Sitter på golvet framför en halvtom (eller halvfull?) kartong och känner helt plötsligt en förlamande trötthet i hela kroppen. Och så är jag faktiskt lite öm i själen också.
Det har hänt så väldigt mycket senaste året, senaste månaden, senaste veckan, väldigt mycket. För mycket och för lite. Fysiskt, känslomässigt, själsligt.
För mycket jobb, för lite träning.
För många tankar, för lite ro.
För starka känslostormar i och omkring mig (det är jobbigt med förändring) och för korta stunder av närvaro.
Jag tittar runt: flyttkartonger, en dammsugare, en lampskärm, orkidéer i olika blomningsfaser, en påse med returflaskor och gamla batterier, en tv-skärm utan fot och… hundratals myror. Jag är van att flytta men jag tycker inte om att packa och det tar alltid alldeles för lång tid. Jag hoppar från ett rum till ett annat, utan struktur, som för att undvika att fastna i ett minne. Varför så många kartonger? Varför samlar vi på så många dubbletter, tripletter av samma (ofta onödiga) saker. Så mycket av ingenting, fast ändå så finns det ett minne, en historia, en känsla i varje sak som gör att det blir svårt att lämna, ge bort, slänga. Så de hamnar i en kartong – igen, flytt efter flytt under rubriken ”betyder något” eller ”kan vara bra att ha”.
Jag har flyttat så många gånger sen jag lämnade Madagaskar, jag kan inte ens räkna hur många. Antananarivo, Paris, Milano, Geneve, Stockholm, Jönköping och nu… Habo. Många hus och lägenheter har det blivit. Och magkänslan varnar för att det inte är sista gången jag fyller mina kartonger. Men från hus till hus är det en liten låda som alltid följer med. Den innehåller jord från mina förfäders grav, en liten uggla i brons som jag fick när jag fyllde 19 år, en liten Buddha från Thailand som en okänd kvinna gav mig en mörk natt när jag kände mig väldigt ensam, tre kristaller, några brev mina föräldrar har skrivit till varandra, min dagbok när jag var 16 år och fyra gamla fotoalbum som innehåller allt jag kan komma ihåg om min familj. Saker som inte tar särskilt mycket plats i packningen men som betyder så mycket.
Det är kanske så att det är lite lättare att möta en förändring, flytta till en ny plats, inreda nya rum, lära sig nya arbetsuppgifter, knyta an till nya människor när man har med sig en ”liten låda” fylld av trygga gamla minnen? Särskild för dem av oss som för olika anledningar inte har ett land eller ett föräldrahem att återvända till. Jag menar inte att vi ska stanna kvar i det som har varit eller sörja det som inte längre finns men jag tror att vi behöver några tecken, några spår, några saker vi kan titta på, hålla i eller röra, några utvalda minnen som tar oss ner till en trygg plats. En snuttefilt. En plats där vi får vara sköra, äkta och trygga.
Vad har du i din lilla låda?
makikely 