När drömmar blir till verklighet, på riktigt!

Publicerad den av makikely
#magichappens yoga Myoga Dreams

Av personliga skäl, lämnade jag en tjugoårig anställning i vintras. Under halvåret som följde har jag kört mycket mental styrketräning (och en del fysisk återhämtning också) för att hitta min rätta plats, någonstans jag kan vara mig själv och tillåta andra att vara som de är. Jag vet inte hur många gånger jag har suttit och tittat ut över vattnet, bort mot horisonten och frågat mitt hjärta och min mage: Vad ger mitt liv mening? Vad är min lycka, utöver det självklara, kärleken till mina barn och till min sambo.

En natt i Fjällbacka, för ett tag sedan, satt min livskamrat och jag på en uteplats med en värmande kopp te och en kall öl, när himlen helt plötsligt öppnade sig och blixtrade med arga dunder. Lika plötsligt fylldes hela mitt väsen med en bön till Universum: “Kom igen, låt förändringen ske nu och skaka min trötta värld!”

Och tro det eller ej, saker började hända, oväntade möten med människor som öppnade nya dörrar och böcker som gav nya insikter, känslan av att allt var möjligt vann över framtidsoron. Min kärlek till yoga blev ännu tydligare, mitt behov av att skriva starkare, min relation till min kropp ödmjukare. Punkterna på min bucket list (finns att läsa i ett tidigare inlägg) prickades av, bl.a. resan till Machu Picchu och att skriva en barnbok (fast listan är oändlig, den fylls ju på i samma takt som den stryks).

Och nu kommer vi till dagens stora tjoohooo.

Jag jobbar som samtalscoach och jag älskar att hjälpa mina klienter hitta lösningar och nya möjligheter men jag har saknat att ha arbetskollegor och mycket folk omkring mig. Jag hade därför bestämt att hitta en verksamhet som skulle komplettera coachingen. Ett första försök misslyckades, någon annan bjöd mer pengar. Jag blev arg och besviken men kände samtidigt en lättnad, någonting hade inte stämt från början. Ni vet, det där med ”magkänslan”.

För några veckor sedan satt jag i soffan med en varm och lite svettig laptop i knät och ställde upp i plus och minuskolumner alla sidor av en affärsrörelse jag eventuellt ville ta over.

Då ringer mobilen.

– Hej det är Anna*, vad gör du? Vill du fortfarande hitta på något kul att göra? För jag tänkte att du i så fall kunde ta over butiksdelen av vår Community så jag kan koncentrera mig på det jag brinner för, yogan?

Jag hörde mig själv svara: Javisst! Sen tänkte jag: Oj! Vad sa jag nu?

Vi bestämde att träffas och vi pratade om hur vi skulle lägga upp samarbetet. När jag kom ut till bilen så bara brast allting för mig. Mina glädjetårar bara trillade nerför mina kinder och den känslan kommer jag aldrig att glömma.

Två dagar senare åkte jag iväg till Peru med min äldste son. Att få uppleva Machu Picchu och förverkliga ytterligare en dröm orsakade flera glädjetårar (Jag kan inte minnas att jag har varit så emotionell som senaste veckorna, det känns som att alla känslor sitter utanpå huden och minsta hjärtslag väcker tårar.)

När vi kommit hem igen började min sambo och jag planera för butiken och jag sa: ”Tänk om vi kunde slå ihop oss med café-delen, då skulle det vara ett komplett wellness-koncept.” Dagen efter var en söndag och alla mina barn skulle som vanligt komma på middag. Jag berättade om butiken och förberedde efterrätten. Då ringer mobilen igen och Anna frågar: ”Tjejerna i cafét undrar om du är intresserad att ta över efter dem?”

Vad tror ni jag svarade?

I augusti kommer en av mina absolut roligaste drömmar att gå i uppfyllelse: jag ska driva en egen wellness butik! Ett ställe där alla mina värderingar får utrymme: fysiskt och själsligt välmående, kärlek till andra och mig själv, nyfikenhet för det kända och okända, omsorg för min omgivning men även en större helhetsbild.

Så overkligt men ändå så sant. Det är en utmaning för jag kan inte allt, en stor ekonomisk satsning men vågar jag inte nu så vågar jag kanske aldrig. Och det är framförallt chansen att förverkliga en dröm. Jag är så ödmjukt tacksam att få jobba med ett gäng underbara Myoga-tjejer med olika erfarenheter och kunskaper och jag är fantastiskt peppad att förvalta det som Open New Doors** har startat igång i cafét. Jag tror väldigt starkt att det blir en framgångsrik kombination (och blir det inte det så har jag i alla fall vågat försöka).

Som de säger: Be careful what you wish for…!

* Anna Bjärkvik, Myoga i Jönköping och Habo
** Li Karlsson och Erika Frost, Open New Doors i Bottnaryd och Göteborg

Ett litet steg i taget…

Publicerad den av makikely
Machu Picchu Bucket list Dreams come true

…och så regelbundna rörelser och andetag som möjligt.

Sakta, sakta men inte stanna.

Hitta rytmen i huvudet.

Bjud in luften i lungorna.

Tacka kroppen för att den vill mer än den tror.

Njut av brinnande muskler och svettig rygg.

Upplev smärtan i foten och knät och tacka dem för att de håller en höjdmeter till. Och en till.

Titta bakom och se hur långt du har kommit och hur vackert Moder Jord ligger under och omkring dig.

Kom ihåg vart du vill men titta inte upp och kolla inte hur långt det är kvar att stiga.

Upp, upp, upp, upp. Upp till 4 215m över havet: välkommen till Abra Warmiwanusca eller Dead Woman’s Pass (något litet skrämmande namn). Du klarade den svåraste etappen! Hela kroppen skakar. Du gråter av lycka.

Jag har inte kunnat (velat?) skriva under veckorna i Peru, jag lyckades skicka iväg ETT vykort. Jag tror det är för att jag var rädd att inte kunna hålla kvar mina känslor, insikter, upplevelser inom mig om jag klädde (av) dem i ord. Även idag har jag svårt att skriva om mötet med Andernas drottning: Machu Picchu. Jag har drömt om henne sen jag var åtta år gammal (och ja, för mig är berget en moderlig och drottninglik hon). Så det får vänta, magin får göra sitt, i sin egen takt, ett litet steg i taget.

”A dream doesn’t become reality through magic; it takes sweat, determination and hard work.”

Colin Powell

My eulogy.

Publicerad den av makikely
Eulogy After death Minnestal Efter döden

”Death is nothing at all”.

I natt drömde jag att jag var på min begravning. Konstig känsla men jag vet nog varför. Jag har nyligen delat en text skriven av Henry Scott Holland på facebook, ni har säkert sett den på andras väggar, de har tendens att sprida sig. Som kommentar till texten skrev jag att jag skulle vilja ha den läst på min begravning och min väninna utmanade mig att skriva ett eget minnestal. Jag får fundera vidare på det.

Jag kommer ihåg när alla satt i kyrkan (många fick stå utanför) och skulle ta farväl av kroppen som låg i en kista, kroppen de ville få mig att tro var mamma. Prästen berättade om hennes liv som dotter, syster, hustru och mor. Han påminde oss att många år tidigare stod hon som en ung och vacker brud i samma kyrka. Att hon, ett par år senare, höll min bror över dopfunten. Samma vackra kvinna, ytterligare några år efter, försökte trösta mig när jag gallskrek i famnen på min gudmor. Och nu, låg samma kvinna i sin sista säng, på väg in till Dödens rike. Inte ens prästen kunde hålla sina tårar men jag vägrade gråta. Delvis för att jag inte fick för min morbrors fru, hon hade beordrat mig att sluta tycka synd om mig själv. Jag skulle behärska mig för att kunna hjälpa mormor istället. Men framförallt så kunde jag inte gråta för jag vägrade tro att mamma var död. Hon hade lovat att skriva så jag väntade på att hon skulle göra det. Hon kunde inte ha lämnat mig utan att säga ett ord.

Rädslan i mitt bröst var som ett litet barn som flyr gråtandes, springer iväg och hoppas att någon fångar och tröstar den. Var jag ensam nu när alla trodde att mamma var död? Sorgen som jag förträngde var som en stor röd boll som växte och växte och tryckte hårt inifrån min bröstkorg och ville spränga mina revben. Men jag ville inte, jag fick inte gråta. Gjorde jag det så skulle hon dö på riktigt. Och jag skulle gå sönder.

Men hon var död och någonting i mig blev trasigt. Jag vet inte riktigt vad men en viktig pusselbit fattades. När vi har väldigt ont i livet så säger vi att vårt hjärta brister, ”it broke my heart”. Kan hjärtat gå sönder? Att gå sönder och bli hel igen – är det möjligt? Och vad är hel?

Att vara hel och levande och sedan dö, att från en sekund till nästa, gå över en osynlig gräns och sluta andas – betyder det att det är slut?

Om det är slut, hur går man vidare efter någon man älskar dör? Hur kan man veta vart de tar vägen? Vad finns kvar? Vad hade mamma velat lämna efter sig? Vad var hennes sista tankar innan hon dog? Vad hade hon velat säga mig? När det blir min tur att dö, vad vill jag att mina barn ska komma ihåg? Vad tror jag händer efter döden?

När jag var barn ville jag tro att jag skulle sitta på en magisk plats högt, högt ovanför molnen och mötas av horder av genomskinliga, skimrande varelser som talar till mig utan att använda ord. Himmelsk telepati. Idag finner jag tröst i att tro att vi är själar före födseln och efter döden. Att det jag kallar ”själ” existerar med eller utan vår kropp. Att när vi dör, så är det bara kroppen som dör. Att själen är evig och fortsätter existera i andra energiformer.

Jag är ingen vetenskapskvinna men om jag ändå skulle försöka förklara min tro på efterlivet så vill jag beskriva det som att det vi kallar himlen har en annan frekvens än jorden. Det finns olika frekvenser som samexisterar. Precis som det finns radio-och tv-vågor som passerar runt och genom oss just nu. Jag kan inte greppa att döden skulle existera som ett definitivt avslut för jag vet inte hur ”definitivt” känns. Jag pratar inte om reinkarnation men om något som liknar ”energiåtervinning”, jag tror att livet har ett kontinuerligt förlopp utan start och slut, ett kretslopp.

Förutom min teori om energiåtervinning, vad skulle jag vilja säga till mina barn när jag dör?

Mina älskade, när jag nu ska byta energiform, tänk på min död som en övergångsfas. Som när kompost förmultnar för att ge näring till nästa äppelskörd. Som när regnvatten förångas i solen och blir till en gas eller när kranvatten kondenseras till vätska och kan frysas till isen ni tar i er drink.

Var inte oroliga, jag finns för alltid hos er. Jag är inte borta, jag fortsätter i en annan skepnad, som luften ni andas, solnedgången ni tittar på, värderingarna jag har gett er (och även dem ni har valt bort), minnena vi har byggt ihop (de glada lika mycket som de sorgliga), ansiktsdragen ni ser i varandra och kanske vidare i era barn. Ni är gjorda av mig som era barn blir en del av er, vi kommer aldrig att ta slut.

Jag slutar inte att älska er bara för att mitt hjärta slutat slå. Jag smeker era kinder med en vindpust. Jag lovar att hälsa på i en dröm eller en tanke. Jag följer med er när ni reser och jämför med platserna vi har besökt tillsammans. Var inte rädda att jag försvinner så länge ni kommer ihåg mig.

Så, gråt farväl till min kropp som har slutat andas och välkomna min eviga kärlek till er med ett leende.

“The life of the dead is placed in the memory of the living.”
~Marcus Tullius Cicero

Ett brev till Universum.

Publicerad den av makikely
Brev Universum Önskan Cancer

Kära Universum!

Jag är ledsen och förbannad.

Igår på morgonen, fick jag ett tråkigt mejl som berättade att en gammal kvinnlig bekant lämnat denna jord. Hon var 87 år ung och levde för sina djur. Hon trodde mer på dem än på mänsklig godhet. När jag var nyinflyttad i Sverige hjälpte hon mig att anpassa mig till min nya arbetsplatskultur och hon lärde mig grunderna i bokföring så jag kunde göra ett anständigt första jobb. När jag lämnade Stockholm höll vi kontakten rätt tätt i början och sedan mer och mer sällan. Sista åren och efter min skilsmässa skickade vi inte ens julkort till varandra längre men jag tänkte på henne då och då, med ömhet och tacksamhet. Vi glömmer inte människor som har ”sett” oss, människor som har gett oss en plats i sina hjärtan. Jag tror inte att jag kommer att åka på begravningen, jag vill inte säga adjö. Hon får finnas kvar i sitt hus med sina hästar, får och katter. Och i mitt hjärta.

På eftermiddagen, mumsade jag hungrigt på en varmrökt laxsallad. Den lättsamma stämningen, med lite skvaller och härliga skratt, fick ett abrupt avbrott. Genom dörren kom en silhuett som kändes någorlunda bekant och jag mötte ett par ögon som (i mitt minne) inte tillhörde ansiktet de var nedsänkta i. Mot mig, som en skugga i slow motion, kom min yoga-kompis. Jag hade inte sett henne på flera månader och tänkt att hon förmodligen gick andra pass numera. Hon viskade att en smärtsam äggstockscancer hade invaderat hennes kropp och förvandlat henne från en vig och kurvig femtio plus kvinna med tjock vitglänsande hårman till en blek, kutryggig och okänd gamling med kryckor.

Hon gick sakta ifrån vårt bord och satte sig någonstans bakom oss. Jag fortsatte att äta men det smakade inte längre så gott. Jag visste inte om jag ville gråta eller om jag var arg. Jag har gnällt så mycket senaste tiden om att mitt liv är rörigt, att jag har för många tankar i huvudet, att jag inte hittar röda tråden i alla projekt jag påbörjar, att Universum prövar mitt tålamod. Nu skämdes jag och blev skarpt påmind om hur kort livet kan vara och hur viktigt det är att njuta av det som är bra, här och nu. Vår tid på jorden är begränsad, varje dag som går är borta för alltid. Det vi tar för givet kan ändras när som helst.

Vad skulle jag göra om jag plötsligt insåg att det inte fanns någon tid kvar för att göra de saker som jag drömt om? Att det inte ens fanns tillräckligt med tid kvar för att bara drömma om dem? Jag vill inte veta hur det känns att få besked om att jag bara har några månader kvar att leva. Samtidigt så undrar jag vad jag skulle prioritera då.

När jag var tillbaka hemma på kvällen, kom jag ihåg en teknik som har tidigare hjälpt mig att släppa mitt motstånd och fått mig på rätt spår igen. Ibland, när jag känner mig riktigt fast eller desperat, när jag behöver en snabb förändring så skriver jag ett Brev till Universum. Jag sätter mig bekvämt och andas djupt några gånger och sedan börjar jag skriva. Jag berättar där jag befinner mig i livet just nu. Jag listar ut alla anledningar till att jag känner mig i obalans. Vad jag är rädd för. Vad jag inte vill ska hända.

När jag har fått alla rädslor och tvivel ur mitt system, skriver jag vidare och berättar vad jag söker. Vad jag behöver. Vad jag vill ha.

När jag är klar, tackar jag Universum, skriver under och stoppar brevet i ett kuvert. Ibland har jag lagt det i en gul brevlåda, adresserat till Universum C/O Galaxen (ja, jag är lite tokig, jag vet. Så gjorde jag även med barnens listor till Jultomten, det skulle se verkligt ut). Ibland har jag försiktigt lagt brevet i brasan. Andra gånger har jag sparat det i mitt smyckeskrin.

Våra tankar skapar våra känslor. Och våra känslor påverkar hur vi kan få saker och ting att hända eller förändra. Och det är kanske därför vår önskan uppfylls ibland. Oftast spelar det inte roll om jag får det jag önskar, det viktigaste är att jag får lämna mitt låsta, desperata tillstånd i kuvertet och släpper taget.

Ibland ber vi om materiella saker eller praktiska lösningar som vi tror kan göra våra liv så mycket bättre, men inom oss har vi en annan längtan, något djupare. Att t.ex. skriva ett brev (till Universum eller till oss själva) kan hjälpa oss få en vägledning. Någon mer pragmatisk kanske gör en s.k. mind map. Det kan hjälpa att klargöra vad det är vi verkligen vill med hela hjärtat.

Idag tog jag en läs- och skrivdag och på eftermiddagen fick jag dela en kort yogastund utomhus med min kära lärare. Vädret lekte med oss, regn, blås, lite sol och sedan regn igen. När jag skulle ta farväl berättade jag att jag skulle till London över helgen. ”Vilket härligt liv du har!” sa hon. Jag blev tyst och sedan kände jag en lycklig värme sprida sig runt mitt hjärta.

Ja, hon har så rätt, vilket härligt liv jag har!

Önskan, av Karin Boye

Ack låt mig leva riktigt
och riktigt dö en gång,
så att jag rör vid verklighet
i ont som i gott.

Och låt mig vara stilla
och vörda vad jag ser,
så detta får bli detta
och inget mer.

Om av det långa livet
en enda dag var kvar,
då sökte jag det vackraste
som jordlivet har.

Det vackraste på jorden
är bara redlighet,
men det gör ensamt liv till liv
och verklighet.

Så är den vida världen
ett daggkåpeblad
och ini skålen vilar
en vattendroppe klar.

Den enda stilla droppen
är livets ögonsten.
Ack gör mig värd att se i den!
Ack gör mig ren!

Att vara dig trogen tills döden skiljer oss åt.

Publicerad den av makikely
Deception Otrohet

För några dagar sen blev min värld lite mindre och luften svårare att andas. Jag var så nära att få ihop ett drömprojekt men någonting (pengar?) kom emellan och jag fick backa ur. Ni har säkert upplevt känslan när alla pusselbitar äntligen faller på plats förutom en. Och så får man ett samtal eller ett meddelande, ”Vi behöver prata.” Och precis då vet man att det är kört. Jag blev iskall om händerna och svettig i ryggen, fick ont i magen och mitt huvud slutade förstå orden som kom ur min sambos mun. Det som skulle vara mitt gick till någon annan.

Jag kommer säkert att tycka att det var väldigt bra när jag tittar på det i backspegeln någon gång men idag tillåter jag mig att känna mig besviken, ledsen, trött, arg och även lite orolig för framtiden. Imorgon har jag förmodligen nya idéer igen.

Jag åkte hem, avbokade två möten och bestämde mig för att rensa i gamla filer och kataloger i datorn. Det var ett avslutat kapitel så jag behövde inte behålla all korrespondens och alla kalkyler som hade med projektet att göra. Märkligt nog så hittade jag en flera år gammal mejlväxling med en väninna. I våra meddelande försökte vi sanera djupa sår och hitta snabba och effektiva sätt att läka. Vi gav råd och blev tröstade. Olika historier, olika omständigheter, samma laddat ord: otrohet. (Jag undrar förresten vad otrohet har för färg och hur det smakar).

Otrohet är ett hett samtalsämne som många blir upprörda av men finns det någon exakt definition? Jag tror inte att otrohet är någonting man planerar och varje människa har sin egen uppfattning om vad som egentligen räknas som otrohet. Det betyder olika saker för olika par, vanligtvis handlar det om att man bryter mot de regler som man har satt upp i ett förhållande. Men var går gränsen för det som är tillåtet och förbjudet? Vad tycker ni räknas som otrohet? En kram, en puss, att hålla handen, en menande flirt, kyssar, något fysiskt som t.ex. massage, hångel, ett samlag, sex av något slag, att se på porr eller dansa tryckare med någon annan eller någon form av känslomässig distansrelation på nätet? Det finns även kulturella aspekter på det. I Frankrike och andra Medelhavsländer är otrohet inget som uppmuntras, men alla vet att det inträffar och skilsmässofrekvensen är lägre.

I tidigare relationer var upplevelsen av att min partner hade en nära intellektuell kontakt med en annan person mycket farligare än att han hoppade i säng med henne. Det gjorde mig mer ont att han kunde berätta saker för henne som jag inte fick veta. Att han bad henne om råd inför viktiga beslut. Att han reste till nya platser med någon annan än mig. Det var viktigare för mig att vara den mest intelligenta person i hans liv än den sexigaste. Att han skulle dela djupa tankar och hemligheter som han inte kunde dela med mig tyckte jag var mycket mer hotande för vår relation än att han skulle ha tillfälligt sex med någon. Ska jag vara riktigt ärlig så vet jag inte om jag verkligen tyckte så men jag försökte leva upp till det och ha distans. Idag tänker jag annorlunda, jag vill ha och ge trygghet och ensamrätt. Det är kanske för att jag känner mig älskad och uppskattad på ett helt annat sätt nu.

I en relation kan det oftast finnas ett ”trohetsavtal” man förväntas hålla sig till utan att man diskuterat avtalets innehåll. Ibland är det lite luddigt om en handling ska räknas som otrohet. Ibland är budskapet om vad som är acceptabelt väldigt otydligt kanske för att man själv inte vet vad man är villig att acceptera (eller att offra). Krav på parrelationen är dessutom enormt stora i dag. Våra förhållanden ska innehålla trygghet, samhörighet, djup vänskap, spänning och sex. Och så ska man ha ett utvecklande jobb och resa till fantastiska platser tillsammans minst en gång om året (ps: glöm för Guds skull inte att dokumentera champagne sunset med älsklingen på instagram). Att tillgodose och få alla dessa behov tillgodosedda av en enda person är näst intill omöjligt.

Det finns många anledningar till varför människor är otrogna men en otrohet är ofta en tydlig signal på att något i förhållandet är bristfälligt. De flesta relationsterapeuter säger att otroheten många gånger speglar andra problem i relationen: längtan efter vänskap, stöd, förståelse, respekt, uppmärksamhet och omtanke. Saker som bra relationer och äktenskap bör innehålla. Den vanligaste orsaken till otrohet är inre missnöje med relationen hos den som är otrogen. Något i personens liv eller förhållande är inte tillfredsställande och otroheten handlar om ett sökande efter det som saknas. Vid skilsmässor och längre relationer som avbryts uppger 80 % av män och kvinnor att de gått skilda vägar för att de inte kände sig uppskattade eller älskade. Kan det vara så att det är den svagare partnern som är otrogen? Är man trygg och stark behöver man kanske inte söka bekräftelse någon annanstans.

Fast när det händer, är det ärlighet att berätta om en otrohet? Det är vanligt att den part i en relation som är otrogen får stora samvetskval och vill lätta på sitt hjärta och förklara sitt handlande på olika sätt för att dela skulden med sin partner, för att ursäkta sig. ”Hade vårt sexliv fungerat så hade jag inte behövt vara otrogen. Hade jag känt att du verkligen älskar mig så skulle jag inte bedragit dig, osv.” Om du är den som har varit otrogen och erkänt det får du acceptera att din partner har stort behov av att få uppmuntran från dig. Du får räkna med att han eller hon under lång tid kommer att fråga och dra upp ämnet om och om igen. Statistiken säger att efterhand som tiden flyter på brukar de flesta par komma över otroheten.

Hur många av er skulle vilja veta att er partner var otrogen?
Skulle det spela någon roll i vilket sammanhang och i vilken relation det hände?
Ni som vet, har ni kunnat acceptera och förlåtit?
Ser ni annorlunda på om det har hänt en eller flera gånger?

“We always deceive ourselves twice about the people we love
– first to their advantage, then to their disadvantage.”
~ Albert Camus

Dofter och minnen

Publicerad den av makikely
Vanilj Vanilla Memories Minnen Dofter Perfumes

Det finns en sjukdom som heter anosmi, eller luktblindhet, som gör att man inte kan känna eller referera till några dofter eller lukter överhuvudtaget.

Efter en besvärlig virusinfektion var mitt luktsinne totalt avstängt en gång och det var en hemsk känsla. Jag kände mig bedövad på något vis, som om jag tittade på världen genom en glaskula. Som tur är fick jag tillbaka luktsinnet efter några veckor. Jag undrar hur man skulle beskriva en doft, en lukt, ett stinkande, en arom för en person som helt saknar luktsinne. Man kan ju säga att det doftar kanel, eller att det luktar gödsel. Men vad betyder det för någon som aldrig känt med näsan? Det kan även vara lite problematiskt om man inte vet hur man själv luktar.

Det sägs att människans doftminne är det starkaste. Starkare än både syn- och hörselminnen. Luktsinnet som är vårt äldsta sinne, är starkt kopplat till minnen och känslor. Med luktsinnet upplever vi vår omvärld och bedömer snabbt om vi tycker om eller avskyr det vi känner. En doft kan plocka fram bilder och framkalla en förvånansvärt stark känsla. Jag tror att vi alla har upplevt kontakten med en doft som vi inte har känt på väldigt länge och som väcker spöken från en svunnen tid. Dofter öppnar dörren till det förflutna, oftast till vår barndom och kan precis som melodier eller låtar framkalla återblickar till tider eller platser som kan vara starkt förknippade med känslomässiga händelser.

Kaffedoft är en sådan tidsmaskin för mig. Det påminner om alla skollov på Mormors vanilj- och kaffeplantage i östra Madagaskar. Jag har aldrig tyckt om kaffesmak men nyrostade och nymalda kaffebönor utger en doft som framkallar många underbara bilder. Vet du hur nybryggt kaffe med lite kakao på toppen doftar? Aromen gör mig varm och trygg i hela kroppen. Jag får lust att krama världen. Om kaffe är kungen så är vanilj drottningen i mitt kungahus av dofter, så förförisk, så kvinnlig. Namnet kommer från spanskan vainilla som betyder ”liten kapsel” och det är vad doften gör med mig, den kapslar in mig i ett skyddande hölje och jag kan drömma mig bort till tropiska nätter och cikadornas sång.

Vaniljorkidén växer i regnskogen som en klätterväxt och slingrar sig upp på olika träd. Tyvärr har närmre 80 % av regnskogen på Madagaskar skövlats och förlusten ger svåra lokala problem, som översvämningar eller torka, erosion och vattenföroreningar. Den otroliga biologiska mångfalden med växter som ananas, banan, mango, nejlika, citron, te, kakao, peppar, chili, ingefära, muskotnöt, kanel, kaffe, vanilj ligger i fara som en sorglig följd av det.

En och en halv hektar regnskog försvinner varje sekund med tragiska följder för både utvecklingsländer och industriella länder. Det sker oftast i områden som redan har svåra problem med både livsmedelsförsörjning och ekonomi. Tänk om alla dessa växter skulle försvinna och med dem, alla färger, smaker och dofter.

Vad tror du skulle hända med våra minnen?

“Nothing is more memorable than a smell. One scent can be unexpected, momentary and fleeting, yet conjure up a childhood summer beside a lake in the mountains.”
~Diane Ackerman

Måste man förlåta?

Publicerad den av makikely
Forgiveness Förlåtelse Memories

Idag vill själen gråta. Idag vill inte sorgen försvinna. Idag vill jag skrika. Idag vill jag vara arg. Idag vill jag att någon skall komma och ta hand om allting för idag vill jag komma ihåg.

Det bränner under ögonlocken och jag vill inget annat än bara gråta men det kommer inga tårar. Jag vaknade av ett meddelande från min onkel som undrar anklagande varför jag inte bryr mig om min äldre bror som ligger på sjukhuset och (låtsas) vilja bli bättre från sin skrumplever och diabetes. Jag blir förbannad och ledsen för han river i ett gammalt sår som aldrig får läkas. Det är så mycket min familj inte vet om vad som har hänt mellan mig och min bror, alla gånger han har utnyttjat min vilja att vara en god människa, en förlåtande syster.

Vi som lever med sorgen och skammen att inte ha varit önskade och älskade som barn, hanterar gärna detta genom att livet igenom försöka vara perfekta, hjälpsamma, uppoffrande och på så sätt vinna vårt värde. Det har min bror utnyttjat. Min släkt som dömer mig, vet inte vilken manipulativ och självisk person han är och nu, när han är väldigt sjuk som följder av ett helt liv av missbruk i alla former, så tycker de synd om honom. Och jag är den elaka som vägrar att hjälpa till. De vet inte att han inte gör som läkarna vill, de ser inte att han spelar på allas känslor för att slippa ta sitt ansvar mot sin familj, sina barn. Men de vet (för att han har berättat) att jag inte längre vill prata med honom.

Jag växte upp mellan en far som var ateist (men trodde på utomjordingar) och en mormor som förklarade allt med religionen. Jag fick två motsatta förklaringar till att vända andra kinden. I Mormors kyrka betydde det att förlåta och ödmjukt bjuda på andra sidan. Hos Pappa handlade det om ett försök att finta bort ett slag (om fienden ville slå så skulle man strategiskt vända andra kinden för att undvika att bli slagen). Förlåtelse är ett ideal. Det lär man sig inte minst i kyrkan. ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör”, ska Jesus ha sagt när han hängde på korset. Att säga att andra inte vet vad de gör, är det att ödmjukt bjuda på en ursäkt eller är det ett översittande sätt att säga att andra är oansvariga idioter? Måste man som kristen förlåta även den som inte ber om förlåtelse eller ens ångrar sig?

Jag talar inte om vardagsförlåtelsen som när någon tränger sig i kön och man blir irriterad. Eller när grannen kör förbi utan att vinka och vi tänker, han har väl bråttom. Nej, jag pratar om den djupa förlåtelsen, den som kan göra livet kallt och hårt när den inte sker. Många gånger är vägen mot förlåtelse en ensam resa. När relationen är skadad och kontakten är bruten. När vi har om och om igen ältat och plågat oss själva med minnen och förebråelser. När människan vi behöver göra upp med är kanske död och vi sitter med en olöst konflikt och ett öppet sår i själen. Går ett fruset hjärta att tina upp? Hur gör vi oss beredda att förlåta den andra och oss själva? Vad gör vi när vi inte kan glömma sveket, när gårdagens sår inte läks, eller när det förflutnas smärta våldgästar våra hjärtan?

Att förlåta kan vara jobbigt och smärtsamt, oavsett om det handlar om andras svek eller vårt eget. Det är en balansgång. Vi måste tänka oss noga för om det är värt tiden och energin det går åt att vara ledsen, bitter eller arg, eller om vi ska förlåta. Förlåtelse handlar inte om att glömma eller godta det som hänt, eller det någon har gjort. Det handlar om att släppa det, och att sätta punkt och fortsätta med våra liv. Men vi ska akta oss för att tvinga oss själva eller andra fram till en förlåtelse vi inte är beredda att ge. Förlåtelsen som mognat fram är en befrielse. Om vi förlåter eller om vi blir förlåtna blir vi fria att lämna saker bakom oss, fria att gå vidare.

Jag vet att man kan acceptera saker som hänt i livet och packa det långt bak i minnenas byrålåda. Jag har städat i mitt hjärta och jag har gått vidare. Och jag har förlåtit min bror men jag vill inte glömma. Om jag glömmer det han har gjort så kanske han kan göra det igen utan att behöva ta konsekvenserna för sina handlingar, jag vill komma ihåg så jag kan säga nej till mer manipulation, till flera lögner, till mer smärta.

Vad tror du, går det att förlåta allt?
Innebär alltid förlåtelsen att allt är glömt?

“It is easier to forgive an enemy than to forgive a friend.”
~ William Blake

Bookie vs Foodie

Publicerad den av makikely
Books Bookies Reading

I have a confession to make. I am a bookaholic.

There is a name for my incurable disease: I have a severe case of bibliophilia. I am a voracious reader and I am always looking for a new book to read. It’s a fairly harmless obsession even if it can get expensive but, mostly, it takes a lot of space.

I love the way books smell. And feel. And look. The promises a title gives. If a foodie is a person who has an ardent interest in food and alcoholic beverages (Wikipedia) then I wish I could say I am a bookie (and not refer to a character that takes illegal bets on horse races, fights, sports games.) If a foodie seeks new food experiences then I could describe the concept of bookie as a person who likes books, or enjoys reading, or knowing about writers. But since the word is already taken, let’s stick to book lover, bookaholic.

I was lucky to be born in a home where books were treated like kings and queens. My dad was interested in almost everything: history, natural science, crime, biographies, mysteries, westerns, politics – there wasn’t a genre he hadn’t explored. And the older and lonelier he got, the more his books became his companions. He taught me to respect books; once you open one, you comit yourself to finish reading it, even if you do not really enjoy or understand what the author wants to share. Never break the back of a book and do not fold the corner of a page to remember where you took a break from your reading.

I can disappear in a book and forget to eat, drink or sleep. A life without books is unimaginable and in my experience, reading habits can tell a lot about someone’s character and personality. When I travel, I always try to find the place in the hotel where they collect preowned books and I often find myself daydreaming as I read them, thinking about my book soul mate who held the very same pages before me. I try to imagine who the person was depending on the title, the plot but even on the way the book looks like (if there are stains, cornered or missing pages, notes…) and many times I wish I could meet with the author and understand where the story comes from.

When sightseeing with me, my children usually fear walking by a bookstore. They know that if they let me walk in, I will be gone for at least half an hour (and that is a very short time for me visiting my best friends). I do not like shopping but i can never resist an interesting book, I can easily choose between a new pair of shoes and an old pocket-book.

I have tried to inspire my children to read, and I think I have pretty well succeeded since two out of three share my love and understand my passion for reading. Lately, I have made it my mission to introduce the Paper World to my husband (well, we are not married but I think “boyfriend” is too young a word to describe our relationship). It is such a joy to see how he connects or disagrees with the heroes of the story, entering the World of Written Words and taking curious steps into it.

I love sharing the experience of a book with someone else so I have tried to live up to BookCrossing’s motto: “If you love your books, let them go”. BC, BCing or BXing is defined as the practice of leaving a book in a public place to be picked up and read by others, who then do likewise. It’s about letting books “go free” so that others can find and read them. I tried. And here I have another confession to make: I practice BXing one way: I take but I very seldom give. I have never found a book I wanted to read and left it for someone else. Mea Culpa. They say it’s a great way to get rid of books you don’t want but I want to keep all of mine! I can lend them but then I want them back.

The hardest part of moving and leaving a place is not having enough room to bring my books. It would have been nice to keep every one of the books I’ve read within my reach, but then there would have been hundreds of them sitting on shelves and feeling abandoned. The best place for any book is in the hands of someone who enjoys seeing words on paper, hungry to find out what’s going to happen on the next page.

What is your relationship to books?
If you’ve never used bookcrossing would you?

The only important thing in a book is the meaning that it has for you.
~ W. Somerset Maugham

A case of lost identity.

Publicerad den av makikely
Lost identity

Identity theft is one of the most widely committed crimes in the world.

How do we define our own identity?

We are all born into different cultures, families and values. Later on we go to college, get a job, some of us get married and we put on new identities related to education, work title, social status. At least, that’s what I did. The man I married was the father of my children and the owner of the company I worked for. We ended up divorcing and a few years later, it became impossible for me to keep my job. So I sort of lost my identity twice within a three years period.

After the divorce, I had the opportunity and freedom to become who I wished to be. I decided to take the chance to remodel my identity and use my experiences to build something new. I made up my mind to move from the city I had lived in the past 20 years and challenge myself to learn new things, meet new people. I also wanted to put space between me and the (place I called) home we had built together and where his new wife had moved in. The day I packed my last box at work, he asked me if I wouldn’t consider staying. Stupid me thought that he was telling me that I was an asset to the company and that he still needed my skills. I was flattered, I felt important and I decided to stay.
I shouldn’t have.

Life went on, sweet and sour like it often is. They say there are no happy divorces and ours was no exception but somehow I thought we would stay friends (enough). Most hurtful was losing the dream of a family, my fantasies about grandchildren visiting and sleeping in their parents’ old rooms, the places we would travel with them. Another sad consequence of the breakup was losing people I thought of as friends who stopped talking to me because I was no longer “someone’s wife”. But all in all, I was happy to have a good job, a cozy apartment, enough nice persons to call friends and a wonderful, caring new companion.

But then came next “separation”. To be honest, I felt it coming. Attitudes, atmosphere, rumors, a lot of changes and then the crack, a nasty argument and I was out of my working place in one day – after 23 years. When you don’t get it the first time, life makes sure you understand it with a clear, new message: it was time for me to move on.

I knew that losing a job is never easy and can cause more distress than just a shrinking income but I had never experienced it personally. It took me a few weeks to understand it was over, like for real. And that I was not on holidays.
At first, I was relieved, I would never again have to face the hatred of the man I (will always) share parenthood of my children with. But, shortly after, I started waking up in the mornings with anxiety attacks. There I was, fifty years old, having worked all my life in the family business, doing my share to make it grow (from thirty-five employees when I started to almost six hundred when I left) and now I would have to find out what to do instead. Being out of work was a terrible feeling, in certain ways I lost my grounding, my footing, my definition. It gave me a sense of insecurity and made me question my place in this world.

‘Who was I? Where was I going? What was I good at? Who did I want to be? What would I do next? What would I do tomorrow morning at 8:00? Would I get up? Would I stay in bed?’ I had not lost a job; I had also lost a big part of who I was.

I felt angry, hurt, panicked, rejected, and scared. I had to use all my experience of coaching other people to remember what I preach, “We are what we think”. If we belittle our achievements and sense of worth with thoughts like “I am too old, I will never find a better job” or “What do I have to offer?” then we prevent ourselves from moving forward. I had to reroute my thoughts and focus on “What’s in this challenge for me?”, “How do I want to start the next chapter of my life?”.

I also tried to remember that many, if not most, successful people have experienced major failures in their careers and turned those failures around by learning from the experience, and trying again. To create the new me, I sat down (or went for long walks) and wandered through some major soul-searching to discover what I truly like doing most. Because, after all, I know we become very good at doing what we love. I wrote my résumé ten times before recognizing the person in it. Trying to define who I was in a CV made me understand how much I valued being the boss of me. More and more often I woke up thinking what a great opportunity it was to make a change, to do something different.  Not necessarily better, but different, something that can inspire me to move forward, maybe a small business, a new education, or stay-at-home-for-a-while-and-write-my-book dream.

There were many things I did to take control of the situation and maintain my spirits:

  • I kept a regular daily routine with a “start” and an “end”.
  • I took care of myself with better food and more exercise, a sweaty walk in the woods is a powerful mood and energy booster.
  • I got plenty of sleep.
  • I prioritized my yoga practice.
  • I took the opportunity to rethink my career goals and rediscover what would truly make me happy.
  • I walked with my kind neighbor (and her sweet dog) and talked to her about what I was going through. I didn’t want her to offer solutions, just be a good listener. The simple act of sharing made me feel better.
  • I wrote about my feelings, expressing everything as they felt.
  • I stopped beating myself up or criticizing or blaming myself for not leaving the first time I had the chance to.
  • I listed my positives, focused on the things I can control and looked for the silver lining. What could I learn from the experience?

Our jobs are much more than just the way we make a living. They influence how we see ourselves, as well as the way others see us. Our jobs give us structure, purpose, and meaning. That’s why job loss and unemployment is one of the most stressful things one can experience. I am so grateful to have friends and family who helped me remember I was more than my old life, more than my old job. I am also grateful for this experience, it will help me understand (and help) my clients if they ever end up in between jobs. And I am mostly grateful for the opportunity to try new things, like running my own little business.

And I will keep in mind that, if something doesn’t work out, there will be other ways.

“Life is like dancing. If we have a big floor, many people will dance.
Some will get angry when the rhythm changes. But life is changing all the time.”
~ Miguel Angel Ruiz

If it bothers you, write it down.

Publicerad den av makikely
Hands Writing

“Why do I write?”

People write for a variety of reasons. For some, it is a career; for others, a hobby. Some write because it helps them sort out their feelings, get what is on their mind in the open. Some people write to share stories, to express love or hatred, they wish to touch someone. Some people write in diaries to record history, to imagine the future or to tell things that they don’t want other people to know.

Why do I write, even though chances are that no one will ever read my words? What is it that makes me want to slave over a handwritten letter or a blog post? Why do I want to share my thoughts?

In my case the correct question to ask would be. “Why do I need to write?”
All my life, I’ve been writing something: poems, letters, statuses, tweets, stories. I have so many post its, enveloppes, notebooks, diaries (I still regret burning those my ex-husband read and used to hurt me, I lost so many years of thoughts and memories to the flames).

I write to exorcise my thoughts. I drive them out like a priest drives out a demon. I write because it’s therapy. Sometimes writing hurts, most times it helps me see things a bit different, from a safer distance.

I write to experience my feelings even more fully and because sometimes I don’t know how to handle them.
I write to remember so I can let go and forget.
I write to create good feelings out of sad memories.
I write when my soul aches so I can remember that no matter how painful the situation, my heart won’t break.
I write when life is so beautiful the moment has to be captured on a piece of paper.
I write because I love words.
I write to sort pros and cons.
I write because it is how I know that I exist.
I write because when I am face to face with my words, I can close the rest of the world outside.
I write because someday I will not remember anymore, and I don’t want to forget the things I have not yet told my children.

There are many theories for how we become right or left-handed, from sun positioning to location of our liver. I learned to write and read when I was four years old. When I started school, the nuns forced me to change hand and write with my right one. I’ve ended up ambidextrous, which is practical. But I got used to considering my right hand as the strong one so I have to focus more with everything I do with my left hand. If I’m in a rush I use my right one. I wonder if I would have developped different sides of my personality if I had not been trained to change hand?

Regardless of which hand we use, our preferred hand is hooked up to the opposite side of our brain. Our right hand is connected to our left brain – the rational side responsible for language, judgment and intellect. Our left side is connected to our right brain, the source of creativity, perception and empathy. If, as science says, our hands are connected to our brains, this should mean that we can stimulate our brains by stimulating our hands. In my coaching sessions, I sometimes use “hand change” as a way to help my clients shift perspective.

If we worked together, I could for example suggest that you focused on your problem, took a pen and moved it to your “wrong” hand. I would then ask you to think of a solution to your situation and draw a symbol for that solution. I’ve had a lot of “aha” results with this method.

In general, I find it very interesting to observe what happens in a person when she is being asked to do things “the other way”. Try brushing your teeth, writing, eating with your other hand. Try putting on your shoes with the other foot first. How does it feel? What happens with your thoughts?

In a longer perspective, ”the other way” could be an excellent exercise to learn to be in someone else’s shoes, walking their path and carrying their rucksack of memories. Maybe we would understand why they do things the way they do. Why we are different but equal.

When we are no longer able to change a situation,
we are challenged to change ourselves.
~ Victor Frankl