Mobilknarkare?

Publicerad den av makikely
Kommunikation Beroende Mobiltelefon iPhone

”Skomakarens fru och smedens häst får inga nya skor.”

I mitt jobb som samtalscoach, hjälper jag människor att lösa ut sina blockeringar. Ofta ingår det i uppdraget att hjälpa klienterna att hitta nya perspektiv, att byta tankebanor, att bryta gamla mönster. Man skulle kunna tro att jag alltid lever som jag lär och att min tillvaro är lugn och harmonisk men en titt i mitt huvud och en kort vandring i mina skor kan visa att där finns det både mörka vrå och fotknöl.

Skillnaden är kanske att jag vet om det men lik förgrymmat så faller jag i groparna då och då. Ett återkommande problem är min relation till min mobiltelefon: mitt arbetsverktyg, min minidator, min almanacka, min sekreterare, mitt extraminne, min fotoapparat, min diktafon, min nyhetskälla, mitt bärbara bibliotek, min planerare, min skvallertidning, min dagbok… för att nämna en del av vad jag använder telefonen till. Problemet skulle inte vara mitt om inte min sambo hade så svårt att förstå vad han kallar för mitt ”iPhone-beroende”.

Jag kanske blundar för verkligheten men för mig är mobilberoende när du åker utomlands eller till fjällen där du inte har någon täckning men trots det måste titta i mobilen mest hela tiden. Eller när ”free wifi” är det första du kollar innan du bokar ett hotell, när kontrollerandet eller surfandet även sker på natten, när du träffar dina vänner och i stället för att prata med varandra så chattar ni i mobilen.

Jag har även läst om att många har fått problem med koncentration, sömnstörningar, muskelspänningar och att de gnisslar tänderna i sömnen. Läkare varnar för hur många kompetenta människor går sönder när de aldrig får tid till paus och reflektion, när de är för tillgängliga hela tiden och aldrig kopplar av.

En studie från Australien, som gjordes för ett par år sedan tydde på att storkonsumenter är lika beroende av sina mobiler som andra är av alkohol eller nikotin. De som berövades sina telefoner fick både högre puls och ångest och forskarna där gick så långt att de talade om en möjlig fobi för att förlora sin mobiltelefon. Bakgrunden till beroendet är människans starka drivkraft när det gäller nyfikenhet och bekräftelse. Med mobilen kan vi både stilla vår nyfikenhet och bli bekräftade hela tiden. Då blir det som en drog.

Jag har även läst om den kinesiska staden Chongqing som har utformat trottoarer för människor som inte kan slita sig från sina smarta telefoner. Eller staden Antwerpen i norra Belgien där man nu har infört ”text walking lanes” för gående som är upptagna med att skriva på sina telefoner samtidigt som de går på stan.

Jag erkänner att jag är extremt beroende av min telefon så innan min man bygger en sådan trottoar åt mig (!) tänker jag analysera och mäta mitt användande av manicken som orsakar så mycket otrevlig stress oss emellan.

Så här ser det ut (enligt mig). Jag börjar dagen med att gå på toaletten och kolla min kalender. Sen scrollar jag ner genom mitt instagram-flöde, kollar facebook för att inte glömma någons födelsedag, byter status på mitt företags sida, bläddrar genom mailen, borstar tänderna och duschar. Om jag kör ett pass på crosstrainern så läser jag blogginlägg eller artiklar på nätet.
Under arbetsdagen kan jag lägga ut en bild för att göra lite reklam, jag kan googla om olika produkter och tjänster och jag läser, skickar och svarar på mails. Och när jag går på toa så kollar jag facebook och instagram.
På kvällen kör jag en repris på morgondagens övningar. Enligt min sambo så är detta bara en bråkdel av tiden jag spenderar med min mobil.

Jag vill glädjas åt min telefon som gör att jag kan (bland mycket annat) hitta en adress i en ny stad och se meddelanden från familj och vänner. Men om min sambo upplever att jag har ett beroende så vill jag ta tillbaka kontrollen.
Jag vill bli minst lika smart som min iPhone, som är klok nog att stänga av sig när batteriet tar slut.
Jag vill kunna ta en paus för återhämtning så jag inte får kortslutning.
Jag vill vara rädd om mig och våga ta rast utan att känna skuld när jag inte är tillgänglig.
Jag vill vara smartare än min smart phone och jag vill inte bråka om en batteridriven sekreterare.

“Not returning phone calls is the severest form of torture in the civilized world.”
― Marisha Pessl

Prata med mig, inte om mig.

Publicerad den av makikely
communication språk compromise kompromissa kommunikation

Det blåste lite kalla känslovindar i början på månaden och mitt hjärta blev förkylt men det har varit helt fantastiska två första veckor i butiken, bättre än jag hade vågat drömma om. Fast nu är jag så trött, hela kroppen ber om en paus, framförallt mina fötter och underben.

Jag är överfull av tacksamhet för allt som skett (och även allt som slutat), alla som tittat in, kramat och grattat, vinkat förbi, stannat och smakat på maten, kollat i butiken, frågat och undrat. Mest är jag kanske tacksam för att min kropp har orkat. Det har varit så mycket gott att ta in men sömnen har inte riktigt hängt med och utan bra sömn blir det sämre återhämtning. Mitt huvud vill så mycket men musklerna och lederna säger nu stopp! Det är dags att vila. Så idag söndag vilar mannen och jag med frukost i solen, lite tvätt, gräsklippning för honom (räknas det som vila?), mejlrensning och blogging för mig☺ och på måndag ska vi gå upp kl.05.45 igen.

Telefonen ringde medan jag ändrade menyn på hemsidan. Det var en gammal vän från Madagaskar som ville presentera sina kondoleanser. Vi började prata om gamla minnen, om gamla bekanta, och jag hör hur vi blandar språk. Vi säger en mening med lite malagasy, lite franska och lite engelska och vi förstår varandra. Det är så skönt att prata sitt eget språk. Det känns så tryggt.

I veckan pratade vi om det i vårt lilla kök på jobbet, om hur vi skulle hitta ett ”eget” språk för att undvika missförstånd och vara effektiva när vi har så olika bakgrund (både yrkesmässigt och kulturellt). Vi försökte även klura ut hur vi skulle koreografera en egen ”dans” så vi inte fysiskt krockar med varandra när det är många kunder samtidigt och beställningarna haglar, för det är trångt bakom kyldisken.

Som vanligt så handlar det om kommunikation och kompromiss. Förstår vi inte varandra så blir det fel, lämnar vi inte utrymme för varandras behov så blir det konflikt. Jag har turen att jobba med två lättlästa tjejer, deras kroppsspråk är tydligt så jag tror att vi kan undvika en hel del missförstånd om vi reagerar fort på ett frågetecken men i vardagslivet är det inte alltid så lättnavigerat. Inte ens med människor man tror sig känna mycket väl.

Tänk om vi alltid kunde våga fråga när vi inte förstår.

Tänk om vi alltid hann kolla att andra förstår vad vi menar.

Tänk om vi aldrig tog för givet att det menas negativt.

Tänk om vi aldrig tog saker så personligt.

Tänk om vi alltid grundade våra tankar och ord i kärlek.

”Wise men talk because they have something to say;
fools, because they have to say something.”
– Plato

I gränslandet mellan hopp och förtvivlan…     

Publicerad den av makikely
Renovering Myoga Wellness #magichappens Förtvivlan Wellness Warriors

Det känns som om väldigt lång tid har gått sedan jag skrev sist, men det var knappt en vecka. Det händer så mycket just nu, en dröm som förverkligas bjuder med sig omaka gäster: renoveringsröra, beställningar, schemaläggning, lite coaching-klienter, en del svåra nätter med mardrömmar, många tankar och val, för lite sol, en stark längtan till havet.

Och jag vet inte från en stund till en annan vilket ben jag ska stå på. Ibland väger det ena benet tyngre sedan plötsligt det andra fast jag kanske ska försöka stå med båda fötterna på jorden istället?

Vi håller på för fullt med förberedelserna inför ny-öppningen av wellness butikskaféet och det pågår en slitsam dragkamp mellan mitt huvud och min magkänsla, mellan vad jag är rädd för och vad jag tror på. Mellan röda riskprognossiffror och regnbågsfärgade visioner.

En ung tjej (hon lät ung i telefonen) ringde från tidningen idag och ville ha svar på varför, hur och när butiken skulle dra igång. Jag blev lite ställd när hon frågade ”Så vad är dina förväntningar?”. Jag blev tyst och tänkte (och frågade) vad hon menade för det är väl så att man startar igång ett projekt med syftet och målet att lyckas. Så den självklara förväntan är väl att det skall gå bra, attrahera massa kunder och generera en bra inkomst. Fast, måste man säga det?

Jag vet fortfarande inte riktigt vad hon menade så frågan sitter kvar i mina tankar, lite obekvämt som nya fotvänliga skor som skaver. Det ska de inte göra för det har expediten lovat men tårna och hälen säger annat. Ställde hon frågan för att hon inte trodde på affärsidén? Läste hon ett manus oanpassat till situationen? Vad ville hon höra mig svara?

Ja, vad förväntar jag mig? Att min satsning är ekonomisk försvarbar, självklart. Men också att mina kollegor och jag ska kunna göra människor lite gladare, lite friskare, lite mer medvetna om hur lätt det är att påverka så att även naturen och miljön har det lite bättre. Vi kallar oss lite allvarligt skämtsamt för Wellness Warriors för vi vill så gärna hjälpa många att bekämpa trötthet, stelhet, smärta. Vi vet att rörelse, kost och tankar håller ihop. När du kommer till oss blir det inga pekpinnar, inga ”inte”, inga hot, inga du och vi. Du får äta vad du vill, vara en asketisk atlet eller en bekväm soffpotatis. Du är lika välkommen om du tror på energier eller på statistik, om du tittar på stjärnorna eller följer tv-serier.

Vi vill erbjuda ett alternativ till medvetenhet genom mat och motion som vi har testat på oss själva, vi vill berätta om vår livsstil och dela med oss av det vi brinner för. Vi vill skapa en mötesplats, förmedla vad vi kan och vi vill lära oss av det du vet.

Var det kanske det jag skulle svarat reportern?

… efter regnet kommer solen.

Myoga Wellness öppnar den 3/8 och du är hjärtligt välkommen!

När drömmar blir till verklighet, på riktigt!

Publicerad den av makikely
#magichappens yoga Myoga Dreams

Av personliga skäl, lämnade jag en tjugoårig anställning i vintras. Under halvåret som följde har jag kört mycket mental styrketräning (och en del fysisk återhämtning också) för att hitta min rätta plats, någonstans jag kan vara mig själv och tillåta andra att vara som de är. Jag vet inte hur många gånger jag har suttit och tittat ut över vattnet, bort mot horisonten och frågat mitt hjärta och min mage: Vad ger mitt liv mening? Vad är min lycka, utöver det självklara, kärleken till mina barn och till min sambo.

En natt i Fjällbacka, för ett tag sedan, satt min livskamrat och jag på en uteplats med en värmande kopp te och en kall öl, när himlen helt plötsligt öppnade sig och blixtrade med arga dunder. Lika plötsligt fylldes hela mitt väsen med en bön till Universum: “Kom igen, låt förändringen ske nu och skaka min trötta värld!”

Och tro det eller ej, saker började hända, oväntade möten med människor som öppnade nya dörrar och böcker som gav nya insikter, känslan av att allt var möjligt vann över framtidsoron. Min kärlek till yoga blev ännu tydligare, mitt behov av att skriva starkare, min relation till min kropp ödmjukare. Punkterna på min bucket list (finns att läsa i ett tidigare inlägg) prickades av, bl.a. resan till Machu Picchu och att skriva en barnbok (fast listan är oändlig, den fylls ju på i samma takt som den stryks).

Och nu kommer vi till dagens stora tjoohooo.

Jag jobbar som samtalscoach och jag älskar att hjälpa mina klienter hitta lösningar och nya möjligheter men jag har saknat att ha arbetskollegor och mycket folk omkring mig. Jag hade därför bestämt att hitta en verksamhet som skulle komplettera coachingen. Ett första försök misslyckades, någon annan bjöd mer pengar. Jag blev arg och besviken men kände samtidigt en lättnad, någonting hade inte stämt från början. Ni vet, det där med ”magkänslan”.

För några veckor sedan satt jag i soffan med en varm och lite svettig laptop i knät och ställde upp i plus och minuskolumner alla sidor av en affärsrörelse jag eventuellt ville ta over.

Då ringer mobilen.

– Hej det är Anna*, vad gör du? Vill du fortfarande hitta på något kul att göra? För jag tänkte att du i så fall kunde ta over butiksdelen av vår Community så jag kan koncentrera mig på det jag brinner för, yogan?

Jag hörde mig själv svara: Javisst! Sen tänkte jag: Oj! Vad sa jag nu?

Vi bestämde att träffas och vi pratade om hur vi skulle lägga upp samarbetet. När jag kom ut till bilen så bara brast allting för mig. Mina glädjetårar bara trillade nerför mina kinder och den känslan kommer jag aldrig att glömma.

Två dagar senare åkte jag iväg till Peru med min äldste son. Att få uppleva Machu Picchu och förverkliga ytterligare en dröm orsakade flera glädjetårar (Jag kan inte minnas att jag har varit så emotionell som senaste veckorna, det känns som att alla känslor sitter utanpå huden och minsta hjärtslag väcker tårar.)

När vi kommit hem igen började min sambo och jag planera för butiken och jag sa: ”Tänk om vi kunde slå ihop oss med café-delen, då skulle det vara ett komplett wellness-koncept.” Dagen efter var en söndag och alla mina barn skulle som vanligt komma på middag. Jag berättade om butiken och förberedde efterrätten. Då ringer mobilen igen och Anna frågar: ”Tjejerna i cafét undrar om du är intresserad att ta över efter dem?”

Vad tror ni jag svarade?

I augusti kommer en av mina absolut roligaste drömmar att gå i uppfyllelse: jag ska driva en egen wellness butik! Ett ställe där alla mina värderingar får utrymme: fysiskt och själsligt välmående, kärlek till andra och mig själv, nyfikenhet för det kända och okända, omsorg för min omgivning men även en större helhetsbild.

Så overkligt men ändå så sant. Det är en utmaning för jag kan inte allt, en stor ekonomisk satsning men vågar jag inte nu så vågar jag kanske aldrig. Och det är framförallt chansen att förverkliga en dröm. Jag är så ödmjukt tacksam att få jobba med ett gäng underbara Myoga-tjejer med olika erfarenheter och kunskaper och jag är fantastiskt peppad att förvalta det som Open New Doors** har startat igång i cafét. Jag tror väldigt starkt att det blir en framgångsrik kombination (och blir det inte det så har jag i alla fall vågat försöka).

Som de säger: Be careful what you wish for…!

* Anna Bjärkvik, Myoga i Jönköping och Habo
** Li Karlsson och Erika Frost, Open New Doors i Bottnaryd och Göteborg

Ett litet steg i taget…

Publicerad den av makikely
Machu Picchu Bucket list Dreams come true

…och så regelbundna rörelser och andetag som möjligt.

Sakta, sakta men inte stanna.

Hitta rytmen i huvudet.

Bjud in luften i lungorna.

Tacka kroppen för att den vill mer än den tror.

Njut av brinnande muskler och svettig rygg.

Upplev smärtan i foten och knät och tacka dem för att de håller en höjdmeter till. Och en till.

Titta bakom och se hur långt du har kommit och hur vackert Moder Jord ligger under och omkring dig.

Kom ihåg vart du vill men titta inte upp och kolla inte hur långt det är kvar att stiga.

Upp, upp, upp, upp. Upp till 4 215m över havet: välkommen till Abra Warmiwanusca eller Dead Woman’s Pass (något litet skrämmande namn). Du klarade den svåraste etappen! Hela kroppen skakar. Du gråter av lycka.

Jag har inte kunnat (velat?) skriva under veckorna i Peru, jag lyckades skicka iväg ETT vykort. Jag tror det är för att jag var rädd att inte kunna hålla kvar mina känslor, insikter, upplevelser inom mig om jag klädde (av) dem i ord. Även idag har jag svårt att skriva om mötet med Andernas drottning: Machu Picchu. Jag har drömt om henne sen jag var åtta år gammal (och ja, för mig är berget en moderlig och drottninglik hon). Så det får vänta, magin får göra sitt, i sin egen takt, ett litet steg i taget.

”A dream doesn’t become reality through magic; it takes sweat, determination and hard work.”

Colin Powell

Sluta kämpa och släpp taget.

Publicerad den av makikely
Let go Släpp taget Acceptance

Att leva i det förflutna innebär inte sällan mycket onödig smärta. Trots det så är det många gånger vi går tillbaka och river i gamla minnen. Även om vi rent intellektuellt kan förstå meningen med att släppa taget om det förgångna, är det ofta mycket svårt att göra detta rent känslomässigt. En av livets svåraste utmaningar är att släppa taget och sluta ödsla tid och energi på sådant som redan har passerat.

Lika viktigt är det att släppa taget om bestämda tankar om framtiden. Vi har så svårt att acceptera att allt som finns är nuet, att det som skedde igår redan är borta och att det som kommer imorgon är okänt. Det magiska med livet är att det egentligen bara pågår nu. Nuet är det enda vi kan ha någorlunda kontroll över.

Många av oss bestämmer redan som barn att vi kommer att ha ett jobb, gifta oss, skaffa hus och barn och sommarhus och kanske båt för att vi har bestämt att det är så ett lyckligt liv ska se ut. Vi har våra bilder om hur saker och ting ”borde” se ut. (Borde, vilket farligt litet ord! Dags att avskaffa det kanske?) Jag tror mer och mer att äkta kärlek, äkta frihet är när vi kan släppa taget om alla ”borde” och koncentrerar oss på hur vi vill känna oss, vad som gör oss lyckliga.

Har ni hört om apan och bananen? Det sägs att i Indien så fångar man apor på följande sätt: först gör man ett hål i en kokosnöt, ett hål så pass stort att en apa kan få in hela sin hand. Sen fäster man en banan i ett snöre inuti själva kokosnöten och sedan hänger man fällan i ett träd. När en hungrig eller nyfiken apa som vandrar förbi vill ha bananen så sticker den sin hand i kokosnöten, greppar tag i frukten och försöker få ut den. Men hålet är bara lagom stort att sticka in handen men inte stort nog att få ut en knytnäve som håller i en banan. Allt apan behöver göra för att bli fri är att släppa taget om bananen.

Men de flesta apor gör inte det. De står kvar och tjurskalligt håller i ”sin” banan och blir då infångade.

Symboliken i denna historia är applicerbar även till människor. Vi håller så hårt i det vi har eller i det vi vill ha och går miste om andra möjligheter. För apan är bananen bara en symbol av vad den vill ha: mat. Släpper apan bananen och går fri så kan den hitta någon annan mat, kanske inte nödvändigtvis en annan banan men någonting som ger vad den verkligen behöver.

När vi vill ha ett hus nära havet så kan det vara känslorna havet och huset representerar som är viktiga, inte hur huset ser ut eller vilket hav det är. Huset kanske föreställer trygghet och havet frihet. Vi kanske aldrig hittar huset om vi låser oss fast till ett visst utseende och en bestämd placering för det. Om vi däremot bjuder in känslan vi vill uppleva så tror jag att både hus och hav så småningom kommer fram.

Jag kommer ihåg hur arg och besviken jag var på min pojkvän en gång. Jag var 19 år, satt i bilen någonstans ute på landet, trött och hungrig, och grät hejdlöst och hickade otröstligt att jag saknade mamma. Han skrek till mig att sluta gråta och att släppa taget om min mor. Hon var död sedan länge och om jag fortsatte gråta så skulle hennes själ aldrig få vila i fred för jag höll henne fast. Jag bestämde den natten att jag inte skulle sakna henne mer och acceptera att jag var moderlös. Några år senare träffade jag min nyfunna syster (min pappas dotter som jag inte visste fanns). Hennes mamma, Odette, och jag kom varandra väldigt nära. Då förstod jag att min längtan inte var efter min egen mor (som jag knappt kände eftersom hon dog när jag var så liten), det jag behövde var en mammas kärlek och det fick jag. Alldeles för korta år tyvärr för Odette var gammal och sjuk.

När jag tänker efter så är det nog så med mina barn också. Jag ville ha barn så fort det bara var möjligt och jag fick tre underbara livsgåvor. Men det är inte att föda barn och bli mamma som var mitt behov, det var (och det är) att ge all kärlek som jag inte kunnat ge någon annan på samma villkorslösa sätt.

Att släppa taget efter det vi mest vill ha är kanske bästa receptet för att bjuda in det vi mest behöver? Och jag menar inte att vi ska sluta drömma, visualisera eller önska. Jag vill bara uppmuntra oss till att känna efter: Hur vill jag må? Vad gör mig lycklig?

När är du apa och vad är dina bananer?

The road not taken

Two roads diverged in a yellow wood,
And sorry I could not travel both
And be one traveler, long I stood
And looked down one as far as I could
To where it bent in the undergrowth;

Then took the other, as just as fair,
And having perhaps the better claim
Because it was grassy and wanted wear,
Though as for that the passing there
Had worn them really about the same,

And both that morning equally lay
In leaves no step had trodden black.
Oh, I kept the first for another day!
Yet knowing how way leads on to way
I doubted if I should ever come back.

I shall be telling this with a sigh
Somewhere ages and ages hence:
Two roads diverged in a wood, and I,
I took the one less traveled by,
And that has made all the difference.

~Robert Frost

Jag är inte rasist men…

Publicerad den av makikely
Racism Diversity Oneness

Hur ofta hör vi inte den inledningen i diskussioner mellan människor när samtalsämnet handlar om någon av annat ursprung? En del människor menar att just denna fras är bevis på att man till 100 % är rasist.

Vad menas egentligen med ordet rasism? Vad innebär det? Eller ska man kanske fråga tvärtom, vad är motsatsen till att vara rasist?
Om motsatsen till rasism är att se och erkänna alla människors lika värde så är det rasism när någon anser att personer som kommer från ett annat land eller har en annan etnisk bakgrund har ett annat människovärde.

Jag har själv varit offer för rasism och fördomar, både i mitt hemland (jag har skrivit ett tidigare blogginlägg om mina föräldrars olika hudfärger) men också i Sverige (på grund av min egen färg). Kanske därför har integration och budskapet om alla människors lika värde alltid varit något centralt i mina värderingar.

Ibland har kontakten med fördomar fått mig att småle. Som när jag för länge sedan ringde vårdcentralen för att jag hade haft väldigt hög feber och ont i magen i flera dagar. När det var min tur hörde jag sjuksköterskan säga till läkaren innan jag kom in i undersökningsrummet ”Hon lät inte som en utlänning i telefonen”. Och så började de prata väldigt långsamt och artikulerat med mig. Om jag inte lät osvensk i telefonen varför skulle jag helt plötsligt ha slutat att förstå språket när jag väl var på plats?

Andra gånger har det varit mer uppseendeväckande. Som när vi flyttade till gräddhyllan Bymarken i Jönköping. Vi bodde grannar med en svensk överläkare och hans spritälskande hemmafru som promenerade pudeln ett par gånger om dagen. Hon hade peruk och den satt (och hon gick) mindre och mindre rakt ju senare på kvällen. De hälsade aldrig på mig när jag var själv och när vi flyttade därifrån och sålde huset till en turkisk familj frågade de min dåvarande man hur han kunde sålt till ”sådana” och släppt in dem i grannskapet. Jag var tydligen acceptabel (på nåder?) eftersom jag i alla fall var gift med en svensk, m.a.o. var jag en uppgraderad invandrare.

Ingen sitter säker i båten när inte ens högutbildade människor tänker på hudfärg och ursprung. I många länder svär läkare en speciell läkared (Hippokrates ed) i samband med examen eller då de får sin läkarlegitimation. Så sker inte i Sverige. Ingen svensk läkare har svurit ed sedan 1887. Edens form lovar att iaktta humanitetens bud i sin yrkesutövning, jag tänker bl.a. på punkten: ”Min plikt som läkare skall jag fullgöra mot envar utan att diskriminera någon”. Jag undrar hur vår granne resonerade innan han skulle behandla en icke svensk?

Jag växte upp i ett land där ca 30 % av invånarna är invandrare. ”Gula” från Kina, ”bruna” från Indien och ”vita” från Frankrike. En av dem var min far. När jag flyttade till Sverige var det min tur att vara invandrare och jag trodde själv att jag inte kunde vara rasist för jag var ju rasifierad ! (Någon som förknippas med, och antas ha, stereotypiska karaktärsdrag på grund av utseende eller ursprung kallas i flera sammanhang ”rasifierad” – Wikipedia). Men jag skäms att erkänna att jag har också fördomar, förutfattade meningar och rädslor. Som jag vill se det finns det människor av alla raser och religioner som begår övergrepp och missbrukar sin makt. Jag är motståndare till alla som agerar på ett sådant sätt. Trots min övertygelse så kan jag då och då tänka i etniska stereotyper som t.ex. att asiater är känslolösa och drivna företagare.

Jag vet att dessa reflextankar kommer från min uppfostran och kanske förstärktes de av att mitt land påverkades av kolonialismens idéer om en hierarki av invandrargrupper där européer och vita har högst status och svarta är längst ned på skalan.

En ljus hud förknippas med tanke, rationalitet och taktik. Den mörka kroppen står för muskler och styrka. Strategi och företagsamhet sköts av vita, arbete sköts av svarta. Min mors familj (som var svart i jämförelse med vita européer men ljus i jämförelse med de svarta som hade kommit från Afrika som slavar) behandlade dem med mörkare hy som mindervärdiga. Det skäms jag också för.

Med vetskap om mitt bagage och medveten om mina inlärda värderingssätt är jag hela tiden extra noga med att stanna till när jag märker att jag tänker med reptilhjärnan. Jag vill inte döma någon eller själv bli behandlad utifrån hudfärg eller ursprung. Och jag vill inte föra det vidare.

Vilken framtid har vi att se fram emot om vi lär våra barn att det är det land eller den läggning du föds med som styr om du kan accepteras i samhället eller inte? Det börjar med oss som förälder och vuxna. Det är vi som sätter grunden för våra barns värderingar. De lär sig av vad vi säger (även när vi skämtar) och hur vi agerar. Vår gemensamma framtid är en regnbåge av alla hudfärger.

“No human race is superior; no religious faith is inferior. All collective judgments are wrong. Only racists make them.”
~ Elie Wiesel

Bookie vs Foodie

Publicerad den av makikely
Books Bookies Reading

I have a confession to make. I am a bookaholic.

There is a name for my incurable disease: I have a severe case of bibliophilia. I am a voracious reader and I am always looking for a new book to read. It’s a fairly harmless obsession even if it can get expensive but, mostly, it takes a lot of space.

I love the way books smell. And feel. And look. The promises a title gives. If a foodie is a person who has an ardent interest in food and alcoholic beverages (Wikipedia) then I wish I could say I am a bookie (and not refer to a character that takes illegal bets on horse races, fights, sports games.) If a foodie seeks new food experiences then I could describe the concept of bookie as a person who likes books, or enjoys reading, or knowing about writers. But since the word is already taken, let’s stick to book lover, bookaholic.

I was lucky to be born in a home where books were treated like kings and queens. My dad was interested in almost everything: history, natural science, crime, biographies, mysteries, westerns, politics – there wasn’t a genre he hadn’t explored. And the older and lonelier he got, the more his books became his companions. He taught me to respect books; once you open one, you comit yourself to finish reading it, even if you do not really enjoy or understand what the author wants to share. Never break the back of a book and do not fold the corner of a page to remember where you took a break from your reading.

I can disappear in a book and forget to eat, drink or sleep. A life without books is unimaginable and in my experience, reading habits can tell a lot about someone’s character and personality. When I travel, I always try to find the place in the hotel where they collect preowned books and I often find myself daydreaming as I read them, thinking about my book soul mate who held the very same pages before me. I try to imagine who the person was depending on the title, the plot but even on the way the book looks like (if there are stains, cornered or missing pages, notes…) and many times I wish I could meet with the author and understand where the story comes from.

When sightseeing with me, my children usually fear walking by a bookstore. They know that if they let me walk in, I will be gone for at least half an hour (and that is a very short time for me visiting my best friends). I do not like shopping but i can never resist an interesting book, I can easily choose between a new pair of shoes and an old pocket-book.

I have tried to inspire my children to read, and I think I have pretty well succeeded since two out of three share my love and understand my passion for reading. Lately, I have made it my mission to introduce the Paper World to my husband (well, we are not married but I think “boyfriend” is too young a word to describe our relationship). It is such a joy to see how he connects or disagrees with the heroes of the story, entering the World of Written Words and taking curious steps into it.

I love sharing the experience of a book with someone else so I have tried to live up to BookCrossing’s motto: “If you love your books, let them go”. BC, BCing or BXing is defined as the practice of leaving a book in a public place to be picked up and read by others, who then do likewise. It’s about letting books “go free” so that others can find and read them. I tried. And here I have another confession to make: I practice BXing one way: I take but I very seldom give. I have never found a book I wanted to read and left it for someone else. Mea Culpa. They say it’s a great way to get rid of books you don’t want but I want to keep all of mine! I can lend them but then I want them back.

The hardest part of moving and leaving a place is not having enough room to bring my books. It would have been nice to keep every one of the books I’ve read within my reach, but then there would have been hundreds of them sitting on shelves and feeling abandoned. The best place for any book is in the hands of someone who enjoys seeing words on paper, hungry to find out what’s going to happen on the next page.

What is your relationship to books?
If you’ve never used bookcrossing would you?

The only important thing in a book is the meaning that it has for you.
~ W. Somerset Maugham

If it bothers you, write it down.

Publicerad den av makikely
Hands Writing

“Why do I write?”

People write for a variety of reasons. For some, it is a career; for others, a hobby. Some write because it helps them sort out their feelings, get what is on their mind in the open. Some people write to share stories, to express love or hatred, they wish to touch someone. Some people write in diaries to record history, to imagine the future or to tell things that they don’t want other people to know.

Why do I write, even though chances are that no one will ever read my words? What is it that makes me want to slave over a handwritten letter or a blog post? Why do I want to share my thoughts?

In my case the correct question to ask would be. “Why do I need to write?”
All my life, I’ve been writing something: poems, letters, statuses, tweets, stories. I have so many post its, enveloppes, notebooks, diaries (I still regret burning those my ex-husband read and used to hurt me, I lost so many years of thoughts and memories to the flames).

I write to exorcise my thoughts. I drive them out like a priest drives out a demon. I write because it’s therapy. Sometimes writing hurts, most times it helps me see things a bit different, from a safer distance.

I write to experience my feelings even more fully and because sometimes I don’t know how to handle them.
I write to remember so I can let go and forget.
I write to create good feelings out of sad memories.
I write when my soul aches so I can remember that no matter how painful the situation, my heart won’t break.
I write when life is so beautiful the moment has to be captured on a piece of paper.
I write because I love words.
I write to sort pros and cons.
I write because it is how I know that I exist.
I write because when I am face to face with my words, I can close the rest of the world outside.
I write because someday I will not remember anymore, and I don’t want to forget the things I have not yet told my children.

There are many theories for how we become right or left-handed, from sun positioning to location of our liver. I learned to write and read when I was four years old. When I started school, the nuns forced me to change hand and write with my right one. I’ve ended up ambidextrous, which is practical. But I got used to considering my right hand as the strong one so I have to focus more with everything I do with my left hand. If I’m in a rush I use my right one. I wonder if I would have developped different sides of my personality if I had not been trained to change hand?

Regardless of which hand we use, our preferred hand is hooked up to the opposite side of our brain. Our right hand is connected to our left brain – the rational side responsible for language, judgment and intellect. Our left side is connected to our right brain, the source of creativity, perception and empathy. If, as science says, our hands are connected to our brains, this should mean that we can stimulate our brains by stimulating our hands. In my coaching sessions, I sometimes use “hand change” as a way to help my clients shift perspective.

If we worked together, I could for example suggest that you focused on your problem, took a pen and moved it to your “wrong” hand. I would then ask you to think of a solution to your situation and draw a symbol for that solution. I’ve had a lot of “aha” results with this method.

In general, I find it very interesting to observe what happens in a person when she is being asked to do things “the other way”. Try brushing your teeth, writing, eating with your other hand. Try putting on your shoes with the other foot first. How does it feel? What happens with your thoughts?

In a longer perspective, ”the other way” could be an excellent exercise to learn to be in someone else’s shoes, walking their path and carrying their rucksack of memories. Maybe we would understand why they do things the way they do. Why we are different but equal.

When we are no longer able to change a situation,
we are challenged to change ourselves.
~ Victor Frankl

 

Demonerna från Övergångslandet.

Publicerad den av makikely

När allting faller samman och känns hopplöst och meningslöst. När man gråter utan anledning och känner att allting är så tungt och kroppen skriker ”jag orkar inte”. Vad är det då som händer?

Om jag skriver: vallningar, irritation, nedsatt sexlust, blödningsrubbningar, dramatiska utbrott, hetsätning, viktuppgång, humörsvängningar, depressiva tankar, PMS upphöjd till tusen, vad tänker du på då?

Ja! Du har rätt: jag pratar om kvinnans övergångsålder, K-limakteriet med ett svettigt K – att inte förväxla med menopausen som är tidpunkten för den sista menstruationen. Klimakteriet är en tidsperiod som inträder några år dessförinnan och som kan fortsätta ett antal år efter det att menstruationen upphört.

Vilka livsförändringar kan övergångsåldern medföra? Vilka obehag kan förekomma under klimakteriet? Vilka demoner kommer på besök?

En del kvinnor upplever inga besvär under klimakteriet, deras menstruationer blir oregelbundna och slutligen försvinner helt. That’s it. De flesta upplever en del obehagliga symptom i denna period och för några förändras livet totalt därför att de fått alla klimakteriets symptom i värsta möjliga form. Övergångsåldern varierar mycket från kvinna till kvinna, men det sägs att om du gärna vill veta när din övergångsålder kan förväntas börja, och hur den blir, kan du fråga din mamma om hur det var för henne.

Något av det, som kvinnor i övergångsåldern pratar mycket om, är anfallen av plötslig värme, droppande svettattacker mellan brösten och i ryggen och blossande rodnad i ansiktet och ned på halsens framsida – så kallade blodvallningar. Anfallen är kortvariga, 3-6 minuter, och kommer helt oberoende av situationen fast oftast när man minst vill ha dem. Ja, föreställ er den ljusa blusen, powerpoint-presentationen, allas blickar… Ja, ni förstår.

Somliga kvinnors sömnvanor slås helt i bitar, dels för att de har svårt att somna, men även för att de under natten väcks av vallningar, svettningar och mardrömmar. Svettningarna kan vara så häftiga att lakanen måste bytas flera gånger. Och tvättas.

Värst tycker jag personligen är humörsvängningarna, huvudvärken, minnesrubbningarna och ett djupt under botten toleranströskel. Sambon och barnen förundras ofta över min ökade känslighet, de trodde inte att det var möjligt att min psykiska hud kunde bli ännu tunnare. Huden på kroppen har blivit torrare och… hårigare och tandköttet har börjat blöda lättare, vid varje tandborstning nästan. Många av mina väninnor delar även min upplevelse om att vi får svårare och svårare att gå ner i vikt hur lite vi än äter. Och förutom viktuppgång lider vi av kroniskt utmattning. Vi kan fortsätta vara produktiva och effektiva på jobbet men är för trötta för att fungera bra socialt (jag sitter hellre hemma framför en bok än träffar vänner). Vi orkar inte riktigt med träningen, fast vi vet att vi behöver den (jag svettas mindre på nätterna när jag under dagen ha dränkt min träningskläder). Och det dåliga samvetet gör oss ännu argare. Ond cirkel.

Vad kan göras?

Förr i tiden trodde man att när kvinnan upphörde att få mens blev könskörtlarna ombildade och gjorde kvinnan tokig. Det är tyvärr så även idag att många läkare inte känner till sambandet mellan kvinnors hormoner och deras mentala status. Allt för många kvinnor får höra: ”Dina emotionella problem sitter bara i huvudet” och får antidepressiva. Men att vi lider av en hormonell och biokemisk obalans betyder inte att vi håller på att bli ”tokiga”.

Det finns idag många möjligheter att korrigera den ändring i hormonproduktionen, som resulterar i klimakteriet. Gynekologen kan föreslå extra östrogen när kroppens eget förråd sinar och många kvinnor trivs med ett hormontillskott, som kan vara antingen plåster eller tablett. Fördelen med hormonbehandling är att kvinnan kan bli av med de värsta av klimakteriets besvär. Det ska givetvis vara en avvägning mellan för- och nackdelar, mellan kemiska och naturliga preparater. Östrogenbehandlingen har tidigare misstänkts kunna orsaka bröstcancer, men inga undersökningar har entydigt kunnat bekräfta denna misstanke. Dock avråds från östrogentillskott till kvinnor, i vars släkt det finns klara ärftliga tendenser till bröstcancer, blodpropp eller livmodercancer.

Den kroniska utmattningen kan bero på hög stress och förhöjda kortisolnivåer. Ett salivtest kan enkelt visa hur din nivå ligger till.

Vad kan du göra själv?

Ta hänsyn till dig själv! Efter så många år i sällskap med den är du specialist på din kropp. Ta hand om den, var snäll och tålmodig. Den kommer att omfamna dig många år till.

Motion är något vi kan och bör ägna oss åt. Det räcker med en rask promenad på 20-30 minuter, 3-4 gånger i veckan, det stärker benstommen, ökar vårt allmänna välbefinnande och gör det lättare att somna.

För mig är yoga (utöver långa svettiga skogspromenader) den bästa träningsformen. Den ger ökad styrka och rörlighet (i kropp och sinne) och det finns många ställningar som är höftöppnande så att det blir blodgenomströmning till under­livet, vilket (jag vill tro) hjälper stabilisera mina klimakteriehormoner. I yogan finns även yoga-andningen, som är väldigt lugnande och lindrar sömnbesvär. Och framförallt så blir jag snällare av att leva och tänka yogiskt, snäll mot mig själv, mer accepterande av mina skavanker.

Klimakteriet är ingen sjukdom; det är bara en process i en kvinnas liv, en omställningsperiod i hormonsystemet. Det är en fas i livet när kroppen och dess funktioner förändras. Precis som puberteten.

För många kvinnor betyder klimakteriet att man börjar åldras och komma in i en period av livet då man kanske känner sig utan värde eller betydelse.

”En glad nyhet till alla kvinnor:
Frukta inte klimakteriet!
Det är äggen som går ut i datum,
inte hönan!”