…och ”invandrare är kriminella”.
Stereotyper mynnar ofta ut i fördomar och okunskap. Faran med stereotyper är att man inte bedömer de enskilda individerna, utan tar gruppen som en helhet, man klumpar ihop människor och låser dem i en förutfattad och oftast felaktig och negativ mening.
Jag var på jobbet idag, solen sken, fjärilarna dansade i timjans blommor, Vättern blänkte och jag skulle ta emot ett par som letade bröllopslokal. Jag passade samtidigt på att städa lite i köket och mata (kel)grisarna. När jag skulle låsa kommer ett äldre par förbi och frågar om de kan komma in och titta. Javisst, välkomna, jag är ändå här.
Artigt kommenterar de då att ägarna har tur som har så trevlig och engagerad personal. Och visst var det positivt att jag ansågs både engagerad och trevlig (tack!) men varför togs det för givet att jag inte kunde vara ägare?
Jag kommer ihåg för tjugo plus år sedan när jag promenerade i Stadsparken med tvillingvagn och en pigg fyraåring hoppandes vid min sida och två fina Bymarksdamer stannade till, tittade in i vagnen och tyckte att barnen var förtjusande och att nog var det en skön avlastning för föräldrarna att jag var deras barnflicka.
De menade nog att jag var för ung för att vara trebarnsmor, eller vad tror ni…?
Dessa händelser är som små myggbett om jag jämför med en annan gång på en färja till Lübeck när ett gäng druckna ungdomar mötte mig i trappan. Jag var på jakt efter fartygsläkaren eftersom min dåvarande man hade hög feber och låg halv medvetslös i hytten – en manlig förkylning (obs! fördom 🙂 . Helt utan förvarning möttes jag av: ”Du är väl en så’n där importerad hora från Thailand?”
För att inte nämna smutskastningen av alla thailändska kvinnor så var det många fel i samma förolämpande mening, jag är varken importerad, från Thailand eller hora. Det känsligaste var att förklara för min femårige son vad en hora är och varför dessa killar hade kallat mig för det.
Att vara fördomsfull tror jag knappt någon eftersträvar. Full av fördomar vill ingen vara. Ändå har vi dem – vare sig vi vill eller inte. Och ofta i betydligt större omfattning än vad vi ens vill tänka på eller kan förstå. Men det är egentligen inte personer som har förutfattade meningar som är ”farliga” – det är de som vägrar att ändra uppfattning.
Troligtvis har du också en hel del fördomar och förutfattade meningar. Det har jag, jag är inte stolt över dem och försöker hålla mig medveten om att jag har dem. Delvis är fördomar ett skydd mot det okända, det annorlunda men det är också en tragisk barriär mot nya intryck, nya kunskaper, nya vänskaper. Har vi bestämt i förväg (förut fattat) att vi vet något negativt om någon så har vi stängt en dörr och vänt ryggen.
Innan vi dömer och bedömer kan vi tänka till, tänka om och försöka att förstå varför vi tänker just så. Det kanske hjälper att fundera på vad andra kan ha för förutfattade meningar om oss?
“Strangers are endearing because you don’t know them yet.”
― Dejan Stojanovic, The Sun Watches the Sun
makikely 