Confidences

Sitter på golvet framför en halvtom (eller halvfull?) kartong och känner helt plötsligt en förlamande trötthet i hela kroppen. Och så är jag faktiskt lite öm i själen också.

Det har hänt så väldigt mycket senaste året, senaste månaden, senaste veckan, väldigt mycket. För mycket och för lite. Fysiskt, känslomässigt, själsligt.

För mycket jobb, för lite träning.
För många tankar, för lite ro.
För starka känslostormar i och omkring mig (det är jobbigt med förändring) och för korta stunder av närvaro.

Jag tittar runt: flyttkartonger, en dammsugare, en lampskärm, orkidéer i olika blomningsfaser, en påse med returflaskor och gamla batterier, en tv-skärm utan fot och… hundratals myror. Jag är van att flytta men jag tycker inte om att packa och det tar alltid alldeles för lång tid. Jag hoppar från ett rum till ett annat, utan struktur, som för att undvika att fastna i ett minne. Varför så många kartonger? Varför samlar vi på så många dubbletter, tripletter av samma (ofta onödiga) saker. Så mycket av ingenting, fast ändå så finns det ett minne, en historia, en känsla i varje sak som gör att det blir svårt att lämna, ge bort, slänga. Så de hamnar i en kartong – igen, flytt efter flytt under rubriken ”betyder något” eller ”kan vara bra att ha”.

Jag har flyttat så många gånger sen jag lämnade Madagaskar, jag kan inte ens räkna hur många. Antananarivo, Paris, Milano, Geneve, Stockholm, Jönköping och nu… Habo. Många hus och lägenheter har det blivit. Och magkänslan varnar för att det inte är sista gången jag fyller mina kartonger. Men från hus till hus är det en liten låda som alltid följer med. Den innehåller jord från mina förfäders grav, en liten uggla i brons som jag fick när jag fyllde 19 år, en liten Buddha från Thailand som en okänd kvinna gav mig en mörk natt när jag kände mig väldigt ensam, tre kristaller, några brev mina föräldrar har skrivit till varandra, min dagbok när jag var 16 år och fyra gamla fotoalbum som innehåller allt jag kan komma ihåg om min familj. Saker som inte tar särskilt mycket plats i packningen men som betyder så mycket.

Det är kanske så att det är lite lättare att möta en förändring, flytta till en ny plats, inreda nya rum, lära sig nya arbetsuppgifter, knyta an till nya människor när man har med sig en ”liten låda” fylld av trygga gamla minnen? Särskild för dem av oss som för olika anledningar inte har ett land eller ett föräldrahem att återvända till. Jag menar inte att vi ska stanna kvar i det som har varit eller sörja det som inte längre finns men jag tror att vi behöver några tecken, några spår, några saker vi kan titta på, hålla i eller röra, några utvalda minnen som tar oss ner till en trygg plats. En snuttefilt. En plats där vi får vara sköra, äkta och trygga.

Vad har du i din lilla låda?

…och ”invandrare är kriminella”.

Stereotyper mynnar ofta ut i fördomar och okunskap. Faran med stereotyper är att man inte bedömer de enskilda individerna, utan tar gruppen som en helhet, man klumpar ihop människor och låser dem i en förutfattad och oftast felaktig och negativ mening.

Jag var på jobbet idag, solen sken, fjärilarna dansade i timjans blommor, Vättern blänkte och jag skulle ta emot ett par som letade bröllopslokal. Jag passade samtidigt på att städa lite i köket och mata (kel)grisarna. När jag skulle låsa kommer ett äldre par förbi och frågar om de kan komma in och titta. Javisst, välkomna, jag är ändå här.

Artigt kommenterar de då att ägarna har tur som har så trevlig och engagerad personal. Och visst var det positivt att jag ansågs både engagerad och trevlig (tack!) men varför togs det för givet att jag inte kunde vara ägare?

Jag kommer ihåg för tjugo plus år sedan när jag promenerade i Stadsparken med tvillingvagn och en pigg fyraåring hoppandes vid min sida och två fina Bymarksdamer stannade till, tittade in i vagnen och tyckte att barnen var förtjusande och att nog var det en skön avlastning för föräldrarna att jag var deras barnflicka.
De menade nog att jag var för ung för att vara trebarnsmor, eller vad tror ni…?

Dessa händelser är som små myggbett om jag jämför med en annan gång på en färja till Lübeck när ett gäng druckna ungdomar mötte mig i trappan. Jag var på jakt efter fartygsläkaren eftersom min dåvarande man hade hög feber och låg halv medvetslös i hytten – en manlig förkylning (obs! fördom 🙂 . Helt utan förvarning möttes jag av: ”Du är väl en så’n där importerad hora från Thailand?”

För att inte nämna smutskastningen av alla thailändska kvinnor så var det många fel i samma förolämpande mening,  jag är varken importerad, från Thailand eller hora. Det känsligaste var att förklara för min femårige son vad en hora är och varför dessa killar hade kallat mig för det.

Att vara fördomsfull tror jag knappt någon eftersträvar. Full av fördomar vill ingen vara. Ändå har vi dem – vare sig vi vill eller inte. Och ofta i betydligt större omfattning än vad vi ens vill tänka på eller kan förstå. Men det är egentligen inte personer som har förutfattade meningar som är ”farliga” – det är de som vägrar att ändra uppfattning.

Troligtvis har du också en hel del fördomar och förutfattade meningar. Det har jag, jag är inte stolt över dem och försöker hålla mig medveten om att jag har dem. Delvis är fördomar ett skydd mot det okända, det annorlunda men det är också en tragisk barriär mot nya intryck, nya kunskaper, nya vänskaper. Har vi bestämt i förväg (förut fattat) att vi vet något negativt om någon så har vi stängt en dörr och vänt ryggen.

Innan vi dömer och bedömer kan vi tänka till, tänka om och försöka att förstå varför vi tänker just så. Det kanske hjälper att fundera på vad andra kan ha för förutfattade meningar om oss?

“Strangers are endearing because you don’t know them yet.”
― Dejan Stojanovic, The Sun Watches the Sun

Har ni lyssnat på Marit Bergmans låt? Den berör mig starkt just nu. Kanske för att jag är trött eller kanske för att jag sitter ensam mot husväggen och tittar på ”havet”, min älskade Vättern.

Ibland måste någonting gå sönder innan vi kan bygga om.
Ibland måste vi bli sjuka för att vi ska lära oss bli bättre på att ta hand om oss själva.
Ibland måste vi bli illa behandlade för att förstå att vi ska sätta ner foten.
Ibland måste vi förlora något för att hitta en ny gåva.
Ibland måste vi bli väldigt besvikna för att uppskatta äkta vänskap.
Ibland måste vi lämna en trygg väg för att hitta rätt stig.
Ibland måste livet göra ont för att hjälpa oss öppna ögonen.

Men nästan alltid är det när vi slutar kämpa, när vi kapitulerar som lösningen dyker upp.

Jag tror inte på tur, jag tror på att våga drömma stort. Och jag tror på bra tajming och hårt arbete. Även om hårt arbete ibland betyder tung trötthet. Just nu är jag trött, så trött att det värker i hela kroppen, från tår till topp. Nästan att mitt hår också har ont i sina lockar. Och det är väl inte så konstigt med all trötthet, det har varit väldigt många, långa dagar och korta oroliga nätter sen slutet av februari när äventyret med Lustfyllt började.

Trötthet är ett begrepp som är svårt att definiera, eftersom alla människor har sin egen uppfattning om vad det är att vara trött. Det är som sömnbehov, jag behöver minst sju timmar för att vakna utvilad, andra kan klara sig med mindre och en del behöver mer. Att vara trött handlar inte om svaghet. Jag är stark men just nu är jag sliten. Jag har jobbat för långa timmar, burit för tungt, tänkt på framtiden för mycket och slarvat med näring och träning. Men det är bra, denna magiska plats i Munkaskog är värd all slit för den ger tillbaka så mycket.

Det är så vackert här. Alltid. Jag ryser av välbehag när jag tittar på alla små gula stjärnor i gräsmattan, maskrosorna som lyser kaxigt i solen och hånar gräsklipparen – det är Lustfyllt. Jag småpratar med grisarna och frågar om de gillar palsternacka. Jag kisar mot solen och vattnar lavendeln i den stora krukan som sprack i vintras, lite skavanker är vackert. Det är också Lustfyllt. Perfekt i sin imperfektion. Tillräcklig. Nöjd. Lugn. Precis som jag kommer att vara efter helgen, när jag har unnat mig vila, sömn, yoga och bra mat, när jag har njutit av min ensamhet med en öppen bok och en avstängd telefon.

Ta hand om dig.

”Gör det du måste så fort som möjligt, så att du kan göra det du vill så länge som möjligt”

Jag börjar lära mig att bästa sättet att ta kontroll över kontrollen är genom att… släppa den!

På tisdag kväll har min omtänksamme och romantiske sambo bestämt att vi ska iväg på en jul-weekend till (för mig) hemlig ort. När jag först fick reda på det så gallskrek Control Freak-en i mig. Den fick hyperventilera i ett par minuter med tankar som ”Vem ska jobba? Vart ska vi? Kommer jag att gilla det? Borde vi inte vara hemma över jul ifall barnen vill komma förbi? Har vi råd?”

Sen bestämde jag mig för att släppa taget och bjuda in tacksamheten istället. Jag behöver inte (jag kan inte, även om jag skulle vilja) veta allt i förväg. Inga förväntningar. Inget kontrollbehov. Nu ser jag verkligen framemot att bli överraskad.

Det är givetvis en angenäm situation där det (förhoppningsvis) inte blir så smärtsamma konsekvenser med att släppa kontrollen. Jag är medveten om att andra tillfällen kan vara svårare.

Alla söker vi en mening med våra liv, vi försöker förstå varför allt sker när och som det sker och allt för ofta blir det dessvärre för många hjärnspöken, tankar, känslor som återupprepas och som egentligen inte har någon verklighetsförankring. Vi människor har en stor självplågande förmåga att älta samma saker om och om igen. Särskilt negativa saker. Särskilt när vi möter motstånd.

Att släppa taget är kanske det vi har svårast att hantera. Särskilt svårt har vi att släppa taget om (illusionen av) att ha kontroll. Ofta hänger kontrollbehov ihop med perfektionism, rädslan att inte duga om vi gör fel, rädslan att förlora ansiktet, rädslan att förminskas, rädslan att dö.

Men ibland sitter vi fast i en situation där enda utvägen är att släppa taget. Ibland ser livet till att vi hamnar i en position där det inte är någon idé att försöka hitta en lösning. För det finns för många valmöjligheter eller ingen alls (det känns i alla fall så).

Försöker vi då lista ut alla eventuella följder och konsekvenser blir situationen oändlig och smärtsam. Börjar vi funderar på om vi ”borde si” eller ”inte borde så” dräneras vi på energi och det slutar med att det bara snurrar och vi kan inte ta oss vidare. Vi kan givetvis välja att vara kvar i kampen tills luften och lusten tar slut. Eller så kan vi försöka våga släppa taget och pausa för att hitta en lösning, ett tecken, ett svar.

Jag jämför ibland att släppa taget med hur lungorna känns när vi andas ut efter en ansträngning. Eller som sanden i handen.

Föreställ dig att du är på stranden och leker med vågorna. Tänk dig att du har hela din hand fylld med blöt sand. Du håller sanden krampaktigt i handen för att den ska stanna kvar. Men vad händer då? Sanden pressas ut mellan dina fingrar och lämnar dig. Om du i stället låter din hand vara öppen så kommer sanden att ligga kvar i din handflata.

Att lära sig leva med osäkerhet och tillit skapar, paradoxalt nog, en inre trygghet. Oro hjälper oss inte med något alls i livet. Den får oss bara att bli olyckliga och handlingsförlamade. Fokusera på det du kan kontrollera. När man lär sig att leva i ögonblicket, utan kontrollbehov, står alla livets vägar öppna för en.