Är du lycklig?

Publicerad den av makikely
happiness, choices

Vad ger oss människor mest lycka? Det finns tester, undersökningar och statistik om vad vi blir lyckliga av och vad som gör oss olyckliga enligt forskning.

Är du lycklig?

Skulle du säga att du är lycklig? Varför eller varför inte? Hur tycker du att det ”känns” att vara lycklig eller olycklig?
Om ditt svar är nej, vad är det som hindrar dig från att leva ett lyckligt, harmoniskt liv just nu? Är det din familj, din ekonomi, din hälsa, ditt arbete, samhället du lever i? Vad gör en människa lycklig? Inte lätt att veta, svårt även om det gäller ens egen lycka. Det är dessutom stor skillnad på att känna sig lyckad i andras ögon och att känna sig lycklig som människa.

Det är bara du som vet vad din lycka är.

I lördags kväll berättade min gode vän Rizwan Rehmtulla* om sin vandring till Santiago de Compostella. Varför han bestämde sig för att gå 90 mil och mötet med sig själv. Vi fick inblick i hans inre värld, hans tankar och insikterna han fick längs (och efter) resan. Det jag behöll efter hans två timmars känslomässiga berättelse är påminnelsen om att ”lycka är ett val”.

Vi kommer flera gånger under livets gång att omvärdera och ifrågasätta våra val (och icke val), vi kommer att vilja hitta orsaken till hur vi mår utanför oss, lämna ansvaret till någon annan för hur det blev som det blev.

Vi kan inte undvika sorg, besvikelse, oro, dåliga nyheter. Vi kan (och behöver) inte vara glada hela tiden men vi kan välja att vara tacksamma, trygga, nöjda, lyckliga. Men lycka är ett val (som kräver mycket ansträngning ibland), det handlar om hur vi väljer att se på allt som händer i och kring våra liv.

Lycka kommer inifrån, det är något vi själva måste skapa och odla, dagligen. När vi tar ansvar för våra val kan vi vara glada och lyckliga. Och vi kan vara ledsna, arga men ändå lyckliga.

Finns det någonting du vill förändra i livet så du slipper ångra dig? Gör det! Nu.

Själv hoppas jag att jag inte kommer att ångra någonting när tiden kommer då jag får njuta av mitt sista andetag.

”Life begins where fear ends.”
– Osho

* Rizwan Rehmtullah, One Life Only http://www.onelifeonly.se

Förväntningar.

Publicerad den av makikely
förväntningar, egen kärlek, självkänsla

Hur påverkar förväntningar ditt liv?
Andras förväntningar på dig?
Dina förväntningar på andra? På dig själv?
Lider du av ” duktig flicka”-syndromet? Jag gjorde det.

Det finns ett farligt begrepp som heter prestationsinriktad självkänsla. Jag led av prestationsbaserad låg självkänsla. Jag mätte allt i hur jag presterade och hur mina prestationer erkändes av andra. Jag överarbetade uppgifter och detaljer och var konstant osäker på om jag räckte till. Utåt sett verkade jag kylig och tuff men jag hade svårt att sätta mina egna gränser, att säga nej till övertid eller till att göra andras jobb, att lyssna på andras problem.

Varför?
För jag levde efter (vad jag trodde var) andras förväntningar. Det gjorde mig trött, orolig och stressad och så småningom utmattad och sjukskriven.

Psykoterapeuten Marta Cullberg Weston skriver att ”Personer med dålig självkänsla har en sked med hål i. Även om de får positiv bekräftelse från omgivningen rinner den ut genom hålet och ger ingen varaktig förändring”.

Så var det verkligen för mig. Jag försökte fylla min sked med: ”Jag har levererat ett toppen-jobb, jag har tänkt på alla detaljer, jag har svar på alla möjliga frågor, jag är en bra mamma, en god vän”.
Men samtidigt så mumlade ”låg självkänsla-rösten” i mitt huvud:
”Du är en bluff”.
”Sluta tro att du är speciell”.
”Andra gör det bättre än vad du gör”.
”Andra sliter mer än du, du lever ett lyxliv”.

Många människor får problem med självkänslan i samband med förändringar. Det märker jag i mitt arbete som coach. Vi glömmer att förändring betyder oftast förbättring.

När det finns hål i självkänslan lever vi med en inre oro och hör inre kritiska röster som säger att vi inte räcker till. Vi jämför oss med och tävlar mot andra och är aldrig riktigt nöjda. Vi är mer sårbara för oro, depression och ångest.

Konstigt nog så växte min självkänsla efter min skilsmässa. Först kom alla ångestfyllda frågor om vem jag var, vad jag var bra på, vad jag ville och kunde göra med resten av mitt liv, vad andra tyckte om mig och deras förväntningar.

När jag gick min utbildning inom Psykosyntes växte kärleken till mig själv tillbaka. Och med den, min självkänsla. Har du en god självkänsla kan du lättare bortse ifrån vad andra tycker. Nu vet jag vem jag är, jag står upp för mig själv, jag accepterar mina ljusa och mörka sidor. Jag vågar sätta gränser vilket märkligt nog ger mig mer energi för att lyssna på andra. Jag är snäll(are) mot mig själv, jag kan få en dålig dag eller tänka dåliga tankar utan att känna skuld för jag vet att det är övergående.

Självkänsla är helt enkelt hur man ser på sig själv, vad man känner för sig själv, hur man definierar sitt värde som människa. Det bestämmer du och inte någon annan. Du har ett värde som människa även när du ibland misslyckas med något, och du behöver inte bry dig om vad andra tycker om dig för du vet att du är en bra och värdefull människa som gör sitt bästa och agerar från hjärtat med goda intentioner.

Självkänsla, självförtroende och självbild. Titta i spegeln och le mot den du ser: det är den viktigaste personen i ditt liv.

”En människa kan aldrig någonsin vara tillfreds utan sitt eget gillande”.
Mark Twain

Våga drömma och ät mer choklad!

Publicerad den av makikely
chocolate

Jag har aldrig pratat med någon som vågat följa sin dröm och ångrat sig, inte ens de som fått kämpa länge och mött tvivelns fula ansikte.
Jag har ägnat många år åt att fundera över vad jag egentligen ville göra. Jag har trott många gånger att jag skulle våga hoppa bara för att känna inspirationen dö, om och igen. Jag har gått och väntat på rätt tid tills suget att göra någonting blev större än rädslan att misslyckas. Nu vet jag att det inte räcker att bara lyssna på magen. Magen, hjärtat och hjärnan måste samtala och komma överens om samma sak.

Stunder av tvivel kommer givetvis fortfarande och hälsar på, det är normalt. Det är ett stort ansvar att ha anställda. Det är klart det kändes tryggare att ha en fast inkomst än att vara egenföretagare. Men jag blev samtidigt en person jag inte ville vara när jag var tvungen att kompromissa och följa andras beslut. Att vara min egen chef är värt många långa timmars hårt arbete. Och när jag tappar orken så hjälper det alltid att väcka tillbaka lusten med en bit (god) choklad! (ren 70- procentig choklad sägs ha antidepressiva egenskaper).

Många studier har fastställt att ju högre kakaohalt, desto mer nyttigheter som antioxidanter, vitaminer och mineraler finns det i chokladkakan. Men se upp. Hög kakaohalt är inte en garanti för att chokladbiten är nyttig. På torsdag har vi en temakväll om kakao och choklad i butiken. Vi kommer att prata om, smaka på, behandla med choklad. Få saker är så tätt sammankopplat med njutning som choklad. Det ser jag framemot.

”All you need is love. But a little chocolate now and then doesn’t hurt.”
Charles M. Schulz

Ett litet besök i mitt inre rum.

Publicerad den av makikely
changes, förändring

Vaknade så trött idag att jag rullade ur sängen, besökte toaletten och borstade tänderna utan att öppna ögonen. Sen gick jag tungt till köket, satte mig på golvet och tittade (äntligen) ut genom glasdörren.

Solen lovar en härlig höstdag med sprakande färger och höga himlar. Tillbaka är säsongen med tidiga skymningar och mörka morgnar. Jag tittar ut och sitter med tankar om förändring. Det är åter igen dags att släppa taget om sommaren och ljuset. Löven har börjat falla, naturen förbereder sig att gå i ide.

Förändring kan vi bara acceptera för det händer ändå.

Förväntningar är farliga, de leder ofta till besvikelser. Det blir sällan som vi bestämt att vi vill ha det, ibland blir det bättre och ibland mindre bra. Vi kan inte ens förvänta oss att det alltid ska vara på ett visst sätt, även när vi har gjort och tänkt ”som vanligt”.

Och vi får gilla läget oavsett, för det blir som det blir och det är som det är.

Ibland smakar livet alldeles underbart och lyckan är varm och väldoftande. Ibland är livet outhärdligt kallt och beskt och känslorna gör ont. Men allting förändras, ljuset och mörkret byter plats. Det vi kan göra är att öppna en plats där vi alltid kan hitta det vi behöver, ett litet rum i vårt hjärta där det är alltid tryggt, varmt och ljust oavsett väder, oavsett trötthet, oavsett känslostorm.

Var rädd om ditt hemliga rum, städa det regelbundet med en kärlekskvast och stora hinkar av tacksamhet.

Kram från köksgolvet. Nu väntar en stor kopp reishi-te.

”Everyone thinks of changing the world, but no one thinks of changing himself.”
Leo Tolstoy

Tell me your story.

Publicerad den av makikely
listen

Precis hemkommen från en spännande helg i Psykosyntesens tecken. Vi fick den stora äran att lyssna på självaste Herr Psykosyntes: Piero Ferrucci. Vilken inspiratör! Så mycket visshet och ödmjukhet. Och så mycket kärlek.

Vi människor är spännande och ibland skrämmande med allt vi är – och allt vi kan bli. Oändliga möjligheter att bli den bästa version av oss själva när vi har hittat vårt mål, väckt vår vilja, när vi känner oss sedda, hörda.

Det var fantastiskt närande att bli påmind om allt vi kan förändra med ett par öppna öron och ett öppet hjärta. Allt vi alla behöver är någon som verkligen lyssnar med full uppmärksamhet på våra berättelser, inte någon som löser våra problem. Lösningar och svar har vi själva. Det spelar ingen roll hur unga eller gamla vi är, vi har ”stories to tell” och vi blir helare när vi kan berätta dem för någon som medvetet stannar tiden och stänger av allt brus omkring dem för att koncentrera sig på vår röst. Någon som frågar vad vi brinner för, vad som får vårt hjärta att slå fortare, någon som knackar försiktigt innan de öppnar dörren till våra smärtsamma minnen.

Det är så jag vill vara som coach, som vän, som mor, som livspartner. Jag vill komma ihåg att ta av mig filtret av mina egna erfarenheter, lägga undan min historia, glömma i vilken livsskola jag har lärt mig att navigera och möta varje människa med helt nya ögon och tomma öron.

Och jag önskar bli mött på samma sätt, utan förutfattade meningar.

Säg som det är!

Publicerad den av makikely
Truth, Confidences, Courage

Vågar du det? Alltid?

Jag stod i duschen idag och kände hur vattnet sved mot min rygg, för varmt. Helt plötsligt blev jag väldigt ledsen och arg på alla tankar som rullar i mitt huvud och alla osorterade känslor som ibland väcker mig under natten.

Jag önskar att jag alltid hade modet att vara helt ärlig i alla sammanhang, mot alla och framför allt, mot mig själv.

I coachingsammanhang är det lätt att vara ärlig för det är mitt jobb, min plikt, mitt sätt att få fram min klients sanning. Men i vardagslivet är jag ofta rädd att såra och bli sårad så jag säger inte allt och jag blundar för saker jag inte vill konfrontera. Och ändå så önskar jag kunna vara stark nog att leva öppet, ärligt och strunta i andras åsikter och betygsättning. Tänk vad enkelt om vi alltid kunde lita på att det vi hör är sanningen. Vad befriande om det som sägs om mig är samma sak som det som sägs till mig. Att alltid få möjligheten att förklara det vi menar om någon inte förstår, att ge andra chansen att svara på våra frågor innan vi vänder dem ryggen.

Innan jag stängde av vattnet bestämde jag att försöka vara helt ärlig mot mig själv, att inte tänka onda tankar och inte säga elaka ord om mig själv. Jag är kanske naiv men jag tror att om jag lyckas mot mig själv så kan det sprida sig till alla andra runt omkring.

Sanning handlar ofta om mod.

Jag vill vara modig och våga säga: jag tror att du ljuger, jag ser att du utnyttjar din makt, jag hör vad du inte säger, jag vill inte att du gör så.

Jag vill våga fråga när jag inte förstår eller när jag har misstankar – även när jag är rädd för svaret, istället för att utgå ifrån en tanke och trissa upp ett komplottscenario.

Jag vill våga erkänna för andra och för mig själv när jag har fel, när jag dömer för fort, när jag inte vill göra som andra säger, när jag inte tycker samma sak.

Och vågar jag inte säga som det är så ska jag hålla tyst istället för att ljuga.

“He who dares not offend cannot be honest.”
― Thomas Paine

Spola skiten!

Publicerad den av makikely
Detox, Höst, Cleanse

Jag gillar metaforer, när jag coachar använder jag mig ofta av bildliga förklaringar. Bilder väcker ofta mer känslor än bara ord.

Just nu tänker jag ofta ”släpp skiten!”. Ja, lite ofint och inte så bildligt vackert kanske men så tydligt: tömmer vi inte tarmarna, dör vi av förgiftning. Så är det med allt som händer i livet också, vi krymper vår själ och minskar vårt glädjeförråd om vi inte släpper tankar och händelser som sårar, förpestar, smutsar.

Hösten sägs vara en utomordentlig tid för att göra en detox. Att rensa ut systemet så att vi kan ta in ännu mer näring och livskraft. Ju mer vi blir av med gifter, desto mer energi hittar vi inom oss, energi vi kan använda till att skapa ett bra och hälsosamt liv. För att göra det behöver vi detoxa inte bara kroppen, utan även sinnet och själen. Låter det svårt? Det är det men det är möjligt.

Detox kommer från engelskans “detoxification” och betyder avgiftning. Kroppen har en fantastisk förmåga att läka och reglera sig själv. Det har även själen. Allt det vi äter och dricker, hur mycket eller lite vi rör på oss, hur stressiga våra dagar är, samt vilka tankar vi väljer att fokusera på påverkar vår hälsa. Precis på samma sätt som våra reningsorgan (levern, njurarna, lungorna, tarmarna och huden) inte orkar med, och kroppen blir “förgiftad” så kan även vår själ bli smutsfläckig och trött.

Tänk på helheten.

När vi städar ut kroppen med t.ex. en detoxkur som ska rensa från gammalt skräp får vi inte glömma det viktigaste; att städa själen! För det sker ingen större utrensning, förändring och läkning på djupet om vi låter psyket puttra på i gamla rester. Visserligen är det fantastiskt och klokt att, via till exempel ekologisk mat, få rensa slagg och smuts ur systemet men vi får inte glömma vårt behov av att städa i våra minnesgarderober, våra samlade erfarenheter och upplevelser.

Hur gör man då?
När du har bestämt dig för att ”släppa skiten”, kom ihåg att något som är djupt präglat hos dig kan ta lång tid att få bort. Ha tålamod och fira dina framsteg. Ofta hjälper det med symboliska handlingar, som att skriva ner saker som gör oss arga, ledsna och sedan – varför inte? – slänga det i toaletten och spola.

Men det tar lång tid att förändra vanor! Det kostar vilja och beslutsamhet att bryta gamla mönster. Och det görs inte med automatik. Definitionen av automatik är ”det som sker utan inverkan av människan eller annan levande varelse”. Enligt mig sker ingenting automatiskt. Allting börjar med en tanke, en intention, en vilja, ett mål, en dröm, en plan. Även en vinst på lotto eller hästar börjar med att någon har köpt en lott eller valt ut siffror. Allt är en följd av orsaker och konsekvenser. Men jag vet också (för jag har sett det så många gånger) att förändring är alltid möjligt när man verkligen vill.

Och vem har egentligen råd att inte vilja må bra? Så, ut med skiten! J

“Detox your mind, body, AND your contact list.”
― SupaNova Slom

Mobilknarkare?

Publicerad den av makikely
Kommunikation Beroende Mobiltelefon iPhone

”Skomakarens fru och smedens häst får inga nya skor.”

I mitt jobb som samtalscoach, hjälper jag människor att lösa ut sina blockeringar. Ofta ingår det i uppdraget att hjälpa klienterna att hitta nya perspektiv, att byta tankebanor, att bryta gamla mönster. Man skulle kunna tro att jag alltid lever som jag lär och att min tillvaro är lugn och harmonisk men en titt i mitt huvud och en kort vandring i mina skor kan visa att där finns det både mörka vrå och fotknöl.

Skillnaden är kanske att jag vet om det men lik förgrymmat så faller jag i groparna då och då. Ett återkommande problem är min relation till min mobiltelefon: mitt arbetsverktyg, min minidator, min almanacka, min sekreterare, mitt extraminne, min fotoapparat, min diktafon, min nyhetskälla, mitt bärbara bibliotek, min planerare, min skvallertidning, min dagbok… för att nämna en del av vad jag använder telefonen till. Problemet skulle inte vara mitt om inte min sambo hade så svårt att förstå vad han kallar för mitt ”iPhone-beroende”.

Jag kanske blundar för verkligheten men för mig är mobilberoende när du åker utomlands eller till fjällen där du inte har någon täckning men trots det måste titta i mobilen mest hela tiden. Eller när ”free wifi” är det första du kollar innan du bokar ett hotell, när kontrollerandet eller surfandet även sker på natten, när du träffar dina vänner och i stället för att prata med varandra så chattar ni i mobilen.

Jag har även läst om att många har fått problem med koncentration, sömnstörningar, muskelspänningar och att de gnisslar tänderna i sömnen. Läkare varnar för hur många kompetenta människor går sönder när de aldrig får tid till paus och reflektion, när de är för tillgängliga hela tiden och aldrig kopplar av.

En studie från Australien, som gjordes för ett par år sedan tydde på att storkonsumenter är lika beroende av sina mobiler som andra är av alkohol eller nikotin. De som berövades sina telefoner fick både högre puls och ångest och forskarna där gick så långt att de talade om en möjlig fobi för att förlora sin mobiltelefon. Bakgrunden till beroendet är människans starka drivkraft när det gäller nyfikenhet och bekräftelse. Med mobilen kan vi både stilla vår nyfikenhet och bli bekräftade hela tiden. Då blir det som en drog.

Jag har även läst om den kinesiska staden Chongqing som har utformat trottoarer för människor som inte kan slita sig från sina smarta telefoner. Eller staden Antwerpen i norra Belgien där man nu har infört ”text walking lanes” för gående som är upptagna med att skriva på sina telefoner samtidigt som de går på stan.

Jag erkänner att jag är extremt beroende av min telefon så innan min man bygger en sådan trottoar åt mig (!) tänker jag analysera och mäta mitt användande av manicken som orsakar så mycket otrevlig stress oss emellan.

Så här ser det ut (enligt mig). Jag börjar dagen med att gå på toaletten och kolla min kalender. Sen scrollar jag ner genom mitt instagram-flöde, kollar facebook för att inte glömma någons födelsedag, byter status på mitt företags sida, bläddrar genom mailen, borstar tänderna och duschar. Om jag kör ett pass på crosstrainern så läser jag blogginlägg eller artiklar på nätet.
Under arbetsdagen kan jag lägga ut en bild för att göra lite reklam, jag kan googla om olika produkter och tjänster och jag läser, skickar och svarar på mails. Och när jag går på toa så kollar jag facebook och instagram.
På kvällen kör jag en repris på morgondagens övningar. Enligt min sambo så är detta bara en bråkdel av tiden jag spenderar med min mobil.

Jag vill glädjas åt min telefon som gör att jag kan (bland mycket annat) hitta en adress i en ny stad och se meddelanden från familj och vänner. Men om min sambo upplever att jag har ett beroende så vill jag ta tillbaka kontrollen.
Jag vill bli minst lika smart som min iPhone, som är klok nog att stänga av sig när batteriet tar slut.
Jag vill kunna ta en paus för återhämtning så jag inte får kortslutning.
Jag vill vara rädd om mig och våga ta rast utan att känna skuld när jag inte är tillgänglig.
Jag vill vara smartare än min smart phone och jag vill inte bråka om en batteridriven sekreterare.

“Not returning phone calls is the severest form of torture in the civilized world.”
― Marisha Pessl

Prata med mig, inte om mig.

Publicerad den av makikely
communication språk compromise kompromissa kommunikation

Det blåste lite kalla känslovindar i början på månaden och mitt hjärta blev förkylt men det har varit helt fantastiska två första veckor i butiken, bättre än jag hade vågat drömma om. Fast nu är jag så trött, hela kroppen ber om en paus, framförallt mina fötter och underben.

Jag är överfull av tacksamhet för allt som skett (och även allt som slutat), alla som tittat in, kramat och grattat, vinkat förbi, stannat och smakat på maten, kollat i butiken, frågat och undrat. Mest är jag kanske tacksam för att min kropp har orkat. Det har varit så mycket gott att ta in men sömnen har inte riktigt hängt med och utan bra sömn blir det sämre återhämtning. Mitt huvud vill så mycket men musklerna och lederna säger nu stopp! Det är dags att vila. Så idag söndag vilar mannen och jag med frukost i solen, lite tvätt, gräsklippning för honom (räknas det som vila?), mejlrensning och blogging för mig☺ och på måndag ska vi gå upp kl.05.45 igen.

Telefonen ringde medan jag ändrade menyn på hemsidan. Det var en gammal vän från Madagaskar som ville presentera sina kondoleanser. Vi började prata om gamla minnen, om gamla bekanta, och jag hör hur vi blandar språk. Vi säger en mening med lite malagasy, lite franska och lite engelska och vi förstår varandra. Det är så skönt att prata sitt eget språk. Det känns så tryggt.

I veckan pratade vi om det i vårt lilla kök på jobbet, om hur vi skulle hitta ett ”eget” språk för att undvika missförstånd och vara effektiva när vi har så olika bakgrund (både yrkesmässigt och kulturellt). Vi försökte även klura ut hur vi skulle koreografera en egen ”dans” så vi inte fysiskt krockar med varandra när det är många kunder samtidigt och beställningarna haglar, för det är trångt bakom kyldisken.

Som vanligt så handlar det om kommunikation och kompromiss. Förstår vi inte varandra så blir det fel, lämnar vi inte utrymme för varandras behov så blir det konflikt. Jag har turen att jobba med två lättlästa tjejer, deras kroppsspråk är tydligt så jag tror att vi kan undvika en hel del missförstånd om vi reagerar fort på ett frågetecken men i vardagslivet är det inte alltid så lättnavigerat. Inte ens med människor man tror sig känna mycket väl.

Tänk om vi alltid kunde våga fråga när vi inte förstår.

Tänk om vi alltid hann kolla att andra förstår vad vi menar.

Tänk om vi aldrig tog för givet att det menas negativt.

Tänk om vi aldrig tog saker så personligt.

Tänk om vi alltid grundade våra tankar och ord i kärlek.

”Wise men talk because they have something to say;
fools, because they have to say something.”
– Plato

Livet ger och livet tar.

Publicerad den av makikely
Veloma Last goodbye Memories Forgiveness Förlåtelse Döden Farväl

Vilken vecka!!!

För en vecka sedan, i söndags kväll gick jag och la mig i god tid för att orka gå upp kl.6 dagen efter. Mannen och jag hade slitit långa arbetsdagar i två korta veckor för att göra i ordning min dröm: livstilsbutiken. Måndag skulle vara en stor dag, början på ett nytt äventyr, första raderna i ett nytt kapitel.

Mitt i natten kom ett meddelande, jag brukar stänga av ljudet men av någon anledning så såg jag att skärmen lyste. Det var beskedet om att min storebror hade dött. Han hade legat sjuk länge på ett stort sjukhus i Paris och hamnat i koma på fredagen. Min första tanke var ”Skönt för honom att sluta kämpa, han ville inte leva längre.” Sen tänkte jag vad märkligt med alla start och slut i mitt liv. När jag gifte mig med min sons pappa dog min far, när mina tvillingar föddes dog min mor, och nu när jag skulle fira att en dröm blivit verklighet dog min bror.

Glädje och sorg. Gammalt och nytt. Minnen och framtiden. Ljuset och mörkret. Återvinning. Oändlighet. Livets cirkel.

Jag var inte speciellt nära min bror, ännu mindre senare åren. Jag ville så gärna försöka få idealbilden av oskiljaktiga storebror och lillasyster och kompromissade mer än mitt hjärta ville för att lyckas. Men vi har mest samlat på tråkiga händelser som jag inte vill minnas. Jag tog slutligen avstånd när jag träffade honom för sista gången (jag visste redan då att det skulle vara sista gången) i december förra året när han kom till Frankrike för att bli inlagd för observation. Jag konstaterade igen hur olika vi var, hur ofta han hade manipulerat mig till att göra saker emot min vilja, hur han alltid lyckades ge mig dåligt samvete för sättet jag ville leva mitt liv, det var alltid mitt fel om någonting inte blev bra. När vi tog farväl så menade jag adjö för alltid. Jag hade rätt.

När han beklagade sig till vår släkt, fick jag en del kritik från dem som tyckte att jag var hjärtlös och självisk. Dem som ville att jag skulle omprioritera och släppa allt jag hade för att åka till Paris och ta hand om honom, för ”han var ju trots allt min bror!”. Ingen frågade hur eller om jag hade möjlighet till det. När jag undrade varför de tyckte att det var min plikt att ta hand om en äldre bror som aldrig brytt sig om mig när jag hade det tufft så fick jag svaret: ”För att din mamma var godheten själv och du är lik henne på många sätt. Och du vet hur hon älskade honom.” Kristallklart.

Nu när han dött så kom rösterna igen: Hur kunde jag vara så kylig och känslokall och tycka att det är viktigare att komma igång med min affärsrörelse. För bara ett par år tidigare hade jag säkert knäböjt inför pressen och lämnat allt för att visa att jag är snäll, osjälvisk och generös. Men nu prioriterade jag framtiden och bestämde att ge mitt lilla företag den bästa möjliga starten. Jag försökte ändå förklara mitt beslut för dem som ville höra och slutade svara dem som anklagade mig för hjärtlöshet.

Skulle det verkligen vara bättre att befinna mig vid hans sida när han nu var död trots att jag valde att ta avstånd när han fortfarande levde?
Skulle jag vara en bättre människa om jag flög över för att visa mig på avskedsceremonin?
Bara för att han var född av samma föräldrar som jag betyder det inte att vi var mer än syskon. Familj för mig är människorna jag älskar och som älskar mig, de som finns när solen skiner och när det stormar, de som kanske inte tycker att allt jag gör är fantastiskt men som ändå tycker om mig.

Vi födds i en familjekonstellation men det gör oss inte oskiljaktiga. Vi behöver inte ha samma efternamn, vi behöver inte ens vara från samma land eller ha bott i samma mage (adopterade syskon kan älska varandra). Vad är egentligen en familj och hur förtjänar man titeln förälder? Tänk, när man gifter sig så blir man familj med den man byter ring med och släkt med deras släkt, men alla ”familjeband” bryts efter skilsmässan. Man kan fortsätta att vara mor och far till gemensamma barn utan att vara en familj. Varför skulle det vara annorlunda bara för att man är syskon? Vad gör ”blodsband” till något obrytbart? Antingen tycker man om varandra eller inte.

Livet ger inga ångerveckor eller öppet köp. Det gäller att leva nu i alla ögonblick vi får. Det som händer kan inte spelas om, målas över eller suddas bort. Jag har ingenting att förlåta min bror, han hade sina skäl att göra som han gjorde. Jag behöver inte ens förstå. Det jag vill förstå är vad jag egentligen känner för jag grät inte när jag lämnade honom i Paris och jag har fortfarande inte gråtit. Ändå så känner jag en sorg över ett liv som tog slut, en kropp som misshandlades under många år av dåligt leverne, en briljant hjärna som blev elak och paranoid, en relation som kunde gett oss båda så mycket värme. Vi hade bara varandra när våra föräldrar dog.

Det är tragiskt hur många människor som poppade upp på sociala medier när de fick reda på att min bror hade lämnat jordelivet. Helt plötsligt kom det lovord och kärleksförklaringar till en fantastisk varelse, samma person som de inte hälsade på när han var dålig och sjuk. Om min bror var den de beskriver så har jag gått miste om en otroligt omtänksam, givmild, vitsig och intressant person för det var inte mannen jag var syster till och det gör mig väldigt ledsen om det fanns en annan sida av honom som jag aldrig fick uppleva.

Men det är kanske som min väninna Eva säger: ibland kan man svettas tårar. Och svettas har jag gjort i veckan, inte bara i vårt torkugnsvarma kök men även på yogamattan. För butikens öppningsvecka tajmade givetvis överens med en lärarkurs om yogaterapi som jag så gärna ville delta i. Allt eller inget…?

Jag är väldigt tacksam för allt som skett i veckan, all glädje, sorg, trötthet, ilska, skratt, stress, allt nytt jag har lärt mig av mina kollegor, allt gammalt som hittat till ytan och som jag hade lagrat i min kropp, all kärlek från yogisar och kunder, all tid jag har fått spendera med min man. Det finns ingenting jag vill ändra på, suddas bort, skriva om.

Tack!

“They say (she had read somewhere) that no one ever disappears, up in the atmosphere, stratosphere, whatever you call space–atoms infinitely minute, beyond conception of existence, are up there forever, from the whole world, from all time.”
― Nadine Gordimer