Jag börjar lära mig att bästa sättet att ta kontroll över kontrollen är genom att… släppa den!
På tisdag kväll har min omtänksamme och romantiske sambo bestämt att vi ska iväg på en jul-weekend till (för mig) hemlig ort. När jag först fick reda på det så gallskrek Control Freak-en i mig. Den fick hyperventilera i ett par minuter med tankar som ”Vem ska jobba? Vart ska vi? Kommer jag att gilla det? Borde vi inte vara hemma över jul ifall barnen vill komma förbi? Har vi råd?”
Sen bestämde jag mig för att släppa taget och bjuda in tacksamheten istället. Jag behöver inte (jag kan inte, även om jag skulle vilja) veta allt i förväg. Inga förväntningar. Inget kontrollbehov. Nu ser jag verkligen framemot att bli överraskad.
Det är givetvis en angenäm situation där det (förhoppningsvis) inte blir så smärtsamma konsekvenser med att släppa kontrollen. Jag är medveten om att andra tillfällen kan vara svårare.
Alla söker vi en mening med våra liv, vi försöker förstå varför allt sker när och som det sker och allt för ofta blir det dessvärre för många hjärnspöken, tankar, känslor som återupprepas och som egentligen inte har någon verklighetsförankring. Vi människor har en stor självplågande förmåga att älta samma saker om och om igen. Särskilt negativa saker. Särskilt när vi möter motstånd.
Att släppa taget är kanske det vi har svårast att hantera. Särskilt svårt har vi att släppa taget om (illusionen av) att ha kontroll. Ofta hänger kontrollbehov ihop med perfektionism, rädslan att inte duga om vi gör fel, rädslan att förlora ansiktet, rädslan att förminskas, rädslan att dö.
Men ibland sitter vi fast i en situation där enda utvägen är att släppa taget. Ibland ser livet till att vi hamnar i en position där det inte är någon idé att försöka hitta en lösning. För det finns för många valmöjligheter eller ingen alls (det känns i alla fall så).
Försöker vi då lista ut alla eventuella följder och konsekvenser blir situationen oändlig och smärtsam. Börjar vi funderar på om vi ”borde si” eller ”inte borde så” dräneras vi på energi och det slutar med att det bara snurrar och vi kan inte ta oss vidare. Vi kan givetvis välja att vara kvar i kampen tills luften och lusten tar slut. Eller så kan vi försöka våga släppa taget och pausa för att hitta en lösning, ett tecken, ett svar.
Jag jämför ibland att släppa taget med hur lungorna känns när vi andas ut efter en ansträngning. Eller som sanden i handen.
Föreställ dig att du är på stranden och leker med vågorna. Tänk dig att du har hela din hand fylld med blöt sand. Du håller sanden krampaktigt i handen för att den ska stanna kvar. Men vad händer då? Sanden pressas ut mellan dina fingrar och lämnar dig. Om du i stället låter din hand vara öppen så kommer sanden att ligga kvar i din handflata.
Att lära sig leva med osäkerhet och tillit skapar, paradoxalt nog, en inre trygghet. Oro hjälper oss inte med något alls i livet. Den får oss bara att bli olyckliga och handlingsförlamade. Fokusera på det du kan kontrollera. När man lär sig att leva i ögonblicket, utan kontrollbehov, står alla livets vägar öppna för en.
makikely 