Hemligt.

De allra flesta av oss bär på hemligheter av olika slag. Några mindre, andra större. En hemlighet kan vara så ofattbar och skrämmande att vi inte vågar berätta om den för någon. För att undvika omgivningens kritiska blickar och kommentarer eller för att skydda någon annan.

Vi vill så väldigt gärna framstå som bra inför andra och inför oss själva att vi bygger upp tjocka murar kring de tankar, känslor och beteenden som vi tror kan fläcka ner idealbilden om de avslöjas.

Ibland kan det även vara bra att hålla tyst om saker för att skydda andra. Vi kan ha en hemlighet som vi inte tänker avslöja i första taget. Den handlar inte om oss utan om en annan person. Att medvetet dölja vissa saker kan alltså vara ett rationellt beslut. Samtidigt bör vi ta med i kalkylen att hemlighållandet ofta har ett pris, fysiskt och psykiskt.
Rädslan att hemligheterna skall komma fram utan att vi själva valt det är en stor rädsla. Rädslan gör att vi hela tiden är på vår vakt, tankarna kan helt plötsligt skena iväg och vi får upp bilder i huvudet från sådant som vi har gjort för oftast många år sedan. Minnen och känslorna fastnar i kroppen och kan oväntat besöka oss i drömmarna eller göra sig påminda i form av fysiska åkommor.

Priset vi betalar för att bära hemligheter är ibland högt och kan fysiskt och psykiskt skada oss. Samtidigt som hemligheter kan bryta ner oss, finns det stora hälsovinster att göra om vi istället öppnar våra hjärtan. Men kom ihåg att hemligheter kan föda fler hemligheter. Det kan vara bra att dela med någon som är utbildad för att ”bära” och hantera andras hemligheter, en präst, en terapeut, en läkare, någon med tystnadsplikt.

Ibland kan det vara lättare att våga möta vår rädsla för vad andra tycker än att möta vår egna spegelbild och våga förlåta oss själva för saker vi har tänkt, gjort, sagt men inte kan förlika oss med. Det tycker jag är en till anledning att vara generös med förlåtelse för den som har felat lever dagligen med minnet av det hen gjort medan ”offret” kan välja att förlåta och glömma. Det är oftast lättare att förlåta andra än att förlåta sig själv, andras misstag kan vi släppa tag om och lämna bakom oss men vi måste leva resten av livet med oss själva.

“A secret’s worth depends on the people from whom it must be kept.”
Carlos Ruiz Zafón, The Shadow of the Wind

När ord inte menar vad de säger.

Delpersonligheter, Psykosyntes, Inre orkester

Ibland vill vi mer än vi kan, säger mer än vi menar. Det är så viktigt med bekräftelse, med att vara omtyckt, med att hålla upp bilden vi vill att andra har av oss. Ibland är det så viktigt att vi glömmer att vi är människor och har rätt att göra fel, att ändra åsikt, att ha förbjudna känslor och tankar. För det är väl så att alla vi någon gång har tänkt, sagt, gjort saker som vi skäms för eller är mindre nöjda med? Om vi jämför oss med musik så har vi alla ibland missat en not eller sjungit falskt, och det är mänskligt. Det tråkiga är när vi ger andra skulden för att vi spelar fel musik. Fast det är också mänskligt det, att fly ifrån ansvaret.

Har du tänkt på att du kanske innehåller en hel orkester? Föreställ dig en orkester med olika sektioner och varje sektion har sitt unika ljud och sitt speciella bidrag till det musikstycke som ska framföras. Vad skulle hända i en orkester där vi bara spelar på några enstaka instrument hela tiden? Vad skulle hända om de olika sektionerna själva bestämmer vilken melodi som ska spelas? Några vill spela klassisk musik, andra hård rock eller ballader. Samtidigt. Publiken skulle säkert bua och börja fly lokalen.

På samma sätt har vi en mängd olika egenskaper och varje del är som ett eget instrument, en egen person (i Psykosyntes brukar vi kalla dem ”delpersonligheter”).

Vi kan t.ex. ha delpersonligheten ”Generös” som tycker att det viktigaste i livet är att hjälpa, visa omtanke, vara givmild och hjälpsam och dela med så mycket som möjligt. En motsats delpersonlighet kan vara ”Snål”. Den kanske tycker att det viktigaste av allt är att spara, inte slösa med varken pengar eller känslor, för att skydda sig mot en eventuell brist.

Våra olika delpersonligheter uppstår oftast när vi är mycket unga, de utgör en strategi för att vi ska klara vardagen. Om vi har växt upp i en familj där det var viktigt att vara Generös och vi hela tiden fått denna del av oss sedd och bekräftad, då utvecklar vi den delen till fulländning. Vi gör mer och mer för att fortsätta få beröm och uppskattning för vår generositet. Till slut kanske Generös tar över hela vårt liv och vi upptäcker att det även begränsar oss för vi börjar känna oss utnyttjade och tomma. Då kanske en annan delpersonlighet (Snål eller Misunnsam t.ex.) träder fram som vi inte riktigt tycker om för den stämmer inte överens med bilden vi är vana att ge av oss.

Vi har delpersonligheter i vårt omedvetna, som vi inte ”kan se” men som ändå spelar med i vår inre orkester. Eftersom vi inte är medvetna om dem, kan vi inte styra deras medverkan i konserten, utan överrumplas av de känslor som de för med sig. I vårt vardagsliv kan det yttra sig som problem i våra nära relationer, på vår arbetsplats eller i vårt sätt att reagera på livsproblem. När de träder fram får vi väldigt bråttom att åter få bekräftelse på att vi inte är sådana.

Jag gillar liknelsen med en orkester: varje instrument behövs men inte alltid utan det är samspelet mellan instrumenten som skapar musiken. Namnet psykosyntes syftar på en syntes mellan motstridiga krafter. Alla har vi olika roller, som periodvis kommer mer eller mindre i konflikt med varandra. Men som i en orkester så behövs det flera instrument för att skapa harmoni.

Konflikter kan göra oss medvetna om de otillfredsställda behov som får dessa orkestermedlemmar att oväntat spela så falskt. Det handlar ofta om ett sårat barn som känner sig missförstått. Genom att lära känna oss själva; både våra olika strategier och vårt innersta sanna jag, kan vi lära oss att styra våra orkestermedlemmar (våra delpersonligheter) med hjälp av dirigenten: jaget som ser till att samarbetet fungerar.

En annan viktig aspekt för att uppnå harmoni och välmående är viljan. Viljan att se det goda i alla (och i oss själva till att börja med), viljan att tänka och agera med hjärtat, viljan att förstå och viljan att förlåta.

Det är kanske inte så lätt att vara människa men livet är en fantastisk skola.

”The single biggest problem in communication is the illusion that it has taken place.”
George Bernard Shaw

Förväntningar.

förväntningar, egen kärlek, självkänsla

Hur påverkar förväntningar ditt liv?
Andras förväntningar på dig?
Dina förväntningar på andra? På dig själv?
Lider du av ” duktig flicka”-syndromet? Jag gjorde det.

Det finns ett farligt begrepp som heter prestationsinriktad självkänsla. Jag led av prestationsbaserad låg självkänsla. Jag mätte allt i hur jag presterade och hur mina prestationer erkändes av andra. Jag överarbetade uppgifter och detaljer och var konstant osäker på om jag räckte till. Utåt sett verkade jag kylig och tuff men jag hade svårt att sätta mina egna gränser, att säga nej till övertid eller till att göra andras jobb, att lyssna på andras problem.

Varför?
För jag levde efter (vad jag trodde var) andras förväntningar. Det gjorde mig trött, orolig och stressad och så småningom utmattad och sjukskriven.

Psykoterapeuten Marta Cullberg Weston skriver att ”Personer med dålig självkänsla har en sked med hål i. Även om de får positiv bekräftelse från omgivningen rinner den ut genom hålet och ger ingen varaktig förändring”.

Så var det verkligen för mig. Jag försökte fylla min sked med: ”Jag har levererat ett toppen-jobb, jag har tänkt på alla detaljer, jag har svar på alla möjliga frågor, jag är en bra mamma, en god vän”.
Men samtidigt så mumlade ”låg självkänsla-rösten” i mitt huvud:
”Du är en bluff”.
”Sluta tro att du är speciell”.
”Andra gör det bättre än vad du gör”.
”Andra sliter mer än du, du lever ett lyxliv”.

Många människor får problem med självkänslan i samband med förändringar. Det märker jag i mitt arbete som coach. Vi glömmer att förändring betyder oftast förbättring.

När det finns hål i självkänslan lever vi med en inre oro och hör inre kritiska röster som säger att vi inte räcker till. Vi jämför oss med och tävlar mot andra och är aldrig riktigt nöjda. Vi är mer sårbara för oro, depression och ångest.

Konstigt nog så växte min självkänsla efter min skilsmässa. Först kom alla ångestfyllda frågor om vem jag var, vad jag var bra på, vad jag ville och kunde göra med resten av mitt liv, vad andra tyckte om mig och deras förväntningar.

När jag gick min utbildning inom Psykosyntes växte kärleken till mig själv tillbaka. Och med den, min självkänsla. Har du en god självkänsla kan du lättare bortse ifrån vad andra tycker. Nu vet jag vem jag är, jag står upp för mig själv, jag accepterar mina ljusa och mörka sidor. Jag vågar sätta gränser vilket märkligt nog ger mig mer energi för att lyssna på andra. Jag är snäll(are) mot mig själv, jag kan få en dålig dag eller tänka dåliga tankar utan att känna skuld för jag vet att det är övergående.

Självkänsla är helt enkelt hur man ser på sig själv, vad man känner för sig själv, hur man definierar sitt värde som människa. Det bestämmer du och inte någon annan. Du har ett värde som människa även när du ibland misslyckas med något, och du behöver inte bry dig om vad andra tycker om dig för du vet att du är en bra och värdefull människa som gör sitt bästa och agerar från hjärtat med goda intentioner.

Självkänsla, självförtroende och självbild. Titta i spegeln och le mot den du ser: det är den viktigaste personen i ditt liv.

”En människa kan aldrig någonsin vara tillfreds utan sitt eget gillande”.
Mark Twain

If it bothers you, write it down.

Hands Writing

Why do I write?”

People write for a variety of reasons. For some, it is a career; for others, a hobby. Some write because it helps them sort out their feelings, get what is on their mind in the open. Some people write to share stories, to express love or hatred, they wish to touch someone. Some people write in diaries to record history, to imagine the future or to tell things that they don’t want other people to know.

Why do I write, even though chances are that no one will ever read my words? What is it that makes me want to slave over a handwritten letter or a blog post? Why do I want to share my thoughts?

In my case the correct question to ask would be. “Why do I need to write?”
All my life, I’ve been writing something: poems, letters, statuses, tweets, stories. I have so many post its, enveloppes, notebooks, diaries (I still regret burning those my ex-husband read and used to hurt me, I lost so many years of thoughts and memories to the flames).

I write to exorcise my thoughts. I drive them out like a priest drives out a demon. I write because it’s therapy. Sometimes writing hurts, most times it helps me see things a bit different, from a safer distance.

I write to experience my feelings even more fully and because sometimes I don’t know how to handle them.
I write to remember so I can let go and forget.
I write to create good feelings out of sad memories.
I write when my soul aches so I can remember that no matter how painful the situation, my heart won’t break.
I write when life is so beautiful the moment has to be captured on a piece of paper.
I write because I love words.
I write to sort pros and cons.
I write because it is how I know that I exist.
I write because when I am face to face with my words, I can close the rest of the world outside.
I write because someday I will not remember anymore, and I don’t want to forget the things I have not yet told my children.

There are many theories for how we become right or left-handed, from sun positioning to location of our liver. I learned to write and read when I was four years old. When I started school, the nuns forced me to change hand and write with my right one. I’ve ended up ambidextrous, which is practical. But I got used to considering my right hand as the strong one so I have to focus more with everything I do with my left hand. If I’m in a rush I use my right one. I wonder if I would have developped different sides of my personality if I had not been trained to change hand?

Regardless of which hand we use, our preferred hand is hooked up to the opposite side of our brain. Our right hand is connected to our left brain – the rational side responsible for language, judgment and intellect. Our left side is connected to our right brain, the source of creativity, perception and empathy. If, as science says, our hands are connected to our brains, this should mean that we can stimulate our brains by stimulating our hands. In my coaching sessions, I sometimes use “hand change” as a way to help my clients shift perspective.

If we worked together, I could for example suggest that you focused on your problem, took a pen and moved it to your “wrong” hand. I would then ask you to think of a solution to your situation and draw a symbol for that solution. I’ve had a lot of “aha” results with this method.

In general, I find it very interesting to observe what happens in a person when she is being asked to do things “the other way”. Try brushing your teeth, writing, eating with your other hand. Try putting on your shoes with the other foot first. How does it feel? What happens with your thoughts?

In a longer perspective, ”the other way” could be an excellent exercise to learn to be in someone else’s shoes, walking their path and carrying their rucksack of memories. Maybe we would understand why they do things the way they do. Why we are different but equal.

When we are no longer able to change a situation,
we are challenged to change ourselves.
~ Victor Frankl

 

Me, my yoga and I.

Jag går just nu en fördjupningskurs i Ashtangayoga och utöver lite träningsvärk så väcker det många tankar, frågor och känslor. När jag var liten ville jag skriva böcker för ensamma barn. Sista året på gymnasiet bestämde jag mig för att bli barnpsykolog. När jag flyttade till Paris för att plugga valde jag en språkutbildning med intentionen att någon dag bli tolk och jobba på FN.
Jag blev varken psykolog eller tolk men jag skriver min bok och jag coachar. Ord och kommunikation har alltid varit viktiga för mig. Nu när jag är vuxen (eller är jag det?) vet jag att jag vill arbeta med (att) hela människan, både kropp och själ. Därför trivs jag i Psykosyntesens och i Yogans världar. Båda handlar för mig om respekt för livet och att människan i grunden är perfekt och har alla svar inom sig. Jag skriver säkert något mer om Psykosyntes någon annan gång men idag vill jag berätta vad yoga betyder för mig.

Vad är yoga?
Det finns nog lika många svar på den frågan som det finns utövare. Jag skojar ibland och säger att yoga är min bästa pensionsförsäkring för den underhåller både min kropp och min själ. Och min sambo har lärt sig uppskatta att stunderna på mattan gör mig lugn och… flexibel.

Som ni säkert vet har yoga sitt ursprung i Indien och är en vetenskap för att skapa harmoni mellan kropp och sinne. Ordet yoga kommer från verbet ”yuj” på sanskrit, som betyder ”att förena”. Tanken är att man förenar kroppen och sinnet, och på ett högre plan, sitt medvetande med det universella medvetandet. Yoga kombinerar fysiska rörelser med andning och meditationstekniker för att skapa fysisk och psykisk hälsa. Många förknippar yoga med lotusställning och meditation med ljudet OOOOOMMMMMM men det finns allt från yoga som fokuserar på fysiska övningar till rent filosofiska skolor.

Men vad är yoga för mig?
Det är något som har ändrats genom åren, beroende på var (och med vem jag var) i livet . När vi var 16 år gick mina bästisar och jag på en annorlunda, ljudlig och svettig ”transyoga”. Vi betalade läraren med ris, olja och andra matvaror som skulle fördelas mellan medlemmarna i hennes yogakollektiv. Med min första pojkvän och yoseikan budo utövare kom jag i kontakt med meditation och mantra chanting (jag somnade väldigt ofta). Sen försvann yogan ur mitt liv för att lämna plats åt aerobics och bodybuilding. 2005 var det dags igen, denna gång med Poweryoga och så småningom hittade Ashtanga mig.

Och det är ju det som är så bra med yoga. Att alla kan hitta någon form som passar. Fast just nu känns det som om yogan är i mitt liv för att stanna. Det är inte riktigt greppbart med ord men yoga för mig idag är ett sätt att lära känna mig själv, det är andetaget och allt som ryms i det, d.v.s. själva livet. Yoga har lärt mig att känna min kropp och vad som är bra för den. Att lära känna mina tankar och vad jag reagerar på men även hur och varför.

Ska jag välja ett enda ord så kan jag säga att yoga för mig handlar om respekt. För mig själv. För min kropp och mina tankar. För mina medmänniskor. För livet. Det gör mig mer självsäker och samtidigt mer ödmjuk. Det hjälper mig att sätta gränser samtidigt som jag blir mer och mer accepterande. Det stärker min kropp samtidigt som jag har lättare att höra när den är trött.

Jag är övertygad om att yoga hjälper mig bli en bättre människa. För genom att lära känna mig själv och mina styrkor och svagheter blir jag också bättre för min omgivning och mina medmänniskor. Och jag kan inte minnas en enda gång när jag har lämnat shalan utan ett leende på läpparna.

“Exercises are like prose, whereas yoga is the poetry of movements.
Once you understand the grammar of yoga; you can write your poetry of movements.”
~ Amit Ray, Yoga and Vipassana: An Integrated Life Style

(Bilden är tagen från min coachingstudio info@wordtrail.se)

Nyfiken är en bra plats att börja från.

Books Bookies Reading

Min dotter skrev dagbok när hon var liten (jag hoppas hon fortsätter skriva, jag tycker själv att det är ett underbart sätt att sortera mina tankar och städa i mina känslor). En dag när jag skulle bädda i hennes rum hittade jag en rosa dagbok under madrassen. Nej, jag tjuvkikade inte! men jag måste erkänna att jag kände mig väldigt frestad att läsa hennes innersta tankar och se vad som rörde sig inom min älskade 13-årings huvud. Jag kanske skulle få läsa om vad som eventuellt oroade min tysta lilla tjej och kunna hjälpa henne med en lösning. Men istället så la jag tillbaka boken, för hennes ord och tankar var hennes och om hon ville dela dem med mig så skulle hon få göra det när tiden var inne.

Jag kom även ihåg hur det brändes när min far hade snokat och hittat min dagbok och läst i den. Och inte noga med det, han hade rivit av några sidor (där jag hade skrivit om hur kär jag var i min simtränare) och lagt dem på min tallrik. Skam och sorg. Ilska och hat. Jag minns hur jag satt vid middagsbordet och väldigt starka känslor kom över mig så jag kunde varken äta, gråta eller gå därifrån.
Jag fick aldrig tillbaka boken och varje gång han var arg la han fram den på sitt skrivbord och jag visste att det var dags för en uppläxning. Jag ville inte svika min dotter genom att oinbjuden smygtitta in i hennes själ. Jag ville inte förstöra hennes tillit till mig.

Vad som kittlar vår nyfikenhet, hur vi tillfredsställer den och till vilken grad den spelar roll i våra liv skiljer sig mellan oss. Vetgirighet går upp och ned hos alla människor. Våra hjärnor är skapta för upptäckarlust, men en ful kusin är misstänksamhet och oro. Och som Molière skrev: ”Nyfikenheten är svartsjukans dotter”. Jag tänker på alla tillfällen vi presenteras med att tjuvkika i någons mobiltelefon eller sökhistoriken i datorn.
– Ett starkt råd för ditt välbefinnande och ett lugnt samvete: gör inte det. Är du nyfiken, fråga.

Experter säger att nyfikna människor är lyckligare och lever längre. De skriver även att de flesta av oss blir mindre nyfikna med åren. Nyfikenhet är en psykisk egenskap som ger impuls till inlärning, en central motor i vår utveckling. Utan nyfikenhet skulle vi aldrig lära oss någonting. Se på småbarn när de lär sig gå, egentligen skulle det vara lättare att fortsätta krypa, ändå slutar de inte försöka tills de kan stå trots att de ramlar och slår sig.

I mina samtal använder jag mig av nyfikenhet, det är ett starkt verktyg hos terapeuter och en viktig egenskap att stimulera hos klienten. Nyfikenhet kan vara till stor hjälp vid olika känslomässiga och psykologiska tillstånd, vi kan använda nyfikenheten till att skifta perspektiv och tänka i nya banor. När jag använder det i coaching är det inte främst för att hitta svar men mest för att väcka lusten hos klienten att söka alternativa lösningar.
Det är fantastiskt vad genuint nyfikna frågor kan öppna nya dörrar.

”Nyfikenheten kan leda till mycket: ibland till att man står och tjuvlyssnar vid dörren,
ibland till att man upptäcker Amerika.”

(Fritt citat av José Maria Eça de Queirós)

Meningen med livet.

Fick ett meddelande häromdagen (jag testar att coacha via mejl, ska utvärdera om det är en bra metod när jag träffar klienten för vårt avslutssamtal och ja, hen har godkänt att jag refererar till vår konversation här i bloggen för jag tror det är många flera som känner igen sig). Med detta avklarat kan jag nu plocka ur innehållet i mejlet.

Citat: Ibland vill jag bara leva mitt liv här och nu men oftast undrar jag över framtiden om fem eller tio år. Då får jag en känsla av att ha tappat mig själv någonstans. Vad är meningen med livet egentligen? Varför finns jag? Vad är mitt syfte? Man läser överallt att vi är unika och perfekta men jag tror att det finns någon annan som kan ta min plats och göra det jag gör ännu bättre. Slut citerat.

Vad är meningen med livet? Det finns säkert många teorier och många svar på den frågan men det är väl ingen som säkert vet vad det skulle vara. En teori som jag gillar är att vi människor lever för att vi ska lära oss mer och bli visare och ödmjukare genom de omständigheter och förhållanden vi föds in i. Tror man på reinkarnation skulle det också kunna vara så att våra själar väljer våra föräldrar för att vi på bästa sätt ska kunna lära oss och få de erfarenheter vi behöver. Men det är en parentes, nu utgår vi från ett liv i taget. Ett liv här och nu där vi har ett ansvar att vara så lyckliga som möjligt för vår och andras skull. Och det innebär att vi alla har en uppgift att fylla och att ingen annan kan ta din eller min plats.

Om jag istället för meningen med livet ställer frågan ”Hur vill du bli ihågkommen efter du har dött?”, blir det skillnad då? Föreställ dig dina nära och kära och mindre nära och kanske inte ens kära samlade kring din dödsbädd och några vill hålla tal. Vad vill du att de ska säga (och mena) om vem du var? om vad du  brann för? Vad vill du ska vara annorlunda när du inte längre finns? När vi förändrar hur vi ser på oss själva så förändrar vi hur världen uppfattar oss.

En annan fråga jag vill ställa är: ”Om du bara har ett liv, vad tycker du är viktigt att hinna göra medan du lever?” För dig själv. För dem du älskar. För dem som älskar dig. Vad är du villig att offra och ge? Allt har ett pris, allt kostar en uppoffring. Att ha något (någon?) betyder att välja bort något annat (någon annan?).
Vad orkar du med? Allt har en början och ett slut, lycka som olycka, glädje som sorg, natt som dag. Om vi inte orkar ta oss genom de tunga stunder, om vi är rädda att misslyckas, förlora eller ha ont så kommer vi inte att uppleva lycka, succé eller kärlek. För att bli bra på något måste vi börja med att inte kunna alls. För att bli bättre ska vi först vara bra. För att bli bäst ska vi orka vara mer än bra, om och om igen.

Meningen med livet är kanske helt enkelt att hitta det vi är minst sämsta på och utveckla det, göra mest av det som får oss att le, hitta vår passion, det som gör att vi glömmer att äta. Och det är olika för dig och mig, det kan enbart mätas i hur mycket tillfredsställelse och glädje det ger oss.

Jag tror frågan är ”Vad ger livet mening?”

Våga vara rädd.

Jag lämnade mitt land när jag var sjutton år, fast besluten om att aldrig komma tillbaka. I två resväskor fick jag plats med allt jag ville ha kvar, mina älsklingsböcker, mammas morgonrock i siden som sedan många år inte längre doftade henne, två fotoalbum, en burk med jord från förfädernas hemmaberg, mormors guldring och en hungrig vilja att bli något i livet.
Om inte annat för att min far inte trodde att jag kunde.

Avskeden från mostrar och morbröder gick fort, pappa lämnade jag vid grinden utanför mitt barndomshus med orden ”Åker du nu och överger mig så behöver du aldrig fundera på att komma tillbaka”. Jag hatar att säga farväl så jag försöker alltid att göra det så kort och känslolöst som möjligt, stänga in sorgen i magen, blinka bort tårarna, titta framåt.

Det var mycket folk och stressigt på flygplatsen. Jag skulle resa ihop med min väninna. Gemensamt hade vi behovet att lämna något slags utanförskap bakom oss, vi kände ingen tillhörlighet med familjerna vi föddes i och hoppades hitta den i ett studentliv i Frankrike.

Jag kan inte påstå att jag var helt orädd inför framtiden som väntade men jag var hoppfull med tillit till livet. Jag visste framförallt vad jag inte längre ville ha och såg möjligheter till något mer. När någonting känns motigt försöker jag jämföra det med en worst och en best case scenario så jag hamnar mittemellan tvivel och tillit. Då blir det lättare att tippa vågen mot möjligheterna för det räcker att hitta en liten positiv tanke till. Och det går alltid.

Som jag var då, sjutton år med två väskor, försöker jag alltid komma tillbaka till när jag är rädd och tvivlar. Som nu, när tryggheten av en långvarig anställning försvinner och jag satsar på att bli egen. Ena dagen är jag jättenöjd med mitt liv och älskar allt och alla som befinner sig i det. Andra dagar känns det som ingenting stämmer, att det är redan för många som gör det jag vill jobba med, att boken jag skriver inte har något intressant att berätta, att jag har förvrängda höga tankar om mig själv.

När det händer så har jag lärt mig att räddningen är att stanna upp, gå tillbaka till när jag som barn fick höra att jag inte var tillräckligt bra, vacker, snabb, smal, rolig, social. Jag ser på dem som fått lilla jag att känna så och så tänker jag på hur jag fick ihop pengar till min flygbiljett, packade mina resväskor, vände mig en sista gång vid avgångsgaten och gick med darrande rak rygg till flygplanet.

Jag vågade vara rädd och det löste sig.

Städning, in och ut.

Städning, in och ut.

Mitt nyårslöfte var att använda januari för att städa. In och ut. Detoxa kroppen, rensa garderoberna, sortera i datorn, göra plats i minnesbanken. Jag lämnade min tjugoåriga anställning i november, det gick inte längre att jobba kvar i ex-mannens företag. Det var ingen olycka, det var Universums sätt att svara på min önskan om förändring. Jag har länge velat göra något annat, nytt, eget men på många sätt var mitt jobb en stor del av min identitet. Företaget hade 35 anställda när jag började och idag är det 600 personer i flera städer som kan kalla sig kollegor. Det gör ont att lämna någonting man har varit med om att bygga men sådant är livet, för att gå vidare måste man släppa taget om det gamla.

Fast i det gamla finns allt som bar mig hit jag är idag så jag varken kan eller vill lämna allt. Där finns minnen, erfarenheter, lyckostunder men även rädslor och ånger. Jag vill inte stanna där men jag vill inte heller låtsas att jag kan radera och glömma allt. Hur skulle jag kunna det? Allt jag har levt, upplevt, känt, förnekat, talat eller ljugit om finns om inte annat kvar i min kropp. Jag är allt det jag har varit på väg mot allt det jag kan bli.

Det jag kan är städa, sortera, magasinera, laga det som går att lagas, välja ut, ge bort det som kan glädja någon annan, slänga det som jag inte kan fixa. Inte ens det vi slänger försvinner, det förvandlas. Och så är det med vårt förflutna också, även trasiga stunder som vi skulle vilja ha ogjorda blir en del av vår historia och vad vi kan är förvandla dem till lärdom eller bjuda in samma situation igen för att växa ur den. Ibland måste vi envist stanna kvar någonstans mörkt och trångt även när vi innerst inne vet att det inte är någonting vi mår bra av, vi gör det för att vi behöver lära oss något i motståndet. Vi identifierar oss med vad vi älskar eller hatar mest. Vi definierar oss ur det vi mår bäst eller sämst av. Sen måste vi välja vilken identitet vi tjänar mest på att visa oss i, som offer för omständigheterna eller som kapten i vårt livsskepp.

Ett steg i taget.

Andas. Blunda. Bjud in livet. Acceptera att allt som varit är ditt, förneka inget men välj endast att behålla det du behöver för att resa vidare. Tacka för allt du har fått vara med om, stäng försiktigt, lämna nyckeln och välkomna allt nytt som finns bakom nästa dörr.

Skrika eller skriva.

Jag åt lunch med en kära väninna idag, en modig nyskild kvinna som försöker planera sitt liv såsom hon visste hur det kommer att sluta.
Hon berättade hur hennes kropp, ibland hennes hjärna och mer och mer ofta hennes själ börjat tvärstanna, helt utan förvarning. Jag föreslog att hon kanske behövde parkera sitt liv och kanske även stiga av en stund för att få nytt perspektiv och hitta tillbaka till glädjen.
Vi längtar efter och planerar för en massa saker hela tiden och vi vill att det ska gå fort att komma dit. Men varför är det så viktigt att vara framme? Vad är vitsen med att alltid gå, springa, stressa framåt? När vi är väl framme någonstans så hinner vi alltför ofta inte ens njuta av att vara där vi ville komma fram till för vi är redan på väg vidare till nästa-stans.

Alltför ofta på sistone har min väninna ringt mig och viskat förtvivlat att hon är så trött och vilsen och att hon har gråtit sig till sömns. Jag minns från min skilsmässotid att gråta inte räckte, jag behövde SKRIKA. Det gömde sig ett djupt, skärande skrik i min bröstkorg, ett lät som jag inte lyckades vråla ut. Och ju mindre jag lyckades desto mer ont gjorde det av att hålla ett skrik fängslat i min själ. Men jag visste inte hur man skriker tillräckligt högt, tillräckligt länge för att tömma smärtan så jag började skriva och skriva och skriva.
Kan du inte skrika så skriv av dig smärtan. Det behöver inte vara vackert, djupt, rättstavat men med ord kan du komma åt skriket, med ord kan du hitta var livet har fastnat. Ta fram papper och penna och tillåt dig utan censur att skriva ner alla känslor som passerar din hjärna.

Ord kan såra och de kan läka. De kan smutsa ner och de kan rena. Ord är makt, ord är liv.

PS: Ser du, det är bara en bokstav som skiljer skriva och skrika.

“There is no greater agony than bearing an untold story inside you.”
~Maya Angelou