Höstlöven virvlar i vinden och knackar på fönstren, vintern är på väg vare sig vi vill det eller inte. Skogen går från grönt till rött och gult, och visst är det vackert men kortare dagar kan förknippas med lite ångest för mörkret och kylan som komma skall. Fast mörkret kan även vara mysigt, tända ljus, en gosig filt, en varm kopp te, en lugn kväll hemma.
Men vad (och var) är hemma?
Ofta när jag berättar att jag är född på Madagaskar så vill folk veta hur ofta jag ”åker hem” och hälsar på. Hem. De menar säkert huset, staden och landet jag är uppvuxen i. Men är inte Sverige också hemma, det är ju här jag lever mitt liv just nu. Vad är det egentligen som gör att man kallar en plats för hemma?
Det kan skilja sig mycket från person till person. ”Hemma” kan betyda olika saker för olika individer. Kanske tänker du på din bostad, hemmet du växte upp i, eller någon annan plats du trivs på. Kanske tänker du på en känsla, så som trygghet, värme och kärlek, friheten av att kunna vara sig själv, att bli förstådd för man pratar samma språk och har samma kulturella värderingar och kompass.
Tillgång till bostad betraktas som en mänsklig rättighet. Utan bostad är det svårt att sköta studier och arbete. Det finns många som inte har någonstans som de kan kalla för deras eget och där deras främsta trygghet finns. De är hemlösa.
Hemlöshet kan drabba vem som helst. Även personer med god ekonomi kan hamna i hemlöshet och det har blivit svårt för unga att komma in på bostadsmarknaden. Som nyanländ i Sverige utan något nätverk är man inte heller särskilt önskvärd på bostadsmarknaden.
Hemma är platsen vi vill tillbaka till när vi känner oss ensamma. Hemlängtan påminner oss om vad och vem vi bryr oss om, det är känslan vi upplever när vi är borta från familj och vänner, från det kända, från tryggheten. En plats, som det så vackert en gång sjöngs ”where everybody knows your name”.
Men vad gör man om man inte kan återvända till det man längtar hem till? När man har varit borta så länge så ingenting ”därhemma” är längre sig likt. Eller när det rent fysiskt inte längre finns kvar, utplånat av krig eller naturkatastrof.
I mitt språk kallar vi de som lämnat ön för ”zanatany” (jordens barn), det betyder att var vi än hamnar på jordklotet så tillhör vi landet vi föddes i, hem-landet. Ett annat intressant uttryck vi har är ”very tadipotra” (en vilsen själ som har förlorat sin navelsträng) som kommer från vår tradition att begrava en bit av navelsträngen nära huset man bor i när man födds. Tanken att den finns begravd och blivit jord betyder att vad som än händer, vart vi hamnar i livet så har vi rötter någonstans, en identitet, en koppling till ett större sammanhang.
En liten tröst kanske när man ibland fångas av ensamhetens vassa klor och känner sig uppgiven och betydelselös i ett främmande land? Det kanske lyfter vilsenhetens svarta slöja en bit och ger hopp om en ljusare framtid med ett nytt liv och så småningom ett nytt hem. Som en stickling från den plantan man har lämnat i hemlandet kan man växa vidare i ny jord.
makikely 