa oss få en vägledning. Någon mer pragmatisk kanske gör en s.k. mind map. Det kan hjälpa att klargöra vad det är vi verkligen vill med hela hjärtat.

Idag tog jag en läs- och skrivdag och på eftermiddagen fick jag dela en kort yogastund utomhus med min kära lärare. Vädret lekte med oss, regn, blås, lite sol och sedan regn igen. När jag skulle ta farväl berättade jag att jag skulle till London över helgen. ”Vilket härligt liv du har!” sa hon. Jag blev tyst och sedan kände jag en lycklig värme sprida sig runt mitt hjärta.

Ja, hon har så rätt, vilket härligt liv jag har!

Önskan, av Karin Boye

Ack låt mig leva riktigt
och riktigt dö en gång,
så att jag rör vid verklighet
i ont som i gott.

Och låt mig vara stilla
och vörda vad jag ser,
så detta får bli detta
och inget mer.

Om av det långa livet
en enda dag var kvar,
då sökte jag det vackraste
som jordlivet har.

Det vackraste på jorden
är bara redlighet,
men det gör ensamt liv till liv
och verklighet.

Så är den vida världen
ett daggkåpeblad
och ini skålen vilar
en vattendroppe klar.

Den enda stilla droppen
är livets ögonsten.
Ack gör mig värd att se i den!
Ack gör mig ren!

Att vara dig trogen tills döden skiljer oss åt.

Publicerad den av makikely
Deception Otrohet

För några dagar sen blev min värld lite mindre och luften svårare att andas. Jag var så nära att få ihop ett drömprojekt men någonting (pengar?) kom emellan och jag fick backa ur. Ni har säkert upplevt känslan när alla pusselbitar äntligen faller på plats förutom en. Och så får man ett samtal eller ett meddelande, ”Vi behöver prata.” Och precis då vet man att det är kört. Jag blev iskall om händerna och svettig i ryggen, fick ont i magen och mitt huvud slutade förstå orden som kom ur min sambos mun. Det som skulle vara mitt gick till någon annan.

Jag kommer säkert att tycka att det var väldigt bra när jag tittar på det i backspegeln någon gång men idag tillåter jag mig att känna mig besviken, ledsen, trött, arg och även lite orolig för framtiden. Imorgon har jag förmodligen nya idéer igen.

Jag åkte hem, avbokade två möten och bestämde mig för att rensa i gamla filer och kataloger i datorn. Det var ett avslutat kapitel så jag behövde inte behålla all korrespondens och alla kalkyler som hade med projektet att göra. Märkligt nog så hittade jag en flera år gammal mejlväxling med en väninna. I våra meddelande försökte vi sanera djupa sår och hitta snabba och effektiva sätt att läka. Vi gav råd och blev tröstade. Olika historier, olika omständigheter, samma laddat ord: otrohet. (Jag undrar förresten vad otrohet har för färg och hur det smakar).

Otrohet är ett hett samtalsämne som många blir upprörda av men finns det någon exakt definition? Jag tror inte att otrohet är någonting man planerar och varje människa har sin egen uppfattning om vad som egentligen räknas som otrohet. Det betyder olika saker för olika par, vanligtvis handlar det om att man bryter mot de regler som man har satt upp i ett förhållande. Men var går gränsen för det som är tillåtet och förbjudet? Vad tycker ni räknas som otrohet? En kram, en puss, att hålla handen, en menande flirt, kyssar, något fysiskt som t.ex. massage, hångel, ett samlag, sex av något slag, att se på porr eller dansa tryckare med någon annan eller någon form av känslomässig distansrelation på nätet? Det finns även kulturella aspekter på det. I Frankrike och andra Medelhavsländer är otrohet inget som uppmuntras, men alla vet att det inträffar och skilsmässofrekvensen är lägre.

I tidigare relationer var upplevelsen av att min partner hade en nära intellektuell kontakt med en annan person mycket farligare än att han hoppade i säng med henne. Det gjorde mig mer ont att han kunde berätta saker för henne som jag inte fick veta. Att han bad henne om råd inför viktiga beslut. Att han reste till nya platser med någon annan än mig. Det var viktigare för mig att vara den mest intelligenta person i hans liv än den sexigaste. Att han skulle dela djupa tankar och hemligheter som han inte kunde dela med mig tyckte jag var mycket mer hotande för vår relation än att han skulle ha tillfälligt sex med någon. Ska jag vara riktigt ärlig så vet jag inte om jag verkligen tyckte så men jag försökte leva upp till det och ha distans. Idag tänker jag annorlunda, jag vill ha och ge trygghet och ensamrätt. Det är kanske för att jag känner mig älskad och uppskattad på ett helt annat sätt nu.

I en relation kan det oftast finnas ett ”trohetsavtal” man förväntas hålla sig till utan att man diskuterat avtalets innehåll. Ibland är det lite luddigt om en handling ska räknas som otrohet. Ibland är budskapet om vad som är acceptabelt väldigt otydligt kanske för att man själv inte vet vad man är villig att acceptera (eller att offra). Krav på parrelationen är dessutom enormt stora i dag. Våra förhållanden ska innehålla trygghet, samhörighet, djup vänskap, spänning och sex. Och så ska man ha ett utvecklande jobb och resa till fantastiska platser tillsammans minst en gång om året (ps: glöm för Guds skull inte att dokumentera champagne sunset med älsklingen på instagram). Att tillgodose och få alla dessa behov tillgodosedda av en enda person är näst intill omöjligt.

Det finns många anledningar till varför människor är otrogna men en otrohet är ofta en tydlig signal på att något i förhållandet är bristfälligt. De flesta relationsterapeuter säger att otroheten många gånger speglar andra problem i relationen: längtan efter vänskap, stöd, förståelse, respekt, uppmärksamhet och omtanke. Saker som bra relationer och äktenskap bör innehålla. Den vanligaste orsaken till otrohet är inre missnöje med relationen hos den som är otrogen. Något i personens liv eller förhållande är inte tillfredsställande och otroheten handlar om ett sökande efter det som saknas. Vid skilsmässor och längre relationer som avbryts uppger 80 % av män och kvinnor att de gått skilda vägar för att de inte kände sig uppskattade eller älskade. Kan det vara så att det är den svagare partnern som är otrogen? Är man trygg och stark behöver man kanske inte söka bekräftelse någon annanstans.

Fast när det händer, är det ärlighet att berätta om en otrohet? Det är vanligt att den part i en relation som är otrogen får stora samvetskval och vill lätta på sitt hjärta och förklara sitt handlande på olika sätt för att dela skulden med sin partner, för att ursäkta sig. ”Hade vårt sexliv fungerat så hade jag inte behövt vara otrogen. Hade jag känt att du verkligen älskar mig så skulle jag inte bedragit dig, osv.” Om du är den som har varit otrogen och erkänt det får du acceptera att din partner har stort behov av att få uppmuntran från dig. Du får räkna med att han eller hon under lång tid kommer att fråga och dra upp ämnet om och om igen. Statistiken säger att efterhand som tiden flyter på brukar de flesta par komma över otroheten.

Hur många av er skulle vilja veta att er partner var otrogen?
Skulle det spela någon roll i vilket sammanhang och i vilken relation det hände?
Ni som vet, har ni kunnat acceptera och förlåtit?
Ser ni annorlunda på om det har hänt en eller flera gånger?

“We always deceive ourselves twice about the people we love
– first to their advantage, then to their disadvantage.”
~ Albert Camus

Dofter och minnen

Publicerad den av makikely
Vanilj Vanilla Memories Minnen Dofter Perfumes

Det finns en sjukdom som heter anosmi, eller luktblindhet, som gör att man inte kan känna eller referera till några dofter eller lukter överhuvudtaget.

Efter en besvärlig virusinfektion var mitt luktsinne totalt avstängt en gång och det var en hemsk känsla. Jag kände mig bedövad på något vis, som om jag tittade på världen genom en glaskula. Som tur är fick jag tillbaka luktsinnet efter några veckor. Jag undrar hur man skulle beskriva en doft, en lukt, ett stinkande, en arom för en person som helt saknar luktsinne. Man kan ju säga att det doftar kanel, eller att det luktar gödsel. Men vad betyder det för någon som aldrig känt med näsan? Det kan även vara lite problematiskt om man inte vet hur man själv luktar.

Det sägs att människans doftminne är det starkaste. Starkare än både syn- och hörselminnen. Luktsinnet som är vårt äldsta sinne, är starkt kopplat till minnen och känslor. Med luktsinnet upplever vi vår omvärld och bedömer snabbt om vi tycker om eller avskyr det vi känner. En doft kan plocka fram bilder och framkalla en förvånansvärt stark känsla. Jag tror att vi alla har upplevt kontakten med en doft som vi inte har känt på väldigt länge och som väcker spöken från en svunnen tid. Dofter öppnar dörren till det förflutna, oftast till vår barndom och kan precis som melodier eller låtar framkalla återblickar till tider eller platser som kan vara starkt förknippade med känslomässiga händelser.

Kaffedoft är en sådan tidsmaskin för mig. Det påminner om alla skollov på Mormors vanilj- och kaffeplantage i östra Madagaskar. Jag har aldrig tyckt om kaffesmak men nyrostade och nymalda kaffebönor utger en doft som framkallar många underbara bilder. Vet du hur nybryggt kaffe med lite kakao på toppen doftar? Aromen gör mig varm och trygg i hela kroppen. Jag får lust att krama världen. Om kaffe är kungen så är vanilj drottningen i mitt kungahus av dofter, så förförisk, så kvinnlig. Namnet kommer från spanskan vainilla som betyder ”liten kapsel” och det är vad doften gör med mig, den kapslar in mig i ett skyddande hölje och jag kan drömma mig bort till tropiska nätter och cikadornas sång.

Vaniljorkidén växer i regnskogen som en klätterväxt och slingrar sig upp på olika träd. Tyvärr har närmre 80 % av regnskogen på Madagaskar skövlats och förlusten ger svåra lokala problem, som översvämningar eller torka, erosion och vattenföroreningar. Den otroliga biologiska mångfalden med växter som ananas, banan, mango, nejlika, citron, te, kakao, peppar, chili, ingefära, muskotnöt, kanel, kaffe, vanilj ligger i fara som en sorglig följd av det.

En och en halv hektar regnskog försvinner varje sekund med tragiska följder för både utvecklingsländer och industriella länder. Det sker oftast i områden som redan har svåra problem med både livsmedelsförsörjning och ekonomi. Tänk om alla dessa växter skulle försvinna och med dem, alla färger, smaker och dofter.

Vad tror du skulle hända med våra minnen?

“Nothing is more memorable than a smell. One scent can be unexpected, momentary and fleeting, yet conjure up a childhood summer beside a lake in the mountains.”
~Diane Ackerman

Måste man förlåta?

Publicerad den av makikely
Forgiveness Förlåtelse Memories

Idag vill själen gråta. Idag vill inte sorgen försvinna. Idag vill jag skrika. Idag vill jag vara arg. Idag vill jag att någon skall komma och ta hand om allting för idag vill jag komma ihåg.

Det bränner under ögonlocken och jag vill inget annat än bara gråta men det kommer inga tårar. Jag vaknade av ett meddelande från min onkel som undrar anklagande varför jag inte bryr mig om min äldre bror som ligger på sjukhuset och (låtsas) vilja bli bättre från sin skrumplever och diabetes. Jag blir förbannad och ledsen för han river i ett gammalt sår som aldrig får läkas. Det är så mycket min familj inte vet om vad som har hänt mellan mig och min bror, alla gånger han har utnyttjat min vilja att vara en god människa, en förlåtande syster.

Vi som lever med sorgen och skammen att inte ha varit önskade och älskade som barn, hanterar gärna detta genom att livet igenom försöka vara perfekta, hjälpsamma, uppoffrande och på så sätt vinna vårt värde. Det har min bror utnyttjat. Min släkt som dömer mig, vet inte vilken manipulativ och självisk person han är och nu, när han är väldigt sjuk som följder av ett helt liv av missbruk i alla former, så tycker de synd om honom. Och jag är den elaka som vägrar att hjälpa till. De vet inte att han inte gör som läkarna vill, de ser inte att han spelar på allas känslor för att slippa ta sitt ansvar mot sin familj, sina barn. Men de vet (för att han har berättat) att jag inte längre vill prata med honom.

Jag växte upp mellan en far som var ateist (men trodde på utomjordingar) och en mormor som förklarade allt med religionen. Jag fick två motsatta förklaringar till att vända andra kinden. I Mormors kyrka betydde det att förlåta och ödmjukt bjuda på andra sidan. Hos Pappa handlade det om ett försök att finta bort ett slag (om fienden ville slå så skulle man strategiskt vända andra kinden för att undvika att bli slagen). Förlåtelse är ett ideal. Det lär man sig inte minst i kyrkan. ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör”, ska Jesus ha sagt när han hängde på korset. Att säga att andra inte vet vad de gör, är det att ödmjukt bjuda på en ursäkt eller är det ett översittande sätt att säga att andra är oansvariga idioter? Måste man som kristen förlåta även den som inte ber om förlåtelse eller ens ångrar sig?

Jag talar inte om vardagsförlåtelsen som när någon tränger sig i kön och man blir irriterad. Eller när grannen kör förbi utan att vinka och vi tänker, han har väl bråttom. Nej, jag pratar om den djupa förlåtelsen, den som kan göra livet kallt och hårt när den inte sker. Många gånger är vägen mot förlåtelse en ensam resa. När relationen är skadad och kontakten är bruten. När vi har om och om igen ältat och plågat oss själva med minnen och förebråelser. När människan vi behöver göra upp med är kanske död och vi sitter med en olöst konflikt och ett öppet sår i själen. Går ett fruset hjärta att tina upp? Hur gör vi oss beredda att förlåta den andra och oss själva? Vad gör vi när vi inte kan glömma sveket, när gårdagens sår inte läks, eller när det förflutnas smärta våldgästar våra hjärtan?

Att förlåta kan vara jobbigt och smärtsamt, oavsett om det handlar om andras svek eller vårt eget. Det är en balansgång. Vi måste tänka oss noga för om det är värt tiden och energin det går åt att vara ledsen, bitter eller arg, eller om vi ska förlåta. Förlåtelse handlar inte om att glömma eller godta det som hänt, eller det någon har gjort. Det handlar om att släppa det, och att sätta punkt och fortsätta med våra liv. Men vi ska akta oss för att tvinga oss själva eller andra fram till en förlåtelse vi inte är beredda att ge. Förlåtelsen som mognat fram är en befrielse. Om vi förlåter eller om vi blir förlåtna blir vi fria att lämna saker bakom oss, fria att gå vidare.

Jag vet att man kan acceptera saker som hänt i livet och packa det långt bak i minnenas byrålåda. Jag har städat i mitt hjärta och jag har gått vidare. Och jag har förlåtit min bror men jag vill inte glömma. Om jag glömmer det han har gjort så kanske han kan göra det igen utan att behöva ta konsekvenserna för sina handlingar, jag vill komma ihåg så jag kan säga nej till mer manipulation, till flera lögner, till mer smärta.

Vad tror du, går det att förlåta allt?
Innebär alltid förlåtelsen att allt är glömt?

“It is easier to forgive an enemy than to forgive a friend.”
~ William Blake