Att förlåta är att älska sig själv

Publicerad den av makikely

28156445_1845680198778243_8559597541476270080_n

Störst av allt är kärleken,

heter det med bibliska ord.

De flesta människor vill vara älskade, uppskattade, hörda och förstådda. Men förr eller senare händer det att vi sårar eller blir sårade, på ett eller annat sätt, fysiskt eller psykiskt, medvetet eller utan intention. Vi lever alla i relationer. Och vi är alla mänskliga. Så ofrånkomligen kommer vi att såra varandra, göra varandra besvikna och ledsna.

I mitt jobb som coach har jag träffat människor som inte kunnat förlåta sitt ex, sina föräldrar eller före detta vänner. Inombords är de upptagna av det som hänt i det förflutna och kan inte lämna och gå vidare. Min uppfattning är att de missuppfattat vad förlåtelsen innebär, den handlar inte om den andra personen. Den handlar om den som inte kan/vill förlåta.

Att förlåta innebär inte att vi går tillbaka och suddar bort det som varit – det handlar om att titta framåt för att kunna vara tillfreds med sitt liv. Förlåtelse handlar om acceptans och harmoni ochtar udden av det smärtsamma. Det möjliggör läkningsprocessen.

Kanske tror du att du kan ge igen och hämnas genom att inte förlåta? Men tänk om föremålet för dina negativa känslor inte påverkas alls? Tänk dig att du grubblar och minns gång på gång alla dessa mörka, kalla oförrätter samtidigt som ditt hatobjekt helt ovetandes och oberört lever sitt liv i glädje.

Vem är vinnaren då? Vem är det som har låst in sig i mörkret?

Ja, det är ju faktiskt du som upplever det du önskar att hen ska få uppleva. Och personen som sårat dig fortsätter att påverka dig men du har inget inflytande på hennes välbehag.

Förlåtelse är inte till för den som sårat dig. Det handlar inte alls om att acceptera den andra personens beteende. Det är en nödvändighet för ditt välmående och ett sätt att förbättra ditt liv.När vi förlåter tillåter vi oss själva att släppa både hatet mot människor som gjort oss illa, och blytunga offerkoftan som vi svept runt våra axlar. Och vem vet, det som skedde kanske inte menades illa men det blev ett missförstånd?

Måste man verkligen förlåta allt?

Ingen kan kräva att bli förlåten och förlåtelsen är någonting som man blir färdig för när den tiden är kommen.Det är inte lätt att glömma och förlåta och den vi är hårdast mot är ofta oss själva. Det är svårt att vara lycklig om man går runt och är ångerfull, ledsen, bitter eller arg.

Innan du kan förlåta någon annan måste du förlåta dig själv, det gäller att inse att du bara är mänsklig – och alla vi människor felar.

Att förlåta sig själv handlar om att först ta ansvar och sedan lägga upp en handlingsplan för förändring av det vi inte vill ha i vårt liv, oavsett om det är vi som är orsaken eller den som drabbats. Handlingsplan låter svårt och det behöver inte vara. När vi fokuserar på det vi vill ha mer av tar vi avstånd från det vi inte vill ha kvar. Vi kan välja våra tankar. Vi kan välja våra känslor.

 

Att förlåta är en mycket kraftfull handling som har sina rötter i kärlek. Många konflikter på alla nivåer har sitt ursprung i oförmåga till förlåtelse.

Att förlåta är en kärlekshandling. Och den bästa presenten till andra och till oss själva (årets julklapp?) är kärlek.

 

”Den som inte är beredd att förlåta andra förstör den brohan en gång själv måste över.”
Francis Bacon

 

God Jul!

Hemligt.

Publicerad den av makikely

De allra flesta av oss bär på hemligheter av olika slag. Några mindre, andra större. En hemlighet kan vara så ofattbar och skrämmande att vi inte vågar berätta om den för någon. För att undvika omgivningens kritiska blickar och kommentarer eller för att skydda någon annan.

Vi vill så väldigt gärna framstå som bra inför andra och inför oss själva att vi bygger upp tjocka murar kring de tankar, känslor och beteenden som vi tror kan fläcka ner idealbilden om de avslöjas.

Ibland kan det även vara bra att hålla tyst om saker för att skydda andra. Vi kan ha en hemlighet som vi inte tänker avslöja i första taget. Den handlar inte om oss utan om en annan person. Att medvetet dölja vissa saker kan alltså vara ett rationellt beslut. Samtidigt bör vi ta med i kalkylen att hemlighållandet ofta har ett pris, fysiskt och psykiskt.
Rädslan att hemligheterna skall komma fram utan att vi själva valt det är en stor rädsla. Rädslan gör att vi hela tiden är på vår vakt, tankarna kan helt plötsligt skena iväg och vi får upp bilder i huvudet från sådant som vi har gjort för oftast många år sedan. Minnen och känslorna fastnar i kroppen och kan oväntat besöka oss i drömmarna eller göra sig påminda i form av fysiska åkommor.

Priset vi betalar för att bära hemligheter är ibland högt och kan fysiskt och psykiskt skada oss. Samtidigt som hemligheter kan bryta ner oss, finns det stora hälsovinster att göra om vi istället öppnar våra hjärtan. Men kom ihåg att hemligheter kan föda fler hemligheter. Det kan vara bra att dela med någon som är utbildad för att ”bära” och hantera andras hemligheter, en präst, en terapeut, en läkare, någon med tystnadsplikt.

Ibland kan det vara lättare att våga möta vår rädsla för vad andra tycker än att möta vår egna spegelbild och våga förlåta oss själva för saker vi har tänkt, gjort, sagt men inte kan förlika oss med. Det tycker jag är en till anledning att vara generös med förlåtelse för den som har felat lever dagligen med minnet av det hen gjort medan ”offret” kan välja att förlåta och glömma. Det är oftast lättare att förlåta andra än att förlåta sig själv, andras misstag kan vi släppa tag om och lämna bakom oss men vi måste leva resten av livet med oss själva.

“A secret’s worth depends on the people from whom it must be kept.”
Carlos Ruiz Zafón, The Shadow of the Wind

The day I was born

Publicerad den av makikely

the sky was clear but my mother’s heart was full of clouds.

January starts off the wet season, February is its peak. Heavy downpours stretch up and down our island and the risk of devastating cyclones is high. Dirt tracks become thick mud, making driving and walking difficult and long, sometimes near impossible. And it was even the way I chose to enter the world, through a long and difficult labour, the umbilical cord around my forehead and neck.

They told me that’s how I started killing my mother.