december 2015 – makikely

Jag börjar lära mig att bästa sättet att ta kontroll över kontrollen är genom att… släppa den!

På tisdag kväll har min omtänksamme och romantiske sambo bestämt att vi ska iväg på en jul-weekend till (för mig) hemlig ort. När jag först fick reda på det så gallskrek Control Freak-en i mig. Den fick hyperventilera i ett par minuter med tankar som ”Vem ska jobba? Vart ska vi? Kommer jag att gilla det? Borde vi inte vara hemma över jul ifall barnen vill komma förbi? Har vi råd?”

Sen bestämde jag mig för att släppa taget och bjuda in tacksamheten istället. Jag behöver inte (jag kan inte, även om jag skulle vilja) veta allt i förväg. Inga förväntningar. Inget kontrollbehov. Nu ser jag verkligen framemot att bli överraskad.

Det är givetvis en angenäm situation där det (förhoppningsvis) inte blir så smärtsamma konsekvenser med att släppa kontrollen. Jag är medveten om att andra tillfällen kan vara svårare.

Alla söker vi en mening med våra liv, vi försöker förstå varför allt sker när och som det sker och allt för ofta blir det dessvärre för många hjärnspöken, tankar, känslor som återupprepas och som egentligen inte har någon verklighetsförankring. Vi människor har en stor självplågande förmåga att älta samma saker om och om igen. Särskilt negativa saker. Särskilt när vi möter motstånd.

Att släppa taget är kanske det vi har svårast att hantera. Särskilt svårt har vi att släppa taget om (illusionen av) att ha kontroll. Ofta hänger kontrollbehov ihop med perfektionism, rädslan att inte duga om vi gör fel, rädslan att förlora ansiktet, rädslan att förminskas, rädslan att dö.

Men ibland sitter vi fast i en situation där enda utvägen är att släppa taget. Ibland ser livet till att vi hamnar i en position där det inte är någon idé att försöka hitta en lösning. För det finns för många valmöjligheter eller ingen alls (det känns i alla fall så).

Försöker vi då lista ut alla eventuella följder och konsekvenser blir situationen oändlig och smärtsam. Börjar vi funderar på om vi ”borde si” eller ”inte borde så” dräneras vi på energi och det slutar med att det bara snurrar och vi kan inte ta oss vidare. Vi kan givetvis välja att vara kvar i kampen tills luften och lusten tar slut. Eller så kan vi försöka våga släppa taget och pausa för att hitta en lösning, ett tecken, ett svar.

Jag jämför ibland att släppa taget med hur lungorna känns när vi andas ut efter en ansträngning. Eller som sanden i handen.

Föreställ dig att du är på stranden och leker med vågorna. Tänk dig att du har hela din hand fylld med blöt sand. Du håller sanden krampaktigt i handen för att den ska stanna kvar. Men vad händer då? Sanden pressas ut mellan dina fingrar och lämnar dig. Om du i stället låter din hand vara öppen så kommer sanden att ligga kvar i din handflata.

Att lära sig leva med osäkerhet och tillit skapar, paradoxalt nog, en inre trygghet. Oro hjälper oss inte med något alls i livet. Den får oss bara att bli olyckliga och handlingsförlamade. Fokusera på det du kan kontrollera. När man lär sig att leva i ögonblicket, utan kontrollbehov, står alla livets vägar öppna för en.

Universum hör, universum levererar. Fast ibland känns det som om leveransen sker till fel adress eller vid fel tillfälle. Känner du igen det? Du har önskat dig något länge och starkt. Och inget har hänt. Och så har du gått vidare till någonting annat. Då kommer det, försenat, som ett paket som skickats till fel adress.

Häromdagen blev jag erbjuden ett jobb som jag sökte för snart ett år sedan. Då kom jag inte ens fram till en intervju och nu frågade de mig om jag var intresserad för de hade sett mig i ett annat sammanhang och tänkt ”hon är helt rätt för jobbet”. Var det fel på mitt CV eller var det… taskig tajming? I så fall är det fortfarande dåligt tajmat för nu har jag gått vidare och startat ett eget företag. Men jag kan ändå inte låta bli att tänka på varför erbjudandet kommer just nu.

Allt som är värdefullt har ett pris. Frågan är om det är värt priset.

När jag skulle starta mitt äventyr med butiken och cafét ställde jag mig en del frågor bl.a. vad jag var villig att offra för att nå min dröm?
Var jag beredd att jobba sju dagar i veckan i ett helt år? Ja.
Skulle jag kunna låta bli att åka på semester? Ja, en period.
Att lära mig nya saker. Absolut!
Att sluta med fritidsaktiviteter? Ja.
Att flytta ifrån människor som jag älskar? Nej.
Att riskera att förlora huset? Nej.
Där hade jag mina gränser. Ärlighet mot mig själv var viktig. Min erfarenhet är att den som förnekar sina felsteg och döljer sina nederlag upplever att det uppstår onda cirklar istället för goda ringverkningar.

Jag tror att när vi vet hur mycket vi vill ha något så brukar det ge oss svaret på hur mycket vi är beredda att offra för att nå det. Så länge vår vilja inte är förankrad kommer vi inte att ta steget. Och så länge hjärtat inte är med kommer vi att tappa lusten.

Ibland när jag ser tillbaka på händelser i mitt liv och beslut jag har fattat så förstår jag inte riktigt att jag har vågat. Förklaringen finns kanske i min uppfostran. Jag är uppvuxen i en familj med många starka (kortväxta) kvinnor med stora personligheter. Kvinnor som biter ihop, agerar i bakgrunden och bär hela familjen utan att klaga. Jag är oerhört tacksam för alla dessa viljestarka förebilder även om jag ibland är lite rädd att inte platsa bland dem.

Allt har ett pris men jag tror också att ju mer vi anstränger oss desto mer får vi tillbaka. Det gäller på alla fronter: fysiskt, mentalt, känslomässigt. Det vi tränar stärker vi. Jag försöker hela tiden att komma ihåg att sträva mot de känslor som jag vill uppnå istället för att låta rädslorna hindra mig, jag vill tänka lösningar istället för problem. Men jag har som alla andra en del av mig som är liten, rädd och försiktig, en liten flicka som inte vågar tro på sig själv och som ibland måste tystas ner. En liten flicka som inte vågar lita på sitt hjärta och som skräms av sina och andras begränsningar.

Förändringar triggar igång ett behov av trygghet. Hur gör man för att hantera rädslan inför förändringar?

Vi kan försöka se till att planera förändringen, göra den så trygg som möjligt och ta små steg i taget. Om vi har massor av saker vi vill ta itu med ska vi börja med en sak i taget. Har vi för många mål samtidigt är risken stor att tappa fokus och inte satsa 100 procent. Misslyckas vi då med en sak börjar vi kanske slarva med de andra sakerna, blir besvikna på oss själva och ger upp. Förändrar vi en sak i taget är dessutom chansen stor att andra förändringar följer med som en oplanerad bonus. Om vi börjar äta bättre mat får vi mer energi och kanske lust att röra på oss mer.

I det kinesiska alfabetet är orden ”kris” och ”möjlighet” representerade med samma tecken, vilket öppnar tankesättet för att krisen är det tillfälle där vi får tid för att stanna till, reflektera, tänka om, se möjligheter, hitta nya vägar.

Hur vi förverkligar och uppfyller en önskan är direkt relaterat till vår tanke och vår vilja. Ingen människa döms till otur men om vi tror att vi kommer att misslyckas så blir vägen krokigare eller helt avstängd. Och så var det allt det där med tajming. Är vi lyhörda för vad vår magkänsla säger så är jag övertygad om att vi prickar in rätt tid att börja eller sluta. Och när vi odlar och när vår tro om att lyckas, så ökar vi chansen för att utgången bli den önskade.

Tro kan förflytta berg. Våga hoppa, du kommer att landa på fötterna! Om inte så får du väl försöka igen J

”People talk about perfect timing, but I think everything is perfect in its moment; you just want to capture that.”
Eddie Huang

Månad: december 2015

Släpp din fånge lös.

Taskig tajming.