Polepole. När långsamt är snabbast.

Den som skyndar sig, har väl bråttom? Men bråttom till vad?

Vi lever i en tid där det gäller att vara snabb, att fort anpassa sig till förändringar, att ständigt ”go with the flow” och finna sig i nya omständigheter och trivas med nya människor och omgivningar.

Med sina 5895 möh är Kilimanjaro – ”Afrikas Tak” det högsta berget i Afrika. Beläget i nordligaste Tanzania, nära den kenyanska gränsen, dominerar Kilimanjaro den omgivande terrängen. Dess ständigt snöklädda topp har länge (26 år för egen del) varit en källa till fascination. För mig var utmaningen inför Berget att göra det raka motsatta: att gå sakta och ibland även stanna upp för att hämta andan.

Ingenting i livet bara händer. Man måste ha ork att möta hinder och ork att övervinna dem. Ork är att kämpa, att vilja fortsätta. Men kämpa uppför ett berg handlar inte om att slåss eller strida. Genom att dra ner på farten, slappna av mellan ansträngningstopparna sparar man kraft. Mitt mål var att sakta ner tempot för att orka hela vägen, pole pole som de säger på Swahili (sakta sakta).

Det låter kanske självklart att sakta ner, men många har ett tempo de är vana att röra sig med. Personligen hade jag säkert kört slut på mina krafter för fort om jag hade vågat mig på Kilimanjaro-bestigningen för 10 år sedan, när kroppen var starkare och egot mycket större. Nu med 53 års erfarenhet hade jag tillgång till en blandning av envishet, fysisk ork, mental styrka, jädrar anamma, mycket vilja och lite tur med vädret.

En egenskap jag har länge värdesatt är att ”ha många bollar i luften” och göra mycket samtidigt och fort. Ett livsfarligt begrepp om kvinnlig simultankapacitet, ni vet, att sitta på toastolen, torka golvet runt omkring, svara på sms och beställa dammsugarpåsar på nätet när man ändå är igång. Att göra för många saker samtidigt och för fort resulterar i att man missar delmål, gör misstag och kör slut på sig själv.

För att komma vidare på Berget behövde jag förlita mig helt på min kraft istället för min styrka. Styrka kommer från muskelspänning. Kraft kommer från djupa andetag. När lungorna skrek efter luft och benen vägrade röra sig kom 30 år av yoga practice till nytta. Andas med näsan för att behålla värmen och skicka lugnande signaler till en orolig monkey mind och ansträngda muskler. Följer man sin andning så kan man omöjligt anstränga sig för hårt.

Sakta, sakta med korta drickapauser men utan att stanna till för länge. Även en enda fot längd eller 10 cm uppåt var framåt och framåt är åt rätt håll, mot toppen. När målet ibland kändes smärtsamt långt borta och näst intill omöjligt att nå tittade jag bakåt och tänkte: ”Tack, vad långt jag har kommit!”

Varje morgon och kväll hjälpte våra fantastiska guider oss att sätta delmål och undvek strategiskt våra ängsliga frågor om morgondagen, om dagarna som komma skulle, om sista etappen. Samtidigt så hjälpte de oss visualisera att det var möjligt. Andra hade lyckats, varför inte vi. Om vi hade tålamod och tog det lugnt, polepole. När vi kämpade för hårt och tankarna blev trångsvarta sjöng de för oss och deras glädje lättade tyngden i sulorna.

På den långsamma och tråkiga vägen upp till toppen, när det var som mörkast och kallast runtom och i tankarna överraskade soluppgången med orange, röd, lila lager av ljus och hoppet kom sakta tillbaka.
En titt bakom axeln visade hur långt vi hade kommit, en snabb titt uppåt bekräftade att resten av vägen var brant, tuff och jobbig. Men att målet var möjligt.

Att bestiga ett berg är att utmana sig själv, sin kropp och sina sinnen. Tystnaden på berget fylldes av otaliga tankar som rullar i huvet, trötta muskler släppte gamla minnen som inte längre orkade krampa sig fast. Bergbestigning handlade mer om kontraster, insikter, sinnesintryck än om själva fysiska ansträngning.

På en mer symbolisk (och praktisk) nivå lärde Kilimanjaro mig att:

Ha en vision och tro på att det är möjligt.
Fokusera på kraft och inte på styrka.
Ta en minut, ett steg, ett andetag i taget.
Vara här och nu.
Lita och lyssna på kroppen.
Få tyst på egot.
Respektera Naturen.
Leva idag. Imorgon kanske inte kommer.

Efter att ha bestigit ett stort berg finner man bara att det är många flera berg som skulle kunna gå att bestiga. Lite som att föda barn, man glömmer hur ont det gjorde. Ibland önskar jag att jag vore en ren och skär äventyrare. Kanske är det möjligt i mitt nästa liv?

 

”Att bestiga berg är som att åldras. Man blir lite andfådd.”

 

En reflektion och en vädjan.

@4Ocean.com är en fantastisk organisation som hjälper städa havet.

Jag blev väldigt ledsen och irriterad över hur mycket skräp vi turister lämnar efter oss på berget och frågade guiderna om det fanns ett system för hur Nationalparken städade. Det fanns inte. Kilimanjaro håller på att bli en öppen toalett.
Om någon läser min text och vet om en organisation som städar bergen, snälla lämna en kommentar.